Minns inte om jag såg det i eminenta dokumentären The Back Power Mixtapes eller lika
eminenta dokumentären Free Angela Davis.
Hur som helt blir frihetskämpen, professorn och svarta pantern Angela Davis vid
ett tillfälle under en intervju i fängelset tillfrågad av en svensk journalist:
Hur kan ni bruka våld i er kamp? (Jag citerar inte ordagrant. Se filmerna om ni
har tid.)
Angela Davis, denna underbara och genialiska kvinna, blir upprörd. Den oskuldsfulle svenska journalisten har inte sett bakgrunden till Svarta Pantrarnas kamp. Davis berättar om hur white supremacists regelmässigt genomför bomb-attentat i fattiga svarta kvarter. Hur man kan inte försvara sig mot sådan aggression? Att inte försvara sig och sina grannar skulle vara ett värre brott än det våld motståndskampen kräver.
Angela Davis, denna underbara och genialiska kvinna, blir upprörd. Den oskuldsfulle svenska journalisten har inte sett bakgrunden till Svarta Pantrarnas kamp. Davis berättar om hur white supremacists regelmässigt genomför bomb-attentat i fattiga svarta kvarter. Hur man kan inte försvara sig mot sådan aggression? Att inte försvara sig och sina grannar skulle vara ett värre brott än det våld motståndskampen kräver.
Exemplen på när passivitet är värre än aggressivitet är
många. Vi frågar oss ofta varför världssamfundet eller de forna
kolonialmakterna inte ingrep för att stoppa folkmordet i Rwanda på 90-talet. Vi
säger om andra världskriget att de allierade borde stoppat Hitler tidigare, i
och med Anschluss eller invasionen av
Polen. Vi diskuterar då och då huruvida vi ska lagstifta om att man måste
ingripa för att förhindra brott, såsom misshandel eller liknande. Att ”gå
emellan” är en dygd som är intimt förknippad med acceptabel eller till och med glorifierad
våldsanvändning.
Jag har tidigare
berättat om hur nazisterna belägrade min hemstad Lund under 90-talet. Det var i
samband med detta som AFA bildades, som en motreaktion mot att skinnskallar
höll gatorna i ett järngrepp. Antropofagis favoritskribent Ekis Ekman skriver
om hur engagerade vänsterungdomar var de som tvingade tillbaka nazisterna när
det begav sig – läs
här.
Vi ska inte likställa vänster- och högerextrema. Våld
och våld är inte samma sak – det gör skillnad vem man slår på, och också varför
man slår. Att kriminalisera och skuldbelägga de människor som riskerar sina
egna liv för att mota SMR och SvP i porten, det är otroligt vidrigt.
Naturligtvis finns det idioter överallt i samhället, inom alla grupperingar,
och bara för att testosteronstinna fotbollssupportrar rockar Che Guevara-tischa
blir de inte till hjältar. Men det är inte dessa personer vi pratar om.
Vi pratar om den kvinnliga aktivist som avskyr våld, som
väger 50 kilo, men som ändå åker land och rike runt för att ställa sig i vägen
för belgian blue-nazister som en
rasistisk poliskår tillåter tåga med hakkorsflaggor tvärt
emot både förnuft och lagstiftning. Denna aktivist, som är en verklig
person, riskerar inte både att bli illa skadad i polisens kavallerichocker,
biten av polishundar, slagen av batonger, träffad av nazisternas projektiler
och kastade flaskor. Hon riskerar också att bli lagförd, vilket i förlängningen
kan hota hennes framtida försörjningsmöjligheter, eller stänga henne ute från bostadsmarknaden.
Hon riskerar inte minst att fotograferas och registreras av nazister, som har
som strategi att uppsöka, trakassera, misshandla eller mörda politiska
motståndare. Ändå bränner hon halva sitt CSN på att ta tåget från Norrland till
Skåne, i syfte att göra sin medborgerliga plikt. I syfte att inte låta
nazisterna tåga utan motstånd.
Så länge polis och politiker är som bäst undfallande och som
värst uttalade rassar, så är de vänsterextrema mina hjältar. ”Extrema”,
förresten. Liksom Angela Davis var en välordnad professor som blev
terroriststämplad, så leder extremist-pratet till att oskyldiga människor
stämplas som brottslingar. En fredlig aktivist blir knivhuggen, polisen
beskriver det (felaktigt)
som ”sammandrabbningar mellan extremister”. Plötsligt är en fredlig aktivist en
medbrottsling och inte ett brottsoffer. Situationen är bortom Kafkaesque.
Samtidigt som töntliberalerna gynnar högerextremismens
utbredning, rapporterar DN att svenska folket är för ett förbud mot tiggeri.
Moderaternas och SD:s väljare är de som främst vill förbjuda fattiga rumäner
och andra att be om pengar i det offentliga rummet. (I samma rum får förresten företagen
gärna schmäcka upp sexistisk och annan reklam, som också ber om dina pengar.)
Hur ser våra prioriteringar ut? Vem väljer vi att slåss mot?
Vilket våld är värst, det som utövas i nödvärn för att hindra nazisters
framfart, eller det som utövas av polis och kronofogde när rumänska romer vräks
var de än slår ner sina bopålar i Stockholmsområdet?
Sverige äcklar mig oerhört mycket idag. Vi som hade
kunnat ha det så bra. Som tur är är det jävligt fint väder just nu, och gemene
man på stan är trevlig och pratsam som för att motbevisa idén om stiffa
stockholmare. Om ni bara kunde tänka och rösta lite smartare också, kära
medmänniskor. Ge det ett försök!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar