De senaste dagarna har det varit en del fuzz om Gregory Clarks
forskning angående social (im)mobilitet. Clark har skrivit ett litet
sammandrag i The Economist för den som inte vill läsa längre texter i
onödan.
Clarks första poäng är att den sociala rörligheten är mycket
lägre än vad vi brukar anta. Genom att grunda sin forskning i namn och ätter
visar Clark att samma adelsfamiljer håller fortet, slottet, och citadellet.
Precis som på 1700-talet, eller dessförinnan. Min hemmasnickrade
tolkning av begreppet neofeodalism har aldrig känts mer aktuell.
Clark menar sig också se att mer jämlika länder inte har
högre social rörlighet än mer ojämlika länder. Oavsett huruvida han övertygar
mig på den punkten, så vill jag poängtera att detta på inget sätt kan anses
vara en attack mot jämlikhetens
dygder (fler
dygder här). Dels är social orörlighet, om än hög, ändock ett mindre
problem desto mer jämlikt samhället är – det är helt enkelt mindre avstånd
mellan respektive socioekonomisk fix-position. Jämlikheten ger ju också större nytta
(livskvalitet, trygghet, lycka) för samtliga sociala samhällsklasser – utom
möjligen i den svårligen efterforskade översta promillen, men de skiter jag
ärligt talat i med eftertryck. Slutligen, som Krugman
säger att James
Surowiecki säger, så löser inte en hög social rörlighet problemet med
ojämlikhet. Varför? Jo, för du kan ju också röra dig neråt i hierarkin. Tillåt
mig citera nästan hela Krugmans blogg-post:
”If you want a society in which everyone has a
decent life, you need to construct a society in which everyone has a decent
life – not a society in which everyone has a small but equal chance of living
the lifestyle of the rich and famous.
Not that we’re anywhere close to the second
condition, anyway – the most important factor in whether you can become rich is
whether you chose the right parents: Most people are going to end up with
socioeconomic status close to where they started. But even if that weren’t
true, those moving up the ladder would be matched by an equal number moving
down. Since anyone could find himself or herself downwardly mobile, social
mobility arguably actually strengthens the case for a strong safety net.”
De här tankegångarna påminner en smula om Rawls förkrossande, om än sparsmakade, kritik av den löjlige Nozick. Nozick menar, liksom nyliberala
dogmatiker världen över gör än idag, att den fria marknadens
logik alltid är den bästa metoden för att nå ett rättvist samhälle.
Med detta avses att den fria marknadens logik är den mest rättvisa metoden. Här
har vi ett fint litet cirkelresonemang, där vägen är målet. Varför denna metod
är mest rättvis? Tja, det verkar faktiskt bara röra sig om en godtycklig
princip. (Jag har skrivit lite längre om det cirkelresonemanget här.)
Rawls slaktar naturligtvis enkelt Nozick: Det är ju lik förbannat
utgångsläget som avgör var vi hamnar när vi tillämpar frimarknadsmetoden. Jämför med
logiken: Du kan utföra en aldrig så korrekt härledning, men din slutsats blir
aldrig mer sann än din premiss. Kyrklund skriver: ”Ingenting är mig mera
motbjudande än att diskutera konklusioner ur falska propositioner”, vilket är
helt analogt med att låta ett ojämlikt samhälle vara premissen från
vilken marknadens logik härleder resursallokeringen.
Hur som helst, tillbaka till Clark. Hans andra poäng är
nämligen desto sjukare. Igen vill jag citera at length:
”Many commentators automatically assume that low
intergenerational mobility rates represent a social tragedy. I do not
understand this reflexive wailing and beating of breasts in response to the
finding of slow mobility rates. The fact that the social competence of children
is highly predictable once we know the status of their parents, grandparents
and great-grandparents is not a threat to the American Way of Life and the
ideals of the open society.
The children of earlier elites will not succeed
because they are born with a silver spoon in their mouth, and an automatic
ticket to the Ivy League. They will succeed because they have inherited the
talent, energy, drive, and resilience to overcome the many obstacles they will
face in life. Life is still a struggle for all who hope to have economic and
social success. It is just that we can predict who will be likely to possess
the necessary characteristics from their ancestry.”
Vad är det Clark säger? Tillåt mig återvända till den saken
i morgon, så får ni lite betänketid. Nu ska jag dra på teater om sexbrott. So long, suckers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar