Pojkslemmon

Att teater om könsroller är kul har konstaterats förut. Det är tydligt att könsrollernas rekonstruktion intresserar. David Wibergs Det gulliga pojkslemmot tar sig ann det manliga konstnärsegots anakronism, med några gödiga meta-nivåer som kulminerar när publiken på slutet applåderar Wibergs storartade insats. (Så nämner också Wiberg Varanernas närvaro när Malmöförfattaren Manne Törnlund kliver in på den krog där de manliga genierna sitter och ryggdunkar – ”De kvinnor vi delat!” Ah.)

Podcasten Värvet var ett rätt intressant grepp när det var brand new. Många med mig har dock tröttnat på det eviga navelskåderiet, småborgerligheten och självförhärligandet. Det var helt enkelt länge sen jag lyssnade på skiten. Samma dag som jag såg Pojkslemmot tillondogjorde jag mig dock Fredrik Lindström-intervjun. Lindström är både något yngre och något smartare än Wibergs karaktär Manne Törnlund, men i samma ego-liga.

Det som verkligen stör i Lindströms eviga rosslande litania är föraktet för de icke-priviligierade. Lindström är en konservativ elitist som har växt upp med tjänstefolk och grejer. Han tycker att (andras) välstånd och utveckling är kass, att gemene man borde nöja sig med det man har, samt att traditioner är det enda viktiga. Det är underbart att höra en fet, rik man sitta och säga till the have nots att nu är det nog, nu får de lugna sig i sina orimliga materiella krav.

Självklart vill Lindström se att samhället stagnerar – han råkar ju för tillfället inneha en oerhört fördelaktig position. Lindström är miljöpartist, men på det där lite obehagligt malthusianska viset. Lindström vågar påstå att ”vi som lever i dag” tillhör de mest priviligierade människorna någonsin. Fett lätt att säga för honom.

Lindströms konservativa idé är naturligtvis patriarkal. Liksom Manne Törnlund inte förmår sig att se sitt inre privilegie-monster i spegeln – och gå in i den nya postpatriarkala ordningen med mindre än ett minnesmärke kring vilket hörsägen bevarar hans namn och gärning (scenen angående just detta framförs lite half assed i SR) – så kan inte Lindström heller önska sig bort från miljarder endorfindrypande spenar som göder honom. Lindström ser traditionerna som goda, men vi får läsa mellan raderna angående den infrastruktur av kvinnor som burit detta vuxna barn upp på sin falliska piedestal.

Med detta i åtanke blir man inte förvånad av att Lindström inte kan klämma fram ett rakt ja på den klassiska vattendelaren Är du feminist? Hör ni, det är inte så svår fråga egentligen. Jag tvivlar på att ert tvekande speglar begreppets komplexitet – snarare er reflex att skydda könet till varje pris. Prova en suspensoar istället, så kan ni stå kvar i er fighting stance utan att skygga. Hundar som skäms är ni.

Manne Törnlunds son säger sig vara jävligt trött, ja, på faderns påhittade klassresa. Lindström har en liknande tendens, när han berömmer sig för att vara lika hemma i fina salonger som på "stökiga rockklubbar". Den gamla busringaren gör en stor sak av sitt handlag med de lägre klasserna, vilket ska ha kommit sig av att han rökte hasch och kollade på speedway när han var 14. Så sjukt real, att kunna frottera sig med arbetare. Intressant att Lindström tycker att hans hårda tonår fortfarande ger honom ett ghetto pass, 35 år senare. Som jag ser det syftar Lindströms tankemodell till att dominera underklassen även på deras egen spelplan. Han vill förvägra dem en exklusiv erfarenhet.

Det slår mig att behovet att skriva den egna historien tycks allmänmänskligt. Man vill sammanfoga bitarna och händelserna man levt till någon slags begripligt narrativ. Lite beroende på hur livet artar sig kan man till och med skapa någon slags ändamålsenlighet – de där plågorna och problemen kanske var nödvändiga för att nå dessa eller dessa frukter. Detta tror jag är en konstruktiv hållning, eftersom motsatsen oundvikligen är bitterhet, depression och nihilism. Att älta slösade år och förbigångna möjligheter skapar negativa tankespiraler som enbart orsakar elände och passivitet. Däremot är det otroligt frustrerande att lyssna på ett uppburet, studentikost fetto som flåsande för fram sin övertolkade livshistoria.

Okej, jag känner att jag är lite orättvis mot Lindström nu. Han har gjort mycket bra i sina dar, liksom några av Mannes tidigare verk är genialiska (enligt Linnéas snubb-polare). Att pompöst blicka tillbaka är dock aldrig klädsamt. Att hylla status quo från en plats på klasstrappan där man har råd att säga sig vara "lust-styrd", det är mest löjligt. Att motsätta sig mänsklig utveckling är närmast antihumanistiskt. Och hur var det nu med jämställdheten egentligen?

Lindström och Manne, dessa gamla hundar som skyggar från ordet feminism, kan nog tyvärr aldrig lära sig sitta. Manne försöker omfamna det nya, men landar i en narcissistisk fantasi där han själv är frälsaren för hemlösa, papperslösa, och omdömeslösa. Jämställdheten blir aldrig ett ändamål i sig själv, utan enbart en potentiell bedrift för Gubben. Gubben kan släppa fram, men då vill Gubben tackas. På så sätt vill Gubben ha betalt för sina privilegier hur det än går.