Normkalas

Jag har grym träningsvärk i samtliga abdominis, såväl rectus som musculus obliquus externus. Det är alltså magmusklerna jag snackar om, men eftersom jag är löjligt bildad tar jag det på latin.

Nej, det är inte för att jag hängt oförskämt mycket på kickboxnings-dojon på sista tiden. Det är inte heller för att jag annars ligger hemma och gör okynnes-situps medan jag lyssnar på stic.mans The Workout. Det är inte ens för att jag bor blott två tunnelbanestopp från mitt gymm. Anledningen till att min rutiga buk buktar är att jag har varit på normkalas.

The what-what? undrar den undrande. Är normkalas ens ett ord? Javisst, ett sammansatt sådant dessutom. Och jag har själv hittat på det. Det normkalas jag varit på, som fått mig att vrida mig i våldsamma skrattkonvulsioner tills magmusklerna värker, är den briljanta uppsättningen Liv Strömquist tänker på dig! på Elverket. Strömquist är som bekant en av Sveriges grymmaste serietecknare, och även eter-ekvilibrist känd från Tankesmedjan, Pang Prego, och världens bästa sommarprat om mens. (Naturligtvis är Strömquist från Lund, som så många andra briljanta kulturpersonligheter – Kakan Hermansson, Nour El-Refai, och Timbuktu för att nämna tre.)

Att göra teater av Strömquists serier känns inte självklart – förens jag ser pjäsen. Otaliga vältummade seriesidor formerar sig plötsligt till en sammanhängande historia om könsroller. Sköna karaktärer såsom Sem-Sandberg-fantasten och Killen-som-inte-bryr-sig-om-sitt-förhållande blandas med historier om Whitney Houstons våldsamma äktenskap, världens Yoko Ono-hat, och Lee Krasners liv i skuggan av behovsmaskinen Jackson Pollock. Allt garnerat med så mycket humor att de konvulsiviska sammandragningarna i buken aldrig vill upphöra.

En intressant aspekt av Liv Strömquist tänker på dig! är hur tråkiga könsrollerna är för både kvinnor och män. Liksom både kvinnor och män reproducerar könsmaktsordningen och vidhängande heteronormer, är både kvinnor och män dess offer. (Se där, en instans av struktur-agent-dikotomin.) Kvinnan som omsorgsmaskinen som löper amok och blir gruvligt irriterande i sin jagsvaghet. Britneys pojkvän Kev som är ”helt frånkopplad” och gärna lämnar fru och barn för att dra med Brittan på Europaturné. Krasner som enejblar Pollocks jättebebis-leverne, och samtidigt kväver sin egen kreativa glöd. Den enes död är även den andres död. Inget bröd i sikte.

Naturligtvis är kvinnan på den förlorande änden av könsmakts-repet. Jag vill inte rabbla ohälsotal, inkomstklyftor, våldsbrottsstatistik eller representationsindikatorer i onödan, men den nyfikne behöver inte leta länge för att hitta siffrorna. På ett personligt plan är det dock i mångt och mycket mansrollens begränsningar som intresserar mig, givetvis eftersom att jag är man.

Jag har tidigare beskrivit ett annat normkalas jag var på nyligen, nämligen den utmärkta finska filmen Betoniyö (Betongnatt). Här skär mansrollens ok karaktärernas axlar som intercepten – och detta på det mest klassiska vis. Huvudpersonen Simo luras in i den trängsta möjliga normlådan när han försöker följa i sin äldre brors fotsteg. Symboliken är närmast övertydlig när brodern väntar på att få avtjäna ett fängelsestraff, och Simo glider omkring i brorsans fem nummer för stora skor. Samtidigt spökar underklassens kollektivt låga självkänsla, i och med att Simo får lära sig att hopplöshet är frihet (nihilism). Mammans kurragömmalek med grannarna är fattigdomsstigmat och konsumismen i en liten ask – modern har ljugit om att ha haft råd att åka på chartersemester, och måste därmed hålla sitt kedjerökande ass inomhus.

Edutainment är ett lite smutsigt ord. Det får mig att tänka på nån jävligt corporate amerikansk produktion, där kristna barn rappar presidentlängden med åttitals-flow. Dock, edutainment är precis vad ovan nämnda kulturyttringar är. En finsk depp-la Haine har dock sina begränsningar i att nå ut till massorna. Liv Strömquist tänker på dig! har däremot den mass appeal som behövs för att verka folkbildande. Normkritik och humor, samt ett riktigt rejält mag-pass som bonus. Jag tänker löpsedelstext: