Mer vetenskapsfilosofi

Nina Björk skriver i DN den 8 mars att kvinnor kanske intar en priviligierad kunskapsposition i dag, tack vare sin underordnade ställning. Men oj, tänker jag. Ska vi ha den gamla debatten igen? Jag har tidigare berört min syn på relativism, men detta något filosofiska problemet blir ännu mer intressant i sammanhanget könsmaktsordning, eftersom den feministiska analysen säger att det är intressant att bryta på kön.

”Den gamla debatten” som jag syftar på är den angående feministisk standpoint theory. Jag kommer att använda Harding, Hekman och Haraway för att rekapitulera den historien. Lämpligen börjar vi med Donna Haraways sprudlande artikel Situated knowledges: The Science question in feminism and the privilege of partial perspective (1988). Read it and weep.

Eftersom Haraway strösslar med citatvärdiga formuleringar känner jag mig tvungen att återge några väl valda rader:

”Academic and activist feminist inquiry has repeatedly tried to come to terms with the question of what we might mean by the curious and inescapable term ‘objectivity.’ We have used a lot of toxic ink and trees processed into paper decrying what they have meant and how it hurts us. The imagined ‘they’ constitute a kind of invisible conspiracy of masculinist scientists and philosophers replete with grants and laboratories. The imagined ‘we’ are the embodied others, who are not allowed not to have a body, a finite point of view, and so an inevitably disqualifying and polluting bias in any discussion of consequence outside our own little circles, where a ‘mass’-subscription journal might reach a few thousand readers composed mostly of science haters. At least, I confess to these paranoid fantasies and academic resentments lurking underneath some convoluted reflections in print under my name in the feminist literature in the history and philosophy of science. We, the feminists in the debates about science and technology, are the Reagan era's ‘special-interest groups’ in the rarified realm of epistemology, where traditionally what can count as knowledge is policed by philosophers codifying cognitive canon law.”

Haraway börjar alltså med att presentera vad som är problemet här. Den feministiska rörelsen, som den såg ut 1988, hade länge känt sig marginaliserad i forskarsamhället. Detta då den manliga, objektiva vetenskapsmannen varit normen, och allt annat ansetts vara subjektiva specialintressen. Endast mannen i vit rock som tittar genom mikroskopet kan se vad som verkligen är. Alla andra ser sin egen åsikt och sitt eget intresse stirra tillbaka genom glaset. Jag har varit inne på empirismens begränsningar förut – att all observation är teoriberoende är inget vi bör sticka under stol med. Objektivitet är ett lustigt ord, eftersom det vi ofta menar med objektivitet inte går att uppnå. Det är egentligen ett väldigt meningslöst begrepp, eftersom det implicerar ett seende utan medvetande, ett öga utan hjärna.

Haraway fortsätter med att beskriva just konceptet vision. Eftersom Haraway skriver så härligt drar jag mig inte för att citera långa stycken, men det betyder inte att ni inte ska läsa hela artikeln.

”Vision can be good for avoiding binary oppositions. I would like to insist on the embodied nature of all vision and so reclaim the sensory system that has been used to signify a leap out of the marked body and into a conquering gaze from nowhere. This is the gaze that mythically inscribes all the marked bodies, that makes the un-marked category claim the power to see and not be seen, to represent while escaping representation. This gaze signifies the un-marked positions of Man and White, one of the many nasty tones of the word ‘objectivity’ to feminist ears in scientific and technological, late-industrial, militarized, racist, and male-dominant societies, that is, here, in the belly of the monster, in the United States in the late 1980s. I would like a doctrine of embodied objectivity that accommodates paradoxical and critical feminist science projects: Feminist objectivity means quite simply situated knowledge.”

Haraway menar alltså att objektivitets-myten är ett enda stort bedrägeri – en del i patriarkatets infiltration av våra medvetanden, och en väsentlig pelare i könsmaktsordningen. Feministisk teori, däremot, erbjuder den betydligt mer ”objektiva” idén om situated knowledge, dvs. situerad kunskap. Feminismen som vetenskapsfilosofi vet empirismens begränsning, och vet att den egna observationen beror på var man står och vem man är. Objektivismen, däremot…

”Vision in this technological feast becomes unregulated gluttony; all seems not just mythically about the god trick of seeing everything from nowhere, but to have put the myth into ordinary practice. And like the god trick, this eye fucks the world to make techno-monsters. Zoe Sofoulis calls this the cannibal eye of masculinist extraterrestrial projects for excremental second birthing.”

(Hur gött kan man formulera sig, eller!?)

Okej, jag ska inte dröja för länge vid Haraway. Det hon slutligen säger är i alla fall, enligt min situerade tolkning, att ”’subjugated’ standpoints are preferred because they seem to promise more adequate, sustained, objective, transforming accounts of the world.” Målet är ”better accounts of the world”, vilket vi kan uppnå genom att positionera vår observation.

Vad är problemet med det här då? Jo, naturligtvis har Haraway blivit anklagad för att begå samma synd som de empirister i vita rockar som knullar världen med sin ”objektiva” blick. Haraway implicerar nämligen att den marginaliserades utsikt är mer sann. Sandra Harding skriver tio år senare att denna epistemologi ”retains some of the[…] problematic modernist assumptions about truth and reality.” Susan Hekman, däremot, ser problem i att standpoint theory innehåller en inneboende motsägelse mellan ”social constructionist and absolutist conceptions of truth that characterizes Marx’s theory.” Harding svara att Hekman missförstår – standpoint theory handlar inte om att rättfärdiga feminismens sanningsanspråk, utan om att utreda relationen mellan kunskap och makt.

Harding menar att vetenskap aldrig kan erbjuda oss sanning, bara ”less false beliefs”. I ett popperskt perspektiv kan hon sägas ha rätt – vi kan aldrig hoppas på att verifiera, bara försöka falsifiera. Hekman, å sin sida, ser standpoint theory som en del i en postmodern rörelse där kunskap är något subjektivt snarare än något objektivt – ”partucilar rather than universal”. Nu går Hekman lös: ”Multiple feminist standpoints” ger ”multiple truths and multiple realities”. Detta ger att den marginaliserade utsikten (the subjugated position) inte är mer sann än någon annan – inte ens mer sanna än gud-trickets Öga. Hekman rundar av med att hävda att sökandet efter sanning alltid är underordnat aktivism och politisk påverkan. Men vad skrev Haraway egentligen, 1988?

”The standpoints of the subjugated are not ‘innocent’ positions. On the contrary, they are preferred because in principle they are least likely to allow denial of the critical and interpretive core of all knowledge. They are knowledgeable of modes of denial through repression, forgetting, and disappearing acts - ways of being nowhere while claiming to see comprehensively. The subjugated have a decent chance to be on to the god trick and all its dazzling - and, therefore, blinding – illuminations.”

Okej, Haraway säger faktiskt att den marginaliserade icke är mer ”oskyldig”. Däremot kan hen punktera objektivismen, eftersom det är lättare att se att kunskap bygger på tolkning när man inte är den som har tolkningsföreträdet. Därmed är den marginaliserade mer ärlig än den hegemoniske. Den marginaliserade har även, vilket Harding poängterar, all anledning att belysa detta faktum och demaskera maktens påstådda objektivitet.

Så var landar vi? Jag anser att standpoint theory kan och bör tolkas som icke-relativistisk. Vi säger inte att något enskilt perspektiv har mer rätt än något annat – det vi säger är att medvetenheten om att det blott är ett perspektiv faktiskt gör skillnad. Att förstå empirismens begränsningar, dvs. att observation är teoriberoende, är ett viktigt vetenskapsfilosofiskt steg. Vi behöver inte landa i relativism för att vi tar detta steg – själv väljer jag den gyllene medelväg som går under benämningen kausal eller kritisk realism. Även om vi erkänner de många perspektiven, och att vår förförståelse är en integrerad del av observationen, så kan vi ändå förstå att det finns en verklighet oberoende av oss; att vi kan uppnå kunskap om denna verklighet; att det finns en social verklighet oberoende av samhällsvetaren; att vi kan uppnå kunskap om även denna verklighet; samt slutligen att all kunskap är felbar, men kan rättas.

Har Björk rätt då? Har kvinnan en priviligierad kunskapsposition tack vare sin underordnade ställning? Nej, eftersom att ingen kunskapsposition är privilegierad – det finns en sanning oberoende av betraktaren. Ja, eftersom den underordnade kan ha incitament att se mer systemkritisk på världen, inklusive (i det här fallet) miljödebatten.

…och där satte en vit heterosexuell man (jag själv) ner foten i den frågan! Jag slår vad om att den feministiska debatten känner sig tacksam och bekräftad nu. Eller inte.