Begränsat utrymme

Att göra teater av serier som handlar om könsroller verkar vara det senaste. Liv Strömquist tänker på dig! var en skrattfest av rang. Begränsat utrymme på Turteatern i Kärrtorp, i regi av Py Huss-Wallin efter serier av Henrik Bromander, var snarare en morbid och blodisande sörja av övergrepp och emotionella felslut. Några våldtäkter och en massaker senare önskar man att man aldrig hade tänkt tanken ”vänster-Nietzschean”. Bra skit helt enkelt!

Varför handlar allting om könsroller nu för tiden? Ja, Nietzsche är ju relativistens bästa läsning, och vad passar då bättre som botemedel än Marx. I super-strukturalistisk anda tar jag bladet från mun och säger:

Könsrollerna rekonstrueras för att bättre passa produktionsvillkoren i det postindustriella samhället.

Låter det töntigt? Lyssna på det här då: En gång i tiden levde vi alla i skogen och åt rötter och bär. Ibland fällde vi en ullhårig noshörning, eller varför inte en uroxe. Vi åt lite hallucigena svampar, dansade natten lång till rytmer vi slog mot en ihålig trädstam, och så målade vi knullande gudar (eller nåt) på våra grottväggar. Livet var gött på såståget. Förutom att vi kunde dödas och stympas av arga djur, eller svälta om vädret slog om, eller tas till fånga av neanderthalare, eller bli sakta konsumerade inifrån av parasiter, etc. Såståget var såsigt, men kunde lätt spåra ur.

Alla som har sett t.ex. Gina Carano utöva MMA vet att inte ens det där med att ”killar åtminstone vinner i slagsmål” är annat än påhitt. När vi befinner oss i ett stadie av transition, som just nu, kan vi ana att mycket av det där som vi trodde var biologi i själva verket är social konstruktion. Vi vet inte hur könsrollerna såg ut på stenåldern, men någonting hände i varje fall när jordbruket kom in i våra liv. Plötsligt skulle man organisera samhällen på ett helt annat sätt. Vi blev bofasta, och fördelningen av den odlingsbara jorden blev helt central. Familjen och arvet fick en ny betydelse. De patriarkala monoteistiska religionerna uppkom och gisslade våra själar. Vi byggde några pyramider och uppfann kilskrift. Tiden gick sin gilla gång.

Så en vacker dag började det bolma ur skorstenar och tuffa ur tåg. Ångmaskiner och telegrafer stod plötsligt som spön i backen, och barnen kunde få både jobb och stryk i kolgruvan. Nu skulle världen urbaniseras, arbetarna förpackas i baracker, industrimagnaterna skulle frossa i fröjd medan folket skulle svetta sina anleten hala. Det blev till och med så att kvinnor började förvärvsarbeta, eftersom männen hade uppfunnit kulsprutan och taggtråden och senapsgasen och var ute och testade allt detta i Flandern.

När jord skulle ärvas blev den patriarkala strukturen lämplig. Det traditionella jordbruket krävde förmodligen också en viss division of labour. Allt detta sattes ur spel av industrialismen och de nya villkor som följde. De könsroller som kom ur detta har vi levt med nu i ca 100 år.

Vad är postindustrialismen? Tja, liksom industrialismen är det en smygande process. Vissa tror inte riktigt på att paradigmskiftet är här. De säger kanske att det fortfarande är SCA och Boliden och Sandvik och Atlas Copco som är svensk ekonomis ryggrad – en ryggrad av malm, pappersmassa och gruvmaskiner. Letar man på det postindustriella internet, som många av oss tidvis vänder oss till, så ser vi dock att Nordea, Ericsson, Telia och H&M samtliga ligger högre på listan över Sveriges största företag. Framtiden är nu. Derivat, telefoner och trosor.

Postindustrialismen, vad det nu än är, är såklart bara en liten bit på vägen mot den framtid då vi alla är evigt levande och oändligt lycksaliga hjärnor som ligger i varsin skål och baddas med oxytocin. Lik förbannat är det nya produktionsförhållanden som gäller, allaredan 2014. Tjänstesektorn växer så det knakar. Framförallt så automatiseras produktionen, och din blotta råstyrka är inte så särdeles väsentlig längre. Nu är det brains som gäller. Tänka med alla hjärnhalvorna. Samtidigt.

Om det biologiska könet nu blir helt irrelevant återstår att se. Kanske är det som vissa hoppas och andra fruktar, att gräbbzen nu är de nya förlorarna. Dumma råskinn som kan passa upp och göra enkla snickerier i hemmet, medan kvinnor och robotar rule the world. Imagine that.

Idag sägs det att tjejer klarar skolan mycket bättre än killar. Jag blir inte väldigt förvånad om detta stämmer till punkt och prickar. Mansrollen, som jag minns den från högstadium och gymnasium, bestod i att slappa och tramsa och skolka. Det gick för sig att få bra resultat, så länge man kunde styrka att ingen som helst ansträngning låg bakom. Och då är jag ändå uppväxt i ett medelklassmecka och bildningssamhälle som förmodligen inte ser sin like någon annan stans i Sverige.

Personligen tror jag att det rör sig om en könsrolls-eftersläpning som kommer korrigera sig själv med tiden. Killar börjar inse att det inte funkar så bra att vara lat och skita i allt. Så småningom, om/när meritokratiska urvalsprocesser vinner mark, kommer kvinnor dominera höga poster och prestigefulla branscher. Hur patriarkatets riddare hanterar detta återstår att se. Jag gissar på någon slags brutal-misogyna konvulsioner i socialkonservativa led. Men förr eller senare kommer dudes helt enkelt bli tvungna att skärpa sig.

Jag tror att de biologiska skillnaderna i könen kommer visa sig fullkomligt försumbara i den postindustriella ekonomin. Just nu, i transitionsperioden, är det jobbigt för många. Särskilt för äldre män som förlorar sina privilegier, och yngre män som inser att de aldrig kommer växa upp till de där privilegierna de blev lovade som barn. Det är jobbigt för kvinnor också, eftersom det är jobbigt att ompröva roller. Även för individer som accepterar, eller till och med välkomnar rolltumultet är det lite jobbigt, eftersom det är ett evigt och ibland lite slitsamt projekt att hela tiden ompröva sig själv. Men det är skönt också, att kunna forma sin identitet lite mer fritt, efter eget tycker och smak.

För att komma till rätta med våra roller, och för att dokumentera transitionen, spelar vi teater och ritar vi serier. Kollektivt bearbetar vi omläggningen av produktionsmedlen och implikationerna detta har på vilka vi tillåts vara. Feministiska serier är våra grottmålningar, queerteori vår kristendom.

Nu handlade Begränsat utrymme kanske inte så mycket om könsroller. Mer om människor med psykbryt, och den tvingande sexualitetens minst charmiga utlopp. I så fall är det jag som ser könsroller var jag än vänder blicken. Det är väl lite som i The Matrix. Har man väl tagit det blåa pillret finns det ingen återvändo.

I see gendered people.