Den kognitiva ansträngningen

En bekant gjorde mig nyligen uppmärksam på följande fenomen: Att lägga ut den kognitiva ansträngningen i rummet. Exempel som den bekante tog fram var t.ex. hur man, tillsynes utan syfte, snurrar bitarna i Tetris runt och runt och runt medan de dalar ner. De flesta snurr tar inte bitens position närmare den slutgiltiga. Istället är det ett sätt för medvetandet att så att säga outsourca ansträngningen att bedöma bitens form, och matcha denna med miljön via positionering.

Jag är på inget sätt insatt i kognitionsforskning, även om det intresserar mig. Därför finns det möjlighet att jag nu slår in öppna dörrar, eller för den delen springer rakt in i en vägg. Hur som helst slår det mig att jag, och säkert många med mig, lägger ut den mycket komplexa kognitiva ansträngningen att tänka i rummet, genom att skriva.

Kanske blottar jag en abnormitet hos min person nu, men jag har oerhört svårt att tänka längre sammanhängande resonemang utan att på något sätt formulera dem ”högt”, i tal eller skrift. Därför vet jag ofta inte hur det ska sluta när jag börjar skriva en text – genom skrivandet utvecklar sig tankegången. Jag kan avundas personer som tycks tänka färdigt innan de skriver, eller ännu viktigare innan de talar, eftersom man då slipper återvända och korrigera texten, alternativt skämmas för sina förhastade ord.

Men vad är det då som styr resonemanget? Tyvärr kan det många gånger vara speciella formuleringar eller liknande som bär en text vidare, snarare än den logiska tankestegen som ska bära ett resonemang. En text har ju sällan som enda syfte att resonera – den vill även kommunicera, kanske underhålla, kanske bara skrivas för författarens eget nöje.

Vad kan vara problemet med att andra övervägande än de så att säga resonemangsliga styr texten? I och med att resonemanget blir mindre stringent och mindre logisk, får rimligen olika former av kognitiva bias större spelrum. Det vill säga, mer eller mindre undermedvetna processer får utrymme.

Eliezers artikel Cognitive biases potentially affecting judgment of global risks (2007) tar upp tio viktiga kognitiva bias som vi bör vara medvetna om. Här är fyra av dem:

Availability. Detta bias innebär att vårt tankesätt tenderar att bedöma förekomster mer sannolika bara för att de ligger närmare till hands. Om man t.ex. nyligen har haft inbrott, är det troligt att man väldigt intensivt oroar sig för ett nytt inbrott, trots att det inte är mer (enligt statistiken kanske t.o.m. mindre) sannolikt än före inbrottet.

Hindsight bias. Detta bias innebär att man anser händelser vara väldigt predikterbara, i efterhand. Ett klassiskt exempel är hur historiker beskriver upptakten till Första Världskriget som ett skeende som väldigt självklart leder till utfallet Krig. Vi kan väl dock förmoda att man 1913 inte anade vad som komma skulle. Vi bör kanske inte heller överskatta vår förmåga att i den situationen göra förutsägelsen ifråga.

Black swans. Begreppet ”svart svan” stammar från induktionsproblemet – alla svanar du någonsin sett är vita, vilket får dig att anta att alla svanar är vita. Sen upptäcker man Australien, var det finns svarta svanar. Din metod, induktion, är en av empirismens många felslut. Begreppet ”svart svan” i riskbedömningssammanhang bygger på att ett extremt ovanligt och osannolikt fenomen kan ha så stor påverkan att fenomenet är värt att ta hänsyn till, trots dess stora ovanlighet. Att en fet sten från rymden ska utrota allt liv kanske inte är så sannolikt, men om det väl skulle hända hade det varit väldigt tråkigt för oss alla. Därmed kan det vara värt att hålla koll på rymden, trots att man oftast inte ser någon annalkande rymdsten komma farandes.

Confirmation bias. Vi söker konfirmera våra befintliga föreställningar. Det är därför fördomar alltid visar sig sanna. Om du är rasist och ser en invandrare som stjäl tänker du ”aha! Vad var det jag sa!” men du drar inga speciella växlar på de 99 invandrare du iakttar som inte stjäl. Johan Nordberg pratar lite om den saken här. Till saken hör att Nordberg mig veterligen till stor del bygger sin akademiska kredibilitet på att en gång ha ändrat åsikt, från typ anarkokapitalist till lite mer lindrig (ny)liberal. Därmed anser han sig vara objektiv. Snacka om bias-risk. Genom att agera åtstramningsförespråkare har han visat att han på inget sätt kan anses vara forsknings- snarare än ideologi-styrd.

Våra hjärnor håller således på med många listiga bedrägeri. Det kan vara svårt att värja sig mot dessa, och det blir inte lättare när stilistiska eller andra överväganden leder resonemanget.

Dessutom finns det listiga fällor inbyggda i själva språket. En är hur vi ofta förlitar oss på metaforer eller analogier för att förklara saker. Ett poetiskt och underbart exempel kommer från Aniara:

”Jag skall berätta vad jag hört om glas

och då skall ni förstå. I varje glas

som står tillräckligt länge oberört

förflyttas glasets blåsa efterhand

oändligt sakta mot en annan punkt

i glasets kropp och efter tusen år

har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd

där svalg av ljusårs djup sin välvning slår

kring blåsan Aniara där hon går.

Ty fastän farten som hon gör är stor

och mycket högre än en snabb planets

är hennes hastighet med rymdmått sedd

på pricken svarande mot den vi vet

att blåsan gör i denna skål av glas.”

Naturligtvis är syftet med denna analogi att förmedla hur otroligt stor rymden är, och hur otroligt lost rymdskeppet Aniara är. Det är knappast så att det ligger en verklig beräkning bakom proportionen mellan blåsa-glas och rymdskepp-rymd. Däremot är analogin otroligt poetisk och väldigt vacker. Läsaren av verket tar troligen inte heller jämförelsen at face value, utan inser det egentlige syftet trots formuleringen ”på pricken svarande mot den vi vet att blåsan gör i denna skål av glas.”

Det finns andra analogier och metaforer som är mer bedrägliga. Vi har alla i grundskolan fått lära oss om hur en atom ser ut. Det är en liten boll med några mindre bollar snurrandes kring. Det hela ser ut lite som ett solsystem. Detta är en modell som inte alls svara särskilt väl mot verkligheten – läser man lite om hur atomer fungerar inser man att elektronskalen inte riktigt fungerar såsom modellen förleder oss att anta. Det går helt enkelt inte att göra en meningsfull analogi mellan atomär nivå och den mycket mer makro nivå som vi själva befinner oss på. Likväl menar jag att de flesta nog ser atom-modellen som en förstorad variant av en faktisk atom. Detta är fel.

Inom samhällsvetenskapen finns också analogier. Nationalekonomi är ett exempel på när detta kan haverera ordentligt. Genom att låna modeller från 1800-tals-fysiken skapade man en vetenskap som gjorde sig helt irrelevant som verklighetsuttolkare, och som dessutom fick ligga till grund för skeva policybeslut världen över. Samhället är allt annat än perfekt analogt med enkla mekaniska processer, vad nationalekonomer än vill tro.

En riktigt elakartad analogi är socialdarwinismens förvanskning av evolutionsalgoritmen. Här leder begreppslånet till en antihumanistisk och felaktig bild av hur samhället fungerar och bör fungera. Nazismens förakt för svaghet bygger på denna falska analogi.

En svinig nyliberal moralism är den analogi där stater jämförs med personer i debatten om åtstramning vs. stimulanspolitik. Detta är såklart helt skevt, vilket Krugman förklarar:

”Deficit-worriers portray a future in which we’re impoverished by the need to pay back money we’ve been borrowing. They see America as being like a family that took out too large a mortgage, and will have a hard time making the monthly payments.

This is, however, a really bad analogy in at least two ways.

First, families have to pay back their debt. Governments don’t — all they need to do is ensure that debt grows more slowly than their tax base. The debt from World War II was never repaid; it just became increasingly irrelevant as the U.S. economy grew, and with it the income subject to taxation.

Second — and this is the point almost nobody seems to get — an over-borrowed family owes money to someone else; U.S. debt is, to a large extent, money we owe to ourselves.”

Samma sak gäller frågan om vinster i välfärd. Se upp med falska analogier, skriver Anne-Marie Lindgren – det är inte samma sak att bedriva vård eller undervisning som att t.ex. bygga ett hus. (Har själv skrivit lite om den saken här.)

Att inte alls använda analogier och/eller metaforer är naturligtvis mycket svårt. Hemligheten är att identifiera analogins roll i argumentet. Övertolkar vi analogin? Är analogin till för att förklara ett fenomen eller samband, eller är analogin istället en del i bevisföringen? 

Det finns många analogier som är så integrerade i språket att de är omöjliga att undvika. Ordet mekanism, som jag själv gillar, är ett exempel. När vi talar om mekanismer i samhällsvetenskapen ska vi inte se kugghjul och fjädrar framför oss, för då riskerar vi att betrakta mekanismerna mycket mer statiskt än vad vi borde. Kanske är det därför många har problem med begreppet strukturer. Vissa verkar tro att en struktur-tro alltid innebär en determinism – i själva verket är samhällsvetenskapliga samband oftast mycket mer osäkra och dynamiska, och dessutom sammanflätade med oändligt många andra fenomen än vad vi har kapacitet att beakta.

När jag skriver en text, och på så sätt lägger ut min kognitiva ansträngning i rummet, finns det risk att jag hittar en festlig analogi eller metafor som fungerar väldigt väl retorisk. Jag kanske omedvetet väljer att inte granska analogin närmare, utan baserar istället mitt resonemang på denna i mitt tycka mycket finurliga liknelse. När texten är skriven är tanken så att säga färdigtänkt – det är inte alla gånger man blickar tillbaka och granskar sina egna härledningar. Om jag då bygger tankegången på en falsk analogi, ja, då är jag helt enkelt fucked. Bildligt talat.

Vad är rekommendationen här då? Som en bekant en gång sa (f.ö. ej samma bekant som får inleda detta inlägg):

”I slutändan så är det väl ändå skit samma på vilket sätt vi kommunicerar menar jag, vi får väl använda oss av alla knep vi har även om det så skulle vara att en och annan metafor slinker in.”

Så är det mycket riktigt. Våra trånga medvetanden får utnyttja den lilla exformation som står till buds. Ingen förstår vad någon annan menar, med mindre än att man kan relatera till samma förkunskap. Att förklara vad en atom är för någon som inte kan fysik kräver genvägar, sen får det gå som det går. Med lite tur reder vi ut missförstånden med tiden.