Din käpp i ekorrhjulet - Malapropismer och katakreser

Som självtitulerad rapp-konnässör har retoriska stilfigurer alltid funnit mig fascinerad av dem. Därför vill jag, i denna andra installation av bloggpost-serien ”Din käpp i ekorrhjulet”, låta tecknen regna över två av dessa figurer. Här har ni en liten tillväxthämmande text om malapropismer och katakreser.

En malapropism är en av de festligaste stilfigurerna inom retoriken. Ordet kommer ifrån Mrs. Malaprop, som är en karaktär i Richard Brinsley Sheridans komedi Rivalerna (1775). Mrs. Malaprop säger genomgående festliga saker såsom

”if I reprehend any thing in this world it is the use of my oracular tongue, and a nice derangement of epitaphs!” (”om jag klandrar något i denna värld är det användandet av min svårtydda tunga, och en trevlig störning av minnestavlor!”)

istället för t.ex.

”if I apprehend anything in this world it is the use of my vernacular tongue, and a nice arrangement of epithets!” (”om jag begriper någonting i denna värld är det att använda mitt modersmål, och ett fint arrangemang av epitet!”)

(Min egen översättning.)

Andra exempel på Mrs. Malaprop-citat är ”illiterate him quite from your memory”, istället för obliterate, och ”she’s as headstrong as an allegory”, istället för alligator. Som exemplen visar är en malapropism inget annat än ett ord som används i helt fel betydelse, på grund av att det rent fonetiskt liknar ett annat ord.

Ernest Bevin

κατάχρησις är grekiska för missbruk, och är den term stilfiguren katakres stammar ur. En katakres är egentligen ett fall av mixade metaforer, som i följande uttalande från brittiske politikern Ernest Bevin (1881-1951) angående idén att bilda Europeiska rådet:

”I don’t like it. When you open that Pandora’s box, you will find it full of Trojan horses.”

En person som gjort sig känd för att droppa katakreser i alla väder är Refaat el-Sayed. Denne årets svensk anno 1985 är idag idag efterlyst av Interpol. Efter att ha kraschat penicillintillverkande företaget Fermenta dömdes el-Sayed 1989 till sex års fängelse för bl.a. insiderbrott.

el-Sayed, som länge ljög om att vara doktor i biokemi, myntade flera mixade metaforer. Några av de mest kända är ”här ligger en gravad hund”, ”man ska inte bita den hund i sitsen som vill tända ett ljus i mörkret”, ”man får inte vara för hårt nackad”, och ”vi simmar alla i samma båt”.

(I P3-dokumentären ovan, om Fermenta-skandalen, kommer el-Sayed själv till tals.)

el-Sayed nämns också i legendariske MBMA-rapparen Leos låt ”Vanvård”:

”Leo är knark, fråga Refaat el-Sayed/

Leo Kall, lyckligt gift med hiphop, fråga Karin Boye/”

Jag har egentligen ingen aning om vad Leo Ruckman menar med raderna, men jag förmodar att han syftar på att el-Sayed egentligen aldrig var doktor i biokemi så som han påstått. Någon som inte är doktor i biokemi borde inte heller kunna uttala sig om huruvida något är, eller inte är, knark. Raden därpå bör syfta på Boyes Kallocain, vars huvudperson heter Leo Kall. Romanfiguren Leo utvecklar substansen kallocain, ett otroligt potent sanningsserum, på grund av misstankar avseende hustruns trohet. Att Leo Kall är lyckligt gift kan anses vara något av en överdrift.

Hur som helst så krävs en viss språklig korpulens för att slänga sig med malapropismer på ett snyggt sätt. Det är heller ingen dans på blommor och bin att häva ur sig en rejäl katakres. Får man väl till det kan det dock vara en pålitlig källa till komik, vilket bland annat Killing-gänget insåg på det glada (och lite homofoba) 90-talet. Här nedan lakritstrollet Mick Tolbåt som öser katakreser i Nile City 105,6:

Robert Gustavsson råkar även ha kläckt ur sig följande kavalkad av malapropismer:

Ett monstrum, men vilket?

Betänk följande abstract, som kommer från den här artikeln av Vitalia, Glattfelder och Battiston (2011):

”The structure of the control network of transnational corporations affects global market competition and financial stability. So far, only small national samples were studied and there was no appropriate methodology to assess control globally. We present the first investigation of the architecture of the international ownership network, along with the computation of the control held by each global player. We find that transnational corporations form a giant bow-tie structure and that a large portion of control flows to a small tightly-knit core of financial institutions. This core can be seen as an economic ’super-entity’ that raises new important issues both for researchers and policy makers.”

Artikeln, The Network of Global Corporate Control, behandlar den extremt komplexa väv av ägandeförhållanden som råder i dagens totalitära kapitalism. Författarna visar med all önskvärd tydlighet hur företag i ökad utsträckning äger varandra, eller delar av varandra, i och med stora aktieinnehav i andra företag. Detta kallas cross ownership.

När företagen blir större och rikare, vilket de totalt sett hela tiden blir, kan de köpa upp ännu större delar av andra företag. Dessa företag kan då i sin tur, i och med kapitaltillskottet, köpa upp ännu större delar av andra företag, och så fortsätter det tills företagen helt har köpt sig loss från sina mänskliga ägare. Kvar finns bara gigantiska företag som äger varandra.

En bild av hur Vitalia, Glattfelder och Battiston (2011) modellerar cross ownership.

Att företagen äger varandra är inte samma sak som att företagen äger sig själva. Anta att ett företag köper en stor aktiepost i sig själv – det enda som sker då är att de övriga ägarnas andel ökar, eftersom de äger fler av de aktier som ägs av andra än företaget självt. Att köpa egna aktier, s.k. buybacks, är in effect endast ett sätt att förstöra aktier, och därmed minska den totala mängden. Vilket naturligtvis ökar varje akties andel av totalen, och således koncentrera makten hos kvarvarande ägare. Genom att företagen köper varandra sker dock inte denna aktieförstöring.

Det vi ser är således en super-entitet, ett veritabelt monstrum av jätteföretag som äger varandra utan någon mänsklig styrning. Monstret lufsar omkring på vår jord, omkring och omkring för att beta. Det har naturligtvis ingen moral, såvitt vi människor kan förstå, eftersom det inte har något mänskligt medvetande. Kanske emergerar någon form av medvetande på en super-makro-nivå, men vi kommer aldrig kunna kommunicera med det, liksom vi själva aldrig kan ha ett meningsfullt utbyte med en mitokondrie eller någon annan organell.

Däremot försöker företags-monstret infiltrera vår värld, såsom vi själva försöker rota i cellernas inre när vi forskar eller botar sjukdomar. Det senaste cellgiftet som vi utsätts för är TTIP, som jag har skrivit om här och här. TTIP är ett försök av super-entiteten att eliminera vissa kroppar som tycks störa i super-entitetens eviga resursfrosseri. Det är regler och regleringar härledda ur demokratiska processer som jag talar om. Det är dessa substanser, genererade inom demokratiska stater, som företagsmonstret icke kan tåla.

Artikeln kan, av en tråkig skeptiker, tolkas på ett lite annat sätt. Den tolkningen är att super-entitetens komplexa ägarförhållande-väv bara är ett annat sätt för eliten att åstadkomma vad nämnda buybacks gör, men mer indirekt. När företagen äger varandra, då äger de fåtaliga kvarvarande mänskliga ägarna desto mer av total-kakan, indirekt. Det är med andra ord några få personer som kontrollerar de få finansiella institutioner som direkt och indirekt äger företagsmonstret. Plötsligt sitter alltså en liten jävla kung på monstrets huvud, hållandes i tömmar och en liten ettrig piska. Monstret må vara trögrörligt och svårstyrt, men det är lik förbannat denna lilla jävla kung som kontrollerar hela dess väldiga kropp.

Jag behöver inte ens länka, för ni vet att det är sant när jag säger att klyftorna ökar, både lokalt i Sverige och globalt på jorden. Färre äger mer, och fler äger mindre. Vitalia, Glattfelder och Battistons kartläggning visar att det är ännu värre än vi alla fruktat – nästa allt som finns ägs av några väldigt mäktiga individer. Dessa findings går hand i hand med Gregory Clarks resultat som visar att den sociala rörligheten i bl.a. USA och Sverige är oändligt mycket lägre än man tidigare trott. Och då hade ”man” fanemig inga höga tankar om den sociala rörligheten. Att företags-fuckerz nu ska skala bort demokratin ytterligare via TTIP, det är icke acceptabelt. Vi vet att nyliberalerna är antidemokrater. Låt dem inte hållas.

Det var alltså den restriktiva tolkningen. Om man däremot tillåter sig en lite mer vidlyftig tolkning av artikelns resultat, ja, då hamnar man någonstans mellan Bibeln och Nostradamus. Super-entiteten kan nämligen med lite god vilja anses vara det odjur som ska stiga ur havet på den yttersta dagen.

Kuriosa om odjuret: Det har tio horn och sju huvuden. Varje horn pryds av en krona, och på varje huvud står ett namn som hädar Gud. Odjuret ser ur som en leopard, men har en björns fötter och ett lejons gap. Odjuret har fått sin kraft och sin tron och sin stora makt från draken. Ett av odjurets huvuden har varit svårt skadat, men har nu läkt. Hela världen beundrar odjuret, och säger att "ingen är större än odjuret!" Odjuret har fått en mun som skryter och hånar allt som är heligt – detta pågår under 42 månaders tid. Odjuret regerar över alla världens stammar och länder och språk och folk.

Den som inte tycker att beskrivningen ovan passar in på en totalitär kapitalism eller ett företags-monstrum, kan beakta att Uppenbarelseboken faktiskt talar om två odjur. Ovan beskrivet är Odjuret från havet. Kanske ska vi istället vända oss till beskrivningen av Odjuret från jorden?

Odjuret från jorden har två horn som liknar ett lamms horn, och det har en röst som en drake. Det har för övrigt samma makt som det första odjuret, och är dess representant. Odjuret från jorden kräver att alla ska tillbe odjuret från havet. För att imponera på folk kan Odjuret från jorden få eld att falla från himlen. Genom dylika under bedrar Odjuret från jorden alla världens invånare, på uppdrag av nämnda Odjuret från havet. Det här är lite komplicerat, men Odjuret från jorden skapar också en bild av Odjuret från havet, och ger bilden liv, och bilden pratar och befaller att folk som inte tillber bilden ska dödas. Något av odjuren, oklart vilket, kräver att alla – både högt uppsatta personer och vanligt folk, rika och fattiga, fria och slavar – ska ha ett märke på högra handen eller på pannan. Utan detta märke kan man varken köpa eller sälja något. Märket är antingen odjurets namn, eller det tal som står i stället för dess namn. Här krävs vishet. Den som har förstånd kan räkna ut odjurets tal, för det är en människas tal, och talet är 666.

Vad jag själv tror? Åh, så ytterst vänligt att Ni frågar! Okej, är det inte lite märkligt att Odjuret från jorden har en röst som en drake? Och att Odjuret från havet har fått sin makt från… en drake!? Det verkar som vi ser ett prima exempel på s.k. cross ownership. Det jag insinuerar är att super-entiteten, företagsmonstret, i själva verket representeras av båda odjuren. Alternativet är att odjur nr 1 representerar det kapitalistiska systemet, och odjur nr 2 representerar företagsmonstret. Eller att något av odjuren representerar den nyliberala propagandamaskinen.

Vad tror du?

Rapp, ras och Radiolab

Jag älskar hiphop, mer specifikt rapp. Sedan örats blick först föll på Nas’ ”The World Is Yours” från världens bästa skiva Illmatic, har rytm, stavelser och rimstruktur alltid legat mig varmt om hjärtat. Så här lät det den gången jag smittades:

Om jag inte varit tydlig med det tidigare vill jag härmed avslöja att jag är en grisrosa medioker xy-heterofil, aka. en vit-medelklass-manlig-heterosexuell. I detta sammanhang är det främst den grisrosa bakgrundsvariabeln som kan sticka i fördomsögat. Den alltid lika eminenta podcasten Radiolab tar upp frågan från ett amerikanskt perspektiv:

Frågan som ställs är huruvida den mycket kände hiphop-radio-DJ:n Peter Rosenberg, från den legendariska stationen Hot 97, kan reppa trots sin vithet. Svaret blir något i stil med

ja, tack vare en stor investering i tid och engagemang, en omfattande kunskap om musiken och dess historia, samt ett kontaktnät inom hiphop-världen kan Peter Rosenberg anses vara på on the inside av hiphopen. Därmed har han också rätt att tycka och uttala sig om svarta artister verksamma inom genren.

Är hiphop då post-racial? Nej, verkligen inte, säger Rosenberg. Exemplet är Eminem. Sett till vilka som köper Marshalls skivor och går på hans konserter, så ser vi att en vit rappare lockar en vit publik. Rosenberg härleder detta till det typ-fan som kan komma fram till honom och säga saker i stil med

jag vet inte så mycket om hiphop, och lyssnar inte så mycket på hiphop, men Eminem är verkligen bra!

Fuck d, säger Rosenberg, hur fan kan du veta att Eminem är bra om du inte vet något om hiphop? Visst, Eminem råkar vara bra, men det är bara ren tur – du vet det egentligen inte, eftersom du inte vet något om genren.

Typ-fänet fortsätter:

Jag kan verkligen relatera till Eminem!

Nej, det kan du inte, säger Rosenberg. Eminem har en historia av fattigdom och missbruk, en frånvarande far, en missbrukande mamma, skjutna vänner, en uppväxt i en trailer park. Individen Eminem har haft ett skit-liv som kan sägas svara mot ett (stereo)typiskt svart struggle. Naturligtvis har Eminem white privilege, som jag har närmat mig här, och som man kan läsa lite om t.ex. här. Men en vit medelklass-suburbanit kan inte, enligt Rosenberg, relatera till Eminems liv.

Det Rosenberg ser är alltså vita människor som skiter i hiphopen, men som gillar Eminem enbart utifrån att han är vit. Att Eminem sen är the shit, och att typ-fänet råkat ha rätt i detta faktum, är bara ett slumpartat sammanträffande.

Harry Allen skrev 2003 artikeln The Unbearable Whiteness of Emceeing: What the Eminance of Eminen says about Race. Läs skiten här vettja. Denna text tar avstamp just i frågan om huruvida hiphop (och så småningom samhället i stort) kan säga ha nått eller vara på väg att nå ett post-racial stadie. Case in point är filmen 8 Mile, som enligt somliga ska markera slutet på White America. Allen citerar Jimmy Iovine – ni vet han som suger Eminems kuk i alla skits på the Marshall Mathers LP – som säger att ”it’s about class, not race, and hip-hop is one of the reasons.” Allen skyr uttalandet. Nä-nä. Det där är bara inte sant.

”For starters, consider that, in the above quote, a white label head discusses a movie, ostensibly about a Black art form, in which the lead character is white, the screenwriter is white, the director is white, the producer is white, most of the production talent, no doubt, white, and, of course, the film itself owned by a company run by, mostly owned by, and deriving the majority o fits income from white people.”

(Bilden är snodd från här.)

Allen fortsätter med att visa hur mycket filmen omsätter, och vem som tjänar pengarna. Vidare visar han, med lite snygg diskursanalys, hur 8 Mile bygger på idén om white supremacy, vit överhöghet. Allens reagerar på

”the flat, cardboard quality of the film’s characters; that, with exemption of Eminem, nobody has any parents, and everyone seems, inexplicably focused on ’Rabbit’ […] Everyone seems usually concerned with what he’s going to do or not do, what he thinks or feels. Characters orbit him in a way that, especially if you’re Black, feels completely false.”

Allen menar också att Eminem generellt sätt alltid särbehandlats i media, på samma sätt som en gång Beastie Boys:

”While hip-hop was regarded as one huge, undifferentiated Black mass, Eminem was its flaxen-haired, blue eyed baby – its golden child – born, albeit difficultly, but with greatness in his breast.”

Allen ser i 8 Mile, och i den ”verkliga” historien om Eminems persona, samma narrativ som i Tarzan-myten:

”That of a white infant, abandoned by its mother and father and raised by apes, who rises to dominate the non-white people and environment around him.”

Myten i Eminem-tappning bygger på konceptet BFWD, dvs. Black Facilitation of White Development. Allen nämner bl.a. Huckleberry Finn, The Green Mile, Monsters Ball och The Matrix som exempel på BFWD. När 8 Mile är slut är det bara Rabbit/Eminem som har kommit någon vart – övriga karaktärer är kvar där de startade. Allen igen, för lite historisk kontext:

”Black facilitation of white development is why we were brought here to work as slaves, and in 8 Mile, this relation is refined.”

Raffineringen Allen påtalar går ut på att göra ”slavarna” delaktiga i sin egen underkastelse. Konceptet post-racial är en del i denna utveckling, eftersom man glömmer varför det är relevant att bryta på ras (på samma sätt som varför det är relevant att bryta på kön, som jag skrivit om här.) Det tar också, i min mening, ifrån the subjugated deras tolkningsföreträde eller situerade kunskap – återigen en parallell till feministisk debatt (som jag skrivit om här).

Många av de grymmaste och/eller mest hajpade rapparna idag nämner Eminem som the förebild – Angel Haze, Odd Future-kollektivet, Hopsin, med flera. Och Eminem är, som Rosenberg påpekar, onekligen jävligt grym. Att som hiphop-intresserad höra detta är inte oförenligt med att erkänna BFWD-konceptets bäring inom hiphopen. Här bör vi dock vara tydliga med att skulden till största delen vilar på mainstream-media och musikindustrin, som är de maskiner som pådyvlar Eminem rollen som the great white hope. Eminem själv gillar ju bara att rappa, och gör det jävligt bra. Huruvida han erkänner och problematiserar sina vita privilegier kan jag inte uttala mig om, men det är inte nödvändigtvis hans roll – mannen ska hålla sig i mic-båset. Att Eminem blivit allt mindre intressant och lyssningsbar sedan storverket The Marshall Mathers LP hör inte riktigt hit – i vilken riktning en artist utvecklas är henoms ensak.

Som ”vit” hiphop-fiend, som har plöjt ner oräkneliga timmar både såväl i ren kulturkonsumtion i form av lyssnande och läsande som i fuskande på micken och inom musikjournalistiken, kan jag inte acceptera att jag inte har rätt att älska rapp och hiphop. Men jag måste analysera min roll i kulturen. Jag vill likt Peter Rosenberg tro att jag är en legitim åhörare och deltagare, eftersom jag hyser ett genuint intresse och ägnar större delen av min lediga tid åt fortbildning. Jag tar helt enkelt kulturen på allvar. Jag tycker också att Eminem är eminent, men det är en väl underbyggd uppfattning. Däremot erkänner jag glatt att även jag fallit i post-racial-fällan (t.ex. här), och att Allen har hjälpt mig att se på 8 Mile på ett helt annat sätt än vad jag gjorde första gången.

Komikern Aamer Rahman poängterar i denna white rapper FAQ (del två är här) att den övervägande delen av hiphop-konsumenterna idag är vita, och att detta påverkar utformandet och utförandet enligt kapitalismens logik:

”Commercially successful hip-hop reflects the desires and tastes of white people. Hip-hop is one of White America’s favourite forms of escape, where you get to project and live out fantasies about sex and violence through people of colour. You are not ’outsiders’ to hip-hop, you actually control its production, form and distribution just by being white.”

Även om det låter rätt otäckt tror jag att Rahman har helt rätt. Rasismen växelverkar med kapitalismen. Little Brother’s eminenta platta The Minstrel Show tacklar diskussionen i fullängdsform – här extrapolerar Phonte och Big Pooh minstrel show-konceptet från tillbaka i dagarna, och anklagar kontemporära hip-hop-stereotyper för att inte vara bättre. Ett färskt exempel på hur kapitalismen gynnar rasistiska bilder, på samma sätt som sexistiska, är rapparen 2 Chainz’ utveckling. Tauheed Epps, som är hans riktiga namn, har gått från att vara en conscious-rappare i paritet med Kweli eller Common, till att idag göra låtar som den här:

Okej, givetvis är det kul med hedonism. Det finns tillfällen då man vill skita i allt och bara kötta, och då kan man väl få göra det. En enstaka röv-hyllande musikvideo är enbart underhållande. Däremot går det inte att sticka under stolen med att den totalitära kapitalismen gynnar spridningen av rasistiska (och sexistiska) stereotyper. 2 Chainz vill också ha sin del av kakan, vilket han får genom att dumma ner sig en smula och bli snuskig. Tyvärr är det svårt att spotta sanning med massa kaka i munnen.

Så här tycker förresten Lupe Fiasco om att dumma ner det:

Hur som helst så är Aamers poäng att vita personer inte har någon anledning att känna sig exkluderade och marginaliserade i hiphopen. Det är nämligen vita personer som styr, genom att vara både kapitalisterna och konsumenterna, och i många fall (såsom Eminem) självklart även konstnärerna/utövarna.

Som grisrosa hiphop-älskare ställer detta dock mig inför ett nytt problem – kan/vill jag identifiera mig med den där hemska vita massan som skapar den där kommersiella logiken som föder fram den där hiphopen som jag hatar? Peter Rosenberg tänker nog ungefär samma sak – centralt i Radiolab-avsnittet är hans beef med Nicki Minaj, som grundar sig i att Rosenberg dissar Minaj för att vara sell-out i och med superkommersiella pop-hitten ”Starships”. Rosenberg är besviken på Nicki, eftersom han vet att hon kan spotta eter när hon så önskar (Minaj hörs från ca 3:35):

Nej, varken jag eller Rosenberg gillar den riktning som den kommersiella logiken försöker tvinga hiphopen mot. Vi ser oss som rapp-konnässörer. Vi vill se det som att vi är på insidan av hiphopen, medan de (Rosenberg talar sexistiskt nedlåtande om 14-åriga vita tjejer som lyssnar på hiphop, jag tänker mig nog historielösa lyssnare i allmänhet) är oinitierade och okritiska dum-konsumenter, utan känsla för hiphophistoria.

Som jag har varit inne på tidigare är vi alla rasister, i bemärkelsen att vi alla har fördomar. Det är inte alldeles enkelt att frigöra sig från dessa. Att det finns skumma undermedvetna element kopplade till mitt hiphoplyssnande är därmed mycket troligt. Att jag kommer sluta älska rapp är desto mer osannolikt. Slutsatsen blir dock lite paradoxal. Eftersom jag värnar min rätt att älska hiphop på mina egna villkor, måste jag tillerkänna alla andra samma rätt – även de förhatliga historielösa ytlighets-lyssnarna. Det är nämligen inte dem det är fel på. Det är den totalitära kapitalismens grepp om konsten och dess produktionsvillkor som förstör musiken.

Din käpp i ekorrhjulet - Viktig information om djur

Antropofagi-bloggen initierar med detta inlägg en serie bloggposter av ett helt ny slag. Samlingsnamnet på denna nya installation är "Din käpp i ekorrhjulet". Tanken är att man ska kunna använda sin arbetstid till att läsa intressanta men meningslösa saker här hos mig. Detta kommer förhoppningsvis bromsa tillväxten i vårt land med ett par procentenheter – kanske tillräckligt för att stoppa växthuseffekten och barnarbetet.

I detta första inlägg i serien vill jag inleda med ett brev som jag en gång fick av en man som heter Anders. Tyvärr verkar Anders ha en kompis som också heter Anders, och jag vet inte riktigt vem som är vem, så jag kan inte credda ordentligt. Både Anders och Anders tycks i varje fall vara affilierade med Lunds Universitet. Hur vår brevväxling om djur uppstod kan jag överhuvudtaget inte minnas. Brevet är daterat till 2010.

"Hej [Antropofagi],

slut på plågorna, här har du svaren.

Valar saknar helt och hållet svettkörtlar, både eckrina och apokrina sådana. Det finns inte ens några rudiment ('rester') av körtlar. De eckrina körtlarna har hos människan en funktion vid temperaturreglering. När svetten avdunstar kyls huden. Eftersom svetten inte kan avdunsta i vatten, skulle sådana körtlar inte ha någon funktion hos valarna. De apokrina körtlarna fungerar hos människan som doftkörtlar och avger troligen feromoner. Som du påpekar skulle inte heller sådana körtlar ha någon funktion hos valar.

Även sirendjuren (sjökorna) saknar svettkörtlar. Dessa två djurgrupper är de enda nu levande däggdjur som tillbringar hela sin tid i vatten.

Valarna saknar också talgkörtlar i huden. Talgkörtlar mynnar alltid i hårsäckarna och deras funktion är att avge fett som skyddar pälsen och gör den vattenfrånstötande. Det är således inte helt förvånande att valarna förlorat dem, när de förlorat pälsen.

Den andra frågan är knepigare och kan inte till fullo besvaras, eftersom det gjorts mycket få vetenskapliga studier. Valar är ju inte särskilt lätta att undersöka.

För att djur ska kunna tillgodogöra sig vattnet i drucket saltvatten måste de kunna avge saltet (huvudsakligen natriumjoner och kloridjoner) från kroppen i en högre koncentration än saltvattnets. Marina fåglar och kräldjur kan inte koncentrera urinen så att den blir mer koncentrerad än havsvattnet. De löser problemet genom att avge en mycket koncentrerad natriumkloridlösning via sina saltkörtlar.

Däggdjur har inte saltkörtlar. Men däggdjuren som grupp kan koncentrera urinen betydligt mera än fåglar och kräldjur. Man har studerat urinkoncentrationsförmågan hos en del valar och sälar. De valar och sälar som man undersökt kan koncentrera urinen till salthalter som ofta är något lägre och ibland något högre än havsvattnets. Det handlar alltså inte om extrema halter, många ökenlevande däggdjur kan avge en avsevärt mer koncentrerad urin. Men det skulle kunna vara tillräckligt för att de skulle kunna tillgodogöra sig drucket saltvatten, åtminstone för en del av sälarna.

Dricker de då saltvatten? De flesta valar och sälar tycks inte göra det. De tycks klara sig dels på det vatten de får i sig via födan och dels på det vatten (s.k. metabolt vatten) som produceras tillsammans med bl.a. koldioxid vid cellandningen. De arter som lever på benfiskar är inte heller särskilt saltstressade. Benfiskar har betydligt lägre saltkoncentrationer i sina vävnader än havsvattnets.

Man kan säga att dessa valar och sälar 'parasiterar' på fiskarna, i den meningen att de låter fiskarna förbruka energi på att hålla en lägre salthalt än havsvattnet och sedan tillgodogöra sig vattnet i de utspädda fiskarna. De stora bardvalarna äter däremot ofta krill, ett kräftdjur vars kroppsvätskor inte är mer utspädda än saltvattnet. Detta leder till en högre saltbelastning.

På senare år har man dock visat att en del valar dricker saltvatten. Detta gäller även arter som inte kan koncentrera urinen till högre salthalter än havsvattnets. Man har inte hittat någon funktionell förklaring till detta beteende.

Det enda marina däggdjur som dricker större mängder havsvatten är havsuttern. Denna art kan också avge en urin med högre saltkoncentration än havsvattnet.

Bästa hälsningar!

Anders"

MWI och determinism

Även den som tror på MWI (Many-Worlds Interpretation) kan ha svårt att tro att det finns något universum där jag förstår ens en bråkdel av konceptet MWI. Att inte överhuvudtaget förstå vad man själv pratar om har ju dock aldrig hindrat t.ex. Beatrice Ask, så jag ser ingen anledning till att det skulle hindra mig. En sak är i alla fall säker - jag tänker inte ödsla någon tid på att försöka förklara något som jag själv inte kan greppa. Se en dokumentär eller nått.

Hur som helst. En intressant grej med MWI är att det "löser" problemet med determinism. Åh nej, tänker ni, inte determinism, den gamla haggan. Som om vi inte tänkte klart den tanken för ca 25 (av 30) år sedan. Jo, det gjorde ni så klart. Men tänkte ni verkligen på implikationerna MWI kan ha i sammanhanget? Kanske. För mig är det i alla fall debut.

Determinism är ju redan sedan tidigare ett lite lealöst koncept. Det som stör med determinism är ju ofta att en deterministisk syn komprometterar den fria viljan. Men, å andra sidan, vem väljer vad du vill vilja? Fri vilja är ett ännu trassligare koncept, eftersom varje postulerande av fri vilja bara väcker frågan huruvida man kan välja sina val. Själen är som bekant kroppens fängelse - vi kan icke leva i ett normvakuum. Är det då strukturen som styr aktören? Ja, visst är det så. Men det är också aktören som formar strukturen. Och strukturen som formar hur aktören formar strukturen. Och aktören som formar hur strukturen formar hur aktören formar strukturen. Och så vidare. Så där kommer vi inte heller någon vart. Att se verkligheten som stratifierad leder oss till att förkasta hela frågeställningen struktur vs aktör, men jag vette tusan om det egentligen gör någonting åt unga människors spirande determinism. (Varning, determinism kan, liksom relativism, leda till nihilism!)

Det som MWI bidrar med är att vi kan vara fullständigt deterministiska och samtidigt fullständigt icke-deterministiska på samma gång. Sannolikheten för allt som händer (har hänt och kommer att hända) i vårt universum kan vara 1. Dock vet vi aldrig vilket universum vi befinner oss i, vilket gör att det inte spelar någon roll.

I den minsta tidsenheten delar sig universum i oändligt många andra universa, som ett fett fyrverkeri. Eller, så kanske man kan se det om man tror på linjär tid. Egentligen borde man nog se hela multiversum som en oändligt komplex väv av förgrenade universum i väldigt många olika dimensioner. Att vi uppfattar tid och rum på lite olika sätt är nog skitsamma vad multiversum anbelangar.

Så multiversum är som en fett komplex labyrint. (Obs, varning för extremt falsk analogi!) Varje väg i labyrinten finns redan utstakad - men vi vet inte vilken exakt snitslad bana som representerar "vårt" universum.