Schackflash

"Transkvinnor stängs ut från damtävlingar i schack," rapporterar DN. Det är lite som att säga att "män stängs ute från damtoaletter," men rymmer också en nyfikenhets-nugget av viss rang. 

DN fortsätter:

"På senare tid har både sim- och cykelförbundet tagit beslut om att utesluta transkvinnor från att tävla i damklassen. I schack är inte fysiken en faktor på samma sätt, men sporten har ändå dam- och flickklasser på elitnivå."

Det här är väldigt intressant. Varför är inte schack en helt könsneutral sport?

***

Självklart finns det en Flashback-tråd i ämnet.

missionarydaughter:

"Kan nån som har inblick i schackvärlden svara på varför schacktävlingar är uppdelade i dam och herr?"

Oh-My-Dad:

"Av en mkt enkel anledning. En kvinna har inte en chans att vinna mot en man i schack, inte på de högre nivåerna iaf.

Det gäller för övrigt alla andra sporter också."

qwertysmart:

"Stämmer inte. Många sporter handlar om fysisk förmåga och, där har många män (oftast) överläge och fördelaktighet [sic]. Vad gäller Schack kan jag tänka mig att indelningen är omodern och baserad på tradition, eftersom könet ej är väsentligt på samma sätt.

P.S Det skulle inte förvåna mig om världens SMARTASTE kvinna är SMARTASTE [sic] än världens smartaste man. Har hört, av en kompis, på fest, att världens STARKASTE kvinna är STARKARE än världens starkaste man."

flirk:

"De duktigaste tjejerna tävlar med männen och tävlar inte alls i kvinnliga tävlingar."

Rockaden:

"Det handlar om traditioner, önskemål från sponsorer och önskemål från kvinnliga schackspelare. Därför existerar fortfarande damtävlingar i schack.

Somliga tror att män presterar bättre än kvinnor i schack men den största och bästa undersökningen tyder på skillnaden helt förklaras av skillnaden i antalet utövare, det vill säga att män och kvinnor presterar likvärdigt i schack. Jag orkar inte gräva fram undersökningen men den finns säkert kvar på nätet någonstans. Den gjordes för ett tiotal år sedan på tyska schackspelare. Tyskland har flest spelare med internationellt rankingtal.

Signaturen flirk påstod att de duktigaste tjejerna inte alls tävlar i kvinnliga tävlingar. Vilka kvinnor avses? Den enda jag kan komma på är Judit Polgar och hon har ju slutat."

Sweden United:

"Ett skäl är att det är färre professionella kvinnor som spelar schack, de får då sämre möjligheter att komma upp i toppranking i och med det.

En egen teori jag har tänkt på är att kvinnor kan ha en något sämre spatial förmåga, och det betyder att de inte kan göra lika bra ifrån sig på schack som kräver en ganska bra förståelse för hur pjäserna och bönderna ligger placerade i tre dimensioner. Om man spelar på ett schackbräde. Det som kallas positionsspel.

Men mest tror jag det handlar om att det är färre kvinnor som spelar, och även att de inte är lika 'fanatiskt' idoga som männen kan vara. Vad man sätter in får man ut, och kvinnor är inte beredda i lika stor utsträckning att dedicera sitt liv helt till schack som vissa män kan göra.

Skulle tro att det är förklaringen till stor del."

jenlov:

"Frågeställningen i TS är delvis felaktig, visst finns det vissa tävlingar bara för damer, sannolikt för att öka antalet kvinnliga spelare. Men någon herrklass finns inte, det finns ingen regel som hindrar att en kvinna brädar Magnus Carlsen från världsmästartiteln. I de flesta tävlingar, på alla nivåer, från elitnivå till nybörjarnivå, spelar både kvinnor och män, män är dock kraftigt dominerande på alla nivåer. Exempelvis har Pia Cramling deltagit i högsta klassen i SM vid väldigt många tillfällen. Hon har visserligen aldrig vunnit, men väl placerat sig högt."

***

I nämnda DN-artikel framkommer att endast "en eller två procent av schacktävlingar är damtävlingar, de allra flesta är i öppen klass där alla får delta oavsett kön." Det verkar alltså som att schack är könsneutralt i stor utsträckning, sett till hur det utövas.

Dock. Så vitt jag kan se finns ingen av världens topp 20 schack-kvinnor bland topp 20 schackspelare. (Källa, världsranking enligt Sveriges Schackförbund.) Kollar vi på bästa schackspelare genom alla tider är mansdominansen så vitt jag kan se total, och detta gäller såväl 1800-tal som 1900-tal och 2000-tal; eventuella normförflyttningar synes ej ha haft genomslag på resultaten. Därutöver är den bästa schackdatorn (Stockfish) framtagen av män, vilket även gäller den mer kända schackdatorn Deep Blue.

En snabb forskningsgenomgång visar att män faktiskt är bättre än kvinnor på schack, rent empiriskt. Det finns helt enkelt bättre manliga schackspelare än vad det finns kvinnliga. Frågan är: Varför presterar män bättre?

***

Antropofagi (Kukens ondska) om Kajsa Ekis Ekmans felslut i Könets existens:

"Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet 'kvinna' för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.

[...]

Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende.

Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot 'biologisterna,' och 'biologisterna' (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism."

En hypotes: Män presterar bättre på schack eftersom de är bättre på schack.

(Också relaterat: Gigachad möter Gigastacy.)

***

Det finns andra teorier. Den tyska studie som nämns i Flashback-tråden är förmodligen "Why are (the best) women so good at chess? Participation rates and gender differences in intellectual domains." Abstract (min fetstil):

"A popular explanation for the small number of women at the top level of intellectually demanding activities from chess to science appeals to biological differences in the intellectual abilities of men and women. An alternative explanation is that the extreme values in a large sample are likely to be greater than those in a small one. Although the performance of the 100 best German male chess players is better than that of the 100 best German women, we show that 96 per cent of the observed difference would be expected given the much greater number of men who play chess. There is little left for biological or cultural explanations to account for. In science, where there are many more male than female participants, this statistical sampling explanation, rather than differences in intellectual ability, may also be the main reason why women are under-represented at the top end."

Tyvärr är studien paywallad vilket gör det svårt att värdera huruvida "we show" eller ej, men liknande förklaringar framhålls i många andra studier på ämnet. Den färskaste meta-studien jag hittar ("The relationship between cognitive ability and chess skill: a comprehensive meta-analysis") tar dock fasta på korrelationen mellan intelligens och schackfärdighet:

"Why are some people more skilled in complex domains than other people? Here, we conducted a meta-analysis to evaluate the relationship between cognitive ability and skill in chess. Chess skill correlated positively and significantly with fluid reasoning (Gf) ( r − = 0.24), comprehension-knowledge (Gc) ( r − = 0.22), short-term memory (Gsm) ( r − = 0.25), and processing speed (Gs) ( r − = 0.24); the meta-analytic average of the correlations was ( r − = 0.24). Moreover, the correlation between Gf and chess skill was moderated by age ( r − = 0.32 for youth samples vs. r − = 0.11 for adult samples), and skill level ( r − = 0.32 for unranked samples vs. r − = 0.14 for ranked samples). Interestingly, chess skill correlated more strongly with numerical ability ( r − = 0.35) than with verbal ability ( r − = 0.19) or visuospatial ability ( r − = 0.13). The results suggest that cognitive ability contributes meaningfully to individual differences in chess skill, particularly in young chess players and/or at lower levels of skill."

Nå, statistik bör kontextualiseras. Om jag tolkar korrelationsangivelserna rätt så korrelerar "flytande G" med schackfärdighet (0.24) ungefär lika mycket som föräldrars sociala klass korrelerar med deras barns betyg (0.22); men (avsevärt?) mycket mindre än vad IQ korrelerar med betyg (0.54). 

Sambandet mellan intelligens och schackfärdighet säger emellertid inte så mycket om könsskillnader. Vi kan anta att sambandet står sig oavsett biologiskt kön. En större mängd skickliga schackspelande män betyder inte att det finns fler män än kvinnor med högt IQ (men utesluter det inte heller). Oavsett hur många män respektive kvinnor som spelar schack så kommer intelligens och schackranking säkert samvariera.

Den tyska studien och metastudien motsäger varandra inte alls. Vilket för oss in på varför den tyska studien(s abstract) är lite fishy. Kolla:

"There is little left for biological or cultural explanations to account for."

Varför skulle det följa av att antalet elitschackspelare i världen kan förklaras med ett större antal manliga utövare? Vi förväntar oss fortfarande att schackförmågan korrelerar med intelligensen, och den tyska studien säger uttryckligen att "the extreme values in a large sample are likely to be greater than those in a small one." Om vi har fler män än kvinnor förväntar vi oss fler extrem-intelligenta män än kvinnor, och därmed fler högpresenterande schackspelare. Faktum är att studien(s abstract) implicit antar att intelligens förklarar schackframgångar; varför skulle annars en längre svans ("the extreme values") vara intressanta?

Att man utesluter "cultural factors" är också märkligt. Givet att vi inte tror att det är biologisk könsdimorfism som förklarar skillnaden i utfall, utan storlek på urval av män respektive kvinnor, så blir ju frågan varför fler män än kvinnor väljer att spela schack. Har man en skepsis mot biologisk könsdimorfism som förklaring torde man söka kulturella förklaringsfaktorer.

Låt oss klappa den tyska studien medhårs och byta fråga till "varför spelar så många fler män än kvinnor schack?" Som vi har sett har könssammansättningen av världseliten inte förändrats under århundraden av modernisering och kvinnlig frigörelse, vilket är en indikation på att kulturella / sociala förklaringar inte duger.

Låt mig även slänga in en studie på det:

"The present study examined one intellectual domain, international chess, to quantify its gender differences in achievement and to see if these have been diminishing with the societal changes. Chess is a good test domain because it is a meritocracy, it has objective performance measures, and longitudinal data of a whole population are available. Performance ratings overall and in the top 10, 50 and 100 players of each sex show large gender differences and little convergence over the past three decades, although a few females have become high achievers. The distribution of performance ratings on the January 2004 list shows a higher male mean and evidence for more male variation, just as with traits such as height."

Okej, så vi ser en högre genomsnittlig prestation samt en större variation (á la the greater male variability hypothesis). Sammanfattningsvis:

"The study examined gender differences in achievement in international chess and found that the male predominance has remained constant despite societal changes, with large gender differences in performance ratings and little convergence over the past three decades."

Jämförelse över (lång) tid är ett sätt att kontrollera för kulturella faktorer. En annan är tvärkulturella jämförelser. Denna studie bjuder på det senare (min fetstil):

"There is a persistent higher performance of men over women in chess that has been attributed to the disproportioned participation rates of men and women in this domain, but also to biological and cultural factors. This study addresses the disparity between men and women in performance at the expert chess level. Actual sex differences in chess performance were contrasted with differences estimated from the divergent participation rates of men and women chess players from twenty-four countries in the Eurasian region. There was a male advantage in chess performance throughout all countries. Sex differences in chess performance emerged for all the studied countries, with remarkable and highly variable unexplained gaps that were unrelated to the men versus women ratios. The cross-country variability about sex differences in chess performance indicates differences in geographical and cultural factors that might elicit differential participation rates, starting age, and perseverance in the domain for men and women. These differences are also likely to underlie the remarkable disparity in expert chess performance of men and women than only differential participation rates."

Som synes framhåller studien (i motsats till den tyska) att "participation rates" inte är tillräckligt för att förklara skillnaden i schackprestation. Istället är det kulturella skillnader mellan länder som man menar förklarar skillnader i "deltagandefrekvens, startålder och uthållighet inom området." Det är alltså - enligt studien - den totala mängden män respektive kvinnor som avgör, utan hur män respektive kvinnor av kulturella skäl tar sig ann schackspelandet.

Intressant resultat ur studien om förändring över tid är att män verkar jobba lite hårdare än kvinnor:

"Career patterns of players first on the list between 1985 and 1989 show that top males and females entered the list at about the same age but females tend to play fewer games and have shorter careers. In this domain at least, the male predominance is large and has remained roughly constant despite societal changes."

Vi ser alltså att män nördar ner sig avsevärt mycket mer än vad kvinnor gör. Detta går i linje med den tvärkulturella studiens slutsatser om att kulturella skillnader i "könsskillnad i grit/effort" förklarar mer än könsratio i det kvantitativa deltagandet.

***

Vilket för oss in på STEM/HEED-diskussionen. Enligt den så kallade jämställdhetsparadoxen väljer kvinnor i mer ojämställda länder oftare STEM-karriärer (könsotypiskt), medan kvinnor i mer jämställda länder oftare väljher HEED-karriärer (könstypiskt). I tidigare genomgång (länkat nyss) kommer Antropofagi fram till att evolutionspsykologiska förklaringar är mest sannolika. Låt oss kolla på länder där högst andel av STEM-anställda är kvinnor:

En reflektion är att länder med lågt kvinnligt arbetskraftsdeltagande kommer att ha mer otypiska kvinnor i arbetskraften. Det är dock inget glasklart sådant samband, vid en snabb jämförelse. Exempelvis kommer Kambodja på plats nummer 13 i världsrankingen över högst andel arbetskraftsdeltagande av kvinnor. (Enligt samma sökning kommer Sverige bara på plats 36 vilket känns skumt. Men jag kan liksom inte djupdyka hur mycket som helst i hur mycket som helst.)

De länder som enligt Chat-GPT producerar bra kvinnliga schackspelare är framförallt Ryssland, Georgien, Kina och Ukraina. Enligt internet är top tio China, Russia, India, Georgia, Ukraine, United States of America, Poland, Germany, Kazakhstan och Hungary. I alla fall USA och Georgien känner vi igen från diagrammet ovan, och lite vanliga hederliga fördomar berättar att både Ryssland, Indien, Ukraina, Kina och Ungern har hög andel kvinnor i STEM. Kazakstan har säkert ingen STEM alls och tyskarna är ju bara nazister för fan.

Så lite random sökningar plus guesstimat ger oss att samma länder som producerar hög andel kvinnor i STEM också producerar bra female chess-players.

***

Att vissa nördländer har fler nördiga kvinnor betyder inte att det är kulturella faktorer som förklarar schack-skillnaderna, eftersom genetiken såklart kan skilja sig över världen. Mina priors om detta ger dock att kulturella skillnader är mer troliga än genetiska när vi jämför länder.

Men, de kulturella skillnaderna verkar alltså - enligt det ovan redogjorda - handla om att kvinnor förväntas nedlägga ansträngning. Vi kan alltså anta att grit och effort är mer kulturellt styrt än intelligens, och att kvinnors prestation kommer vara starkare i grit/effort-hos-tjejer-uppmanande länder så långt som grit/effort räcker. Vi har fortfarande en "rätt hög" korrelation mellan intelligens och prestation i schack, och då kan the greater male variability hypothisis säkert räcka för att förklara att det saknas kvinnor bland världseliten.

Män är nördigare. De lägger ner mer ansträngning i vad de gör, troligen för att kvinnor är det väljande könet och män selekterats för att åstadkomma magnifika ting och därmed bli valda. I vissa kulturer uppmuntras nörd-kvinnor att också nörda ner sig. Men mäns större benägenhet att nörda - och mansdominansen i den smartaste percentilen av totalbefolkningen - gör att män som grupp krossar kvinnor som grupp i schack.

***

Såhär i backspegeln kan man väl konstatera att Flashback redan hade sagt allt som behövde sägas.

Ståligheter

Om man - i strid med Privathälsomyndighetsverkets råd - krigar på the asocial media platform formerly known as Twitter (vem skulle?), kan man hamna i tröstlösa debatter om Saker Som Är Relaterade Till Växthuseffekten. Vanligen slutar dessa diskussion i någon av följande slutsatser:

1) Människans CO2-emissioner orsakar klimatförändringar som kommer att Döda Jorden Och Alla På Den men vi är ändå mot kärnkraft "fö de ä falit."

2) Den enda lösningen på problemet är att svenskar ändrar livsstil och plågar sig riktigt mycket. Trots att svenska territoriella utsläpp, per capita och i absoluta tal, är minimala. För vi kan inte bara räkna territoriella utsläpp; vi måste även räkna vårt ekologiska fotavtryck, dvs. de utsläpp som orsakas av vår konsumtion.

När Twitterkrigsträdet hamnar i slutsats nummer två kan du frestas att invända: Men om vi exempelvis ökar vår stålproduktion och tar marknadsandelar från kinesiskt stål, vars produktion är bland värdens mest energiintensiva, så betyder ökade territoriella utsläpp i Sverige lägre globala nettoutsläpp. Svenskt produktion tränger därmed undan Kinesisk produktion och leder till minskade globala nettoutsläpp. 

Källa. Kinas stålindustri är mycket energiintensiv. (Sverige är en av EU-27.)

Samma källa som ovan. Kinas stålindustri släpper ut mycket CO2 per enhet producerat stål.

Denna slutsats är ofta svårt att acceptera för mången miljöfascistisk Twitterkrigare. Det är också en slutsats som förtjänar en hel del brasklappar och parenteser, men innan vi adresserar dem ska vi stanna upp vid själva den principiella poängen: Man kan inte dubbelräkna produktion och konsumtion. Eller mer precist uttryckt: Ska vi lägga oss till last andra länders territoriella utsläpp genom vår konsumtion, måste vi även beakta effekterna av vår export på globala nettoutsläpp.

Vi kan antingen nöja oss med att konstatera att Sverige har låga utsläpp, per capita och i absoluta tal; att varje land måste ta ansvar för sina egna utsläpp; och att vi på det hela taget vill ha frihandel, öppna marknader och världskapitalism. Ska vi däremot "problematisera" denna sanning genom att dra in konsumtionsbaserade utsläpp, måste vi givetvis räkna även utsläppen från vår egen export som någon annans konsumtionsbaserade utsläpp. Dessutom måste vi förstå att vår produktion kan substituera annan produktion, och att så länge vår produktion är mindre utsläppsintensiv, innebär vår produktion lägre globala nettoutsläpp.

Stålproduktionens utsläppsintensitet beror på a) tillverkningsmetoden och b) energisystemet. Enligt Steel Climate Impact: An International Benchmarking of Energy and CO2 Intensities är nyckeln till låg utsläppsintensitet EAF (electric arc furnace) + emissionsneutralt energisystem (aka. ffa. vatten- och kärnkraft om vi vill ha skala). Sverige är inte bäst i klassen eftersom vi ännu kör på energiintensiv framställning av råjärn i koleldade masugnar. Däremot är själva stålproduktionen energiintensiv, och det svenska stålet av hög kvalitet vilket ger bra livslängd, samt till relativt stor del återvunnet. Eftersom Sverige har ett bra energisystem med mycket vattenkraft och kärnkraft, är själva stålproduktionen rätt utsläppslågintensiv. (Men framställningen av råjärnet alltså ej pga. ej elektrifierat. Man vill idag lösa det medelst vätgaslösningar, som kanske/ kanske inte är bra, vilket hur som helst kräver mycket mer klimatneutral el, vilket betyder att vi aldrig borde lagt ner kärnkraften och aldrig slutat bygga ut vattenkraften.)

Självklart kan vi räkna territoriella utsläpp, och självklart kan vi räkna konsumtionsbaserade utsläpp. Men miljöfascistiska Twitterkrigare räknar alltid detta ensidigt. De konsumtionsbaserade utsläppen förs endast upp på agendan för att visa hur Dumma svenskar är, och hur mycket mer vi borde Lida för att Rädda Jorden. Då glömmer man lätt bort att våra territoriella utsläpp, låga som de är, kan representera sänkta globala nettoutsläpp genom utträngning av emissionsintensiv produktion.

Att just Kinas stålproduktion är energi- och utsläppsintensiv är ett Stort stort problem, eftersom kinesisk stålproduktion utgör en betydande del av världens totala stålproduktion. Men varför använda tvåtusen ord när nämnda rapport innehåller två färgglada bilder:

Kinas stålproduktion har ökat väldigt mycket sedan år 2000.

Kinas stålproduktion utgör idag en mycket stor andel av all stålproduktion.

***

Så till de där icke ointressanta parenteserna och brasklapparna. För det vi vill uppnå är ju inte egentligen en vinst i ett Twitterkrig, utan ett närmande till Sanningen. Vi måste alltså även beakta att om den totala tillgången på stål ökar minskar antagligen priset varpå totalkonsumtionen ökar; vi hamnar i ett jämviktsläge med högre total stålproduktion och därmed högre utsläpp än om vi kunde räkna hem en ren substitutionseffekt. Mer effektiv produktion kan alltså antas leda till en ökad total konsumtion. För miljöfascisten är detta ett Ont I Sig eftersom målet är Utplåning Av Civilisationen. För alla andra är ökad produktion ett oftast gott, så länge externaliteterna är under kontroll.

***

Och så till Kina. Vi har tidigare konstaterat att Kyrklund hade fel och att den Goda kraften av allt att döma existerar. En aspekt av detta är Kinas demografi. Enbarnspolitiken verkade - för att återigen tala med malthusianen Paul Erlich - vara beviset på att diktaturer har större handlingskraft och kan lösa problem såsom överbefolkning. Idag verkar det snarare som att diktaturer har större handlingskraft och därför tömmer Aralsjön, dödar alla med glasögon, utrota alla sparvar och orsaka hungersnöd, hungersnöd, eller varför inte hungersnöd. Enbarnspolitiken har idag ersatts av rekommendationer om att skaffa två barn, och med dagens födslotal kommer 

Så vad är problemet? Tja, förutom det uppenbara - att 91.11 procent av alla kineser är han-kineser och noll procent är hon-kineser - så är centralstyrd kommunistpolicy (såsom enbarnspolitik) sällan en vinnare i längden. I kombination med en kulturell son-preferens ("a boy or abortion?") har detta även lett till en episk könsobalans Dessutom stipulerar den Goda kraften att information flödar dåligt i diktaturer, och så försvann också 14 miljoner barn ur den kinesiska demografiska statistiken när man upptäckte att kommunerna fuskrapporterat in ickeexisterande barn för att få mer bidrag till förskoleverksamhet (typ såhär). Säkert kan några rejäla kommunistiska svältkatastrofer (15-43 miljoner döda) och japanernas alla vidrigheter under WW2 (ca 30 miljoner döda) förklara vissa asymmetrier i den demografiska pyramiden.

"Population pyramid of China from 1950 to 2022" från Wikipedia.

Prognosticerad åldersstruktur fram till 2100, också från Wikipedia.

Som den ljugande kinesiska regeringen mycket väl har fattat skulle du inte kunna ta hem de här julgranarna till dina barn, och Pew Research Center bedömer att befolkningen kommer att minska med många hundra miljoner under det resterande seklet.

Problem med en minskande befolkning kan enligt Wikipedia vara:

- A rise in the dependency ratio which would increase the economic pressure on the workforce
- A loss of culture and the diminishment of trust among citizens
- A crisis in end-of-life care for the elderly because there are insufficient caregivers for them
- Difficulties in funding entitlement programs because there are fewer workers relative to retirees
- A decline in military strength
- A decline in innovation since change comes from the young
- A strain on mental health caused by permanent recession
- Deflation caused by the aging population

Fruktan för "a decline in military streangth" kan ha varit en starkt bidragande orsak till att Ryssland anföll Ukraina - skulle man väntat längre hade man fått slut på "stridsdugliga" "unga" "män" - och vi kan således inte utesluta desperata, krigiska dödsryckningar från ett åldrande Kina. Om Den goda kraften gör Kina till en lika usel militärmakt som Ryssland gör det kanske inte så mycket, men å andra sidan är kineserna fortfarande jävligt många fler och har förmodligen lite bättre koll på sina kärnvapen än vad ryssarna verkar ha.

"Rise in dependency ratio" är såklart ett jävulskap om man vill öka födslotalen, eftersom alla måste jobba med ta hand om gamlingarna istället för att bedriva förskola för (icke påhittade) barn, om sådana trots allt föds. Det är på många sätt ett rövigt läge för välfärden och ekonomin om befolkningen är gammal. Gamla människor konsumerar heller inte särskilt mycket (om vi bortser från äldreomsorg och hälso- sjukvård), vilket gör att den inhemska marknaden krymper, vilket förmodligen skadar den redan illa åtgångna kinesiska tillverkningsindustrin.

Frågan är: Hur kommer det här att påverka stålproduktionen?

***

Tja, det beror på om vi andra lyckas öka produktionen så mycket att vi slipper importera emissionsintensivt stål från dåliga Kina, och istället kan ha klimatneutralt svenskt stål på hyllorna.

De flesta går till jobbet och betalar skatt

I DN:

"Med facit i hand kan vi tyvärr konstatera att vi hade rätt. Köparna återfinns i alla samhällsskikt. De flesta går till jobbet och betalar skatt..."

En förflugen Swish-lista avslöjar det alla egentligen vet: De flesta som knarkar lite går också till jobbet och betalar skatt.

Så: Vad är i så fall problemet?

"...men väljer ändå att köpa knark som göder gängen och det våld de utövar, säger Robert Gatugård."

Tja, problemet i dagsläget är förstås att de pumpar in kontanta medel i en växande organiserad brottslighet som korrumperar förvaltningen och skapar djupt känd otrygghet i hela landet. Hade narkotikamarknaden istället reglerats hade detta inte varit fallet.

Låt oss rekapitulera argumentet mot att legalisera narkotika: 

- Bruket riskerar att öka vilket kan ha negativa folkhälsoeffekter. 

Invändning: Det finns ingen empiri som stödjer att bruket ökar på en legal jämfört med illegal marknad. Bruk är troligen en fråga om kultur snarare än tillgänglighet. När alkoholmarknaden gradvis liberaliserats har totalkonsumtionen av alkohol tvärt emot alla farhågor istället minskat, och framförallt har riskbruket reducerats kraftigt. (Relaterat: Islamisering?)

Bayesiansk uppdatering utifrån tillgängliga evidens: Sannolikt omfördelas bruket på en legal marknad jämfört med en illegal. Patologiska missbrukare kvarstår samtidigt som riskaverta neurotiker löper något högre sannolikhet att testa substanser de annars hade avstått. För befolkningen i sin helhet sker en kulturell anpassning där människor tillägnar sig förmågan att feströka lite cannabis eller ta en årlig svamptripp med sin legitimerade schaman. Riskbrukarna kan slussas in i vården istället för i fängelset och alla andra kan hålla på med helt vanlig social stigmatisering för att hålla efter varandras festande.

Låt oss rekapitulera argumenten för att legalisera narkotika:

- De principiella argumenten: Frihet att göra vad man vill så länge det inte skadar andra.

- De moralistiska argumenten: Viktigt att medborgarna får frihet eftersom det leder till att de utvecklar ansvar.

- De humanistiska argumenten: Minskade kontrollskador (dvs. mindre trakasserier av alla människor och särskilt kända storkonsumenter som ska pissas av i tid och otid) och harm reduction (skadereduktion) där fler risk- och missbrukare kan få hjälp och stöd och vård mer effektivt.

- De ekonomiska argumenten: Minskade kostnader för rättsväsendet, även indirekt när mängdbrotten minskar pga. att storkonsumenter slutar stjäla fläskfilé och cyklar; samt betydande skatteintäkter när staten säljer knark.

- Spridningsargumentet: När knarkare slipper finansiera sitt knarkande med att sälja till andra minskar rekryteringen av brukare av de tyngsta drogerna (detta givet att registrerade heroinister får gratis knark i sjuksköterskebemannade sprutrum enligt schweizisk modell).

- De kulturella argumenten: Bra om människor kan utforska psykedeliska droger och nå intressanta medvetandetillstånd, under kontrollerade former. Bra om man kan forska på knark som behandling mot depression, PTSD, med mera.

- Det samhällsbevarande argumentet: Vi måste nyttja alla till buds stående medel för att bryta gängens makt, och det förmodligen viktigaste är att plocka bort deras intäkter. (Näst viktigast: Förändrad migration där vi endast tillåter högkvalificerad arbetskraftsutbildning; utvisning av alla dömda ickemedborgare; och extrem repression mot organiserad brottslighet, med diaboliska fängelsestraff som helst avtjänas i - you guessed it - Rwanda.)

Låt oss for sake of completeness ta argumenten mot avkriminalisering av narkotika:

Det ger oss visserligen minskade kontrollskador samt skadereducering, men det tar inte bort gängens ekonomi och det ger inga skatteintäkter - om något underlättar det bara för kriminella drogbaroner.

(Relaterat: Allt om narkotikapolitik.)

Moderna och inte så moderna hjältar

(I dagens blogginlägg tillämpas fotnoter. Det är även så att några korta stycken om islams dålighet är återvunna från tidigare poster. Detta hade en rimlig orsak som inte behövs gås in på.)

***

Inte alla hjältar är sympatiska. Ta exempelvis muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed (frid över hans namn).

Muhammeds andra eller möjligen tredje hustru Aisha anses allmänt ha varit sex år gammal vid giftermålet - nio år vid tiden för bröllopsnatten (Al-Bukhari 7:62:64) - vilket idag skulle riskera tilldra sig Patrik Sjöbergs uppmärksamhet.[1] Det finns för övrigt flera omnämnanden i olika hadither om att Muhammed hade slavar, exempelvis i en passage i den väl ansedda Al-Bukhari (5:59:541) där det i förbigående nämns att en av profetens slavar hjälper honom att nedstiga från hästen.

Muhammed hade även slavkonkubiner, till exempel Rayhana bint Zayd som (genom giftermål) stammade från Banu Qurayza - en judisk stam som hamnade i konflikt med Muhammed efter att han återkommande kritiserat deras tro. Efter att Muhammed år 622 hade flyttat till Medina började han systematiskt överfalla och plundra Banu Qurayza-stammens karavaner, och så småningom (efter instruktioner från ängeln Gabriel) beordrade Muhammed en attack på Banu Qurayza. Judarna förlorade och gav sig varpå

“their men were beheaded, their women and children were enslaved, some were sold, and their property was divided among the Muslims.” (Källa.)

Också ett sätt att inleda en kärleksaffär! Rayhana bint Zayd måste haft en del gammalt groll att ta upp i parterapin (eller hur nu sånt funkar i polygama patriarkala kulturer). “Du viker ju tvätten fel!” “Ja men du då, du utrotade ju mina manliga släktingar och sålde mina systrar som sexslavar!” “Ja men du då! Du lyssnar ju inte!”

En förhållandevis känd meme inom islam är att apostater - avfällingar - ska dödas. Enligt Islam Q&A kanaliserade Muhammed Allahs vilja när han uttryckte att “vem som än överger sin religion måste dödas” (min egen översättning från engelska).[2] Islam Q&A lägger förutom Muhammed-citatet bland annat fram argumentet att man måste döda apostater så att de inte sätter ett olyckligt prejudikat för andra “troende”[3]; samt att:

“Ingen av dem som skryter om personlig frihet och trosfrihet skulle stå ut med att en grannes barn slår deras barn eller rättfärdigar detta som ‘personlig frihet,’ så hur kan de rättfärdiga att lämna den sanna religionen och förkasta sharia som Allah uppenbarade för att lära mänskligheten om Hans enhet och ge rättvisa och rättvisa till alla?”

Låt oss upprepa och enas om premissen: Inte alla hjältar är sympatiska. Inte ens muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed. Man får anta att han hade andra, goda, sidor.

***

Hilding Gustaf Sigvard Ekström var olyckligt nog inte bara kemist. Han var även frivillig medlem i Waffen SS.

Som Timothy Snyder förtjänstfullt beskriver i Den svarta jorden handlade förintelsen inte om att en effektiv stat med plikttrogna byråkrater använde sin förvaltning till att effektivt massmördade judar och andra oönskade element. I själva verket satte den tyska statsförvaltningen en del käppar i hjulet för nazisterna, och det var först när man kunde upphäva andra staters existens som man lyckades mörda i verkligt industriell skala. Jämförelsevis få judar mördades i Tyskland, och även massmorden i Polen och andra länder skedde inledningsvis med osofistikerade metoder såsom nackskott. Adolf Eichman, som fick Hannah Arendt att dra (felaktiga) slutsatser om “den banala ondskan,”[4] visade sig på framkomna bandinspelningar vara både “idealist” (i bemärkelsen djupt övertygad ideologisk nazist), lögnare, massmördande psykopat, samt icke det minsta ångerfull. En allt annat än banal ondska.

En förutsättning för genomförandet av förintelsen var att nazisterna skapade egna icke-statliga organisationer såsom SA och SS. Dessa organistaioner var direkt underställda Hitler. De infiltrerade visserligen statsmakten men agerade som mest effektivt på eget bevåg, SS främst utifrån de statslösa territorier som uppstod när man krossat krossat Polen och andra nationalstater. Waffen SS, som var ansvariga för att organisera och driva förintelselägren, var så heta på gröten att de till och med såg till att mörda större delen av ledningen för SA. Detta skedde under “De långa knivarnas natt” och utifrån fabricerade bevis om att SA-ledare Ernst Röhm planerade en kupp mot Führern (frid över hans namn … oj, nej förlåt, så får man visst inte säga om psykotiska massmördare[5]).

(I efterhand påstods Röhms homosexualitet ha varit orsaken till att hans måste dö - det funkade bra som populistisk förklaring i dåtidens Tyskland - och tydligen pågick faktiskt veritabla bögorgier på Hansenbauer Hotell när SA-ledningen överrumplades av Hitler och hans entourage under De långa knivarnas natt. Homosexualitet som mordanledning var dock en uppenbar efterhandskonstruktion eftersom Röhm varit öppet gay sedan flera år tillbaka - år då han och Hitler ändå varit bästa vänner och skickat hjärtliga, och ärligt talat rätt bögiga, brev till varandra.)

SA-bögar.

Pride?

Gustaf Ekström var alltså frivillig i nämnda Waffen SS. Det var dock inte allt han hann med under sitt orättvist långa liv. 1988, ett bra tag efter att alla andra svängt i nazistfrågan, var Ekström med och grundande Sverigedemokraterna.

Emblemet för Sicherheitsdienst des Reichsführers-SS, det vill säga SS’ och nazisternas säkerhetstjänst.

Islam i alla ära. Även katolicismen har en hel del att svara för. Efter att Tyskland besegrats av de allierade tog många Vatikanen sitt nazistiska ansvar och räddade högt uppsatta nazister ifrån lagföring. Detta skedde inte minst via den så kallade Råttlinjen till Argentina, via vilken bland andra dödsdoktorn Mengele och den ovan nämnde Adolf Eichman flydde undan rättvisan. Så även Klaus Barbie, Slaktaren från Lyon, som en snabb bildsökning kan bekräfta hade ett mycket ariskt utseende (säg till om ni har bättre läsglasögon och kan tyda det finstilta):

Eichman kidnappades av Mossad 1960, men flera av de andra nazistiska högdjuren levde lugnt och stillsamt till sin död på olika håll i Sydamerika. Med tanke på att Gustaf Ekström levde till sin död, 1995, och dessutom uttryckligen inte ångrade sig (as of 1993 - mycket kan hända på två år!) så är det möjligt - nej troligt - att Ekström hade kontakt med andra i nazistdiasporan under 1900-talet. Han kan mycket väl ha fått vykort från Buenos Aires.[6]

Om en grundare till ett politiskt parti är nazist, och fortfarande står för det ett halvsekel efter att nazism blivit helt ute - säger det då någonting om omdömet hos de individer som väljer att engagera sig i partiet i fråga?

Sunt förnuft svarar helt klart “ja” på den frågan.

***

Den som kränker muslimers religiösa känslor, eller muslimska länders religiösa lagar, kan förvänta sig otrevliga konsekvenser. Låt oss ta Asia Bibi som exempel. Som SVT Nyheter rapporterade 2018 benådades Bibi äntligen efter att ha suttit fängslad i tio år i väntan på verkställande av sin dödsdom. Bibis brott var att hon - efter att av muslimska väninnor (?) ha anklagats för att som kristen “smutsa ner” vattnet i en skål hon drack ur - ha hädat när hon svarade: “Min Kristus dog för mig. Vad gjorde Muhammed för er?” SVT Nyheter konkluderar (som sagt 2018):

“Att vanhelga islam eller den heliga skriften Koranen är brott som är förenat med dödsstraff i Pakistan. Ledande människorättsorganisationer har länge kritiserat lagstiftningen och sagt att den rutinmässigt missbrukas för att motivera censur, förföljelse och till och med mord på minoriteter.

I dagsläget sitter cirka 40 personer fängslade på livstid eller i väntan på dödstraff [sic] för blasfemi i Pakistan, enligt USA:s kommitté för religionsfrihet.”

Många känner också till Samuel Paty, som halshöggs för att i sin roll som lärare ha använt Muhammed-karikatyrer i sin undervisning; Lars Vilks, som råkade måla en rondellhund och därför tvingades leva och dö under livvaktsskydd; Charlie Hebdo, Jyllandsposten, Salman Rushdie; med mera och med flera in absurdum.

Att kritisera islam är inte riskfritt.

***

Ändå är det viktigt att kritisera islam. Det är viktigt att kritisera religion överhuvudtaget, eftersom varje given religion med största sannolikhet är faktamässigt felaktig.



Det är dock särskilt viktigt att kritisera just islam, eftersom islam är en väldigt dålig religion.

Ty inte alla religioner är lika bra eller dåliga. Vi förväntar oss varken att kväkare eller bahá'íer ska begå massmord på tolvåriga flickor eller tvinga “otrogna” kvinnor att äta sina egna bebisar. Vi önskar inte att Xipe Totec-dyrkan får en revival eller att juche-blodskult bör spridas över världen på bekostnad av upplysningsideal, vetenskap och demokrati.

De som ändå vill hävda att islam inte är sämre än vilken religion som helst har en del beklämmande empiri att bortförklara. Låt oss kolla lite på hur det går med muslimska länder. Det mest demokratiska muslimska landet i världen är Malaysia, på plats 40 på "democracy index rank." Det är en "flawed democracy." Därefter kommer Indonesien och Albanien på platserna 54 respektive 64. De är också "flawed." Från Bangladesh på plats 73 till Mauretanien på plats 108 hittar vi totalt 12 länder som klassificeras som "hybrid regimes" och karakteriseras av en inkomplett demokratisk transition och politisk repression. På plats 110 hittar vi Palestina som klassas som en auktoritär regim liksom trettio ytterligare muslimska länder. Afghanistan är värst på etthundrasextiosjunde plats (av knappt 200 stater i världen). Turkiet räknas som en hybridregim och Irak som en auktoritär regim.

Låt oss även beakta välståndsparametrar. Den här studien från 2018 konkluderar:

"Among the findings are the following: Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance has a negligible effect on Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital from commerce to rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by keeping civil society embryonic. Parts of the Muslim world conquered by Arab armies are especially undemocratic, which suggests that early Islamic institutions were particularly critical to the persistence of authoritarian patterns of governance. States have contributed to the persistence of authoritarianism by treating Islam as an instrument of governance. As the world started to industrialize, non-Muslim subjects of Muslim-governed states pulled ahead of their Muslim neighbors, partly by exercising the choice of law they enjoyed under Islamic law in favor of a Western legal system."

(Waqf är "en gåva till gud i välgörande syfte.")

Islam har således flera olika egenskaper som hämmar tillväxt, investeringar och ackumulation av humankapital. Låt oss själva kolla på HDI i några väl valda länder. Som referenspunkter inkluderar vi Sverige, samt Israel som ju geografiskt är placerat i MENA och kan få fungera som en kulturell kontrollgrupp. Slutsats: Muslimska länder ligger långt efter i allt som kan kallas utveckling.

Det kan också vara värt att kolla på hur man presterar med avseende på HDI jämfört med GDP per capita, i den mån det säger något om hur väl man använder sina pengar. Som synes är det främst rika muslimska länder som underpresterar gravt: Förenade Arabemiraten, Oman, Kuwait, Qatar och Saudiarabien har alla mycket lägre HDI rensat för GDP än vad GDP per capita ger skäl att förvänta. Även exempelvis Egypten och Irak ligger lågt i sin "grupp," där andra länder på samma GDP/capita-nivå har högre HDI. Vad gäller jämställdhet är arabvärlden givetvis usel, om än något bättre än SSA. Kollar vi värderingar på individnivå (WVS) så är människor i muslimska länder också i genomsnitt klart mest avlägsna från Sverige och det protestantiska Europa.

Förutom att jämföra länder kan vi jämföra människor i länder. Muslimer är "socioekonomiskt utsatta" i Indien (källa), vilket kan tyda på diskriminering eller på att de är sämre på att ackumulera välstånd. (En snabb sökning avslöjar dock ingen tydlig korrelation mellan rikedom och andel muslimer vad gäller indiska delstater, även om några av de stater med högst andel muslimer dock är några av de fattigaste.) As of 2021 var det tydligen vedertaget att ickemuslimska minoriteter i muslimska länder lyckas bättre än majoritetsbefolkningarna (men studien påstås visa att det inte är muslimska värderingar och institutioner utan selektionsmekanismer som förklarar varför just koptiska kristna egyptier lyckas bättre än muslimer).

Vad gäller muslimer i Europa är det

"well-documented that Muslims experience economic disadvantages in Western European labor markets. However, few studies comprehensively test individual-level explanations for the Muslim employment gap. Using data from the European Social Survey, this research note briefly examines the role of individual-level differences between Muslims and non-Muslims in mediating employment differences. Results reveal that human capital, migration background, religiosity, cultural values, and perceptions of discrimination jointly account for about 40% of the employment variance between Muslims and non-Muslims. Model specifications for first- and second-generation Muslim immigrants reveal a similar pattern, with migration background and perceived discrimination being of key relevance in mediating employment difference. While individual-level effects are indeed relevant, unexplained variance suggests that symbolic boundaries against Islam may still translate into tangible ethno-religious penalties."

Återigen måste vi konkludera att det kulturella paketet islam om inte orsakar fattigdom och ekonomisk stagnation i alla fall inte motverkar det nämnvärt.

***

Nämnvärt är också islams fokus Ödet, på arabiska Al-Qadr, en slags vad det verkar ofta lamslående version av determinism.[7] Antologin Cousin Marriages innehåller en intervjustudie med ett gäng holländska turkar och marockaner. Studien fokuserar bland annat på hur man uppfattar riskerna med kusingifte. Jag citerar några av citaten som förkommer i Storm & Bartels kapitel. Den första intervjupersonen är en kvinna som har gift sig med sin kusin och fått ett barn med en ärftlig sjukdom. Mannen valde då att skilja sig, men kvinnan säger:

We are Muslims, we believe in Allah. So, when somthing happens, we have to thank Allah [...] We can't make the children with our own hands, but Allah gives us the child. So, when something happens, it happens. It is Al-Qadr.

En annan intervjuperson, som har studerat kemi, gifte sig med en kusin och fick två svårt utvecklingsstörda barn:

I have studied Chemistry, I know about the [medical] risk. [...] But for me that is not an explanation. So I married my cousin. That is why I have ... disabled children, no [...] For me, I'm Muslim, so I believe in God. I don't know, with us, we have Al-Qadr, 'fate' if you translate it. That's it actually.

Det här synsättet tyder på att religiösa idéer har ett inflytande på hur man betraktar risk, och att religion därmed kan diktera mänskligt beteende. Det är såklart svårt att veta ex post om Al-Qadr spelade in i själva beslutsfattandet, eller om det bara är en behändig coping-mekanism när livet skitit sig, men helt frikopplat från religiösa föreställningar är de kulturella sedvänjorna (kusingifte) i alla fall ej. Och, vilket är viktigt - detta verkar även gälla för högutbildade individer. Islam biter tydligen på utbildade kemister lika bra som nazism bet på kemisten Gustaf Ekström.

***

Kusingifte, ja.

De flesta samband är trots allt inte orsakssamband. Kan det vara så att islam inte är så pjåkigt ändå, utan bara råkar samvariera med dåliga arabiska klansamhällen?

Islam är i mångt och mycket en anpassning av judenkristendom till arabisk klankultur. Endast 15-20 procent av alla muslimer är araber medan över 90 procent av alla araber är muslimer. Muhammed var arab, och han skrev Koranen på arabisk i syfte att ena de arabiska klanerna under islam. Islam spreds över världen till följd av arabernas/muslimernas militära expansion, men var alltså från början ett arabiskt projekt. Koranen anses endast som sann på originalspråket - jag får skämmas över min tummade Zetterstéen-översättning - och minareterna ropar ut böner på arabiska oavsett om det är pakistanier, indoneser, rohingyer eller uigurer som ska lyssna.

Islam passar bra med släktskapsintensiv arabisk hederskultur. Exempelvis uppmuntras kusinäktenskap, en form av incest som även profeten Muhammed ägnade sig åt:

Fråga: Varför var Profeten gift med sin kusin? Är detta tillåtet för muslimer eller var det ett speciellt för Profeten? Personligen tycker jag inte det är en bra idé. Jag respekterar mina kusiner som mina systrar. Mer så hörda jag att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin.

Svar: Allah säger: “Profet! Vi har förklarat dem till vilka du har gett deras brudgåvor som dina lagliga hustrur; de som du rättmätigt besitter [av fångar tagna i krig för trons sak] som Gud har tilldelat dig [kan läggas till dem]. Dina kusiner på din faders sida och din moders sida som utvandrade med dig [till Yathrib har du också rätt att ta till hustrur].” [Sura Al-Ahzab 50]

Allah har gjort giftermål med sin kusin lagligt. Det finns ingen dispyt om detta i islamisk lag. Envar som önskar tvista om detta sätter sin egen religion i allvarlig fara.

Det frågeställaren nämnde om att han inte tycker om att gifta sig med sin kusin, för att han känner att hon är som hans syster, är något baserat på traditionerna och kulturen i vissa samhällen. Emellertid kan inte dessa traditioner förbjuda en man från att gifta sig med en kvinna. Det är väl etablerat i islamisk lag att detta slags äktenskap är gott och acceptabelt. Faktum är att det är många familjer som föredrar giftermål mellan kusiner.

Zaynab var kusin till Profeten . Hennes mor var Umaymah, dottern till hans farfar ‘Abd al-Muttalib. Vi kan inte finna något bättre exempel än Profeten , då han är den Allah har beordrat oss att följa. Om ingen annan i historien gifte sig med sin kusin, skulle Profetens föregående exempel vara mer än nog för oss.

Vi är överraskade att någon skulle kunna göra ett sådant uttalande att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin. Det fanns inga äktenskapsförordningar på den tiden, och ärligt talat så var giftermål med en kusin ingen stor sak. Det var ganska vanligt och inte värt någon speciell uppmärksamhet eller benämning. Det är därför inte överraskande att man har svårt att finna dess förekomst registrerad.

Hur som helst, en hastig undersökning av hadith gav ett antal exempel. Den berömde följeslagaren al-Mughîrah b. Shu’bah gifte sig med dottern till hans farbror, den berömde följeslagaren ‘Urwab b. Zubayr al-Thaqafî. [såsom relaterad av Sa’îd b. Mansûr i hans Sunan]

Kabshah bint Ka’b var gift med sonen till hennes farbror, den berömde följeslagaren Abû Qatâdah. I den välkände hadith om att katten inte är oren, refererar Abû Qatâdah till sin svärdotter som sin brorsdotter. En kvinna vid namn Kabshah bint Ka’b hällde en gång upp lite vatten för sin svärfar Abû Qatâdah för hans tvagning (wuduu’). En katt kom förbi och ville dricka, så Abû Qatâdah vände på skålen så att katten kunde göra så. Han noterade att Kabshah tittade förvånat på honom och sade: “Förvånar detta dig, min brorsdotter? Sannerligen sade Allahs budbärare om katten: ‘Den är inte oren. Det är en av de varelser som lever i vår närhet.'”

Det är också välkänt att ‘Alî b. Abî Tâlib, den fjärde kalifen och den mest kära följeslagaren hos Profeten , gav sin dotter Zaynab för att gifta sig med hennes kusin ‘Abd Allah, sonen till hans bror Ja’far b. Abî Tâlib. Detta är handlingen av en av de rättfärdiga kaliferna (al-Khulafâ’ al-Râshidûn).

Profeten sade: “Du måste följa min sunnah och sunnah av de rättfärdiga kaliferna som kommer efter mig. Håll fast vid den med era kindtänder.”

Vi hoppas att ni kan se att det inte finns någon grund till dispyt om muslimers giftermål med sina kusiner. Det är etablerat av Koranen, sunnah, praktiserandet av följeslagarna, inklusive de rättfärdiga kaliferna och konsensus av den muslimska ummah.

Besvarat av the Fatwa Department Research Committee – lett av Sheikh ‘Abd al-Wahhâb al-Turayrî

(Källa.)

Det är alltså tydligt att kusingifte är tillåtet i islam, vilket the Fatwa Department Research Committee klargör i sitt ovanstående uttalande. Vi noterar även att endogami är viktigt, inte minst i klaner som anser sig stamma från Muhammed. Igen från antologin Cousin Marriages, här om brittiska pakistanier:

Families vary in the importance they attach to biradari or caste endogamy. Concerns to maintain the purity of the biradari may be greater for families such as the Sayeds, who claim decent from the Prophet Muhammed, than for people from middle ranking or artisan castes, but hierarchy with respect to caste, biradari and wealth also enables various forms of social mobility, including across zat and biradari boundaries.

Poängen är att araber oftast är muslimer; att islam är ett arabiskt projekt; och att icke-arabiska muslimer lider under en påtaglig kulturell påverkan från arabvärlden. Distinktionen mellan islam och arabisk kultur blir därmed lite luddigare än vad man kanske skulle kunna tro. Dessutom synes det vara uppenbart att islam tillåter och kanske uppmuntrar kusingifte - Muhammed ska ju trots allt stå som alla muslimers ultimata föredöme, och han gifte sig med sin kusin - och slutligen kombinerar islam den lite mer övergripande religiösa identiteten med klanrelaterade identiteter.

Det senare finner vi exempel på både i den arabiska nationalismrörelsen och i våra dagars “svenska” “grupperingar.” Faisal I av Irak och Hashem Ali Khan får företräda idén. Faisal skrev på Faisal-Weizmann-överenskommelsen med britterna, för att säkra arabernas territoriella anspråk i utbyte mot att man satsade allt på upproret mot det ottomanska riket. Britterna ville bara avleda ottomanernas uppmärksamhet, eftersom man hade fullt upp med att kriga på lite alla möjliga fronter. (Så vitt jag förstår saken hade man aldrig någon tanke på att ge araberna det man lovat dem. Faisal och hans vänner blev alltså blåsta, vilket måste ha förvånat detta folk för vilket hedern var allt.) Faisal I var en betrodd klanledare som i sin ställning som imam kunde vinna förtroende hon flera olika klaner och beduinstammar.

Den av Johanna Lerneby skildrade klanen Al-Asim, eller Ali Khan som de heter i verkligheten, styrs av en imam och patriark vid namn Hashem Ali Khan. Ett bärande spår i boken Familjen är Lernebys gradvisa uppvaknande vad gäller hederns logik. Hashem Ali Khan framställer sig själv som en uppburen och respekterad man som mäklar i konflikter och gör stor nytta för samhället. I en svensk kontext blir han en märklig, despotisk patriark, som med hjälp av sin ätt kontrollerar Angered med omnejd. Hashem är tydligen visserligen dömd för mordet på en tiobarnsmamma i Libanon, vilket möjligen inte lirar så bra med rollen som vis, god patriark, men samtidigt har Göteborgspolisen använt Hashem i dialoger i och med släktbaserade fejder, så onekligen har han visst inflytande och viss kredibilitet.

Parallellen mellan Hashem Ali Khan och Faisal är att båda i kraft av sitt rykte och sin heder kan mäkla mellan rivaliserande klaner. I klanbaserade samhällen saknas typiskt sett institutioner för neutral interaktion mellan individer - istället gäller heders-baserade institutioner där heder och släktskapsband är definierande. Islam hackar det här en smula, i och med att imamer anses vara något mer neutrala än andra, och alltså inte enbart antas gå sin egen klans ärenden.

Åtskillnaden mellan islam och arabisk hederskultur är så svår att vi kan påstå att islam är bärare av de arabiska memetiska element som målat in större delen av Mellanöstern i ett kulturell-evolutionärt spelteoretiskt suboptimum.

Slutsats: Islam är dåligt. Både för att det passar dåliga samhällen och för att det vidmakthåller deras dålighet.

***

Inte alla hjältar är sympatiska. Muslimernas hjälte Muhammed var en rövare, mördare, slavägare och pedofil.

En man som heter Richard Jomshof gick på 1990-talet med i ett politiskt parti som på 1980-talet grundats av SS-veteraner och andra uttalade nazister. Det säger någonting om hans omdöme.

Idag är Jomshof en av få offentliga personer som uttalar sig tydligt kritiskt mot islam. Så vitt jag kan se är hans uttalanden korrekta i sak. Dessutom gör han en gudi behaglig gärning när han kritiserar den väldigt dåliga religionen islam.

Den kritiken frambär han dessutom dödsföraktandes. Islams kritiker tenderar att halshuggas, nedskjutas, sprängas och knivhuggas. Att utsätta sig för dessa väl kända risker, för att säga det som (man tycker) är rätt, är hjältemodigt.

Inte alla hjältar är sympatiska. Men om en miljard muslimer kan hylla en medeltida pedofil och krigsherre som en hjälte, så kanske vi andra kan hava förbarmande med en av de få människor i vårt land som - med livet som insats - vågar ta bladet från munnen och säga att kejsaren är naken. Tack, Richard Jomshof.

Islam är en väldigt dålig religion och vi borde akta oss noga för att låta den spridas i vårt samhälle.

***

Fotnoter

[1] Muhammed härstammade visserligen från mäktiga släkter men började sin karriär som föräldralös och fattig - dock inte fattigare än att han förutom några getter även ägde en “slavflicka.” In the famous words of Ted Borg: “Man kan ju bara tänka sig!”

[2] Detta kan verka ironiskt i ljuset av att Muhammed även ville konvertera så många som möjligt till islam, vilket måste betyda att de förväntades överge sin befintliga religion. Dödsstraff för apostater verkar inte ha varit ett helt religionsneutralt påbud.

[3] Det är en rätt intressant fråga faktiskt - bryr sig inte Allah/ Muhammed/ imamer/ muslimer i allmänhet om huruvida de troende faktiskt tror? Räcker det med att man läppledes bekänner sig till islam? Att hindra avhopp genom dödsstraff är som att hålla räkningen på kinesiska barn genom kommunistdiktatur - bra för statistiken men knappast för det egentliga utfallet.

[4] Dåligt av Arendt eftersom det redan under rättegången kunde styrkas att Eichman i strid med order beordrat avgången av ett sista tåg till Auschwitz och således självsvåldigt mördat omkring 2000 personer.

[5] I alla fall inte om de bara hade en nedfallen pungkula.

[6] Obs, total spekulation, men rimlig sådan i min ödmjuka mening.

[7] Till skillnad från den protestantiska predestinationsläran som one-box:ar på Newcomb’s problem.

CLT som argument för representativ demokrati - vad hände sen?

Kan man använda centrala gränsvärdessatsen (Central Limit Theorem, CLT) som ett argument för indirekt, parlamentarisk demokrati?

Vissa frågor normalfördelar vi oss kring, åsiktsmässigt. I andra frågor är vi mer polariserade. Exempelvis kanske 

Om en folkvald företrädare representerar ett genomsnitt av värden i en polariserad fråga, kommer företrädarna normalfördela sig vilket möjliggör konsensusöverenskommelser. Vi betraktar alltså folkföreträdaren som ett genomsnitt av en andel av väljarkåren, och eftersom genomsnittet av samples normalfördelar sig enligt CLT, så tänker vi oss också att de valda parlamentarikerna normalfördelar sig åsiktsmässigt även i frågor där populationens åsikter är polariserade.

Först måste vi undersöka under vilka förutsättningar en folkvald representerar ett genomsnitt av sina väljare. När man fattar ett politiskt val i en parlamentarisk demokrati, så söker man en företrädare som tycker som en själv. Troligen är det svårt att hitta någon som tycker exakt som en själv, så därför söker man någon som tycker som en själv i alla frågor man absolut inte kan kompromissa med, och så likt en själv som möjligt i så många andra frågor som möjligt. Frågor är i vissa fall diskreta, varför överensstämmelsen mellan en själv och företrädaren är 1 eller 0, medan andra frågor är kontinuerliga, så att överensstämmelsen i frågan om skattetryck kan mätas i procent skattesats eller kronor eller liknande.

Vi tänker oss således en matris med alla kända åsiktsfrågor, diskreta eller kontinuerliga, och en genomsnittlig överensstämmelse där frågors vikt multipliceras med grad av överensstämmelse, och där okompromissbara frågor måste överensstämma. Därmed bildas en slags acceptabel intervall av approximationer av våra sammantagna åsikter, och potentiella företrädare selekteras för att överensstämma med så många sådana individuella approximationer som möjligt.

Nota bene att företrädarna inte selekteras för så hög total överensstämmelse som möjligt, utan för så hög som möjligt komparativ överensstämmelse med så många som möjligt, eftersom företrädaren bara behöver vara det minst dåliga alternativet för varje väljare, och eftersom varje väljare oavsett överensstämmelse alltid bara har exakt en röst. (Här bortses från mer komplexa effekter av valdistrikt, elektorer och liknande som kan ge olika individuella väljares röster olika faktisk vikt.)

Antropofagi hävdar bestämt att CLT de facto är ett argument för parmalentarisk demokrati, dvs. att ovanstående skisserad modell är empiriskt adekvat under de beskrivna förutsättningar, och att vi därför har att göra med en teori vars anspråk är att den själv är riktig. 

Teorin kommer emellertid inte undan att brottas med några uppenbara anomalier. Ty, varför är vissa frågor då polariserade även i politiken? Om CLT gällde genomgående skulle alla politiska frågor normalfördela sig på politisk nivå.

En utväg för teorin är att modellen faktiskt stipulerar att företrädare faktiskt måste uppvisa samstämmighet med presumtiva väljare i okompromissbara frågor. I dessa frågor söker väljaren inget acceptabelt genomsnitt av allsköns frågor, utan väljarpreferensen måste helt enkelt tillgodoses. Om vi antar att ingen företrädare inte har den acceptabla åsikten, så kommer väljaren inte att rösta på någon alls. För att denna räddning av teorin ska vara trovärdig vill vi empiriskt observera att demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta! Är så fallet?`

En snabb sökning visa följande:

"Highly polarized systems with few parties spur individuals to vote, while low levels of polarization and many parties reduce incentives to vote." 

Studien (2017) konkluderar att låg polarisering hör ihop med lågt valdeltagande. Det här lirar inte med räddningen av teorin ovan. Studien jämför data från 26 olika demokratier. Nästa:

"New joint estimates of citizen preferences and campaign platforms in U.S. House and Senate races show that increasing levels of ideological conflict reduce voter turnout, particularly among citizens with lower levels of political sophistication, contradicting existing accounts that emphasize how ideology or partisanship explains the relationship between ideological conflict and turnout."

Studien (2014) konkluderar alltså, i motsats mot den nyss nämnda, att hög polarisering leder till lågt valdeltagande. Det passar bättre med vår teori! I abstract noteras även att "[e]mpirical evidence on t[he] question" om huruvida "political participation increases with greater ideological conflict", "however, remains deeply ambiguous."

En europeisk studie (2023), med som jag uppfattar en mer sofistikerad metodologi, konkluderar i sin tur att det finns en "positive correlation between affective polarisation and turnout." Detta i Tyskland, Spanien och Nederländerna. Därutöver etablerar man ett tvåvägars orsakssamband med dominerande verkan "affektiv polarisering"à"valdeltagande":

"Second, our exploration of the causal direction behind this correlation suggests that the effects are indeed reciprocal. So, increases in affective polarisation are associated with a subsequent increase in turnout, and vice versa. This means that cross-sectional correlations pick up more than just a causal effect of polarisation even when controlling for confounders. At the same time, across our studies, the effects of affective polarisation on turnout were usually stronger and more robust than the reverse effects, establishing that affective polarisation does have a sizeable mobilising effect. Moreover, the effect of affective polarisation holds even when controlling for two strong potential confounders, namely (elite- and individual-level) ideological polarisation and positive partisanship."

Vad mer är verkar "those who are least interested in political affairs" allra mest bli "mobilised by affective polarisation."

(Vid det här laget bör vi förmodligen adressera skillnaden mellan "polarisering" och "affektiv polarisering." "Affektiv polarisering" är en specifik typ av polarisering som betonar de känslomässiga aspekterna av en konflikt eller åsiktsklyfta. Det handlar om att människor inte bara har olika åsikter, utan att de också har starka negativa känslor gentemot dem som har motsatta åsikter. Ofta är det förmodligen just "affektiv polarisering" vi avser när vi i vardagstal slänger oss med begreppet "polarisering," men givetvis kan en åsiktsfråga vara polariserad helt utan affekt - väljargruppen klustrar helt enkelt bara i icke normalfördelade ståndpunkter.)

Denna tredje och sista studie talar alltså mot hypotesen att "demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta." Således kan vi inte rädda teorin från anomalin, och vi måste erkänna att den visserligen ypperliga modellen icke är empiriskt adekvat, och således icke modellerar just verkligheten.