Granska ganska Nya Sanningar, del 1/∞

Att ifrågasätta genusparadigmet är ju som nämnts numera att runka och äta glass. It's to easy, män!

För att äntligen börja oscillera tillbaka en smula mot en rimlig mellanväg (ack mellanhetens helgd!) kan det vara dags att börja ifrågasätta lite av mina Nya Sanningar.

Den sk. Jämställdhetsparadoxen är en central argumentationslinje i bilden av den könssegregerade arbetsmarknaden som en skalenlig spegling av populationens faktiska preferenser. (Se till exempel Älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi, Varje misslyckande är ett misslyckande, Vad vill jag tro, och Uppfriskande äkta känsla av ilska.)

I korthet handlar idén om Jämställdhetsparadoxen om att män och kvinnor tenderar att välja könsstereotypt, när de inte tvingas till andra typer av val. Dvs., kvinnor vill jobba i förskola och äldreomsorg, och män vill jobba i gruvor och på stålverk - i den mån någon alls vill jobba givetvis - och detta speglar djupt liggande egenskaper och evolutionsbiologiskt bestämda ÄKTA PREFERENSER.

(Jag antar att en lightversion av Jämställdhetsparadoxen skulle vara att män och kvinnor tenderar att välja könsstereotypt om de inte tvingas till annat, och att det är skit samma om dessa genomsnittliga skillnader i preferenser grundar sig i evolutionsbiologiskt förklarade genomsnittliga psykologiska (och fysiologiska) skillnader, eller om preferenserna ifråga kan förklaras med normer och förväntningar eller för den delen könsdiskriminering. Problemet då blir att förklara varför vissa yrken i t.ex. Sverige omvandlats från mansdominerade till kvinnodominerade, och vissa till icke könssegregerade, medan vissa yrken är fortsatt mans- respektive kvinnodominerade. Det blir i så fall en fråga om att normerna förändrats i vissa avseenden (plötsligt typiskt tjejigt att bli veterinär eller psykolog), eller att könsdiskrimineringen utrotats i vissa yrken men inte i andra. Min ofullkomliga förståelse av Occam's Razor ger att detta är en ganska mycket krångligare, och således mindre sannolik, förklaring.)

Men hur ligger det egentligen till? Har jag verkligen efterforskat det här, eller bara okritiskt köpt idén? Låtom oss göggla. Jag tillhör ju trots allt Samtidens Intelligentia, så jävlar vad jag kan Forska.

Okej, skiten verkar finnas tillräckligt mycket för att nämnas av SVT Nyheter. De skriver:

"Ju mer jämställt ett land är, desto lägre andel kvinnor tar examen i ämnen som naturvetenskap och teknik. Det trots att flickor presterar minst lika bra som pojkar i skolan. Forskarna kallar det jämställdhetsparadoxen.

Finland, Norge och Sverige som hör till världens mest jämställda länder har jämförelsevis låg andel kvinnor med examen inom naturvetenskap, teknologi, matematik och ingenjörskonst – så kallade STEM-ämnen. Samtidigt har länder med låg jämställdhet en relativt hög andel kvinnor inom dessa ämnen. Högst är andelen i Algeriet, Tunisien och Förenade Arabemiraten. Det visar en ny studie publicerad i Psychological science. 

– Det här är överraskande för de som tror att ojämställdhet är ett hinder för kvinnor att ta sig in på områden kopplade till STEM, säger Gijsbert Stoet, psykologiprofessor från Leeds Beckett University"

Jasså, okej, det finns rent empiriskt. Men att säga att Jämställdhetsparadoxen är ett bevis på att mäns och kvinnors djupt liggande biologiskt determinerade preferenser on avarage skiljer sig åt på ett sätt som gör att de väljer olika yrken - det rymmer ändock ett antal antaganden. Det måste finnas andra hypoteser för att förklara jämställdhetsparadoxen. Eller?

Först kommer SVT Nyheter och Gijsbert Stoet i alla fall med den gängse äkta-preferens-förklaringen:

"Gijsbert Stoet föreslår en förklaring till jämställdhetsparadoxen och den är baserad på korrelerande data, vilket inte betyder att det finns ett orsakssamband. 

Länder med hög jämställdhet är oftast välfärdsländer som erbjuder hög social trygghet för sina medborgare. Forskning visar att människor i jämställda länder känner högre tillfredsställelse i livet, jämfört med länder med låg jämställdhet. Där är oftast den sociala tryggheten också lägre.

– Eftersom en karriär inom ett STEM-ämne generellt är tryggt och bra betalt väljer kvinnor i ojämställda länder den typen av karriär, säger Gijsbert Stoet. 

[...] 

Han menar att alla typer av jobb i rika länder är relativt säkra och när bördan av ekonomiska bekymmer minskas, blir de personliga preferenserna mer tydligt utryckta. 

– Kvinnor gör val som baseras på icke-ekonomiska faktorer, säger Gijsbert Stoet."

Stoet säger här dock ingenting om vad preferenserna grundar sig i. Då Jämställdhetsparadoxen handlar om en jämförelse mellan länder, så kan den ses som tvärkulturell, och således borde normer inte spela någon roll.

(Vi kan anta att human universals förklaras av något djupare liggande än det mest flyktiga och flexibla normstratumet. Med normer menar vi nog det som är föränderligt och flexibelt. Jämför diskussionen om språk utifrån Chomskys och andras forskning. Det finns universella språklagar som alla språk i världen följer. Men det är uppenbart att ett japansk och ett engelskt barn pratar olika språk. Vi ser såldes att "språk" består av både hårdkodade strukturer i hjärnan, och en påtaglig och trivial kulturell komponent. Många fenomen bör kunna ses som analogt med denna, och vi bör förmodligen sträva efter att avlägsna oss från norm-biologi-dikotomin. Men däremot är ett avlägsnande, anser jag, samma som att bortse från mänsklig natur och mänskliga universaler för att kalla allting för normer.)

Detta verkar rimligt i ljuset av att HEED-yrken verkar vara kvinnodominerade världen över, och STEM-yrken verkar vara mansdominerade världen över. Men, samtidigt är det ju en variation i könssegregation vi vill förklara. Då blir det mäkta cirkulärt att dra in själva variationen i förklaringen. Om nu STEM-yrken har fler kvinnor i Algeriet jämfört med Sverige, så utgör ju det ett avsteg från human universals, vilket naturligtvis kan förklaras med en kulturell komponent, dvs. en variation i normer.

Visst, det är förvånande att normen-för-kvinnor-i-STEM-yrken uppträder i ett mindre jämställt land (Algeriet jämfört med Sverige), samt att en ökande jämställdhet inom ett land som Sverige inte verkar leda till en utjämning av normer - normförklararna borde förvänta sig en över tid minskande könssegregation i ett land som blir increasingly jämställt. Som nämnts ser vi att vissa yrken blir mer jämna sett till könsfördelning, andra är oförändrat könssegregerade, och ytterligare vissa svänger från mansdominerade till kvinnodominerade.

Oavsett detta bär det ändock helt klart emot att göra sig skyldig till ett som minst kvasi-cirkulärt resonemang. Igen: Vi observerar att arbetsmarknaden är mer könssegregerad i vissa länder. Vi postulerar att detta inte förklaras av normer, eftersom vi tycker att det verkar vara en human universal att kvinnor vill jobba i HEED-yrken och män i STEM-yrken. Men, det är variationen i grad av könssegregation med avseende på HEED och STEM-yrken som vi vill förklara, och således finns det en variation, och således har vi mindre än vi trodde på fötterna för att utropa human unviersal. Det är förvånande att länder som vi tycker är - uppenbart - mer jämställda, skulle ha normer som leder till mer könssegregation, men det är inte omöjligt att tänka sig.

Skulle vi då bejaka normförklaringen som en grund för variationen i utfall vad gäller yrkesval, då måste vi också äta den bittra kakan att jämställdhet ger könssegregerande normer. Den kakan känns förmodligen kontraintuitiv för många, men är inte strikt oätlig.

Kommentatorn Nina Wormbs, som får avsluta SVT Nyheter-artikeln, måste dock förklara varför manlig kodning förändras i vissa yrken men inte andra.

"Nina Wormbs, lektor i teknikhistoria vid KTH tycker att resultaten i studien visserligen är intressanta, men ännu mer intressant är forskarnas utgångspunkt. 

– Det tycks som om artikelförfattarna tänker sig att i ett mer jämställt samhälle skulle kvinnor välja utbildningar inom teknik och vetenskap i större utsträckning. Varför då? Jämställdhet innebär ju inte att vi slutar se teknik som ett manligt område som kvinnor inte identifierar sig med, säger Nina Wormbs. 

[...] 

Hon menar att den manliga dominansen inom STEM är ett resultat av manlig kodning, men också ett skäl till manlig kodning. 

– Vad författarna tycks bortse från är att kvinnor och män gör sina karriärval baserat på mycket mer än sina förmågor eller förväntad framtida lön. Könskodning av arbete ändras inte så snabbt. Föräldraförsäkring eller ökat förvärvsarbete bland kvinnor ändrar inte nödvändigtvis kvinnors uttalade intressen och försök till självförverkligande, Nina Wormbs."

Wormbs missar ju helt att faktiskt credda feminismen för allt bra jobb den gjort - det har ju skett enorma förändringar på flera håll. Vi har ju varit inne på detta tidigare, när vi tittade på

"[...] Skolverkets sammanfattande statistik över gymnasielinjer. För att få en bild av läget.

'De tre största programmen i gymnasieskolan är högskoleförberedande. Samhällsvetenskapsprogrammet (55 600 elever), naturvetenskapsprogrammet (41 300 elever) och ekonomiprogrammet (38 600 elever). Könsfördelningen är relativt jämn i de tre programmen men med något högre andel kvinnor.' (s 32.)

Det verkar som att kvinnor i något större utsträckning läser de teoretiska programmen, även NV. Ser vi istället på t.ex. Bygg- och anläggningsprogrammet, är knappt en av tio elever kvinnor (s 54-55). Samma sak gäller på Fordons- och transportprogrammet - där vi även ser att de kvinnliga elever som finns går Transport-inriktning och inte Fordons-dito (s 69). På Vård- och omsorgsprogrammet är ca 80 procent kvinnor (s 127).

Handels- och administrationsprogrammet är relativt jämnt könsfördelat (s 73), och så även Ekonomiprogrammet - där män dock tenderar att välja inriktning ekonomi, och kvinnor inriktning juridik (s 138). Det estetiska programmet har ca 2/3 kvinnor (s 144). Tittar vi på Teknikprogrammet är könsfördelningen ojämn mellan inriktningarna (s 176). Det fjärde teknikåret är mansdominerat (s 180). 

Jag upplever att 'normhypotesen' har lite svårt att förklara varför kvinnor känner sig trygga att läsa högstatusprogram som högskoleförberedande NV-programmet, men inte t.ex. Anläggning och bygg. Dessutom, varför det är tryggare med vissa inriktningar än andra inom samma program. Det är en rätt komplex karta över normer som måste ritas för att förklara alla dessa skillnader, och varför vissa är större än andra. 

Vi kan även se på arbetslivet - tydligt könssegregerat, med kvinnorna i omsorgsyrken och män i tekniska yrken. SvD: 

'De fem branscherna som har den största skillnaden i fördelningen mellan män och kvinnor, var 2001 inom byggnads- och anläggning, maskin- och motorreparation, gjutare/svetsare/plåtslagare, samt driftmaskinister. Inom dessa yrken var inte mer än en eller två procent kvinnor. Tio år senare har andelen kvinnor ökat med någon enstaka procent. 2011 toppar maskin- och motorreparatörer listan över de med minst andel anställda kvinnor. 

[...] 

Yrken med ett övertag av kvinnlig arbetskraft var 2011 sekreterare, förskollärare, sjuksköterskor och barnmorskor. Inom vård och omsorg var 86 procent kvinnor och av sekreterarna var endast fyra procent av de anställda män. En jämförelse med år 2001 visar inte någon nämnbar skillnad. Faktum är att det är samma yrken i vilka kvinnor är överrepresenterade. Inom vård och omsorg är så mycket som 90 procent kvinnor, alltså en ökning på fyra procentenheter sedan 2001.' 

Den här bilden från JämO visar lite mer översiktligt: 

 

Vissa kategorier av yrken är starkt könssegregerade, medan andra har en jämn fördelning. Här tycker jag att "normförklaringen" misslyckas med att förklara varför så är fallet. Många högstatusyrken är ju kvinnodominerade - SCB:s sammanställning visar att flest psykologer är kvinnor (sid 43), i ökande takt flest jurister (sid 38), och definitivt flest veterinärer (sid 56), för att ta några exempel. 

Om vi antar att normer varierar över världen, är det dessutom intressant att notera att de flesta av världens sjuksköterskor och barnmorskor är kvinnor (även om Men in Nursing kanske vill ändra på detta), medan väldigt få kvinnor deltar i IT- och data-aktiviteter world wide."

Det är faktiskt väldigt viktigt att förstå varför män och kvinnor väljer olika, eftersom större delen av den förklarade löne-köns-skillnaden förklaras just av ojämn könsfördelning mellan branscher, i kombination med ojämlika löner mellan dessa branscher.

***

Antropofagi kan hur som helst skita ur sig en ynklig liten hypotes för att förklara varför jämställdheten verkar ha gjort nytta i vissa branscher och yrken, men inte andra. Låtom oss anta att normhypotesen är korrekt. I så fall kan vi involvera lite go' intersektionalitet, och utbrista: Klass!

En ögonbollning av exemplen ovan tyder på att det är lågstatusyrkena som fortatt vara könssegregerade. Dvs. vårdbiträde, gruvarbetare, etc. Det är inte så att alla dessa yrken är lågbetalda per se, men det sprutar inte direkt kulturellt kapital ur öronen på dem heller.

Men, en till ögonbollning får mig att förkasta denna tanke. I så fall skulle ju alla högstatusjobb ha blivit mer jämt könsfördelade, och så är ju icke fallet (jämför veterinär med kirurg).

Så, om det nu är finfördelade-normförklaringen som är sann, så måste grunden till att vissa yrken men inte andra sett en förändrad könssammansättning, vara något annat än bara steg på klasstrappan.

***

Okej, så vad med Timbro-hypotesen?

"Nima Sanandaji [menar] att denna skenbara paradox har en enkel förklaring: Nordiska välfärdsstater håller – oavsiktligt – tillbaka kvinnor från att nå toppen. Offentliga monopol och höga skattekilar begränsar kvinnors framsteg på arbetsmarknaden. Socialförsäkringarnas utformning minskar framför allt kvinnors benägenhet att satsa på eget företagande. Samtidigt har den statliga inblandningen i val av bolagsstyrelser i Norge inte på något meningsfullt sätt främjat kvinnors karriärer."

Jamen, såklart! Det är välfärdsstatens fel.

Hm. Vi har varit inne på det här förr. Det verkar vara en ganska dålig förklaring, eftersom välfärdsstaten (eller i alla fall transfereringssystemen och barnomsorgen) verkar bidra till ett rekordhögt kvinnligt arbetskraftsdeltagande. (Dessutom luktar Timbro alltid lite ödla.) (Bakgrund: Steijer på cykelsemester; Timbro cyklar vidare; Salongsfähig version av Timbro-diss.)

Antropofagi forsätter recycla:

"[Timbros] Steijer argumenterar i Aktuellt för att föräldraförsäkringen hämmar svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande. Detta påstående tycks närmast absurt i kombination med den faktiska statistiken. Tittar vi på OECD-länder är det endast Island som har ett högre arbetskraftsdeltagande i den kvinnliga delen av befolkningen. Endast Litauen har en mindre skillnad i arbetskraftsdeltagande mellan män och kvinnor än vad Sverige har.

Kan det då vara så att svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande hade varit ännu högre utan föräldraförsäkringen? Att svenska kvinnor genetiskt och kulturellt är unikt arbetsamma, och att detta visar sig i statistiken hindrande socialförsäkringssystem till trots?

Låt oss då se utrikes födda kvinnor som en slags kontrollgrupp. Visst är skillnaden mellan utrikesfödda män respektive kvinnor i Sverige större än motsvarande skillnad vad gäller inrikes födda. Men, skillnaden mellan utrikesfödda män respektive kvinnor är dock lägre i Sverige än i de flesta OECD-länder. 29 av 35 medlemsstater i OECD har större skillnad i arbetskraftsdeltagande mellan utrikesfödda män respektive kvinnor, än vad Sverige har. Island är ett av de länder som ändå slår oss på fingrarna, vilket beror på att landet företrädelsevis tar emot arbetskraftsinvandrare.

Allt tyder således på att de svenska systemen lyckas rekordbra med att inkludera utrikesfödda kvinnor i arbetskraften, trots att vi har 1) jämförelsevis generösa socialförsäkringssystem; 2) en jämförelsevis lågutbildad migrantgrupp och hög andel flykting- och anhöriginvandring; samt 3) den lägsta andelen lågkvalificerade jobb i OECD, vilket försvårar arbetsmarknadsintegration av lågutbildade individer."

Okej, så Timbro-hypotesen (det är välfärdens fel) är inte vattentät. Hoo wodda funk.

*** 

Vi förkastar klass-versionen-av-norm-hypotesen; välfärdshypotesen; samt konstaterar att the original norm-hypotesen har jättemycket variation att förklara.

Jag utnämner därmed den evolutionsbiologiska/-psykologiska förklaringen till Mest Sannolik Hypotes för att att förklara den Empiriskt Verkliga Jämställdhetsparadoxen.

Denna Nya Sanning höll. För den här gången.

Vad är nästa vidlyftiga antagande jag bör Granska?

Feminist?

Då introspektion blivit en stapelvara på den här bloggen, är det dags att ta ett lite mer samlat grepp på det senaste årets utveckling.

1. Var det knarket? Som ökade min Openness?

2. Var det Michel Houellebecq som startade en lavin nedför en mäkta hal backe (hal!), inklusive checkpoints som Sam Harris och Aron Flam?

3a. Var det att samhällspendeln tillslut svängde tillräckligt mycket för att contrarianen i mig skulle svänga åt andra hållet?

3b. Var det att jag, konformisten, svängde med samhället? Den förväntade backlashen?

4. Eller var det, vilket jag kanske självbilds-hoppas (varningstecken!), för att jag började läsa den här skiten systematiskt?

5. Bör jag kanske till och med vända blicken mot sedvanliga teorier om att åldrande gör en konservativ; om att faderskap gör en patriarkal; om att ökad inkomst och vidhängande samhällelig status gör driver en högerut? Är det helt enkelt inte så konstigt att jämställdhet inte är mitt terminalvärde nuförtiden?

***

Mr. 8th of March var vad de kallade mig. Minst sagt lite nedlåtande - det var inte lika inne med feminism på den tiden. Ja, jag var en störig jävel redan då, för omkring 17 år sedan.

Men även i närtid: Det var kanske bara ett eller två år sedan som jag verkligen skulle tänkt "nazistjävel" om vilken som helst politiker eller debattör som inte ville kalla sig "feminist". Jag lackade totalt ur på Belinda Olssons frågeställning om huruvida "feminismen gått för långt"; jag försökte tugga i mig Rummet-tjafset; och jag tyckte verkligen att vissa frågor och frågeställningar skulle vara tabun. Etcetera in absurdum. (Se ungefär hela 2014, 2015 och 2016.)

Idag skulle jag nog inte kunna hålla mig från att svara något lite mer problematiserat än "ja" + knuten näve på frågan "är du feminist?"

Vad har förändrats?

***

Som sagt, jag omges med väl indoktrinerade feminister, och jag älskar ju att tjafsa emot. Det finns för mig inget vidrigare än att hålla med gruppen. Det finns för mig inget tråkigare än samförstånd. Det finns inget jag ser ner på mer än ett rejält konsensus. So there's that.

Men ärligt talat, så här har det varit länge. Stora delar av min vänkrets har bestått av likasinnade. Jag har haft mer än ett ryggdunkande samtal om SD-väljare och andra folk om inte vet bättre. Och jag har fortfarande sköna konservativa nationalekonomer i min närhet som jag brukade tjafsa emot förr, och som jag än idag tjafsar emot när tillfälle ges. Och, det finns ju gott om galna rasister och fler konservativa debattörer än jag orkar hålla reda på. Hypotes 3a ovan verkar svår att hitta stöd för.

Jag ska inte gå igenom samtliga hypoteser på något rigoröst vis. Det är bara löjligt att försöka göra det här ens pseudovetenskapligt. Jag sitter och gissar om mig själv och sorterar min inre data enligt modell godtycke. Däremot kan jag, min vana trogen, efterhandskonstruera en berättelse om hur mitt livs dramaturgiska båge sett ut. Det är väl nån sån där process som jaget gillar att ägna sig åt, helt enkelt.

(Uttrycket "mitt livs dramaturgiska båge" får mig att tänka ännu längre tillbaka. Började den - omprövelsen - redan när jag gick mot en realistisk ontologi? Eller när jag på skoj började försöka steelman:na motståndarsidans argument?)

Jag avser baka ihop några hypoteser, notera att de samvarierar, och inte uttala mig om det finns någon bakomliggande (kosmisk?) variabel eller what not. Jag bara noterar att:

Grundade med provokatörs-prosa som Houellebecq, som både gav fäbless för det kittlande - fick mig att söka mer provokatörs-prosa - och som ställde vissa intressanta, potentiellt världsbildsruckande frågor. (Ja, det frågorna om manligt/kvinnligt samt islamofobi=rasism. Vad ska en stackars provokatör ta till i dessa normlösa dar, liksom.) Halkade in på killkomiker. Uppdaterade min drogliberalism till att inte främst längre gilla gräs, utan psykedeliska substanser. Förfinade min realistiska ontologi i och med nämnda studier i rationalitet, och... Ja, inte fan kan jag hjälpa att smyg-konservativ-libertarianska Slate Star Codex är världens överlägset bästa blogg.

LessWrong-läsandet/rationalismstudierna gav mig verktygen för att ompröva mina åsikter och övertygelser. Psykedeliska substanser, eller den härliga känslan av att vara en öppen person som knarkar öppenhetsknark, fick mig att vilja förändra hur jag såg på världen. Och alla killkomiker, provokatörer och konservativa libertarianer gav mig bevisen. Som jag nu ville, och visste hur, jag skulle väga in i min världsbild.

Poff!

***

Stora delar av min gamla världsbild och åsiktsbank lever fortfarande kvar, dock. Såhär:

Jävla liberal-feminister! Identitetsvänster! Vad håller ni på med?

De som måste branda sig som offer i form av diskrimineringsgrunder, eftersom de inte med fog kan kalla sig fattiga eller marginaliserade, det är deras favoritideologi jag egentligen beklagar mig över.

Det handlar inte längre om jämlikhet. Jämlikhet tycker jag att bevisen talar sitt tydliga språk om. Men det är inte jämlikhet vänstern är ute efter längre. I den mån vänstern fortfarande finns.

Det är rika jävlar som sitter och läser åsiktsbekräftelser i Dagens Etcetera. Som värdesignalerar på sociala medier. Som i ett postnihilistiskt samhälle vill bry sig om något.

Snygga, rika, coola, välutbildade.

De vill inte ha jämlikhet - de vill bara inte att ojämlikheten ska distribuerad utifrån vissa särskilda modeller. De förstår inte att så länge det finns ojämlikhet finns det distribuering av ojämlikhet, enligt någon modell.

(Relaterat om o/jämlikhet: Mångfald utan jämlikhet; slaveri; makroekonomiska prediktioner; stimulans; rörlighet och jämlikhet del 1; dito del 2; socialismen är kapitalismens räddning; argument; gammal debatt; Snyder syntetiserar allt; möjlighet och utfall; spret i förtret; en blind leder sig själv; Gud, libertarianism, och hierarkiernas död; framåt; diskussionsfråga; korrespondens; SchäsLong del 13.)

Jag känner en äkta, uppfriskande känsla av ilska. Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt. Möjlighet är inte utfall. Det är det inte.

Så: Dagens identitetsvänster är akademikerna som har åsiktstorka, som egentligen är rika men som tror på situated knowledge/subjugated position, om som måste snida ut en fin offerroll till sig själva.

"Begreppet intersektionalitet är en slöja som högerfeminister slänger över klassbegreppet", skrev jag. Bara det att alla verkar vara just högerfeminister nuförtiden. (Vet inte exakt vad jag tycker om intersektionalitet härvidlag, men det kan å andra sidan inte intersektionalitetsexperterna förklarar för mig heller.)

***

Samhällsvetare, såsom begreppet tolkas av våra utbildningsinstitutioner, har inget reellt värde. Jag har haft förmånen att jobba med faktiska utredningar, där man faktiskt vill veta saker, samt råkat intressera mig för vetenskapsfilosofi. De flesta samhällsvetare som kommer nybakade från universitetet (inklusive mitt relativistiska själv när det begav sig) har inte bara inte någon nytta som potatisodlare, men de vet inte ens att de borde vilja förfina sin modell av verkligheten i syfte att den bättre ska stämma med verkligheten!

De vill värdesignalera, identitetssignalera, gruppsignalera. Och när de väl har ett verkligt engagemang så är de ofta bara rätt dåliga på själva vetenskapsbiten. De har inte fått rätt verktyg, kan man säga. De får inga bestick. Så de kan inte säga dinner time.

Samhällsvetenskapen är i stora delar besatt av socialkonstruktivism. Och inte på ett konstruktivt sätt.

Efter att nyligen ha genomfört en större litteraturstudie inser jag att alla jävla Högskolan i Väst, Linnéuniversitet och Södertörns Högskola, bara spottar ur sig uppsatser och artiklar som är skit. Skit i bemärkelsen: Har en socialkonstruktivistisk begreppsapparat som tillämpas på möjligen lite empiri (helst typ under 20 kvalitativa intervjuer med en fenomenologisk-antropologisk-hermeneutisk "metod"=totalt godtycklig tolkning) för att spotta tillbaka en exakt bekräftelse på den tillämpade begreppsapparaten. Det finns sällan något falsifierbart med i leken, om man säger så.

 

(Det finns så klart fler exempel på samhällsvetare som inte läst sin Popper.)

Eftersom samhällsvetenskapen således är kass, måste samhällsvetarna göra sig själva nyttiga. Och då menar jag det, ironiskt nog, endast som en social konstruktion. "Nyttiga."

Om man inte kan bidra med något av reellt värde; om man inte har någon vetenskaplig integritet; då gäller det att bygga sig ett litet slott av komplicerad terminologi och högskolepoäng. Teorier, namedropping och subkulturella attribut såsom tygpåsar tar man till, för att visa skillnad på sig själv och pöbeln. Inte konstigare att man ska kunna sin Solanas och Fanon än att man ska kunna sina klassiska pianister, möbelformgivare och impressionistmålare liksom. Klassmarkörer helt enkelt.

Och för att skapa ett "vi", som dessutom är lite exklusivt - för att få utdelning för alla år på universitetet - så gäller det ju att hålla alla andra ute. När en väl, som jag själv, kan nomenklaturen och koderna är det ytterst lätt att genomskåda. Det är lätt och löjligt. Kan man inte koderna, då kanske de kan upplevas som t.ex. a) svårt, ouppnåeligt, komplicerat, insatt och överhögt, eller - mer sannolikt - b) skitnödigt, påhittat, kontraintuitivt, världsfrånvänt och inskränkt.

Detta har givetvis sagts förut, men det här kan mycket väl vara en förklaring till alla SD-väljare. Inte ovanstående explicita analys, men magkänsleanalysen av att a) överklassen lajvar offerroller och skiter i andra människors lite mer påtagliga problem; b) genusvetenskapen och den ideologiska överbyggnaden som verkar råda är helt mot såväl magkänsla och sunt förnuft som för den delen internationell forskning inom mer naturvetenskapligt betonade områden eller t.ex. evolutionspsykologin. (Läskigt lätt att få kännedom om nu med internet, kära genusvetare. Går inte att låtsas som att Sverige är normalt längre, som era förfäder lyckades göra med narkotikapolitiken.) Och såklart c): föraktet för alla som inte klarar av nomenklaturen, samt d) hatet med alla i utgruppen som helt enkelt inte håller med.

Det är som sagt rika människor som är feminister. Identitetspolitiken är till för folk som vill ha rättvisa utan att omfördela faktiska resurser. De vill fortsätta vara rikast, men dessutom få vara under dogs. Äta kakan och ha kakan.

Den sk. arbetarklassen får hålla till godo med SD. Synd och skam, givetvis, men inte rocket science.

***

Så fort jag tillgodogjort sig några rationalitets-tekniker var det lätt att fatta misstankar. Den sk. feminismen - dvs. den variant som jag beskriver ovan - har alltför många element av affective death spiral och great thingy. "Patriarkatet" förklarar bokstavligt talat allt - något som den tidigare versionen av mig själv gärna anförde som ett av feminismens företräden. "Patriarkatet" är av denna och flera andra anledningar ingen good explanation. (Se Deutsch prata om det själv.) Det skulle t.ex. vara väldigt lätt att variera "patriarkatet"-förklaringen; det är svårt att förklara vad "patriarkatet" faktiskt är och vad det gör; och "patriarkatet" är inte falsifierbart, bl.a. eftersom också dina försök att falsifiera "patriarkatet" är "patriarkala". Det är för övrigt också oklart varför "patriarkat"-hypotesen ska privilegieras bredvid andra hypoteser som likvärdigt eller bättre förklarar relevanta fenomen.

 

Exempel: Jämställdhetsparadoxen. Katrine Kielos förklarar jämställdhetsparadoxen med att föräldraförsäkringen missgynnar kvinnor. Ser vi på forskning om arbetskraftsdeltagande, samt de historiska orsakerna till föräldraförsäkringen, verkar detta inte särskilt sannolikt. Sverige har ett rekordhögt kvinnligt arbetskraftsdeltagande, och föräldraförsäkringen infördes för att få in kvinnor på arbetsmarknaden när facken ville strypa arbetskraftsinvandringen efter 50- och 60-talens boom-år. Läs Calleman 2014 för den fullständiga historiken, och se OECD Data för statistik. Snälla, gör det. (Antropofagi har varit inne på svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande förut.)

 

Just styrelsepositioner etc. har jag inte så bra koll på, även om Kielos observation är komisk och säger en hel del om just svensk likhetsfeminism och dess tillkortakommande. Länder som antas vara oerhört sexistiska är bättre på att producera/släppa fram kvinnliga ledare - då måste detta antingen ses som en dålig indikator, eller den svenska versionen av jämställdhet som delvis misslyckad.

 

Jämställdhetsparadoxen handlar ofta annars om den könssegregerade arbetsmarknaden, där vissa yrken blir mer könssegregerade i mer jämställda länder. Likhetsfeminismdiskursen ger vid handa att det är normernas fel. Då är det dock svårt att förklara varför kvinnor gjort intåg på andra delar av arbetsmarknaden och i andra delar av utbildningssystemet. (SSC går igenom det här på ett övertygande sätt, och Scott Aaronsons bloggäster säger även sitt.) Det är också svårt att förklara varför de yrken och utbildningar som är starkt könssegregerade i t.ex. Sverige, inte är det i mindre jämställda länder. Jag har tidigare jämfört World Value Survey-resultat från Pakistan och Iraq med motsvarande för Sverige, och det är i ljuset av detta intressant att konstatera att Sveriges arbetsmarknad är en av världens mest könssegregerade. Givet att Sverige har mer jämställda/ickepatriarkala normer (vilket WVS-jämförelsen ger ett tydligt exempel på), borde "patriarkat"-förklaringen anses falsifierad som förklaring till just arbetsmarknads- och utbildningssegregation. Eller, i alla fall måste vi konstatera att förklaringen fått sig en törn och att andra hypoteser borde få träda fram. Kanske kan de lyckas bättre?

 

Rationalitets-verktyg och kunskap om kognitiva bias gör en snart vis på att feministiska debattörer har ett mycket starkt confirmation bias vad gäller normer vs. biologi. Och, då övertygelse och tro verkar ha gjorts till dygder inom feminismen, ser man heller ofta inget fel i detta. (Jämför genusvetarreaktionerna på Hjernevask som jag skrivit om tidigare, eller varför inte oförmågan att säga dinner time samt lajvet fortsätter.)

 

***

 

Så sitter jag alltså där med en E/INTP-personlighet, nya förebilder i provokatörshögern, och rationalitetsverktyg från LessWrong. Då blir det lätt att man säger emot och tar en obekväm position i annars ryggdunkiga sammanhang. Och oj, vad stämning kan sjunka snabbt. De borde bygga överljusmotorer av stämning. Jag skulle kunna jobba på NASA, sitta och sänka stämning under rymdfärjornas uppskjutningar. Det hade gått snabbt till Mars vill jag lova.

 

Det är otrevligt med konformism. Det är tråkigt när alla håller med varandra. Asch's conformity experiment visar att det är viktigt att säga emot även när en har fel, vilket jag tidigare argumenterat för. Men, det är också avslöjande att inte hålla med. För det kan bli smärtsamt tydligt hur aktivt  ointresserade människor är av bevis eller argument som motsäger deras världsbild. Särskilt när det handlar om ämnen som ligger djupt inbäddade i deras värderingar och identitet. (Keep your identity small.)

 

Men att jag är socialt oförmögen är en sak. Vad värre är att samma tendens faktiskt finns i offentligheten, i debatten och diskursen. Det är lätt att hålla med folk som säger att vi inte bör prata om det ena eller andra, när det ena eller andra är saker man inte har så bra koll på, eller när pratet ifråga representerar åsikter man inte delar och inte vill riskera komma att dela. Ibland, dock, har man helt självständigt utvecklat en någorlunda initierad uppfattning utanför den skrikiga moralisk-diskussionen som inte sällan präglar delar av sociala och traditionella medier. Då kan det komma som en kalldusch, när identitetsvänster-likhetsfeminister plötsligt ljuger på känsla för att slippa krisa sina egna uppfattningar och för att få bibehålla inkonsekventa värderingar.

 

Exempel: Sexualkultur. Det är uppenbart att människor från olika kulturer, on average, har lite olika värderingar vad gäller sex och samlevnad. Ideella krafter och tjänstemän har med de bästa intentioner arbetat med exempelvis frågan om ensamkommandes sexualkunskap i åratal, långt innan taharrush-gate i München och Stockholm. Premiss: Unga (och givetvis även äldre) från t.ex. Afghanistan har sämre skola och andra normer med sig i bagaget, samt ofta en ovana vid att interagera med kvinnor i det offentliga rummet. När identitetsvänstern plötsligt gick ut och bestämde att det är samma patriarkat i Sverige som i Afghanistan (exempel), då sjönk förtroendet som en sten. Det blev uppenbart att dessa debattörer inte hade någon koll på frågorna, inte någon respekt för människorna, och inte något intresse av verkligheten. Det handlade enbart om magkänslereaktioner. Uppenbart syfte: Att få bibehålla sina värderingar och åsikter orubbade.

 

(Dessutom, som jag nämnt, djupt inkonsekvens att förklara allt annat med könsnormen, men plötsligt påstå att normer inte kan vara olika i olika kulturer. Varför är hästtjejer och hockeykillar mer kulturellt olika än svenskar och afghaner? Mycket oklart.)

 

(Ack, så många av identitetsvänsterfrågorna som endast är grupprunk. Det här liksom! CA är så dumt.)

 

Exempel 2: Hedersvåld. I mitt arbete har jag även haft anledning att sätta mig in i frågan om hedersrelaterat våld och förtryck. Här har identitetsvänstern/likhetsfeministerna failat miserabelt. Hedersproblematiken är verklig, och den är verkligen annorlunda än i Sverige. (Analogt med frågan om klansamhället kontra staten, får en förmoda.) I en hederskontext kan en normbrytare straffas med våld eller död; barn kan tvångsgiftas; och unga personer (framförallt flickor) lever under hot om våld om de avviker. I en sedvanlig svensk kontext är en man som slår en normbrytare, som i bästa fall straffas av rättsstaten, och som inte särskilt lätt finner stöd i de sociala sammanhangen. I en hederskontext är den utsatte utlämnad, kanske till hela sin familj och släkt, och den har ofta noll säkra personer i sitt nätverk. I en svensk kontext är ofta merparten anti våldsverkarens beteende, och den utsatte (oftast en kvinna) har all möjlighet att söka trygghet hos andra människor i nätverket. Etcetera. Skillnaderna är monumentala, och det förtryck (företrädelsevis kvinnoförtryck) som pågår i hederskontexter borde vara jävla lösgodis för svenska feminister. Men icke!

 

Återigen: Man är ointresserade av verkligheten, och helt tydligt även av offren för de förtryckande strukturer man rimligen borde vilja bekämpa. Bara häromdagen sa en person till mig att hen var glad åt #metoo, eftersom det "bevisade" att andra kulturers kvinnosyn inte är sämre än svensk kulturs dito. Ack relativiseringen på parkeringen.

 

Exempel 3: Läskunnighet hos somalier. Jag har tidigare varit inne på hur och varför gruppen (återigen on average) skiljer sig från den infödda populationen. Så fick jag syn på det här som Brinkemo utsatts för - han pekades ut som rasist när han påpekade att somalier ofta är analfabeter. Åh skammen jag känner. Över att en gång ha varit en av dessa förnekare av sanning. (Behöver inte blunda för den - lever redan med den!)

 

Så, att ha helt fel i sak, och - typ - vilja ha det. Det är inget jag kan ge guldstjärna till.

 

Värre ändå: Reaktionerna på ifrågasättande. Jag har nämnt Google memo-gate, och svenska Hjernevask-reaktioner. Ointresse för diskussion. Svartmåla och avfärda motparten. Fan definitionen av intellektuell ohederlighet och vetenskaplig kompetens.

 

***

 

Det värsta är att jag känner igen mig.

 

Jag har skrikit nazist åt Tobias Billström för att han använde ordet "volymer" om invandring. Jag har skrikit nazist åt Olsson & Josefsson för att de ställer frågor om jämställdheten. Jag dömt ut vissa frågeställningar som "ointressanta" eller farliga att prata om. Jag har varit helt inne på att försvara mina egna åsikter, hellre än att ompröva. (Se som sagt hela 2014 och 2015 års produktion, ungefär.)

 

Jag har en god vän som ett tag var väldigt intresserad av att prata om att somalier var väldigt svårintegrerade; om att vi har en viss procent neanderthalar-gener till följd av att homo sapiens våldtog homo neanderthalis; och om att det intressanta lönegapet mellan män och kvinnor beror på branschskillnader och således delvis är fackets och lönerörelsens ansvar. Jag förfasades över att min vän blivit rasist-sexist.

 

Sedermera har jag av en slump kommit att kolla upp samtliga dessa frågor. Somalierna är visst de som har ojämförligt sämst arbetskraftsdeltagande, lägst utbildningsnivå och lägst läskunnighet. Sorry, men så är det tyvärr. (Jämför migranterna från forna Jugoslavien som anlände samtidigt - dessa och deras barn uppvisar idag inga skillnader jämfört med personer med svensk bakgrund, iaf. vad gäller arbetsmarknadsrelaterade tal och utbildningsnivåer.) Neanderthalsprylen stämmer tydligen helt klart, vilken Noel Harari täcker i Sapiens. Det oförklarade lönegapet mellan män och kvinnor är litet och snabbt minskande (egentligen obefintligt i yngre årgångar), och de stora utfallsskillnaderna på gruppnivå beror på bransch-skillnader.

 

Det är kanske därför som jag är så upprörd. För att jag skäms över hur ideologiskt motiverad jag själv varit i alla dessa år. Hur godhetssignalerande, och hur ointresserad av verkligheten.

 

Hur märkligt mitt antagande, att verkligheten skulle vara så som jag ville att det skulle vara.

 

***

 

Det bör förmodligen tilläggas att min avgränsning i det här inlägget varit rätt slarvig. Och att jag nog ännu skulle kalla mig "feminist", i brist på bättre, även om jag nog generellt blivit mer ointresserad av den typen av etiketter. Det är ett praktiskt ord som många tror sig veta vad det betyder, och inte sällan har man goda associationer (även om detta uppenbarligen verkar variera). Som signalord är det användbart, men innehållsmässigt uppenbarligen urholkat. Det jag kan skriva under på är egentligen samma som tidigare, nämligen att det är eftersträvansvärt att uppnå jämlikhet mellan alla, inklusive mellan kvinnor och män.

 

Vilka är feministerna jag klagar på, då? Det är a) likhetsfeminister, b) identitära feminister, och c) det stora överlapp som vi ser mellan dessa båda grupper.

 

Problemet jag ser är ju att det är välbärgade, välutbildade människor som har stulit jämställdhetsidén, och plockat bort jämlikhetsidén ur den. Det handlar inte om att fördela resurser längre, utan om att avgränsa grupper av människor och skuldbelägga idéer och tankar. Ett tweet är värre än en diskriminering på bostadsmarknaden, liksom.

 

Välbärgade personer ska kunna sitta och nicka med till Dagens ETC-krönikor, utan att någon säger åt dem att det bland annat är deras pengar som måste omfördelas.

 

Det handlar inte om att betala mer eller mindre i skatt - utan om att inte ha dreads om man är vit!

 

***

 

När pendeln svänger kan den slå hårt åt motsatt håll. Jag ska försöka ligga i en rimlig mellanposition utan att gå helt bärsärk på högerkanten.

 

Det finns gott om "bra" feminister kvar att influeras av. Liv Strömqvist är en klippa i det att undvika att relativisera; drar sig inte för att påpeka att en fattig, fet, sjukskriven visserligen-vit visserligen-man, mycket väl kan ha det värre än en rik, frän storstads-identitärfeminist. Även om denne råkar ha bröst och afro.

 

Jag gillar också en väns uttalande om att "män och kvinnor är olika, och det är därför jag är feminist". För skulle barnafödande, amning, thing- vs. person-orientation, hormonskillnader etcetera inte vara en grej, skulle ojämställdhet mellan kön sannolikt inte heller vara det.

 

Mång av de problem som feminismen beskriver har varit korrekta. Vissa kvarstår, andra har lösts. Fel analys riskerar dock att leda till skuldbeläggande av naturliga beteenden, eller dålig politik. Strävan efter 50/50-könsfördelning i alla branscher. Eller t.ex. dålig skola.

 

Min ingångsfråga var vad som har hänt med mig själv. Varför jag ändrat uppfattning. Den hypotes som vinner är att jag blivit bättre på att genomskåda skitsnack och grupptänk. Att jag just drar fötterna efter mig just vad gäller att kalla mig feminism, beror på att jag tycker att begreppet kommit att förknippas med dålig vetenskapsteori samt en identitär och i själva verket jädrigt jämlikhetsfientlig rörelse.

 

Inte världens viktigaste fråga kanske dock. Förhoppningsvis gör det här tjatiga och jättelånga inlägget att min vrede kan falna en smula, och att jag kan återgå till att skriva om djurkuriosa.

Älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi!

Antropofagi har tidigare anfört att socialkonstruktivistiska teoretiker tidvis har problem med att inse sina begränsningar. Jag har plöjt otaliga artiklar från svenska högskolor, tampats med intersektionalitetsexperter, stört mig på oviljan att konstruktivt konfrontera oliktänkande, samt haft anmärkningar på enstaka forskarinsatser och rekommendationer om att bortse från oönskade resultat.

(Min nuvarande ståndpunkt verkar vara den här. Är det för att de har gett upp att försöka? Ilskan.)

Hur det än är med postmodernismen så finns det ibland anledning att tänka i termer av att priviligiera en hypotes. Det måste finnas anledning att ge en förklaring företräde framför andra. Jag har tyckt att socialkonstruktivisterna är dåliga på detta - de förkastar ständigt biologiska könsskillnader på gruppnivå, och hänfaller till könsnormsförklaringen/patriarkatet, trots att denna modell har svårt att förklara jämställdhetsparadoxen eller varför kvinnor kan bli veterinärer och psykologer men inte svetsare. Utrikesföddas sysselsättningsgrad och/eller arbetskraftsdeltagande får i samma anda helt bero på stereotypa föreställningar. (Se alla länkarna ovan för att få mer ben-kött på dessa olika exempel.)

Min bevisförning är inte svag, men inte heller helt systematisk. Nu har någon, närmare bestämt Charlotta Stern, tagit sig för att systematisera det hela, i alla fall en smula. Här kan du läsa hennes studie. Stern noterar att socialkonstruktivisterna inom genusforskningen håller hårt på sina heliga kor:

"In the marketplace of ideas, competing ideas are put forth. Open debate, dialogue, and testing follow, and the best ideas win over time. Or so it is hoped.

With this short piece, I try to illustrate that gender sociology insulates its sacred beliefs from ideas that challenge those beliefs, even when the challenging ideas are very well-grounded. The sacred beliefs are to the effect that the biological differences between the sexes are minor and that the cultural differences between (or among) the genders are the result of social processes and have little basis in biological differences.

Beliefs interrelate with purposes or causes; sacred beliefs are packaged with sacred causes. Most gender sociologists have a sacred cause to reduce gender differences, as though the only gender differences that should emerge are those where physiological differences are both relevant and highly apparent, such as in sports.

Gender sociologists often invoke sacred beliefs to justify social engineering. Gender sociologists tend to hold that society has fallen into a self-reinforcing trap of people ‘doing gender,’ and that we should support social movements and policy agendas that will free society from the trap and move us toward a state that is truer to the minimal differences between the sexes.

The challenges come from anthropology, developmental psychology, evolutionary psychology, the neurosciences, genetics, biology, and many other fields. For many decades now researchers have amassed findings that suggest that the differences between the sexes go far beyond the obvious physical and biological differences. Differences in competitiveness, aggression, sexual interest, risk behavior, and many other traits are found again and again, as are differences in brain physiology and neuroimaging, and are supported by many different methods and approaches. It is blinkered to presuppose, without question, that we are blank slates inhering within bodies that just happen to have anatomical differences."

Vidare noterar Stern att "minor differences between distributions can explain striking differences in outcomes", vilket är vad Antropofagi har försökt säga angående könssegregerade arbetsmarknader och det mer eller mindre rimliga i att försöka bli kvitt dem. Ack så folk missförstår statistiska utsagor - säg dinner time!

Stern har ungefär samma upplevelse som Antropofagi varit på två olika sidor av:

"The present investigation is informed by my long and ongoing experience as a sociologist at Stockholm University. My teaching and research often touch on gender issues. I have served on about five thesis committees that addressed gender sociology or related matters, and I have participated in dozens of seminars that touch on gender sociology. My relationships with my colleagues and students are not heated. When I raise ideas that would challenge the sacred beliefs, I do so only at the edges. I have seen how people react when I or another suggests that maybe there is a difference in math skills between men and women, or that men and women have different preferences and motivations. In my experience, gender sociologists frown upon such remarks about innate differences in aptitude or motivations. I perceive deep and widespread taboo and insularity among gender sociologists. It saddens me."

 Men låt oss gå direkt till sammanfattningen:

"I generated a sample of 23 well-cited articles that themselves cite the landmark article 'Doing Gender' (West and Zimmerman 1987), and then effectively reduced that sample to 20 by removing three that were not substantially relevant to the matters addressed in 'Doing Gender.' Of these 20, only one article aptly engages with the literature on biological-difference ideas, to which Pinker (2002) drew such great attention. Four articles were relevant but deemed neutral, meaning that I concluded biological-difference ideas would not clearly add value to their authors’ arguments. Fifteen of the 20 articles, however, discuss gender issues in a manner that is blinkered from biological-difference ideas. Had these 15 articles been informed by biological-difference ideas, they would have provided added value to sociological discourse. One cannot draw quantitative estimates on the basis of my investigation, but its findings are consistent with an image of gender sociology as a subfield that has insulated its sacred beliefs from important scientific challenges.

I have extensive first-hand experience with gender sociology’s insularity. But I also know of pervasive preference falsification (Kuran 1995), and I have seen students awaken with an ‘a-ha!’ moment when exposed to unorthodox thinkers such as Catherine Hakim (1995; 2000; 2008). I believe reform is possible. Whether people should ‘do gender’ less, and how they should ‘do gender,’ are questions worthy of personal reflection, scholarly exploration, and public discourse. More definite, to my mind, is that people should do less insularity."

Hela artikeln är läsvärd, men det Antropofagi vill ha noterat här är att Stern gått igenom ett systematiskt urval av artiklar, och sett att flertalet glömmer nämna, eller nämner och förkastar, förekomsten av biologiska skillnader på gruppnivå mellan könen. Sammanfattande tabell:

("Blinkered" betyder ungefär "inskränkta", i det här sammanhanget kanske ungefär "ensidiga" eller "trångsynta" - eller "dogmatiska"?)

Tabellen visar alltså att en enda av de granskade artiklarna tar upp biologiska könsskillnader på ett annat än dismissive/avvisande sätt. Det är alltså inte bara Una Tellhed som glömmer det självklara och går vilse i ideologiska rekommendationer.

***

Priviligiera hypotesen inom forskning är en sak. Vad som ska rymmas inom offentlig debatt, eller i utbildningar och kanon, är en lite klurigare fråga. Som Stern tar upp är förhoppningen att "competing ideas are put forth. Open debate, dialogue, and testing follow, and the best ideas win over time."

Ändå; ibland tycker vi att det är lite för mycket godtycke inblandat i vilka hypoteser som priviligieras även i detta avseende. Spaghettimonstret och pastafari-kyrkan sätter fingret på det; om nu Gud ska få plats i naturvetenskapen iom. "intelligent design", varför då inte vilken som helst annan random postulerad galenskap?

Samma sak med global warming. Inte så att SVT ger oljelobbyn så mycket kärlek här, vilket givetvis är helt riktigt. Inte heller number of pirates-hypotesen, för den delen.

Men vissa alternativa hypoteser kan ibland få släppas ut på en bensträckare:

--> Kvinnor är kortare än män på grund av patriarkatet! <--

Vetenskapens värld häromdagen handlade faktiskt om detta. Jag har inte sett programmet, men det är liksom ingenting som SVT verkar sticka under stol med.

"Nya forskningsrönen om varför kvinnor är kortare än män får hård kritik av svenska forskare.

Igår sände Vetenskapens värld den omdiskuterade filmen 'Därför är kvinnor kortare än män'. I filmen hävdar antropologer och genusvetare att maktobalans och diskriminering ligger bakom längdskillnaderna mellan könen. Enligt flera forskare ger vi omedvetet pojkar mer mat än flickor, vilket gör att längdskillnaden mellan könen kan bestå över generationer.

'Trams' enligt evolutionsbiolog.

Men det här är snarare ett ideologiskt påstående än vetenskap, enligt evolutionsbiolog Staffan Ulfstrand, professor emeritus vid Uppsala universitet. Han kallar teorierna för 'trams':

– Hos alla primater jag känner till är hanarna större än honorna, ofta mycket större. Att babian-, gorilla- eller schimpanshonor är mindre än hanarna lär verkligen inte bero på att de är 'förtryckta'. Hanarna vinner på stor storlek genom ökad konkurrensförmåga.

'Så dumt så man inte tror det är sant'

Patrik Lindenfors, docent i ekologi vid Stockholms universitet, har studerat just skillnaden i storlek mellan könen hos människoapor och tycker inte heller att programmets slutsats är korrekt:

– Det där är så dumt så man inte tror det är sant. Man kan ju inte helt sonika bortse ifrån att alla människoapor har större hanar än honor. Vi har det i vår evolutionära historia sedan många miljoner år tillbaka, även om människans fossil tyder på att könsskillnaderna minskat sedan vår linje skilde sig från schimpansernas.

Enligt Patrik Lindenfors har 45 [uppdatering långt senare: det här måste vara ett korrekturfel va? måste vara typ 95 procent?] procent av alla däggdjur som man mätt större hannar än honor, medan det tvärtom är vanligare med större honor hos exempelvis insekter."

Tja, det var kanske något för the marketplace of ideas? Och kanske denna institution precis gjorde slavsylta av hypotesen ifråga?

SVT:s förklaring luktar "vi måste diskutera alternativa hypoteser":

Sion Vises protokoll.

"Många har hört av sig och haft synpunkter på förra veckans film i Vetenskapens värld. Då var frågan varför kvinnor rent statistiskt är kortare än män. Filmen förklarade att orsaken är att flickor och kvinnor genom historien, och i många kulturer, systematiskt har fått mindre att äta. Vi fick många arga brev och samtal som framhävde den gängse bilden att långa män lättare konkurrerar om honorna och därmed får fortplanta sig.

Vi visade filmen för att vi tyckte att det var en intressant ny teori som nu antropologer förde fram. Deras perspektiv är i högre grad än biologernas; hur kulturen formar vår art!"

Tja, okej SVT! Kör det här som ert nya publicistiska credo! Nästa vecka vill vi se number of pirates-teorin som förklaring till växthuseffekten, och så kan ni väll bara lägga ut Sion Vises protokoll på nätet direkt va. Fan, när det gäller alternativa hypoteser till "det är män, inte afghaner, som våldtar", så står ni er oftare blankt.

(Obs, inte random rasist-dravel: Bakgrund, bakgrund, bakgrund, bakgrund. Självklart är det mest män som våldtar, men det finns kulturella skillnader i vissa attityder och beteenden, varav några har att göra med mellanmänskliga relationer kategori sex och samlevnad. Poängen här är givetvis endast att SVT verkar vara något selektiva när det kommer till att servera en bredd av förklaringar - även om vi jämför med fall där den "alternativa" hypotesen kanske faktiskt hade förtjänat lite air time.)

(Look who's talking. Antropofagi - alternativa hypoteser PÅ RIKTIGT, sedan 2014. Exempel: Plast/plats; monstrum; Barabbas; Yupanqis prestige.)

***

Antropofagi har tidigare motsatt sig den besynnerliga dualism som gör att vi kan acceptera fysikaliska, men inte psykologiska, skillnader mellan könen. Antropofagi har dock varit naiv. Genusvetenskapens agenda har uppenbarligen aldrig varit att backa på den ståndpunkten - utan tvärt om att avancera framåt in i själva fysiologin!

Fasen alltså. Om Vetenskapens värld-programmet får rulla, då går vi ju bakåt!

Vet ni varför kvinnor har bröst? För att patriarkatet inte vill att de ska kunna ta ner en fotboll lika snyggt, och således missgynna (dam-)fotbollen. För att patriarkatet vill att de ska behöva ha en extra patt-susp när de thaiboxas, och således missgynna socioekonomiskt utsatta flickor som bara har råd till en endaste skyddsbeklädnad. För att patriarkatet vill att de ska känna att de ser löjligare ut när de åldras, och för att patriarkatets särskilde utsände plastikkirurg Troilius därför ska få in lite götta våldtäktsoffer som vill in och göra bröstoperationer och som sedan kan dolk-offras på patriarkatets blodhala altarsten.

Varför kvinnor har vaginor? För att patriarkatet ska ha nån att knülla, brushan.

***

Nämen allvarligt. Genusvetarna löser alltså det påtalade dualism-problemet genom att go all likhetsfeminism även på de rent triviala, synliga, fysikaliska skillnaderna!? Det är faktiskt häpnadsväckande.

För att äntligen (?) förklara titeln på det här inlägget: Om zombieproblemet innebär dualism, och Ridley Scott dödar dualismen genom att låtar Deckard (Decartés) ha en jagupplevelse och ett medvetande trots ickemänskligt substrat (replikant-material), så... Återupplivar genusvetarna zombien genom att kräva att själsliga förmågor - till skillnad från kroppsliga - inte kan antas vara genererade genom evolution och sexuell selektion. Sen begraver genusvetarna dualismen igen, genom att påstå att hela jävla varelse bara är en social konstruktion!

Å andra sidan, som vi har varit inne på, är biologin snart faktiskt (förhoppningsvis) en funktion av normerna, lika mycket som vice versa. Som Ellen Key och Valerie Solanas förebådade, stundar måhända ett självtillräckligt matriarkat, en ny könsmaktsordning. Eller så är transhumanismen mindre könsdimorf än vi idag kan föreställa oss.