Rant, rant. Baggböleri och Sverige som kolonialmakt. Recap: Skogsnäring och järnmalm står för Sveriges export. Vattenkraft för Sveriges el- och energiförsörjning. Då dessa näringar är höggradigt automatiserade genereras inga intäkter lokalt och regionalt där skogen huggs/malmen bryts/älvarna regleras. Kontentan: Glesbygden står för allt värdeskapande i Sverige, men får ingen del av någon kaka.
Pengar & Politik tar nu, tillsammans med Po Tidholm, ett samlat grepp på diskussionen. BIlden Tidholm presenterar är snarlik den som Antropofagi tidigare rantat om, vilket får mig att misstänka att det inte är mina egna obesudlade åsikter utan istället tankegods som har sipprat in genom olika former av kultur- och nyhetskonsumtion. P&P-Sandro är som vanligt lite mer sossigt pragmatisk och pratar om att det kommunala skatteutjämningssystemet ska kirra biffen.
Men, det kirrar icke biffen.
Vi bör fråga oss: Är centrum-periferi-problematik, urbanisering och rovgirig råvaruexploatering ofrånkomliga historiematerialistiska processer? Eller kan vi, änna, medelst politik tämja Moloch? (Moloch, Moloch, Moloch, Moloch. Moloch.)
P&P-podden inleds med en intressant spaning av Po Tidholm: P.g.a. EU kan ingen politiker med självbevarelsedrift diskutera regional utvecklingspolitik. Det är en maktlöshets-zon, skapad av det race to the bottom som uppstår när staten som lösning på samordningsproblematik inte längre tillåts lösa samordningsproblematik. När staten inte längre tillåts bestämma vilket kriterium vi ska optimera på, men överstaten varken är tillräckligt stabil eller korrekt, då blir det politik-vakuum i frågan.
Så det som egentligen har hänt är att vi "frivilligt" har givit upp vår samordning av ett politikområde. Och som plåster på såren pysslas det med EU-strukturfondspengar som egentligen bara är medelklass-welfare som gynnar lokala centrum - dvs. kuststädernas byråkrater, men inte den offentliga servicen i Norrlands inland. (Antropofagi råkar genom sitt yrke känna till att strukturfonderna icke skapar något av värde.)
Som Tidholm också poängterar är naturresursexploateringen också en black om foten när det handlar om att utveckla andra näringar. Fisketurismen omöjliggörs av vattenkraften, annan turism av kalhyggena.
Ett exempel som Antropofagi stött på i sin yrkesutövning: Kiruna.
Okej, de ska flytta på Kiruna pga. malmutvinningen. Detta är väl helt okej. Malm är ju en viktig del av exporten. Kiruna en tråkig jävla stad ändå. Men även bortsett från stadsflytten är gruvverksamheten helt förlamande för den kirunianska näringsstrukturen.
Besöksnäringen är hämmad av brist på: a) bäddar, b) arbetskraft, c) besökare.
a) Bäddar. Besöksnäringsidkare har enormt svårt att få tillstånd att bygga hotell och stugor och liknande. Detta beror delvis på att samerna har vissa särskilda rättigheter kopplade till renbete, men inte minst också på att gruvverksamheten mutar in enorma områden. Det paradoxala resultatet är att det i Sveriges till ytan största kommun inte finns någon mark att bygga hotell på.
b) Arbetskraft. Det är överlägset bäst att jobba i gruvan. Ta en yrkesutbildning på LKAB:s gymnasium och bli gruvarbetare med 48 000 i lön. När du är 18. Detta kan ställas i relation till att förnedras av norska turister, till betalningen av drickspengar och en örfil. I en bransch präglad av osäkra anställningar, meckiga arbetstider, och låga löner. Självklart har besöksnäringen svårt att rekrytera.
c) Besökare. Turisterna måste konkurrera med LKAB:s pendlare och veckopendlare om de få flygstolar som finns. Ett litet flygplan till och från Kiruna varje dag. I månader i förväg fullbokat av LKAB:are från Stockholm. Dyra jävla biljetter blir det också, när planet alltid är överbokat.
Få mig inte fel. Kiruna är helt beroende av gruvindustrin. Den ger verkligen allt. Men den ger verkligen ingenting i proportion till hur mycket gruvan producerar. Kommunens dilemma: En livsuppehållande verksamhet med trista biverkningar. Inte så mycket förhandlingsutrymme för Kiruna. Och för övrigt är det ju inte en fråga om förhandling mellan kommunen och LKAB, utan en fråga om att Sverige borde kompensera råvarukommunerna för det värde som skapas där, givet att dessa kommuner i dagsläget är utblottade.
Och då bör betonas att LKAB:s gruva i alla fall ger arbetstillfällen lokalt - även om nu många pendlar. Ett vattenkraftverk kan fjärrstyras från Stockholm, och ger kommunen noll och intet.
Och detta får bli slutet på Antropofagis tredje glesbygds-rant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar