Jag har redan diskuterat huruvida jämlikhet är ett terminalt eller instrumentellt värde. (Del 1, del 2.) Terminalt värde = sacred value, något som är gott i sig självt. Instrumentell värde får däremot sitt värde genom att vara ett instrument för att nå ett terminalt värde.
Kul fråga till dig, käre läsare: Ser du jämställdhet som ett terminalt eller instrumentellt värde?
Ännu mer än jämlikhet är min misstanke att många ser jämställdhet som terminalt, gott i sig självt.
I tillväxt/innovation/utvecklings-svängen pysslas det en hel del med jämställdhetsfrågor, jämställdhetsintegrering etcetera. Ofta argumenteras det i denna värd för att jämställdhet leder till mer innovation, mer tillväxt, mer utveckling. Jämställdhet måste sas. framhållas som ett instrumentellt värde, eftersom de terminala värdena i denna värld handlar om ekonomisk tillväxt och utveckling. Jämställdhet är något som måste argumenteras för. Det är inget som tillskrivs ett egenvärde.
Detta provocerar många i jämställdhetsintegreringsskrået. Dessa ser det som självklart att jämställdhet är något som ska uppnås för dess egen skull. För jämställdhetsintegreringsskrået är det förödmjukande att argumentera för att jämställdhet är bra, på andra grunder än att det bara helt enkelt är bra! Däremot är de flesta pragmatiska, och käkar helt enkelt förödmjukelsen.
Men, farligt kan det också vara. För, tänk om det visar sig att jämställdhet inte alls leder till det ena eller andra? Bevisläget är inte glasklart, och självsäkerheten i jämställdhetsintegreringsskrået inte orubbligt. Många tycker att det är ett risktagande att argumentera för jämställdhet - eftersom argumenten kan falla, och jämställdheten då riskerar att dras med i fallet.
Det finns mer intressanta analogier till detta töntiga hörn av svensk regionalpolitik. T.ex. hävdar Sapiens-Harari att lyckoforskningen visar att kvinnor är olyckligare i mer jämställda länder. Detta förklaras med att kvinnor i dessa länder i större utsträckning befinner sig i arbetslivet, vilket så klart inte är så kul. Alla som har fött upp ett barn eller två vet också att det kan vara plågsamt för modern att tvingas nedprioritera sitt barn och sitt mödraskap. Hur stor procentandel av alla kvinnor som känner så vet jag inte, men en gissning är i alla fall att en kombination av motstridiga normer och biologisk hävd skapar en viss moderskapsångest för många enskilda kvinnor i jämställda kapitalistiska ekonomier.
(Här kan ju nämnas att hemmafruidealet är ett modernistiskt lyxfenomen, och att kvinnor sannerligen inte alltid gått hemma och målat naglarna. Jägarsamlarlivet liksom agrarsamhället hade sina arbetsfördelningsmodeller, liksom industrialismen, modernismen och senmodernismen har sina. Människan tycks överlag rätt anpassningsbar, men samtidigt rätt olycklig.)
Låt oss för argumentets skull anta att jämställdhet faktiskt inte leder till några särskilda nyttor, men dock till vissa onyttor/visst lidande. Borde vi då ändå sträva mot större jämställdhet?
Vid det här laget kan invändas att begreppet jämställdhet kan definieras på lite olika sätt. Det är inte helt säkert att alla håller med om att antalet kvinnor i bolagsstyrelser är det viktigaste, eller att likhetsfeminismens paradigm bör vara allenarådande. Ändå: Kul tankeexperiment. Hur viktigt är det egentligen, i sig självt?
Och, hur mycket jämställdhet är lagom? Var den löstagbara toalettsitsen (underlättar städning!) egentligen mållinjen för kvinnorörelsen? Trist, sexistiskt skämt kanske någon tycker. Men mycket av den feministiska kampen back in the dayz var med dagens mått mätt extremt inriktad på att underlätta för kvinnor i rollen som ansvarig för barn och hem. KF är ett sådant exempel, där kvinnorörelsen kämpade för att tillgodose behoven av sanitärt rimliga livsmedel.
Jämställdhetsfrågan är givetvis närliggande jämlikhetsfrågan. Finns det ett egenvärde i att alla människor har samma mängd makt och resurser, eller finns det inte det? I rätt så många fall handlar det om vilken nivå i hierarkin vi ställer frågan till. Men detta åsido är det kanske här som definitionen av jämställdhet blir viktig. Handlar det om att alla ska göra samma val, eller om att makt och resurser ska fördelas lika? Eller något annat?
Här någonstans gled diskussionen som över i en extremt hypotetisk Huxleyiansk frågeställning. Lite som Du sköna nya värld, dystopin som vilken utilitarist som helst kan missta för en utopi. Alla är lyckliga, så vad klagar du på, Aldous?
Extremt hypotetiskt: Om kvinnor i ett patriarkalt förtryck är lyckliga, varför behövs då jämställdhet, om inte jämställdhet är ett gott-i-sig?
Liksom Huxley tycks mena att "frihet" är ett gott-i-sig, även om det leder till olycka.
Lycka är kanske också lite mer komplext än bara maximal behovstillfredsställelse och minimalt lidande. Det kanske finns ett egenvärde i andra sensationer, som sorg. Den som levt i tjugo minuter kan ana detta (och kanske anklagas för känslor som nostalgi och/eller sentimentalitet).
Den här grejen blåser lite på den glöd som tänts mellan raderna ovan, att jämställdhet kanske "bara" är ett fall av maktdelning: "Frågan är om ett icke-jämställt rättssystem någonsin kan ses som legitimt att företräda en befolkning. Det kanske finns en större demokratisk fråga och rättsfråga i det här." Antropofagi har ju ofta varit inne på att maktfördelning, ofta operationaliserat som ekonomisk jämlikhet, är den grundläggande problemställningen. Jämställdhet är i så fall bara en instans av jämlikhet, och frågan om huruvida jämställdhet är ett gott-i-sig är samma fråga som (eller en del av frågan om) huruvida jämlikhet är ett gott-i-sig.
Den här bloggposten började skrivas eftersom jag inbillade mig att det var svårare att svara "nej" på frågan om huruvida jämställdhet är ett terminalt värde/gott i sig, än vad det är att svara nej på samma fråga om jämlikhet. Resonemanget verkar emellertid landa i att frågan om jämställdhet är samma fråga som den om jämlikhet, men bara lite mer avgränsad. (Och intersektionalitet är också samma sak, fast lite mindre/sämre avgränsat.)
Slutligen landar då Antropofagi i sin eviga käpphäst, att klass alltid är den grundläggande analyskategorin. Detta var vad Antropofagi anförde sitt första levnadsår, och tydligen vad Antropofagi anför än idag.
Det är inte alltid det där med åsiktsändrande materialiserar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar