En skulle kunna lägga tid på att beskriva orättvisor, fördöma rasism, och häckla Trump. Men efter att ha pysslat med det i en, två, tre år har Antropofagi fått en ökad lust att istället ge sig på den mycket mer intressanta marginalfenomen som jag vill kalla "de godas fel". Alltså: Det är lätt och givet att klanka neder på de onda. Men, det är när de goda gör lite ondska som det verkligen är roligt. Marginalfenomen och kuriositeter är per definition mer sällsynta, och därmed mer spännande.
Det är det ena. Det andra är att en tröttnar på sina egna tankar när en tänkt dem i snitt 147 gånger om året. Då vill en tänka lite nya tankar. Om den gamla tanken är att rasism är fel, då kanske den nya är... men tänk om rasism är rätt? Ungefär som att vissa kanske vill prova att äta sniglar, insekter och människokött efter att ha slukat svensk skolmat i tolv år. Som om det nya per automatik är bra. Men, det är ju det, om "bra" är "känslan av nytt". Slit-och-släng-samhällets intåg i tanke- och åsiktsvärlden.
Det tredje då: Tvätt av hjärna. Genom att utsätta sig för killkomiker och Houellebecq och SSC och andra nördliberala motvalstyper och provokatörer, ja då blir en efterhand - förmodligen - en smula präglad. Det är väl också det där med imitation. Först försöker en kanske rappa som Sture Allén d.y., och så småningom behärskar en rapp och utvecklar en egen unik stil. Sen försöker en argumentera som SSC - förhoppningsvis kan en egen unik stil komma ut även av detta.
Idealet är så klart att tänka fritt. Men, som devisen lyder, är detta ett medel och inte ett mål: Tänka rätt är större. Att gnälla över inkonsekventa resonemang i Dagens ETC är kanske roligare än att banna Jimmie Åkesson för femtusenfemhundrafemte gången. Och, det kan ju vara rätt i sak. Men, inte sällan i småsak. Samtidigt som Åkessons illa förtäckta rasism-fascism närmar sig ett maktövertagande med stormsteg, och - som alla vettiga forskare och bedömare förutsade för typ tio år sedan - redan har sipprat in i inte minst Moderaternas men även i någon mån i Socialdemokraternas program.
(Åh, det var fan faktiskt över tio år sedan som Antropofagi satt på Lunds Universitet och skrev papers -
- om att normalhögerpartiers inkluderande av extremhögerpartiers idégods endast gynnar extremhögerpartierna. Kunde inte AKB läst en tjugo minuter statsvetenskap på universitetet, änna? Så hade det här sluppit hända. Men, fan heller att jag kommer vara den som gråter över att Moderaterna rasar i opinionen.)
Sammanfattning: Jag tycker väl fortfarande att rasism är dåligt, att ekonomisk jämlikhet är fel, och att borgarna är käzz. Men det är lite mer kittlande att leta fel i en Nabila Abdul Fattah-krönika än att gång efter annan konstatera det uppenbara. Antropofagis jämförelsevis stora ointresse för Trump följer ungefär samma modell.
Förhoppning: Att det snarare handlar om ett ökat intresse för detaljer, för finlir, än för att ignorera verklig ondska till förmån för att småaktigt hacka på de rättfärdigas anomaliska avsteg från Vägen. Men, tyvärr verkar det snarare som granskningen av De Onda handlar om att hitta sätta hålla med. Jag antar att detta är logiskt - det är lika roligt att hålla med de en inte brukar hålla med, som att säga emot de en brukar hålla med. Att Onda gör Rätt är ju lika mycket marginalfenomen som att Goda gör Fel.
***
Pga. mycken LessWrong-konsumtion vill jag även på en överripande nivå koppla denna diskussion till crisis of faith. Att försöka "krisa" de egna uppfattningarna är kul, på samma sätt som att frivilligt utsätta sig för smärta. Det finns emellertid en risk att krisandet blir ett alibi för andra tendenser, som inte egentligen kan härledas till fritänkande och intellektuell hederlighet:
1. Att anpassa sina uppfattningar efter livsstil/livsomständigheter. Exempel: Bli höger när en bli mindre fattig, eller bli mer konservativ när en bildar familj. Ett sätt att lösa kognitiv dissonans. (Relaterat: Vurmaren; om godheten; S... D? L?; adaptiv preferens-formering.)
2. Att ifrågasätta allt alla andra tycker för att det roliga är att tycka annorlunda. Exempel: Vara feminist på 90-talet när detta var kontroversiellt, men idag vara toklibertariansk pseudorasist för att skava mot kulturvänsterhegemonin. Eller bara alltid vara den som skapar dålig stämning på släktmiddagar.
3. Att ändra uppfattning för att konformera med en förändrad omgivning, eller en omgivning som ändrar uppfattning. Dvs., miljöbyte såväl som förändring i befintlig miljö. Kameleontbeteende.
4. Att kapitalisera moraliskt på vilket som helst random åsiktsförflyttning, dvs. ha ära för att en har ändrat uppfattning om någonting: "Se på mig, högrest och schmucker, har ändrat åsikt om ett eller annat! Vilket fritänkare! Vilket renässansman!" När det i själva verket bara var bevisläget som ändrade sig och det enda rimliga var att ändra uppfattning. Som att vilja ha beröm för att göra sitt jobb. (Eller betalt för att ge upp sina privilegier.)
Som läsaren förmodligen noterar är punkt 3 motsatsen till punkt 2. Den är i deterministisk mening lika osjälvständig - det är omgivningen som dikterar den egna uppfattningen. David Eberhart sa i någon intervju att han först vägrade bli läkare, eftersom hans föräldrar var läkare. Sen insåg han att han inte ville låta sig styras av sina föräldrar, och tillät sig därför att bli läkare. Anekdoten sätter fingret på likheten mellan punkt 2 och 3.
I gruppsykologisk mening är punkt 2 och 3 dock helt motsatta, eftersom punkt 2 handlar om att gå emot gruppen medan punkt 3 handlar om att smälta in i gruppen. De som följer punkt 3 är robotar. I LessWrong-lingo kan vi säga att punkt 2:are skulle säga sin mening i Asch's conformity experiment, medan punkt 3:are glatt skulle hävda att den kortare linjen var längre om gruppen i övrigt tycktes tycka så. Som experimentet visar krävs det en punkt 2:are, dvs. en motvalsperson, för att övriga deltagare ska känna sig fria att yppa sin sanna uppfattning. Således har punkt 2:are en viktig funktion - även när de har fel i sak.
LessWrong igen, om samma experiment:
"The scary thing about Asch's conformity experiments is that you can get many people to say black is white, if you put them in a room full of other people saying the same thing. The hopeful thing about Asch's conformity experiments is that a single dissenter tremendously drove down the rate of conformity, even if the dissenter was only giving a different wrong answer. And the wearisome thing is that dissent was not learned over the course of the experiment—when the single dissenter started siding with the group, rates of conformity rose back up."
***
(Sidospår: Som tidigare argumenterats, av mig och av andra, så är vetenskapligt konsensus en jävligt bra grej att förhålla sig till. Det är osannolikt att en själv har mer rätt än ett helt forskningsfält. En skulle kunna tro att detta innebär att en bör hålla med gruppen i Aschs experiment. Men, vetenskapligt konsensus är inte vilket konsensus som helst. Att pöbeln, folk-och-fä, kreti och pleti, oftast har helt fel i nästan allt - det motsäger eller motsägs på inget sätt konsensus-tanken.
Däremot, som LessWrong-khalifen också skriver, är den bästa strategin på insidan av Aschs experiment att säga något i stil med följande. "Jag tycker att linje B är längre. Alla ni andra säger linje A. Jag inser att det är osannolikt att jag skulle göra en bättre bedömning än hela gruppen, så jag levererar min observation med viss ödmjukhet." Denna utsaga skulle öppna upp för andra avvikare, utan att göra anspråk på att trumfa gruppen rent epistemologiskt.
Sen är det givetvis alltid teoretiskt möjligt att sätta sig in i en sakfråga på riktigt. Ju mer komplicerad fråga desto svårare och mer resurskrävande, men i sak är det självklart alltid tekniska argument som vinner över auktoritet. Problemet är ju just att en själv, och de flesta andra, inte sätter sig in i de flesta frågor. Mänsklighetens finurliga division of labour innebär dock att några sätter sig in i det mesta. Det är dessa några som vi ska vända oss till i respektive sakfråga.)
***
Detta inlägg började som en kort disclaimer i början på vad som skulle bli någon slags kritisk recension av filmen Sameblod. Plötsligt kände sig Antropofagi ytterst småaktig - varför sitta och hata på en svensk film med goda intentioner, som lyfter ett viktigt och egentligen mycket intressant ämne? När Nordkorea skjuter raketer, Trump avsätter FBI-chefer, Arktis smälter, IS-sympatisörer kör över civila London-bor.
Men, fanemig om jag ändå inte har rätt i sak. I småsak, måhända, men banne mig ändå i sak.
***
....och sen händer det ju faktiskt att Antropofagi tar upp viktiga saker, också. Som t.ex. Reines porrmissbruk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar