Diskussionen (del 1, del 2 och del 3) har gällt hur vi ska förstå religionens (islams) roll, i förhållande till kulturen - den arabiska, och hederskultur mer allmänt. Ett alternativ skulle kunna vara att de inte låter sig skiljas åt alls, vid en given tidpunkt i historien.
Som vi har sett är sekulär islam en väldigt omdebatterad historia, och även om åtskillnaden mellan moské och stat inte är teologiskt omöjligt, så verkar den hegelianska dialektiken ha drivit oss in i en väldigt religiöst präglad era. De sekulära diktaturernas frånfälle har låtit de breda folkliga fanatiska underströmmarna bubbla upp, från den iranska revolutionen till den arabiska våren.
Antologin Cousin Marriages innehåller förutom allt det tidigare nämnda även en intervjustudie med ett gäng holländska turkar och marockaner. Studien fokuserar bland annat på hur man uppfattar riskerna med kusingifte. Ett återkommande tema är Ödet, på arabiska Al-Qadr. Jag citerar några av citaten som förkommer i Storm & Bartels kapitel. Den första intervjupersonen är en kvinna som har gift sig med sin kusin och fått ett barn med en ärftlig sjukdom. Mannen valde då att skilja sig, men kvinnan säger:
We are Muslims, we believe in Allah. So, when somthing happens, we have to thank Allah [...] We can't make the children with our own hands, but Allah gives us the child. So, when something happens, it happens. It is Al-Qadr.
En annan intervjuperson, som har studerat kemi, ogifte sig med en kusin och fick två svårt utvecklingsstörda barn:
I have studied Chemistry, I know about the [medical] risk. [...] But for me that is not an explanation. Så I married my cousin. That is why I have ... disabled children, no [...] For me, I'm Muslim, so I believe in God. I don't know, with us, we have Al-Qadr, 'fate' if you translate it. That's it actually.
Det här synsättet tyder på att religiösa idéer har ett inflytande på hur man betraktar risk, och att religion därmed kan diktera mänskligt beteende. Det är såklart svårt att se ex post om Al-Qadr spelade in i själva beslutsfattandet, eller om det bara är en behändig coping-mekanism, men helt frikopplat från religiösa föreställningar är de kulturella sedvänjorna (kusingifte) i alla fall ej. Och, vilket är viktigt - detta verkar även gälla för högutbildade individer!
Jag måste bara tillägga att idag är det andra bullar [vad gäller debatten om hedersrelaterat våld och förtryck]. På min tunnelbanestation sitter reklamskyltar om hedersförtryck.se (för yrkesverksamma och för dig som är utsatt), och strax efter att jag skrev det här dunkade DN in ett gäng gripande skildringar om hedersförtryck: Mirhanda Ebrahimi blev tvångsgift med en släkting när hon var 13 år, och ingen svensk lärare eller socialsekreterare vågade ifrågasätta saken; Elaf Ali är idag vän med sin pappa, trots att han hotade att döda henne om hon blev tillsammans med en kille.
Dessa historier kan - tydligen - berättas idag utan att behöva lindas in i förment antirasism, men det var inte många år sedan jag på jobbet intervjuade socialsekreterare som förklarade att prat om "hedersrelaterat våld och förtryck" är en slags xenofobi som bara döljer att etniska svenskar mäns våld mot kvinnor är exakt samma sak som det som sker i en hederskontext. Trots den markanta skillnaden att en kulturellt svensk man som slår en kvinna är en förbrytare, som stigmatiseras av omgivningen, medan en man som gör motsvarande i en hederskontext är en hjälte som agerar med stöd av hela familjen och släkten.
För att fortsätta på det personliga spåret: När jag var typ tio var jag "tillsammans" med en kurdisk tjej. Hon fick mig att lova att aldrig ringa hem till henne, för då skulle hennes pappa "slå henne". Jag måste erkänna att mitt tioåriga och extremt svenska jag inte riktigt fattade grejen - jag svalde nog bara instruktionen utan att göra några vidare reflektioner. Allt sedan dess har jag alltid blivit förbryllad av den här typen av datapunkter, som när min irakiska frisör berättade att hon hade blivit bortgift vid tretton och i och med det fått sitt första - av jättemånga - barn. Det är heders-modellen som gör det möjligt att tolka den här typen av empiri.
I dagens mer tillåtande - och kunniga - debatt är det säkert många som inte fattar den här känslan av oförståelse och förvirring som jag försöker beskriva. Och kanske inte heller den här känslan av att man inte ens fattar att man saknar en väsentlig intellektuell pusselbit. Jag fattade inte vad min kurdiska "flickvän" snackade om, eller vad min somaliska vän snackade om. Men när jag väl fick heders-modellen given till mig så förstod jag att jag hade saknat ett perspektiv som jag inte rimligen kunde veta att jag saknade - en "unknown unknown" som jag i min kulturella isolation aldrig skulle kunna få syn på.
Det här sjuka - att debatten körde fast i att kalla Brinkemo för rasist, istället för att ta till sig av hans kunskap - visar för mig väldigt tydligt på konformismens kostnad. The hive mind blir dummare om information inte tillåts flöda fritt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar