(Bakgrund:
Islam är sämst;
Bahá'ì; kusingifte och modernitet,
del 1 och
del 2;
de konstigaste människorna i världen.)
Ja - men å andra sidan finns det gott om förment sekulära stater med muslimsk majoritet;
ingen av dem är dock så vitt jag vet arabiska.
Sekulär islam och
arabisk nationalism är hur som helst en komplicerad historia. Poängen om att "västvärlden" "tvingat" araberna till religiositet är kanske, kanske sann.
Som noterats blir det konstigt när man implementerar demokrati i länder som inte är tillräckligt
WEIRD, och sekulära diktatorer över hela Mellanöstern har alltid argumenterat för att demokrati och press- och yttrandefrihet ofelbart kommer att leda till religiös fanatism. Den demokratiska våren måste väl sägas ge dem rätt i detta.
Arabiska Meijirestaurationer finns kanske förresten visst. Inte framgångsrika sådana, men dock. Saddam Husseins Irak är en av många exempel på sekulära arabiska ba'athister, och när han plockades bort så exploderade islamismen och sekterismen på två röda. Fram tills dess försökte han i någon mening modernisera - och såklart exploatera - den irakiska nationen.
Sekulär islam verkar handla om att separera stat och religion, men
inte att separera
civilsamhälle och religion. Även när islam inte ska ha en roll i själva staten, så ska islam oftast ha en roll i moralen och i den sociala sfären. Så,
en semisläktskapsintensiv ideologi fortsätter i regel att diktera själva
kulturen, och "politics is downstream to culture", som det heter. Särskilt när "culture" är att tillåta polygami och kusingifte och därmed upprätthålla ett klan- och släktskapsbaserat civilsamhälle.
Summa summarum är bilden mer komplicerad än att arabisk kultur måste vara religiöst präglad - den pan-arabiska nationalismen under mitten av 1900-talet var sekulär, och fruktade med all rätt islamismen. En blandning av cynisk storpolitik och naiv demokratiseringsideologi gav tillbaka makten till de religiösa extremisterna, genom att utmanövrera de sekulära - om dock i regel auktoritära - alternativen.
Som vanligt är verkligheten väldigt rörig. Jag står emellertid fast vid att islam är dåligt, och att det har dåliga effekter (dvs. är orsak till en delmängd av det dåliga) genom att oavsett typ av politiskt styre påverka kulturen i en släktskapsintensiv riktning, eller åtminstone inte påverka kulturen bort från en sådan riktning.
Vi ska inte glömma att Henrichs tes, som han också leder i bevis, är att WEIRD:ness är det onormala. Han visar även övertygande på den faktiska effekten av katolicism och sedermera protestantism, på andel kusingifte och på ekonomisk utveckling och grad av modernitet, och om katolicism &c. nu har sådana effekter, så betyder det att andar religioner inte har det. Oavsett om islam är lika dåligt eller sämre än andra alternativ, så är det i alla fall - i det här avseendet - sämre än kristendom.
***
Men, Meijirestaurationen då. Så vitt jag förstår från Henrich så inbegrep denna omfattande reform även äktenskapslagar. Internet verkar emellertid lite ambivalent. En och annan Quora-skriben påstår att kusingifte aldrig varit en japansk sedvänja, och dessutom idag är "on an all time low". Wikipediasidan om kusingifte påstår att kusingifte är tillåtet i dagens Japan, men att incidensen har sjunkit under "recent years." Jag blir inte riktigt klok på det här, och det är besvärande eftersom jag i tidigare resonemang har kontrasterat arabvärlden och/eller den islamska världen mot mer lyckade, östasiatiska hopp mot WEIRD:ness.
Den här studien tyder på en variation i det feodala japan vad gäller kusinäktenskap. De undersökta ätterna har mellan 4,4 och 20 procents äktenskap mellan kusiner, men artikelförfattarna argumenterar för att det här är en underskattning på grund av teknikaliteter avseende familjenamnen. Dessa värden ska vidare spegla samuraj-klassen, vilka - återigen enligt artikelförfattarnas argumentation - troligen tillämpade kusingifte mindre ofta än den övriga adliga befolkningen.
Summary. The results of an effort to gain some insight
into the frequency of consanguineous marriages in feudal Japan
are presented. Chief among the findings are (1) evidence that
considerable variation existed among families with respect to
the frequency of related marriages, and (2) frequencies of consanguineous marriage ranging from a few per cent to upwards
of twenty per cent. Reasons are advanced for regarding the
latter values as minimal estimates of the true frequencies
obtaining among the Daimyo families of feudal Japan.
Så, kusingifte verkar aldrig ha varit så vanligt som i MENA (där andelen ofta är kring 50 procent av alla äktenskap), men dock ha varit vanligt - vilket det inte är i dagens Japan.
***
Här kommer en karta från Wikipedia som gäller kusingiftets legala status i världen idag (blått="lagligt"; rött="olagligt"; orange="beror på etnicitet/grupp/kulturell tillhörighet"; rosa="förbjudet men med vissa undantag"):
Och här kommer en karta från Wikipedia som visar hur utbrett det är med kusingifte ("up to and including second cousin", dvs. nästkusin):
Afrika är ju alltid "no data", men i övrigt ser vi övergripande att det finns länder där det är lagligt med kusingifte och där kusingifte är utbrett (MENA); länder där det är lagligt med kusingifte men kusingifte är obefintligt förekommande (större delen av världen); länder där det är lagligt med kusingifte och där kusingifte förekommer men är ovanligt (t.ex. Italien); samt länder där det förekommer kusingifte men där det är olagligt (t.ex. Kina).
Den här tabellen från antologin Cousin Marriage sammanfattar religiösa doktriners inställning till kusingifte:
"Diocesan approval required" betyder att man behöver tillåtelse från stiftet (t.ex. Stockholms katolska stift som omfattar hela Sverige). Som Henrich visar har katolska kyrkan historiskt sett varit klart mer restriktiv, och uppluckringen i synen på kusingifte är sentida. Under stora delar av medeltiden var det förbjudet att gifta sig med kusiner upp till sjätte led, vilket är extremt långtgående och kan göra att det inte finns någon tillåten partner i ditt närområde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar