Kanske kan vi säga att den kulturella evolutionen har gått från att vara mer symbiotisk, till att vara mer parasitisk. Förr handlade idéernas överlevnad väldigt mycket om hur bra de var på att få oss att överleva. Idag finns inte den feedback-loopen - vi verkar överleva rätt bra oavsett vad för dumheter vi inbillar oss. Således kommer idéernas triumf handla om hur bra de är på att exploatera våra kognitiva bias, och inte om hur mycket de hjälper oss att dela kött så att alla kan överleva att dela kött så att alla kan överleva; tillreda nämnda kassava; undvika incest; eller att följa de betande djurens vandringar över savannen.
Man skulle kunna säga att vi gått från kulturell evolution, till memetisk evolution. Vi har fjärmat oss från det naturliga urvalet, och själva blivit till substratet för idéerna.
Intressant nog så görs ungefär samma reflektion i den här LessWrong-posten (min fetstil):
Proposition: Two-layer evolutionary systems with migration can produce slack.
The difference to the previous scenario is that the lower level individuals (say, mitochondria) can migrate between higher level individuals (eukaryotic cells). While mitochondria cannot in fact migrate, there's a huge class of organisms that can. Namely, parasites. (In fact, it's a rule of thumb: Anything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism.)
These include typical parasites, such as pinworm, but also, on a different level, memes. The common characteristic is that the environment of a parasite is not a single individual of the host species, but rather the entire host species. In theory, an opportunity to play non-zero-sum games emerges: If a parasite helps its host to survive and reproduce it grows the host pool size and may get more populous itself. However, assuming free migration between hosts, there's nothing preventing the old bad strain of parasites invading the new hosts and eventually pushing the do-gooder parasites to the extinction.
Så, vad är det som skiljer scenario (1) ovan, från scenario (2)? Jag har tidigare betonat att det handlar om skillnad i grad av allmänt malthusianskt selektionstryck; hur knapert livet i allmänhet är, och hur stor konkurrens det är om det lilla som finns. Huruvida det är mer survive än thrive. Det som LessWrong-citatet pekar ut är att det dock inte minst handlar om överföringen, i termer av möjligheter och kostnader.
I en miljö där det är väldigt mycket värt att vara konservativ, ta det säkra före det osäkra, och absolut inte försöka förstå sig på sina egna konstiga ritualer - där är det svårt för memes att färdas mellan grupper. Dogmatism och konservatism är det som gäller, innan upplysningen kastar omkull allt. Aktiv omprövelse är ett sentida fenomen. När vi plötsligt förlorade den feedback-loop som Ond Bråd Död utgjorde, så försvann den tydliga försiktighetsprincipsignalen.
Dessutom var befolkningstätheten lägre förr, och kommunikationerna var långsammare. En given meme hade inte ett tillnärmelsevis så stort substrat att exploatera som den har idag. Istället gällde det att hålla sina få och trögrörliga bärare vid liv.
Det är också en fråga om medium. Skrivkonsten öppnade upp helt nya spridningsvägar för idéer och kultur. När folk väl blev läskunniga i större skala, blev dessa spridningsvägar plötsligt drastiskt breddade. Boktryckarkonsten sänkte transaktionskostnaden för idéöverföring, liksom senare telegraf, telefon, fax, e-post, sociala medier, &c. Idag är hela mänsklighetens samtliga individer, med några få undantag, direkt tillgängliga för alla memes och idéer. Det finns dessutom ideologier och normer som kräver av människorna att de håller sig uppdaterade, öppna och mottagliga.
Igen:
[A]ssuming free migration between hosts, there's nothing preventing the old bad strain of parasites invading the new hosts and eventually pushing the do-gooder parasites to the extinction.
Där är vi nu. I ett läge när selektionstrycken pekar mot att parasitiska memes kommer att triumfera över de symbiotiska.
***
Nästa skifte? Tillåt mig lite vild spekulation:
Vi kan tänka oss att de parasitiska idéerna blir så farliga för oss, att de börjar kosta fitness. Någonting säger mig att detta kommer drabba oss på samhällelig nivå, snarare än på individnivå - eller alltså snarare, det kommer att drabba oss på individnivå genom att skada våra samarbetsformer och därmed sopa undan vår post-malthusianska bekvämlighetstillvaro. I viss mån.
När olika grupper av människor börjar drabbas negativt av dåliga parasit-memes, så kommer en gruppselektion vara fallet. Grupper som av någon anledning har ankrat sig vid goda normer, som skyddar dem mot den värsta memetiska parasitismen; dessa grupper kommer att överleva och befolka jorden i större utsträckning än de andra grupperna.
Vilka de skyddande normerna kommer att vara vet vi inte. Kanske kommer vi aldrig att kunna veta det, utan att normerna ifråga exploderar. Kanske är det faktiskt mjäkiga liberala värderingar, fri diskurs, vetenskap och faktagranskning. Eller så är det istället någon sorts super-osofta, totalitära idéer om att någon nekrokratiskt vald Furste ska bestämma vad alla ska tycka.
Kanske är sofistikations-biaset vår akilleshäl, och dumheten det bästa skyddet mot att snärjas av farliga idéer. Kanske är religiositet av något särskilt slag det bästa skyddet.
"Kulturell evolution" är måhända ett lite slappt och slängigt begrepp. Men, liksom evolutionstanken inom evolutionsbiologin gör den ett bra jobb i ett visst avseende. Evolutionen förklarar varför former och funktioner uppstår, som verkar ha ett syfte men som inte har det. Samma sak gäller kulturell evolution. Institutioner med en livsavgörande funktion kan uppstå utan att någon överhuvudtaget förstår hur det funkar. Det finns ingen arkitekt bakom våra bästa lösningar. Människor hittar bara på allt möjligt dumt, och - tautologiskt nog - så överlever det som bäst överlever. Parasitiskt eller symbiotiskt med oss.
Vi bör alltså inte förvänta oss att kunna förutsäga - än mindre designa - de lösningar som ska rädda oss från parasit-idéerna. Vi kan bara göra vårt bästa, som individer, och hoppas att det av någon märklig slump råkar vara just vi som gjorde rätt. Att det blir just våra godtyckliga kulturella normer som visar sig göra oss överlevnadskraftiga.
***
Det slår mig plötsligt, att det inte är självklart. Är vi - vi som medvetanden - främst lojala med vårt genom eller med våra idéer?
Människor adopterar barn, och nöjer sig med att fostra dem. Visst, det är adaptionsexekverande omsorgsmaskiner som bara tutar och kör med de möjligheter som finns. Men, vissa av våra processer sker faktiskt medvetet, och många av oss tycker att det viktiga är just att föra vidare värderingar och idéer, snarare än gener.
Så, är det ens viktigt för oss, att "våra godtycklig kulturella normer" visar sig göra oss överlevnadskraftiga? Är vi ofta inte tillfreds med att "våra godtycklig kulturella normer" i sig själva är överlevnadskraftiga?
Genes-eye view, eller memes-eye view. Kanske känns våra idéer faktiskt närmare våra medvetanden. Generna har vi ingen insyn i, eller upplevd påverkan över. (Annat än genom viss teknologi, förstås.) Idéerna, de identifierar vi oss med, i regel. De tycker vi oss välja, i någon utsträckning.
Något är vi fordon för. Ibland vill våra två passagerare åt samma håll, och reser i endräkt. Andra gånger vill våra memes bara fram så snabbt som möjligt, utan att alls bry sig om trafiksäkerheten. Generna vill i alla fall att vi ska hinna fram till dejten på drive-in-biografen och få knulla innan vi dör. En symbiotiskt meme hjälper till att hålla oss vid liv, för att få fortsätta åka. En parasitisk meme älskar en bra bilolycka, om dess sporer får möjlighet att singla ner över åskådarna som ett smittsamt damm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar