Modernitet och kusingifte, del 2

(Modernitet och kusingifte, del 1.)

DN skriver om hur svenska gängkriminella tvättat pengar genom det uråldriga hedersbaserade hawala-systemet:

Inom ramen för ”Operation Spring” har mer än 60 personer har haft i uppdrag att kartlägga personerna bakom World Exchange AB, spana mot växlingskontorets kunder och följa pengaströmmarna mellan Sverige och övriga världen.

– Vår bild är att en stor del av Stockholms kriminella nätverk har använt kontoret för sina affärer, säger åklagare Arne Fors, som leder insatsen tillsammans med kollegan Ulrika Lindsö.

Förutom Vårbynätverket har även företrädare för Bandidos MC hittills åtalats för att ha tvättat narkotikapengar hos World Exchange AB. Men detta är bara början, erfar DN. Drygt tio personer till sitter häktade och ytterligare andras jagas i både Sverige och utlandet.

Beloppen som figurerar i utredningen är enorma. Totalt misstänks narkotikavinster om långt över hundra miljoner kronor ha tvättats via World Exchange AB. Enbart i ett enda fall, som rör en efterlyst 29-årig man från Enskede, handlar det om 88 miljoner kronor, enligt handlingar som DN tagit del av.

– Det är många väldigt stora aktörer som nu dykt upp på radarn, säger en av de poliser som arbetar med fallet.

[...]

DN kan berätta att den häktade affärsmannen – vid sidan av sin officiella roll som pengaväxlare – har varit en internationellt etablerad aktör inom hawala-branschen, en så kallad hawaladar. Mot en avgift på några procent har mannens kunder därmed fått tillgång till ett världsomspännande nätverk av tusentals andra pengaförmedlare.

– Kriminellt kapital från Sverige har på så sätt studsat runt i världen utom synhåll för myndigheterna, förklarar Björn Schager, spaningsledare inom Stockholmspolisens aktionsgrupp.

Hawala betyder ”överföring” på arabiska och vilar på en muslimsk tradition från 700-talet. Namnet till trots sker ingen överföring i egentlig bemärkelse. Istället har varje hawaladar själv en stor mängd kontanter som han kan lämna ut i princip samtidigt som en hawaladar i ett annat land tagit emot motsvarande summa. Detta gör att transaktionen kan ske blixtsnabbt – utan att passera några bankkonton.

Hawalsystemet kommer ursprungligen från Indien, och spreds under 700 talet via Silkesvägen till Mellanöstern, Nordafrika och Afrikas horn. I nutid är det inte minst känt i sin somaliska inkarnation, xawilaad. Systemet fungerar helt utan skriftliga avtal eller dokumentation, och bygger helt på heder. Wikipedia:

The unique feature of the system is that no promissory instruments are exchanged between the hawala brokers; the transaction takes place entirely on the honour system. As the system does not depend on the legal enforceability of claims, it can operate even in the absence of a legal and juridical environment. Trust and extensive use of connections are the components that distinguish it from other remittance systems. Hawaladar networks are often based on membership in the same family, village, clan, or ethnic group, and cheating is punished by effective excommunication and "loss of honour"—leading to severe economic hardship.

Ack heder, detta för WEIRD:a kulturer rätt främmande begrepp. (Bakgrund: Heder del 1, del 2, och del 3.) Antropofagi har tidigare beskrivit hur epokgörande det var att plötsligt förstå att kulturer är olika. Absurda episoder som drabbade en somalisk vän, fick plötsligt sin förklaring när jag kom att arbeta med somalier i olika projekt. Varför skulle min vän jobba dubbla skift för att betala för en avlägsen släktings njurtransplantation? Varför skickade hans mamma tillbaka honom till Somalia när han var tonåring? Allt detta fick plötsligt sitt svar när jag förstod hur klankultur fungerar. Samtidigt fick jag också upp ögonen för att religiösa människor faktiskt tror på religiösa idéer, när jag kom i kontakt med somaliska kvinnor som ville bota sina närståendes psykiska ohälsa med koranläsning och i vissa fall exorcism. Min slutsats blev alltså: Det är skillnad på kulturer.

Detta är troligen trivialt för de allra flesta i Sverige 2021, men i Sverige före 2015 års flyktingkris var det en väl förborgad hemlighet inom vissa samhällskast. Till och med diskussion om hedersrelaterat våld och förtryck kunde anses vara rasism, till de utsattas förfång såklart.

[Uppdatering: Jag måste bara tillägga att idag är det andra bullar. På min tunnelbanestation sitter reklamskyltar om hedersförtryck.se (för yrkesverksamma och för dig som är utsatt), och strax efter att jag skrev det här dunkade DN in ett gäng gripande skildringar om hedersförtryck: Mirhanda Ebrahimi blev tvångsgift med en släkting när hon var 13 år, och ingen svensk lärare eller socialsekreterare vågade ifrågasätta saken; Elaf Ali är idag vän med sin pappa, trots att han hotade att döda henne om hon blev tillsammans med en kille. 

Dessa historier kan - tydligen - berättas idag utan att behöva lindas in i förment antirasism, men det var inte många år sedan jag på jobbet intervjuade socialsekreterare som förklarade att prat om "hedersrelaterat våld och förtryck" är en slags xenofobi som bara döljer att etniska svenskar mäns våld mot kvinnor är exakt samma sak som det som sker i en hederskontext. Trots den markanta skillnaden att en kulturellt svensk man som slår en kvinna är en förbrytare, som stigmatiseras av omgivningen, medan en man som gör motsvarande i en hederskontext är en hjälte som agerar med stöd av hela familjen och släkten.

För att fortsätta på det personliga spåret: När jag var typ tio var jag "tillsammans" med en kurdisk tjej. Hon fick mig att lova att aldrig ringa hem till henne, för då skulle hennes pappa "slå henne". Jag måste erkänna att mitt tioåriga och extremt svenska jag inte riktigt fattade grejen - jag svalde nog bara instruktionen utan att göra några vidare reflektioner. Allt sedan dess har jag alltid blivit förbryllad av den här typen av datapunkter, som när min irakiska frisör berättade att hon hade blivit bortgift vid tretton och i och med det fått sitt första - av jättemånga - barn. Det är heders-modellen som gör det möjligt att tolka den här typen av empiri. 

I dagens mer tillåtande - och kunniga - debatt är det säkert många som inte fattar den här känslan av oförståelse och förvirring som jag försöker beskriva. Och kanske inte heller den här känslan av att man inte ens fattar att man saknar en väsentlig intellektuell pusselbit. Jag fattade inte vad min kurdiska "flickvän" snackade om, eller vad min somaliska vän snackade om. Men när jag väl fick heders-modellen given till mig så förstod jag att jag hade saknat ett perspektiv som jag inte rimligen kunde veta att jag saknade - en "unknown unknown" som jag i min kulturella isolation aldrig skulle kunna få syn på.]

Post Löfvens ihopkopplande av migration och kriminalitet, och Löfvings uttalande om att vi har "minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, så kallade klaner", så är det inte längre så många som kallar Brinkemo för rasist. Tidsandan skiftar på gott och ont, men när kartan blir mer lik verkligheten så måste det anses vara en i huvudsak positiv utveckling.

En annan game changer för den svenska debatten har varit Johanna Bäckström Lernebys reportagebok Familjen. Det är en trevlig bok, men genomslaget fick den nog tack vare sin Schelling-punkts-kvalitet i den svenska debatten. Vi höll precis på att tippa över till en annan Sanning, och då kom Löfving, Löfven och Lerneby att bli behändiga samordningspunkter. Plötsligt blev det okej att tala om klaner och hederskultur.

Den av Lerneby skildrade klanen Al-Asim, eller Ali Khan som de heter i verkligheten, styrs av en imam och patriark vid namn Hashem Ali Khan, och ett bärande spår i boken är Lernebys gradvisa uppvaknande vad gäller hederns logik. Hashem Ali Khan framställer sig själv som en uppburen och respekterad man, som mäklar i konflikter och gör stor nytta för samhället. I en svensk kontext blir han en märklig, despotisk patriark, som med hjälp av sin ätt kontrollerar Angered med omnejd. Hashem är tydligen visserligen dömd för mordet på en tiobarnsmamma i Libanon, vilket möjligen inte lirar så bra med rollen som vis, god patriark, men samtidigt har Göteborgspolisen använt Hashem i dialoger i och med släktbaserade fejder, så onekligen har han visst inflytande och viss kredibilitet.

Liksom hawala-systemet visar Ali Khan-familjens makt, och Hashems ställning, på hur mäktigt och viktigt hedersbegreppet kan vara, och hur viktigt det är att vi WEIRD:a svennar fått upp ögonen för det.

***

Antropofagis diskussion har rört sig mot att skilja på "islam" och "arabisk kultur", i jakten på förståelse för om islam är en orsak till elände eller bara ett symptom på det. Problemet är att det här fenomenen inte låter sig åtskiljas så enkelt. Hashem Ali Khan är ett exempel på det, liksom Faisal I av Irak. The MartyrMade Podcast skildrar arabernas hederskultur och Faisals interaktioner med Lawrence of Arabia och britterna i samband med den arabiska revolten mot det ottomanska riket, i samband med Första Världskriget. (Se även Antropofagis reflektioner kring Lawrence of Arabia, samt lätt maniska och svårt ensidiga "korrespondens" med en viss Aron Flam.) 

Faisal skrev på Faisal-Weizmann-överenskommelsen med britterna, för att säkra arabernas territoriella anspråk i utbyte mot att man satsade allt på upproret mot det ottomanska riket. Britterna ville bara avleda ottomanernas uppmärksamhet, eftersom man hade fullt upp med att kriga på lite alla möjliga fronter, och så vitt jag förstår saken hade man aldrig någon tanke på att ge araberna det man lovat dem. Faisal och hans vänner blev alltså blåsta, vilket måste ha förvånat detta folk för vilket hedern var allt.

Faisal och britterna. Faisal tog med en av sina slavar till mötet. Gissa vem det är. 

Parallellen mellan Hashem Ali Khan och Faisal är att båda i kraft av sitt rykte och sin heder kan mäkla mellan rivaliserande klaner. I klanbaserade samhällen saknas typiskt sett institutioner för neutral interaktion mellan individer - istället gäller heders-baserade institutioner som det nämnda hawala-systemet, där heder och släktskapsband är definierande. Islam hackar det här en smula, i och med att imamer anses vara något mer neutrala än andra, och alltså inte enbart antas gå sin egen klans ärenden. Jag har lite svårt att förstå den exakta kombinationen av rykte och religiös chutzpah, men både Faisal och i någon mån Hashem Ali Khan verkar inneha båda. (Jämförelsen är såklart alltför generös mot Hashem, men ni förstår säkert den övergripande poängen.)

Så, Islam kombinerar religiöst ledarskap i imamrollen, med en upphöjd ställning inom den släktskapsintensiva kulturen. Mäktiga män från inflytelserika klaner kan således mäkla i konflikter, och samordna rivaliserande ätter så som Faisal gjorde.

***

Kära KP, jag vill inte knulla mina nära släktingar - är jag normal?

Fråga: Varför var Profeten gift med sin kusin? Är detta tillåtet för muslimer eller var det ett speciellt för Profeten? Personligen tycker jag inte det är en bra idé. Jag respekterar mina kusiner som mina systrar. Mer så hörda jag att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin.

Svar: Allah säger: “Profet! Vi har förklarat dem till vilka du har gett deras brudgåvor som dina lagliga hustrur; de som du rättmätigt besitter [av fångar tagna i krig för trons sak] som Gud har tilldelat dig [kan läggas till dem]. Dina kusiner på din faders sida och din moders sida som utvandrade med dig [till Yathrib har du också rätt att ta till hustrur].” [Sura Al-Ahzab 50]

Allah har gjort giftermål med sin kusin lagligt. Det finns ingen dispyt om detta i islamisk lag. Envar som önskar tvista om detta sätter sin egen religion i allvarlig fara.

Det frågeställaren nämnde om att han inte tycker om att gifta sig med sin kusin, för att han känner att hon är som hans syster, är något baserat på traditionerna och kulturen i vissa samhällen. Emellertid kan inte dessa traditioner förbjuda en man från att gifta sig med en kvinna. Det är väl etablerat i islamisk lag att detta slags äktenskap är gott och acceptabelt. Faktum är att det är många familjer som föredrar giftermål mellan kusiner.

Zaynab var kusin till Profeten . Hennes mor var Umaymah, dottern till hans farfar ‘Abd al-Muttalib. Vi kan inte finna något bättre exempel än Profeten , då han är den Allah har beordrat oss att följa. Om ingen annan i historien gifte sig med sin kusin, skulle Profetens föregående exempel vara mer än nog för oss.

Vi är överraskade att någon skulle kunna göra ett sådant uttalande att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin. Det fanns inga äktenskapsförordningar på den tiden, och ärligt talat så var giftermål med en kusin ingen stor sak. Det var ganska vanligt och inte värt någon speciell uppmärksamhet eller benämning. Det är därför inte överraskande att man har svårt att finna dess förekomst registrerad.

Hur som helst, en hastig undersökning av hadith gav ett antal exempel. Den berömde följeslagaren al-Mughîrah b. Shu’bah gifte sig med dottern till hans farbror, den berömde följeslagaren ‘Urwab b. Zubayr al-Thaqafî. [såsom relaterad av Sa’îd b. Mansûr i hans Sunan]

Kabshah bint Ka’b var gift med sonen till hennes farbror, den berömde följeslagaren Abû Qatâdah. I den välkände hadith om att katten inte är oren, refererar Abû Qatâdah till sin svärdotter som sin brorsdotter. En kvinna vid namn Kabshah bint Ka’b hällde en gång upp lite vatten för sin svärfar Abû Qatâdah för hans tvagning (wuduu’). En katt kom förbi och ville dricka, så Abû Qatâdah vände på skålen så att katten kunde göra så. Han noterade att Kabshah tittade förvånat på honom och sade: “Förvånar detta dig, min brorsdotter? Sannerligen sade Allahs budbärare om katten: ‘Den är inte oren. Det är en av de varelser som lever i vår närhet.'”

Det är också välkänt att ‘Alî b. Abî Tâlib, den fjärde kalifen och den mest kära följeslagaren hos Profeten , gav sin dotter Zaynab för att gifta sig med hennes kusin ‘Abd Allah, sonen till hans bror Ja’far b. Abî Tâlib. Detta är handlingen av en av de rättfärdiga kaliferna (al-Khulafâ’ al-Râshidûn).

Profeten sade: “Du måste följa min sunnah och sunnah av de rättfärdiga kaliferna som kommer efter mig. Håll fast vid den med era kindtänder.”

Vi hoppas att ni kan se att det inte finns någon grund till dispyt om muslimers giftermål med sina kusiner. Det är etablerat av Koranen, sunnah, praktiserandet av följeslagarna, inklusive de rättfärdiga kaliferna och konsensus av den muslimska ummah.

Besvarat av the Fatwa Department Research Committee – lett av Sheikh ‘Abd al-Wahhâb al-Turayrî

(Källa.)

***

The MartyrMade Podcast driver tesen att islam inte är extra vidrigt, utan att araberna tvingades att enas kring sin religiösa identitet när britterna och andra fuckade upp pan-arabismen och andra politiskt gångbara alternativ. Säkert finns det en god poäng i detta, men som sagt: De här fenomenen - islam och arabisk kultur - inte låter sig åtskiljas så enkelt.

Endast 15-20 procent av alla muslimer är araber, men över 90 procent av alla araber är muslimer. Muhammed var arab, och han skrev Koranen på arabisk i syfte att ena de arabiska klanerna under Islam. Islam spreds över världen till följd av arabernas/muslimernas militära expansion, men var alltså från början ett arabiskt projekt. Koranen anses endast som sann på originalspråket - jag får skämmas över min tummade Zetterstéen-översättning - och minareterna ropar ut böner på arabiska oavsett om det är pakistanier, indoneser, rohingyer eller uigurer som ska lyssna.

Den här diskussionen tog sin början i frågan om moderniseringsteorin måste falla under Joseph Henrichs bila; om modernitet snarare är en följd av ändrade äktenskapsmönster, än att ändrade äktenskapsmönster är en följd av modernitet; och om varför jag inte tycker mig se någon arabisk Meijirestauration. Om det är graden av släktskapsintensitet som bestämmer modernitets-utfallet - kan vi då säga att en religion som islam hindrar, eller bromsar, utvecklingen? Eller har bara fattiga, outbildade dårar världen över nära till att bli muslimer?

Som jag konstaterade i diskussionen om alawiterna finns det inneboende språkliga begränsningar i arabiskan, som gör det svårt att prata om inavel på ett korrekt sätt. Det är också tydligt att kusingifte är tillåtet i islam, vilket the Fatwa Department Research Committee klargör i sitt ovanstående uttalande. Vi noterar även att endogami är viktigt, inte minst i klaner som anser sig stamma från Muhammed. Mer från antologin Cousin Marriages, här om brittiska pakistanier:

Families vary in the importance they attach to biradari or caste endogamy. Concerns to maintain the purity of the biradari may be greater for families such as the Sayeds, who claim decent from the Prophet Muhammed, than for people from middle ranking or artisan castes, but hierarchy with respect to caste, biradari and wealth also enables various forms of social mobility, including across zat and biradari boundaries.

(Även pakistanier kan alltså claima släktskap med araben Muhammed.)

Min poäng är att araber oftast är muslimer; att islam är ett arabiskt projekt; och att icke-arabiska muslimer lider under en påtaglig kulturell påverkan från arabvärlden. Distinktionen mellan islam och arabisk kultur blir därmed lite luddigare än vad man kanske skulle kunna tro. Dessutom synes det vara uppenbart att islam tillåter och kanske uppmuntrar kusingifte - Muhammed ska ju trots allt stå som alla muslimers ultimata föredöme, och han gifte sig med sin kusin - och slutligen kombinerar islam den lite mer övergripande religiösa identiteten - det intersubjektiva fenomenet islam - med klanintensiva identiteter, vilket Faisal och Ali Khan fått exemplifiera. 

Dessutom är islam betydligt mer besatt av släktskap än andra världsreligioner synes vara. Ovan nämnda Sayed-klanen besvärar sig om att släktforska tillbaka till Muhammeds dagar, och till och med själva Shia/Sunni-konflikten bygger ju på en slags oenighet om arvet efter Muhammed. Varken Jesus eller Buddha fick så vitt jag vet några barn, och ingen kan därför heller påstå sig vara deras ättlingar.

Kanske är islam, som intersubjektivt fenomen betraktat, mer av en kompromiss mellan släktskapsintensiv kultur och central koordination, än vad exempelvis kristendomen är? Tydligen, om vi ska tro Henrich; katolicismen slog ju enligt honom sönder de europeiska ätterna genom sina äktenskapslagar och kusingiftesförbud. Islam har i alla fall inte haft motsvarande mekanismer, och i min mening snarare hämmat reform och modernisering.