Tidig utvärdering av Substack

Hur känns det att gå över till Substack?

Sådär. Verktyget inbjuder inte till samma explorativa nernördning. Kanske är det vetskapen om att inläggen (i normalfallet) skickas ut till prenumeranterna som kväver kreativiteten och skapar om inte prestationsångest så i alla fall en känsla av att man borde undvika längre digressioner (vilka ofta är platsen där nya inlägg ruvas och kläcks). Möjligheten att nedlägga utvikningar i fotnoter kan också leda till marginellt ökad stringens, vilket väl i och för sig är av godo men återigen hämmar det kreativa spretet. Slutligen klagar Substack när man skriver för långt och säger "för långt för att maila ut," vilket adderar till pressen att författa jämförelsevis koncisa inlägg. (De varnar också för att icke utmailade inlägg inte läses - vilket aldrig hindrat Antropofagi tidigare!)

De två riktigt stora fördelarna med Substack är 1) just fotnotsfunktionen och 2) att man kan ställa in när inläggen ska publiceras och utskickas. Antropofagi har i sin nuvarande livssituation (tredje barn av formatet nyfödd bebis) inte haft tid att blogga, men kunde innan förlossning och Substack-start lägga in ett gäng inlägg i utskickskalendern och därmed ge sken av en jämn produktion.

Denna livssituation förklarar även mängden lätt omarbetade re-postningar av gamla Antropofagi-klassiker. I nuläget känns det som att möjligheten att återanvända material i kombination med den självpåtagna normen att hålla en jämn och tät produktion faktiskt hämmar kreativiteten och nyfikenheten och leder till färre nya idéer. Å andra sidan har detta inte egentligen testats eftersom tid för bloggande inte har funnits (eller prioriterats) i den så kallade bebisbubblan.

Lite nyproduktion har det blivit ändå:

Norrland är nog inte så bra ändå.

Skit i Turkiet och bygg en atombomb.

LasseMaja goes contemporary.

Muslimerna är inte de nya judarna; de är de nya nazisterna. (Obs, verkligheten har sedermera understrukit denna poäng genom att Hamas har halshuggit mängder av judiska barn och att palestinier och muslimer världen över har firat detta med stor entusiasm.)

Sveriges förfall beror, om man backar och kisar lite, på regression to the mean. (Dåligt exempel med längd - hade varit bättre med typ idrottsresultat. Ursprungsidén som föll bort var att fördjupa sig i Hardy-Weinberg-principen.)

Ej helt ny men meningsfullt omarbetad: Islamiseringen är egentligen rätt billig.

Spindelben.

***

Två ytterligare aspekter av Substack bör nämnas. Det är ypperligt att man kan lägga in egna ljudfiler, eftersom man då slipper gå omvägen via exempelvis SoundCloud. 

Det är däremot dåligt att man inte kan gå över i HTML-vy och lägga in egen inbäddningskod. Än i denna dag har jag inte fattat hur man embeddar en levande OurWorldInData-graf utan att först göra om den till en bild. För djävligt.

***

Framtiden? Det återstår att se om idétorkan håller i sig eller om det lossnar när verkligheten tränger sig på. Det kan bli så att Substack blir plattformen för mer argumenterande inlägg (så verkar det bli naturligt när man skriver direkt i Substack, kanske av tidigare nämnda anledningar) medan Antropofagis gamla hemmablogg (där du nu läser detta) får vara idé-testbädden med utforskande och slingrande inlägg utan poäng (så som det har brukat vara).

Syftet med att börja blogga, back in februari 2014, var att kollegorna var så jävla tråkiga och Antropofagi behövde skriva av sig för att inte konstant ranta om sina tankar i sociala sammanhang, på lunch och fika, samt att arbetstidsnormen på den tiden var att man befann sig på kontoret mellan åtminstone 9 och 15. Idag, när ingen besöker kontoret annat än för att gymma, finns det klart färre dötimmar att döda, och ska de dödas kan man bara ta en skogspromenad, städa eller läsa en bok. (Obs, Antropofagi spelade igenom hela The Witness på arbetstid på kontoret på sitt förra jobb, så det är förstås möjligt att icke-blogga även i en sådan setting.)

Nuförtiden är syftet med att blogga att man inte orkar hålla på så mycket med telefonen utan hellre skriver på tangentbord. Sen kan man länka sina inlägg till sina killkompisar utan att få mobil-gamnacke och ont i tummen.

Bloggning har även visat sig vara kul som en slags "intellektuell" "dagbok." Det är lätt att gå tillbaka i tiden och granska sig själv och följa sin idéutveckling eller i förekommande fall åsiktsförändring. Substack känns inte alls lika överblickbart och kan därför antas sämre funka som ENTP-egots tidsdokumentation.

Det blir nog till att köra på med Substack fram till jul ungefär och sen utvärdera om det känns kul. Uppenbarligen läses Substack-inläggen av klart fler eftersom de automatiskt mailas ut (kanske tio jämfört med kanske en), men om tvångstankeproduktionstakten innebär mycket recycling av Antropofagi-skåpmat känns det ändå rätt meningslöst.