Ett bra sätt att slippa ångra det förflutna är att skaffa barn. Barn är nämligen vad vi kan kalla regret stoppers.
Om vi accepterar en fysikalisk-deterministisk verklighet är allt som hänt bakåt nödvändigt för att det som händer nu ska hända. Ponera att du ges makten att resa tillbaka i tiden och exempelvis
- undvika pinsamma händelser
- fatta alternativa livsavgörande beslut
- göra saker du ångrar att du aldrig gjorde
- vara mer driftig och handlingskraftig och bättre förvalta din tid
etcetera. Givet en deterministisk block-universe-ontologi skulle ett sådant tidsresande förutom att förstöra din epistemologi också döda dina barn.
Barn är väldigt osannolika. På rent övergripande nivå: Det är lättare att göra omelett än ägg, men ändå finns det ägg. Den ökande entropin gör att världen förfallet till mer ointressanta tillstånd, men evolutionsalgoritmen gör att det uppstår komplexitetsfickor av intressanta tillstånd, och att dessa replikerar sig själva. Därför finns människor, och därför kan människor skapa människor.
Mer specifikt innehåller varje ejakulation svinmånga spermier, och kvinnan huserar för övrigt en försvarbar mängd ägg, så varje given kombination av könsceller har en sjukt låg sannolikhet. Om du gillar just ditt eget barn ska du erinra dig att just ditt eget barn är en väldigt osannolik händelse.
Eftersom varje specifikt barn är så osannolikt är det mycket svårt att hitta alternativa arrangemang av verkligheten som också inkluderar samma barn som du har idag. Skulle du rakt av ändra exempelvis dina utbildningsval eller gud förbjude partnerval skulle dina barn förmodligen försvinna puts väck. Skulle du mer sofistikerat försöka ändra allt utom just den specifika tillkomsten av dina barn skulle du få jobba väldigt, väldigt hårt. I alla praktiska avseenden skulle det vara omöjligt.
(Jag började fundera på ett scenario där du klonar dina barns mamma i miljarder exemplar och sen klonar dig själv och sen tar tillvara på alla dina spermier och kombinerar dem med alla möjliga iterationer av baby-mamans ägg. Och att du sen försökte känna igen dina barn bland alla miljarder bebisar - skulle du kunna särskilja dem från sina syskon ens? - och sen dödade alla som inte var dina barn. Det hela verkar kostsamt och omständligt på en sådan skala att en smart fysiker säkert kan räkna ut att universums atomer inte räcker till för all smet.)
Barn är med andra ord regret-stoppers. Så fort du har fått barn vill du inte använda tidsmaskinen.
***
Men om du använder tidsmaskinen och skaffar andra barn? Skulle inte då dessa nya regret-stoppers motverka dina befintliga barn?
Låt oss säga att du har tre gosiga ungar. Du ångrar dock den där gången du glömde dra upp gylfen i femman, så du åker tillbaka i tiden och åtgärdar situationen innan den hinner spåra ur. Vips försvinner dina barn eftersom de aldrig kommer skapas. Du har dragit världsväven bara lite, lite i fel riktning.
MEN! Du lever vidare (utan gylf-minnet) och skaffar i vuxen ålder fyra gosiga ungar. Nu har du en extra regret-stopper! Detta borde göra att du inte kan ångra att du använde tidsmaskinen. Du minns visserligen dina ursprungliga barn (eller gör du?) men du kan ju inte gärna offra dina befintliga för att återfå dina nya.
Möjligen finns inte det här problemet i MWI.
***
Det sägs att det inte finns några lösningar, bara målkonflikter och trade-offs. Ökar du personalen i välfärden så uppstår kompetensförsörjningsbrist i näringslivet. Höjer du skatten på plastpåsar huggs det ner mer regnskog. Slutar du fiska torsk måste Styrbjörn omskola sig till konferenspersonal. Vilket snöre du än drar i så kommer den andra änden att flytta sig - eller så kommer snöret antingen töjas eller brista. Mer snöre blir det aldrig.
Leibniz - determinist av rang - brukade säga att vi lever i den bästa av möjliga världar. Detta baserade han (så vitt jag minns av Filisofi A) på att Gud är allsgod och därmed kommer arrangera världen på det mest fördelaktiga sättet. Även Gud är dock begränsad av logikens lagar och alla i fantasin tänkbara scenarier är därmed inte åtkomliga. Som Elizier Yudkowsky påpekat är det kanske i någon mening möjligt att tänka sig ett flygplan som flyger baklänges, men så fort man har kunskap om fysiken bakom blir det otänkbart. Guds fördel är att han tydligen har oändlig computational power (här missade Leibniz kanske att även datorer och hjärnor är en del av en fysikalisk-deterministisk verklighet) och därmed kan han arrangera verkligheten på det bästa logiskt möjliga viset. Allt skit som händer blir då ett nödvändigt ont.
Vi kan se politik som ett Leibniz-pussel. Människan vill gärna skapa en så bra värld som möjligt, och då kommer vi lockas att dra i vissa trådar. En lösning blir dock till ett annat problem. Resursallokering är alltid en kompromiss. Om vi investerar i järnvägen kanske vi måste pausa uppbyggnaden av försvaret. Om vi tightar till trans-vården kanske någon sann könsdysforiker blir utan insatser. (Men ärligt talat, tighta för guds skull till trans-"vården"!)
En klok policymakare ser helheten, inte bara delen. Det är väldigt lätt att identifiera brister och det är till och med görbart att hitta på åtgärder. Men så fort skolan ska implementera en ny handlingsplan, eller statens ska ge kreditgarantier till en ny satsning på vätgasmasugnar, så uppstår nya risker och problem i någon annan ände. Policymakaren måste hålla koll på alla trådarna samtidigt och se hur väven flyttar sig och tänjs när man drar och sliter i den.
Som indikerats redan ovan i denna text är processen också rekursiv. Detta såtillvida att allokering av beräkningskapacitet är en form av resursallokering, som påverkar förmågan att överblicka systemet och de olika trådarnas verkningar vid vidare manipulation. Därmed hade Leibniz fel - även Guds förmåga att identifiera den bästa av möjliga världar kan vara logiskt omöjlig, eftersom den bästa av möjliga världar kanske inte allokerar tillräckligt mycket beräkningskapacitet till Gud. Måhända leder detta till infinit regress och världsaltets omedelbara utplåning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar