Why Nations Fail har ett väldigt bra naturligt experiment att luta sig mot, men inleder med ett väldigt dåligt. En stad/by på gränsen mellan USA och Mexiko delar kultur och historia men har olika utveckling till följd av olika institutioner i Mexiko respektive USA. Fallet tas som intäkt på att alternativa förklaringar som geografi och kultur inte spelar roll; det handlar om institutioner, institutioner, institutioner. Det dumma med detta exempel är att lokala utfall kommer att påverkas av den större politiska enheten (Mexiko, USA) som i sin tur kan formas av kultur respektive geografi. Exemplet övertygar icke.
Det som kittlar förnuftskänslorna bättre är Nordkorea vs. Sydkorea. Samma kultur och så vitt känt i relevanta avseenden liknande geografi skapar - på grund av väsensskilda institutioner - en extrem variation i utveckling och utfall. Nordkoreaner är i snitt fyra cm kortare än sydkoreaner pga. undernäring. Bara för att ta ett exempel.
Why Nations Fail polemiserar uttryckligen mot Jared Diamond (geografiska förklaringar) samt kulturella förklaringar. (Samt, mot förklaringen att vissa politiker helt enkelt är dumma i huvudet/okunniga.) Istället använder författarna olika historiska fallstudier och skeenden för att visa hur kulturell drift och critical junctures. Boken straw-mannar röven av både geografiska och kulturella förklaringar, och det skulle vara oerhört önskat att sätta Peter Zeihan, Joseph Henrich och Why Nations Fail-killarna i samma rum i sju timmar för att reda ut motsättningar och likheter mellan sina respektive förklaringsmodeller.
Antropofagi känner nu tvånget att lassa in fem cent i debatten. Det skramlar så i muggen och Nyfikenhetens Tiggare På Tunnelbanan ser så hungrig ut.
I min ödmjuka mening är det just den kulturella förklaringsmodellen som Why Nations Fail ägnar sig åt. Särskilt om vi pratar kulturell evolution-modellen. Why Nations Fail verkar tycka att kulturella förklaringsmodeller enbart handlar om individers normer, men en mer sofistikerad variant rör hur individer samordnar sig och hur deras kulturellt scriptade normer och preferenser aggregeras i institutioner. Why Nations Fail ägnar sig till och med uttryckligen åt "evolutionära låneuttryck" när man pratar om institutionell drift (jmfr. genetisk drift) och critical junctures (kataklysmer).
Diskussionen om hur kataklysmen Digerdöden pga. små skillnader i institutionella ingångsvärde leder till olika utvecklingsvägar i Öst- respektive Västeuropa är ett gyllene tillfälle för Why Nations Fail att notera det potentiella värdet av geografiska faktorer. Evsey Domars land/labor-ratio-teori gäller just hur tillgång till öppna vidder påverkar arbetarnas möjligheter och eliternas motagerande - geografiska faktorer kan definitivt sägas spela en roll. De exempel som tas upp i diskussionen om Jared Diamond känns också klart missriktade och missar imo. Diamonds ambition att förklara "kolonialismens riktning" - istället fördummas det ner till halmgubben att "folk är latare i varmare klimat." (Hoppas jag inte gör mig skyldig till en meta-halmgubbe nu.)
Precis som att Teoribildningar inom IR kan sägas falla ihop till tre sidor av samma mynt kan kultur/geografi/institution-debatten rätt lätt lösas genom kulturell evolutions-modellen, där vi låter geografiska faktorer vara initiala selektionstryck, kultur utvecklas utifrån dessa selektionstryck och mänsklig natur, samt spelteori förklara uppkomsten av institutioner och annan social samordning som en funktion av kulturella normer och preferenser. Why Nations Fail polemiserar därmed helt i onödan.
Då kanske Du, kära läsare, menar att Korea-frågan kvarstår. Kanske lite. Men, det är rätt lätt att se att Sovjets och Kinas inflytande på Nordkorea och USA:s på Sydkorea både leder till kulturella och politiska skillnader by virtue of brute force. Historiska skeenden och kataklysmiska händelser tillåts enligt vår modell vara avgörande. Det är därför jag tidigare kritiserat Zeihan för att bortse från en "kulturell flaskhals-effekt" i fallet USA, där kulturell homogenitet och snabb befolkningspåfyllnad skapat en monolitisk politisk enhet och därmed en skillnad mot det splittrade Europa:
"I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.
Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.
Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.
Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).
Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)
Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten [USA]. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten."
Sammanfattningsvis är Why Nations Fail en härlig läsning för den historisk intresserade. Boken rör sig på nivån "institutioner" och kan läsas som en komplement till Joseph Henrichs The Weirdest People in the World och Peter Zeihan/Jared Diamond. Att man polemiserar mot andra ontologiska skikt är måhända en försäljningsteknik eller dramaturgisk vurpa, som är onödig och dum men inte ödesdiger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar