40-talisterna är jävla svin som förstör för alla oss andra

Låt oss anta att the boomers nu äntligen dör av. Detta sägs (se Kvartals artikel om Köttberget, orkar inte hitta länken) leda till att deras barn, 60-talisterna, blir rika. Boomers har täljt guld genom utvecklingen av fastighetspriserna och nu ska gen X ärva deras villor och sommarhus.

Men, om nu massor av hus blir lediga när boomers dör, borde inte det sänka värdet på hus? Tillgången går ju upp. 

Förvisso finns en stor efterfrågan som inte tillgodoses eftersom många inte har råd att köpa småhus (den tekniska termen för stora hus), men det är väl antar jag för att det varit mer lönsamt för boomers att sitta kvar i sina onödigt stora hus och att omsättningen på bostadsmarknaden är låg. En viss (kanske orimlig) värdeökning är förväntad och den som kan sitta kvar avstår att sälja. Samtidigt är bostaden en investering snarare än ett boende vilket gör att många köper orimligt dyra hus när de tror sig kunna räkna med en värdeökning. Vi kanske inte pratar om en perfekt rationell marknad.

Ändock, om the boomrz dör kan ju inte gärna 60-talisterna ha fyra hus samtidigt. Denna generation är på inget sätt de mest förfördelade utan har sannolikt redan en göttig bostadssituation och har redan sett en värdeökning som gör dem täta nog. Troligen kommer 60- och 70-talisterna känna sig tvungna att beckna skiten även om det blir lite billigare än de hade hoppats.

Om tillgången på småhus går upp, och priserna relativt sett går ner (kanske åtminstone stagnerar?), borde youngins (millenials och yngre) få ökade möjligheter att få en kåk på hand. Min uppfattning är att folk avstår att föda barn för att det är för dyrt, där "för dyrt" for all practical purposes betyder att det är för dyrt att köpa vad man uppfattar som ett "tillräckligt" stort boende. Självklart kan man i teorin koka buljong själv, stjäla kläder ur förskolans borttappatlåda samt ha bunkbeds med fjorton ungar i vardagsrummet - men i praktiken vill människor keep up with the joneses och ge barnen vars ett rum, näringsriktig föda samt habila vinterkläder. Och helst en adress på respektavstånd från gängvåld.

När boomersproppen går ur kommer alltså omsättningen på bostadsmarknaden öka igen. Det är massa feta äckliga grisboomers som suttit och hållit på kvadratmetrarna i 40 år, men äntligen dör de och äntligen kommer husen ut på marknaden. Om folk kan köpa hus tidigare kan de skaffa barn tidigare och tätare. Drömmen är ett samhälle där alla flyttar in i sin villa vid 25 så att de hinner få fyra barn innan 40. Sen är man ju för trött.

Men vad ska vi egentligen förvänta oss för prisutveckling på bostäder dårå? Poängen är ju att ingen har råd idag för att stagnerade boomers som sitter och håller på jättehus undanhåller objekt från marknaden och skapar ett artificiellt låg utbud. (För egentligen behöver de ju inte husen som boende betraktat - det är bara mer lukrativt att sitta still i båten än att sälja och flytta till ett mer väldimensionerat boende.) Hur ut på marknaden måste minska priserna (återigen relativt sett - kanske stagnerar bara prisökningen, vad vet jag).

Då blir det ju inte en gigantiskt värdeöverföring till bommersarnas barn, och förmögenheterna kommer visa sig ha varit något mindre än man tror idag när huspriserna fortfarande är cp och tillgångsinflationen bananaz (med vilket jag menar att boendekostnaderna ökat mycket mer än alla andra kostnader såsom mat och elektronik och frisörtjänster).

Det känns viktigt att inte göra om misstaget att cementera folks rövar i sina hus. I själva verket borde barn ärva sina föräldrar när yngsta barnet fyller 22, så att barnen kan skaffa barn i tid utan att behöva vänta på att ens föräldrar dör av. Det borde inte heller vara så fördelaktigt att äga ett hus - det ska vara rationellt att dimensionera sitt boende. Avskaffa ränteavdrag och öka fastighetsskatten är väl the way to go, antar jag. Samt bygg mer småhus så att tillgången hänger med efterfrågan, så att priserna inte exploderar och boendeformer reduceras till investeringsobjekt.

Ett sätt att se på ekonomi är vad jag vill kalla ikigai-modellen. Folk byter tjänster genom pengar och ens tillgångar representerar hur ens eget erbjudande till omvärlden värderas. Om "köttberget" nu måste tas om hand om kommer vi se en situation där generationerna byter hus mot rövtorkning. De unga vill ha någonstans att bo och 40-talisterna vill bli ompysslade. 40-talisterna kan nu byta sina feta hus mot att zoomergenerationen kommer hem till dem med matlådor och kanske runkar av dem på dödsbädden. Detta är frånstötande men vad gör man inte för att komma över en bra villa att parkera sina arvsanlag i.

Snarare är det kanske 60- och 70-talisterna som ärver husen från sina boomerföräldrar och som byter dessa mot att yngre människor pysslar om överlevande boomers (man slipper alltså pyssla om sina egna föräldrar som 60-talist!) och 60-talisterna själva (rikedom innebär att kunna byta till sig allsköns lyx och tjänster). Detta borde i så fall betyda att det är fortsatt dyrt att köpa bostad ety det är genom ekonomisk transaktion byteshandeln sker. Det är alltså viktigt att de yngre fortfarande har kniven mot strupen och måste klara sina amorteringar, så att de fortsätter att jobba hårt (som rövtorkare och avrunkare åt de äldre som de köpt sina hus av).

Rent samhällsekonomiskt kanske det för övrigt är "bra" att det är såhär orättvist. Om det var billigt att köpa hus kunde ju hustrun bli hemma fru, mannen försörja familjen och barnen avlas i mängder utan något besvärande högt arbetskraftsdeltagande från föräldrarna ifråga. Att det nu är dödsläger-nivå på stressen under barnåren - då man måste hämta förskola, laga mar, städa och samtidigt förvärvsarbeta intensivt för att ha råd med lyxig köpebuljong, vinterskor och bostadsyta - innebär att alla måste jobba; hårt, mycket och fruktansvärt. Förvisso leder det till utbredd utbrändhet, psykbryt och magkatarr, men vad gör man inte för tillväxten.

Mer om legitimitet

Del 1.

Den kulturella frågan handlar i mångt och mycket om mekanismerna för att straffa defectors. Kristendomen löser det med inre skuld, hederskulturer med yttre skam, och Sverige med en dödlig jantecocktail av båda de nämnda. Rättrådiga gubbar upplever belöningskänslor av att altruistiskt straffa freeloaders och regelbrytare.

Om man kan upprätta en bra rationell-rättslig situation i Ukraina, och vänja befolkningen vid att systemet har både bra output-, input- och throughput-legitimitet, kvarstår problemet med att den breda kulturen tillåter defecting och social parasitism. Majdan visar att man har en gräns för storskaligt utnyttjande, och den nationella självkänslan från både Majdan och ukrainakriget som sådant skulle kunna bidra till att fostra ett större och WEIRD:are nationellt patos. Det är dock inte uppenbart att exogent inducerade (från EU) starka institutioner och en viss grad av helig folklig vrede är tillräckliga kulturella selektionstryck för att på sikt sila fram en icke-korrupt kultur i breda lager. Eller ens i smala lager - det är väl oftast eliterna som skor sig, gubevars.

Varje enskild individ måste vilja följa reglerna, och tillräckligt många individer måste orka straffa de som ändå bryter mot reglerna, för att ett stabilt kulturellevolutionärt jämviktsläge ska kunna etableras.

Kanske måste Ukraina kristnas? Jag menar riktig kristendom, inte den där östliga oppan kallad ortodox kristendom. Riktig hederlig protestantism, med dygdighet, skam-skuld, oförvitlighet och nitiskhet. Gudsfruktan.

Och ändå: Du tror ju inte på Gud; jag tror ju inte på Gud. Ändå vill vi gynna samhället, bygga ett gott liv med ärliga medel, hederligt och ömsesidigt nyttigt möta vår nästa. Vi lär väl oss detta av föräldrar vars föräldrars föräldrar en gång lärde ut detta mot en ärligt upplevd fond av gudsfruktan. Religiositeten må vara ett minne blott men etiken består alltsomoftast.

Inte under vilka som helst förutsättningar dock. Det krävs en viss nivå av output-legitimitet, en möjlighet att skapa livsmening genom familjebildning och se strävsamheten belönas. En regelbaserad, transparent rättsstat med individuell och ekonomisk frihet tenderar ju att ge oss detta.

Så är allt ett moment 22? Och är det i så fall bättre än alternativen?

Låt oss återvända en stund till kolonialismens legitimitet. Enligt Bruce Gilley (The Case for Colonialism) var det de europeiska kolonialherrarnas principfasthet och rättrådighet och förmåga att leverera säkerhet och trygghet som gjorde kolonialismen högst legitim i de kolonialiserade befolkningarnas ögon. Kanske framförallt britterna och tyskarna var kända för sin oförvitlighet och noggrannhet, och det kändes inte alls dumt för gemene man att gå från en malthusiansk fälla av episkt stamvåld till en lagom hygglig kolonial förtryckarstruktur. Lite straffarbete var en smärre form av taxering och ingenting jämfört med systematiskt slaveri, kannibalism och tribal krigsföring. Så småningom kom också de heliga folkhälsoverktygen (kända från ypperliga Plagues Upon the Earth), sanitet, vaccination och DDT (för att döda myggor) och gjorde livet klart mindre dödligt för flertalet.

Många koloniserade länder är fortfarande skitländer. Gilley menar att kolonialismen tyvärr blev för kortvarig och att britter med flera svek sina kolonialsubjekt genom att vika hädan för de västerländsk-marxistiskt influerade nationela självständighetsrörelserna (som oftast ledde till krig och kleptokrati). Hans recept på förbättring är att kolonisera och påtvinga brittisk förvaltning (och inte ens "påtvinga" i demokratisk mening, eftersom systemen kommer vinna legitimitet när kleptokratin besegras och folk får möjlighet att leva i rimliga samhällen). Problemet verkar vara resurser - hur orkar man hålla exempelvis Sudan i ett järngrepp i 200 år för att göra landet till en avbild av Storbritanien?

Problem nummer två är att dåliga och icke-WEIRD:a befolkningar snarare tvärt om infiltrerar västerlandet och eroderar hela upplysningsprojektet inifrån. Snart kanske det inte finns något rättsstatens sekulära fyrbåk att belysa resten av världen med. Som om inte islamisering och hederskultur räcker verkar många länder (såsom tungviktaren USA) röra sig mot institutionell kollaps och slapp populism samt korruption och kleptokrati. Kanske håller ett speciellt ögonblick i mänsklighetens kulturella utveckling på att ta slut. "Historiens slut" beskriver i så fall något verkligt, nämligen den liberala demokratins och den humanistiska kapitalismens död. Får se om AI hinner först.

Ukraina då? Tja, Ryssland kan ju mycket väl kolonisera landet. I så fall blir det såklart sämre snarare än bättre - Ryssland är mer korrupt och kommer använda Ukraina som resursbas för att kriga vidare i riktning mot Atlanten. Man kommer (fortsätta att) kidnappa barn som kommer tränas till soldater som kommer tåga mot Finland (precis som under Vinter- och fortsättningskrigen).

Väst kommer såklart inte kolonisera Ukraina i direkt bemärkelse, men EU kan ju förvisso påtvinga landet olika reformer. Då är vi tillbaka där vi började: Är detta verkligen en tillräcklig grad av tvång för att under tillräckligt lång tid rigga spelreglerna så att en icke-korrupt kultur evolverar ut ur tubens öppning?

Tyvärr antagligen icke.

Legitimitet

När jag läser detta slås jag av att frågan om legitimitet borde kunna formuleras spelteoretiskt. Vi har varit inne på att moral är en fråga om maktbalans och att tvingas eller önska att koordinera med en annan agent. Det finns inga starka skäl för oss att koordinera oss med kossor och därför utvecklar vi inga moraliska tumregler kring att inte äta upp dem. (Principresonemang kan förstås leda till vegetarianism men det kan aldrig få brett socialt genomslag som kristalliserad heuristic, om inte grupptrycket i sig självt blir för stort förstås och det blir viktigt att dygdesignalera.) Vi pratar således om ett reciprokalt, spelteoretiskt stabilt etiskt system som koordinerar aktörer som vill vinna samarbetsvinster och slippa bli ätna eller dödade.

I The Case for Colonialism uttrycker författaren (Bruce Gilley) en intressant aspekt som jag sällan sett annorstädes, nämligen att koloniserade folk (under 1800-tals-kolonialismen) ofta föredrog den europeiska kolonialismen framför alternativen. Boken är i övrigt dålig och polemisk men detta argument bet rätt hårt på mig. Jag identifierar därmed en viktig tumregel hos mig själv, nämligen att folk ska få bestämma själva. Detta är både kärnan i Demokrati och kärnan i frihetliga ideologier av alla de slag. Vi har kristalliserat vår moraliska intuition kring självbestämmande, för att det tjänat oss väl kulturellt och för att vi är rädda för att träda in i en rysk dominanshierarki där vi blir utnyttjade av oligarker.

Att folk ska få bestämma själva har som vi tidigare sett ekonomiska argument för sig: Det är mer resurseffektivt att folk gör saker frivilligt än att de gör saker under tvång. Därför brukar rent empiriskt också slaveri och träldom avskaffas när arbetskraft blir så billigt att "frivilligheten" ökar och man inte längre måste tvinga folk till åkrarna/fabrikerna med våld. Det är också så att människor i allmänhet känner sina egna preferenser bäst och att det därför är informationsnätverksmässigt lämpligt att låta människor tolka och uttrycka sina egna behov och preferenser. T.ex. om arbetarklassbritter stör sig på att pakistanska muslimer massvåldtar, kidnappar och torterar deras systrar/döttrar/väninnor/dem själva, så är det bättre att respektera denna ängslan än att - från etablissemangets synvinkel - mörklägga och kalla allt och alla Rasism.

Hur som helst, vi är snälla mot andra människor för att de ska vara snälla mot oss. Vi skiter i om kor är snälla mot oss, för de har ingen makt över oss, så därför är vi inte snälla mot dem. I denna nämnda korrespondens uttrycker min motpart följande. 

"Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber."

Legitimitet är förstås beroende av de koordinerande parternas syn på vad som är legitimt. Folk som är rädda för instrument för övervakning och repression brukar vara rädda för att dessa ska missbrukas av en framtida ond diktator. Jag brukar säga att en framtida ond diktator kommer skaffa sådana instrument om den vill, och att det är normer som bestämmer hur de styrande och alla vi andra beter oss. Enskilda kan såklart missbruka system (typ, tjuvläsa journalanteckningar fast man inte får det) men systemet bygger alltid på sista raden på att folk är moraliska varelser som vill bete sig rimligt. Alla system kan annars missbrukas.

Det är därför Kultur är en så viktig parameter. Kultur, that is, definierat som det script som vi alla fostras i av det samhälle vi växer upp i. Det är förstås bland annat kultur som avgör att ukrainarna revolterar från första början, men det är också kultur som gör att rationell-rättslighet kan utgöra en form av legitimitet.

Intressant nog är ryssarna famously besatta av en falsk formalism där kontrakt och regler och formaliteter uppfattas som oerhört viktiga, men där lögner och missbruk av allt detta undergräver hela skiten och gör allt till ett bisarrt gallerispel. En mer generell iakttagelser är att många diktatorer håller allmänna val som det sen fuskas i på olika sätt - varför inte bara brute-force:a makten och öppet krossa allt motstånd? Varför låtsas man?

Låt oss beakta följande fyra jämviktslägen:

Lyd/lyd

Bryt/Lyd

Lyd/Bryt

Bryt/Bryt

I Lyd/Lyd lyder medborgarna staten och staten medborgarna. Detta är en välfungerande demokrati utan värre avarter i termer av terrorism, separatism eller kriminalitet. Sverige är ett typiskt fall av Lyd/Lyd, möjligen med en trend bort därifrån mot...

...Bryt/Lyd, när medborgarna bryter mot lagar och regler men staten fortfarande följer demokratiska och rättsstatliga principer. Detta riskerar att spåra ur, antingen genom att staten tvingas bli mer repressiv, eller genom att en eller annan aggressiv minoritet eller maffia-struktur tar över makten och blir despotisk. Vi hamnar då i Bryt/Bryt tills dess att staten lyckas piska in medborgarna i...

...Lyd/Bryt, där medborgarna lyder staten men staten bryter mot reglerna och är despotisk. Kina känns som ett tydligt fall av Lyd/Bryt. Ryssland kanske inte riktigt cleant fall eftersom ryssarna också håller på med fuffens. Av alla de tre lägena är Ryssland dock ändå mest detta, Lyd/Bryt.

Jag hoppade lite raskt förbi Bryt/Bryt men generellt sett är det väl kaotiska skitländer som präglas av detta. För att tala med Why Nations Fail länder där staten är svag (men ändå ond eller despotisk).

I Bryt/Bryt föreligger ingen nämnvärd koordination. Alla agerar själviskt. I Lyd/Lyd föreligger en ömsesidig förväntan på normefterlevnad - staten litar på att medborgarna följer reglerna och medborgarna litar på att staten agerar korrekt och för det allmänna bästa (give or take). Detta är en höggradig koordination och det enligt mig mest eftersträvansvärda jämviktsläget med massiva plussummevinster. 

Bryt/Lyd är en misslyckad koordination där (delar av) befolkningen agerar parasitiskt på staten (och således på alla andra medborgare) - det är ett instabilt läge som måste klättra tillbaka upp till Lyd/Lyd eller trilla ner till Bryt/Bryt. Lyd/Bryt är nån slags orwellsk dystopi (som sagt, Kina) där befolkningen är följsamma drones och där staten utnyttjar detta. (Nordkorea också bra exempel. Svarta marknaden? säger du kanske då. Svarta marknaden frodas ju dock emellertid med statens goda minne ety ekonomin helt bygger på nattbönder och tanter som säljer hemodlad mat på busshållplatser.)

Lyd/Lyd är såklart billigare och mer effektivt än Lyd/Bryt, analogt med att frivillig arbetskraft som sagt är mer effektiv och billig än slavar. I ett land som Ryssland kan regimen behöva låtsas följa regler och lagar - vara formalistiskt och agera på ytan protokollsenligt - för att medborgarna ska kunna låtsas acceptera statens legitimitet. Blind lydnad kan kanske bli för mycket kognitiv dissonans - rysk fuskformalism kanske ger en adaptiv preferensformerings-utgång för den enskilde att spela med och inte känna direkt underkastelse och förnedring.

 Den rationell-rättsliga legitimiteten är därmed möjlig att upprätthålla både i demokratier och diktaturer, med något olika funktion. I det ryska fallet har vi att göra med en cynisk formalism och en illusion av legitimitet som gör det lättare att svälja despotin och dominanshierarkin. I Ukraina-fallet önskar vi en rationell-rättslig legitimitet med mer substans, men det är förstås en öppen fråga om man förmår bryta kulturens bojor och sluta vara ett korrupt skitland.

Vi bör komplettera med andra former av legitimitet. Traditionell legitimitet ("det har alltid varit så") kan användas precis lika cyniskt som rationell-rättslig. Isis kan åkalla Kalifatet, Ryssland kan åkalla sin ortodoxa kristna särart och Kievriket. (Obs, Ryssland och kriget om historien redogör för hur man kan kriga om traditionell legitimitet - dagens Ryssland kanske snarare är ett mongoliskt lydrike och en expansiv moskvastat medan Ukraina är Kievrikets arvtagare?) 

Karismatisk legitimitet handlar om ledarens strålglans, och det kan förstås flyga både i Nazityskland och i mer trevliga exempel. (Fan, kan bara komma på Nelson Mandela, men han var väl egentligen ett rövhål? Vem är inte det å andra sidan.) Diktaturer kan såklart tillämpa cynisk-karismatisk legitimitet och försöka skapa eller påtvinga karismatisk ledargestalt, såsom Broke Back-Putin på hästryggen eller det riktigt patologiska exemplet Nordkorea.

Sen har vi output-, input- och throughput-legitimitet. Output- handlar förstås om välståndet som genereras. Här räknas ju kontrollskador från diktaturer som nettominus medan kapitalistisk frihet tenderar att ge rikedom åt alla och bekosta välfärdstransfereringar och gemensamma plussumme-investeringar. Det ryska fallet är åter intressant; se t.ex. Kraghs Det fallna Imperiet och Kalle Knivilääs Putins folk som båda berör oljeprisets roll för rysk regimlegitimitet. Så länge det råvaruberoende Ryssland bygger nya badhus i glesbygden är folk glada, men när det är lågt oljepris kollapsar Sovjet. Svår ekonomisk situation kan då antas behöva vägas upp med insatser inom andra områden - kanske är det fattigdomen i Nordkorea som kräver så mycket påtvingas karismatisk legitimitet.

Input-legitimitet handlar om demokrati som sådan, eller om hur man som medborgare upplever delaktighet och inflytande. Säkert viktigt för vissa men historisk eye-balling tyder på att det är rätt oviktigt och absolut utklassas av output-legitimitet. Throughput-legitimitet handlar om att processerna och byråkratin är transparent och regelstyrd och förutsägbar. 

Låga scores till Ryssland, men cynisk formalism kan ju lajva throughput-legitimitet. Känns allmänt som att throughput- är nära släkt med rationell-rättslig legitimitet och kanske redundant i begreppsapparaten. Ett annat sätt att se det är att Rysslands cyniska formalism upprätthåller en rationell-rättslig legitimitet, där formella institutioner finns på pappret, allmänna val fejkas &c., men där throughput-legitimiteten är låg eftersom allt är bluff och båg och kvaliteten i institutionerna är obefintlig rättsstatligt sett.

Social eller normativ legitimitet handlar om de kulturella förväntningarna på vad som är rätt och fel. Detta ligger ganska nära traditionell legitimitet men tillåter snabbare förändringar enligt min tolkning. Till exempel kanske den normativa legitimiteten i svenskt jämställdhetsarbete är hög även om den traditionella legitimiteten är låg - många önskar och accepterar en förändring. (Figurerat exempel men ni fattar kanske.) Demokrati och allmän rösträtt skulle kunna vara ett annat exempel - en rätt ung institution med hög normativ legitimitet. Intressant dock att även unga institutioner rätt snabbt brukar tillskrivas traditionell legitimitet, tex. när man skryter om att svenska tryckfrihetsförordningen är världens äldsta eller att USAs konstitution är världens äldsta, etcetera dumheter. Assyriska mördarkungar kommer alltid vara äldre, så don't go there!

Hur som helst, min poäng är väl delvis att Social/Normativ legitimitet är ett utfall av kulturell evolution där output-legitimiteten är mer "ultimate cause" och en slags selektionsfunktion för vad som kristalliserar sig till normer, tabun och social förväntan. Så småningom aggregerar en bra frihetlig kapitalism upp till en rationell-rättslig och throughput-legitim ordning där vissa institutioner av hävd förväntas generera en bra output för flertalet - genom att möjliggöra den bästa formen av koordinering i Lyd/Lyd-jämviktslägen.

Vad är då "rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten" i fallet Ukraina? Kanske är det en sista kategori av legitimitet som vi kan kalla "spelteoretisk legitimitet" - en koordineringsmekanismslegitimitet där vi helt enkelt aktivt söker ett jämviktsläge som vi med fog kan anta kommer kulturellt evolvera till den sociala-normativa (kulturella) legitimitet som vi önskar. Om vi förmår upprätta en rättsstatlig och icke-korrupts situation lokalt i tiden - lyckas vräka ut diktatorer och nitiskt slå ned på mafiastrukturer och korruption - så kanske vi över tid kan visa att institutionerna levererar och hur de gör det, varpå vi vinner rationell-rättslig legitimitet och throughput-legitimitet genom output-legitimitet.

Problemet med Ryssland under goda tider och höga oljepriser är att outputlegitimiteten trumfas throughputlegitimiteten och möjliggör den cyniska formalismens falska rationell-rättsliga legitimitet, vilket under århundradena har etablerat en oönskad social/normativ legitimitet eller helt enkelt en jävligt pissig politisk kultur.

Ukraina ligger i riskzonen, eller snarare har legat i samma zon men försöker desperat klösa sig ur den, och måhända kan EU stötta i att påtvinga korruptionsmyndigheter &c. Å andra sidan, alla balkanländer som blir med i EU gör ju det bara för att kunna äta strukturfondspengar och verkar sällan klättra särskilt snabbt upp ur sin tredje världen-mentalitet. Ukraina är förmodligen sämre än de sämsta EU-länder as of today.

Dock började alla kulturer en gång som samlar-jägare så det är uppenbarligen inte omöjligt att hitta rätt path till perfection. Anders Nordström skriver i den tidigare länkade korrespondensen: "Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra." Detta minner onekligen om Why Nations Fail-tesen om att många balanserade faktioner, som i Storbritannien när det begav sig, möjliggör utveckling till politisk pluralism eftersom - igen koordination - alla vinner på att upprätta institutioner som balanserar makterna mot varandra snarare än att enskilda makter får monopol; och ingen är så allsmäktig att den har råd att inte tillskapa sådana institutioner. Moral som koordinerings-nödvändighet.

Som vanligt är kulturell evolution den bästa modellen såtillvida att den närmast är en meta-modell som inkluderar alla ontologiska och alla epistemologiska nivåer.