Min Gud. Mina feta lilla jävla Gud.
Han hade skapat världen på endast några dar men han anklagades för att ha bortsett från att komplexitet uppstår genom att evolutionära processer får verka över djup tid genom dissipation, autokatalysis, homeostas och lärande. Det fanns frågetecken kring om livet skulle ha kunnat nå en tillfredsställande grad av komplexitet på endast sex dagar.
Vilket, enligt Simon C. Turn, förklarar den lägre grad av komplexitet som i allmänhet visar sig i medeltida konst. Centralperspektivet och veridisk realism uppstår först under renässansen, vilket påvisar det faktum att faunan under biblisk tid inte hade den komplexitetsgrad som sedermera uppträder.
Den konsthistoriskt intresserade noterar dock här genast ett just notabelt undantag i kronologin: Hieronymus Bosch. Boschs kända och älskade verk, såsom den på Prado hängande triptyken Lustarnas trädgård, uppvisar just den komplexitetsgrad som vi förväntar oss först sekler senare. Då ska vi emellertid också noter att komplexiteten hos Bosch inte ligger i den individuella organismens detaljgrad utan i scenens mångfald och täthet:
Det är också så att Bosch, även om han axlar det medeltida konstnärliga arvet, faktiskt är verksam först under 1500-talet, det vill säga väl 100 år efter Brunnelleschi och dennes centralperspektiv. Ändå ser vi Boschs målningar som tidstypiska för högmedeltid, bara betydligt mer komplexa.
Cirkelresonemanget - att Bosch är tidsotypisk medeltidskonstnär vilket förklaras av att han verkar under renässansen men i en medeltida tradition som gör honom till medeltidskonstnär - blir ännu mer intressant när vi tittar på de sentida verk av Bosch som hittats i den 11 000 år gamla ruinstaden Göbekli Tepe. Inte bara är konstverken elva till tolv tusen år gamla - de föreställer även till synes moderna motiv: |
| Skulle kunna vara nån slags trippig framtidsvision bara... |
 |
| ...men det här är misstänkt likt New York. |
 |
| Det här är bara för futuristiskt. |
 |
| Och visst måste detta vara hamburgare? |
"Herren sade till Noa: 'Gå in i arken, du och hela din familj. Ty jag har funnit att du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid. Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par av varje art, hanar och honor, och av alla djur som inte är rena skall du ta ett par, hane och hona – också av himlens fåglar sju par av varje art, hanar och honor – så att de kan överleva på jorden. Om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort.' Noa gjorde i allt så som Herren hade befallt honom."
Vi har alltså att göra med sju par av varje art, vilket ger en större genetisk diversitet än vad som hade varit fallet om man endast tagit ombord ett par av varje. Att de orena djuren - grisarna - undantas är intressant såtillvida att genetisk likhet allokerar selektionsvarians till den memetiska nivån, och vi kan härur slutleda att svin har kultur precis som människor (källa 1; källa 2) vilket också stöds av det faktum att vildsvinet (sus scrofa) ikläder sig en rustning av torkad lera inför strid.
När verklighetens komplexitetsgrad förändras i realtid - från Biblisk lågkomplex sexdagarsskapelse till modern evolutionärstidslig högkomplexitet - väcks frågor kring vår samtid i skepnad av postmodernismen. Postmodernismen parasiterar som bekant på ändarna av modernismens invariabilitetssträngar, men adderar godtyckligt nya bitar vilket degenererar funktionen och urartar i ett icke-komplext kaos. Vi kan tala om en ökande variation men utan selektion - autokatalysis utan lärande.
Vissa skulle dock istället hävda att postmodernismen inte alls är ett evolutionärt icke-lärande och babbel-ekvilibrium, utan bara en super-domesticeringsprocess där selektionstrycken i helt dominerande grad är kulturella snarare än naturliga. Vi lämnar slutligen det naturliga urvalets paradigm och träder helt och fullt in i det sexuella urvalets dito.
Totalt syntetiska urvalskriterier leder till bisarra kulturella skapelser. Den ökande komplexitet i termer av veridisk realism - som präglat vår sannings-selekterande kulturella utveckling från the bronze age collapse, via katolska kyrkans äktenskapslagar, den påföljande renässansen, merkantilismen, upplysningen, industrialismen och kapitalismen - kommer nu att kollapsa in i en fullkomligt icke-empirisk kulturell army ant death-spiral.
Tillgången till virtuella världar har givit oss en intuition för realismens begränsningar. Vi kan nu intuitivt förstå hur verkligheten kan vara en kontrollerad hallucination eller snarare projektion av underliggande datastrukturer. Donald Hoffman är Kant för Minecraft-generationen.
Fler och fler uppfattar idag att verkligheten faktiskt är en simulering. Nick Boströms ökande popularitet visar att simulationsargumentet inte längre är särskilt kontroversiellt. Snarare väcker verkligheten overklighetskänslor när vi till äventyrs lyfter blicken från vår handhållna skärm.
Det är således inte lika underligt att fler och fler av våra stora konstnärer visar sig vara verksamma utanför rumtiden. Bosch är ett ypperligt och nyupptäckt exempel, men även den store Gustave Doré (1832-1883) har på senare tid omprövats och placerats in i den anakronistiska traditionen. Här i en serie om 1900-talets världskrig:
 |
| Skyttegrav av Gustave Doré. |
 |
| Bombningen av Dresden av Gustave Doré. |
Vad gör vi då, som samhälle, när vi upptäcker att en 1800-talskonstnär målat 1900-talsmotiv? Jo, givetvis tillämpar vi ett normkritiskt perspektiv.
Varken Bosch eller Doré lever, prekärt nog, upp till 60/40-balansen med avseende på könsfördelning. Det som nu behöver hända är att genusaktivistläkare åker tillbaka i tiden och ger kända konstnärer pubertetsblockerare så att de inte utvecklas till män. Vi vill ha bestialiska och genuskorrekta hermafroditer som målar våra anakronistiska tavlor, enligt en anakronistisk moralsyn.
