Antropofagi har inte sällan hänvisat till The Zen Master: "We'll see", sa denne. Samtiden är helt enkelt dålig på att förutse resultaten av interventioner respektive ickeinterventioner. Lite samma sak är det med revolutioner.
***
Den arabiska våren tolkades av de flesta som en underbar sak. Inom statsvetenskapen var det rätt mycket "ja äntligen nu blir det mass-transition till demokrati hära, det är historiens slut och alltings öde att demokratin ska härska, de säger våra teorier åsså har jädra MENA-länderna trotsat. Gnägg-gnägg av nöjt vawadejasawa här på institutionen."
Med blott en smula perspektiv känns plötsligt Khadaffi och Mubarak som rätt ... stabila. Vidriga svinaktiga Bondskurkar så klart, men en visste var en hade dem.
Är det kanske dåligt med revolution, och bra med reformer? Ofta. Även om rösträttsreformerna i Sverige, t.ex., skedde under hotet från ryska revolutionen och vänsterextrema falanger inom arbetarrörelsen. Revolutionen har sin roll även i reformationen. Och vissa revolutioner är jättebra i sig – men riskerna tycks större.
Kan Iran måhända reformeras? Lite så där lugnt och lagom? Sekulariseras en smula? Det hade varit skönt om drygt 80 miljoner människor kunde få slippa leva i en repressiv teokrati, men att vägen ut inte gick via sekteristiskt vålds-kaos, folkmord och massgravar.
Lite optimism: Jag tror det händer. En positiv bieffekt av att alla andra i regionen är så himla onda. Iran känns plötsligt trevliga. Omvärlden och Iran interagerar mer. Positiv spiral startas. Reformer genomförs gradvis. Om 25 år är Iran "Free" enligt Freedomhouse; ett eller två maktskiften har skett genom demokratiska val; och religions- och yttrandefrihet råder. (Obs: Det är en bit kvar.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar