Antropofagi

söndag 21 februari 2016

Smutskastning som normalitet

Zarembas text om Polen väcker genast frågor om den svenska debatten, och då specifikt rörande tillämpningen av så kallad negative campaigning. Zaremba:

"Det har sagts att polacker lever i två världar. I den verkliga tycks det mesta på väg åt rätt håll. Tågen avgår i tid, välståndet stiger, ungdom gör plats för äldre, rörmokaren saltar inte räkningen. I den politiska världen, den som syns i media, råder girighet, nepotism, dubbelspel och svek. I en enkät 2013 svarade alarmerande 65 procent av de tillfrågade att det inte fanns något parti de ville rösta på."

Aron Etzlers Reinfeldteffekten visar hur Alliansen och "Nya" Moderaterna vann ett och ett halvt val genom en strategisk kombination av Nyspråk och smutskastning. Antropofagi har tidigare sammanfattat att

"man lyckats få valen att handla om motståndarens brister, genom stenhård sk. negative campaigning. Både Persson och Sahlin utsattes för väl koordinerade och konsekvent genomförda svartmålningar. Till och med socialdemokraterna kom att betrakta karaktärsmorden på sina partiledare som befogade, så skickligt genomfördes attackerna. Moderaterna vann på att angripa motståndaren, inte på att hajpa sig själva. Den egna politiken visste man bäst i att kamouflera."

Mönstret går igen och igen och igen. Till och med Antropofagi lutar åt att den sittande regeringen är klantiga arslen. Men hur mycket av föraktet för den tröge Löfven och den antroposof-frisserade Romson är befogat förakt? Hur mycket är politisk spinn och mediedrevs-logik? Det är mycket svårt att avgöra utan några förflutna års perspektiv.

Etzlers bok visar tydligt hur bilden av Persson gjorde 180 grader på en femöring, och att ursprunget för ryktena och förtalet var Moderaternas valmaskineri. Samma sak med Sahlin-sänkningen.

Onekligen är det lockande för ett parti vars egentliga politik majoriteten inte håller med om, att mörka den egentliga politiken och istället fokusera på motståndarnas påstådda karraktärsbrister. På så sätt undviks jobbiga debatter kring sakfrågor. (Här är fö. ett färskt exempel på att lögner är melodin.) Att detta skett i kubik i Polen tycks klart, eftersom missnöjet med PiS faktiska politik är utbrett, och det demokratiska mandatet rekordsvagt.

Det hela kopplar med obehaglig självklarhet till den postmoderna propaganda-strategi som tillämpas av t.ex. SD, Trump och Putin. Antropofagi inser med viss pessimism att saklig debatt i allt större utsträckning blir en bristvara. Schlingman och gänget kickstartade igång utvecklingen i Sverige, men så snart tåget är i rullning måste alla som vill komma någon vart hoppa på i farten. När sen relativismen väl är ett faktum kommer demokratins legitimitet snart att undergrävas. Människor kommer helt enkelt inte längre skönja någon koppling mellan den politiska debatten och den materiella verklighet de upplever.

(Relaterat, om Polen: den svenske exorcisten; Bjuv och Jedwabne; magkänsla vs. forskning, del 2; icke omöjligt scenario; porr i Polen. Om Reinfeldteffekten: Athena, Fredrik och Friheten; stadsministern är naken; grand slam; söder om vänster; man bites dog. Om postmodern propaganda och populism: Vem som rösta'; inskränkta bönder; normaliseringspolitik; peniafobi. Om relativism: It isn't tillrådligten blind leder sig själv; det finns forskning på't; allt är likvärdigt; the One; mer vetenskapsfilosofi; tillämpad vetenskapsfilosofi.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar