Det finns kanske en diskursiv trend. Jag väljer att beskriva den helt utan anekdotisk bevisföring, så får läsaren själv ta ställning till om hen håller med. Två, tre enstaka fall gör ju ändå ingen klokare.
Trenden som jag tror finns: En ökande uppfattning avseende att det måste bli lättare att döma. Ställa till svars och straffa.
Det kan vara (kriminella)invandrare, dessa virus i samhällskroppen, och deras eviga skjutande på gator och torg. Det är idag för svårt att bevisa att invandrarna har skjutit. Så då kanske noll personer hamnar bakom lås och bom. Och då kanske vi inte lyckas döma, ställa till svars, och straffa. Rättsstatens legitimitet får sig en törn, måhända.
Det kan vara (våldtäkts)män, dessa sexualdriftsavskum, och deras eviga våldtäkter på gator och torg. Det är idag för svårt att bevisa att män har våldtagit. Så då kanske noll personer hamnar bakom lås och bom. Och då kanske vi inte lyckas döma, ställa till svars, och straffa. Rättsstatens legitimitet får sig en törn, måhända.
Det kan vara (vålds)vänsterperson, dessa ordningsstörande saxofonister, och deras eviga våldsvänsterbeteende på gator och torg. Det är idag för svårt att bevisa att vänsterpartister har spelat saxofon. Så då kanske noll personer hamnar bakom lås och bom. Och då kanske vi inte lyckas döma, ställa till svars, och straffa. Rättsstatens legitimitet får sig en törn, måhända.
Trenden: Vi vill att det ska bli lite softare med att döma folk! Det är för svårt! Det krävs för rigorös bevisning! Ve! Fasa!
Det en då kan fråga sig är: Hur extremt viktigt är det att just rätt person blir dömd? När den eller den törstar efter hämnd och blod, då kanske det duger med vilket som helst blod?
Att samhälleligt hämnas kanske inte måste vara så himla precis pryl. Det kanske räcker med att hämnas på någon. Det samhälleliga hämndbegäret kanske tillfredsställs.
(Bara inte någon...)
Rättsstatens legitimitet kanske värnas om någon döms för något. Vem som helst, för vad som helst.
(...gör en dokumentär om skiten 15 år senare.)
***
Det är en allvarligt menad fråga, till dessa inom denna diskurstrend. Både vanliga borgare, identitetsvänsterfeminister och fullfjädrade blindgalna rasister. Jaja, ni vill jävligt gärna utkräva hämnd och sätta någon bakom galler.
Men vill ni inte egentligen, om ni rannsakar er själva en smula, hellre hämnas på exakt den som begick dådet i fråga?
Skulle det inte vara lite, lite mer tillfredsställande att se en faktisk våldtäktsman/invandrar-skytt/vänsterpartist-saxofonist bli rövknullad av hatisk häktespersonal?
Fatta en sak: De rigorösa beviskraven är till för er. För att ni ska kunna känna er säkra på att den faktiskt skyldiga är den som får jäsa mesk på kumla i alla sina dar.
Okej, det kanske känns bra först, när någon vem som helst får kriminalvårdens tofflor på sig. Ni ba', "uh! in yo' face! käka plitkuk din horunge!" Det är ju ändå en invandrare, man, eller vänsterpartist-saxofonist, som får uppleva något riktigt jävligt. Känns ju härligt för dig!
Men prova då istället att tänka så här:
Någonstans stryker en invandrare, man eller vänsterpartist omkring, som de facto har skjutit/våldtagit/stört ordningen. En skyldig jävel. Som går fri.
Gör inte det er ännu lite argare, ändå? Är inte den totala känslan i slutändan lite sämre? Fast någon fick finka. Så fick ju någon annan inte det.
***
Ser ni vad jag gjorde där? Där ovan i texten?
Jag fuckade upp er enkla njutning för livet.
Ni som bara var törstiga på lite blod. Nu öppnade jag era ögon för att det var ett visst specifikt blod ni egentligen var törstiga på.
Fram tills idag gick det utmärkt med blod. Men från och med idag kommer vanligt, vardagligt, oskyldigt blod inte smaka längre. Ni kan dricka och dricka, men kommer alltid ha i åtanke:
Åh hur ljuvligt hade inte den faktiskt skyldiges blod kunnat strila mot min sträva tunga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar