***
Regisören, Cassie Jaye, är feminist. Hon kommer i kontakt med the Men's Rights Activists (MRA), och byter så småningom ståndpunkt. Feminismen verkar ha fel, tycker hon nu. Detta då 1) även män har problem, och 2) feminismen är dogmatisk och inte tolererar divergerande uppfattningar och perspektiv.
Spolier alert avseende detta inlägg: Jag tycker att Jaye har fel i avseende 1), men förmodligen delvis rätt i avseende 2). Om detta låter märkligt: Läs vidare.
***
Filmen är tyvärr, som hantverk betraktad, ganska dålig. För tråkig. För lång. För långsam. För förutsägbar.
Den dramaturgiska bågen när Jaye ska omvändas från feminist till icke-dito, är heller inte smickrande för Jaye. Det tycks mest som att Jaye är en ganska oinitierad person, som får veta lite nya saker som redan preachas av feminister inom såväl populärkulturen som akademien. Eller som en av Antropofagis brevisar uttrycker saken:
"Ja, sömnig och alldeles för förutsägbar. Känner heller inte alls igen problemet, frågorna som MRA-nissarna tar upp ryms väl gott och väl in under feministparaplyet om inte jag missat något."
Problemen med mansrollen dissekeras av såväl Solanas som av kontemporära genusvetare (jämför även detta). Den version av feminismen som Antropofagi känner, är faktiskt extremt upptagen med mansrollen och implikationerna för männen själva. Anekdotiskt exempel: Läst en delkurs historia om mansrollen kopplat till krigsföring. Detta var typ 2003. Inga brand news, således.
Detta med manliga självmord? Sedan länge känt. Detta med könsbiased vårdnadssystem? Sedan länge känt, i Sverige liksom USA. Så mycket av det som är nytt för Jaye, är skåpmat för din genomsnittlige blogg-feminist.
Det är liksom inte feministerna mot männen. Att Jaye har lyckats gräva upp galningen "Big Red" (intervjuas i filmens senare del) är inte tillräckligt för att smutskasta själva -ismen feminism. "Big Red" meddelar till och med att hon är nyväckt feminist, och hon verkar öht. bara vara en skrikig idiot. Ingen optimal representant för teorierna liksom.
Härav "jag tycker att Jaye har fel i avseende 1)". Inte för att män inte har problem. Utan för att mäns problem lika mycket som kvinnors inbegrips i en feministisk analys.
(Parentes: Detta med att 99,9 procent av alla killed in combat är män - är inte 99,9 procent av alla krigsoffer civilia, och flertalet av dessa kvinnor och barn? Lite märklig datapunkt. Resonemanget om att kvinnor och barn ska räddas av en sjunkande båt först, och att detta ska bevisa att samhället skiter i män, glömmer helt bort att män i genomsnitt är mer sannolika att överleva fysiskt utmanande strapatser. Därav regeln, eller?)
***
I så fall, tho: Varför "men förmodligen delvis rätt i avseende 2)"?
Denna poäng görs desto tydligare i The Red Pill, jämfört med poängen att "män har banne mig också problem". Som "Big Red" exemplifierar, och mången nitisk social justice warrior med henne: Det finns en väldigt låg grad av acceptans mot personer som inte tycker att feminister och/eller feminismen har rätt, eller som inte vill iaktta de symboliska gester som feminsiter ofta förväntar sig - såsom att kalla sig feminist, eller att ha överseende med slarviga och osakliga utsagor om män som grupp.
Många feminist-aktivister uppvisar ett o-nice flockbeteende, smutskastar motståndare, och försöker tysta debatt. Vilket inte talar till deras intellektuella hederlighets fördel.
Epistemisk vs. instrumentell rationalism, liksom. Vinna debatt verkar ofta viktigare än att nå Sanningen, för många feminister. (Mer om Sanningen: Se etiketterna SchäsLong och Vetenskapsfilosofi.)
Antropofagi kan också känna igen sig. Vid lite introspektion inser jag att magkänslevreden mot Belindas teveprogram Fittstim - Min kamp tilläts härja lite väl fritt. Här kastades saklighet och vilja att höra argument helt klart under bussen av mig själv. Likaså har jag hejtat på "korkade" personer som inte vill kalla sig feminister. Antropofagi känner helt enkelt igen sig i att osakligt hata på icke-feminister, och slå dövörat till för deras argument. På den tiden då det sändes studentradio tillverkade Antropofagi till och med åtskilliga hånfulla skämtlåtar om Pär Ström, utan att någonsin ha satt sig in i vad Ström egentligen sagt eller tyckt. (Har ännu inte satt mig in i detta.) (Antropofagi slentrian-skymfar även Ström här.)
(Obs: Självklart är icke alla feminister sådana. Men politics is the mindkiller och -ismer har ofta många dogmatiska försvarare.)
(Parentes: Kul poäng i filmen att det är sjukt att en rörelse som säger sig inte vara emot män, har döpt Jävulen efter Pappa - dvs. patriarkatet. Samtidigt som man är helt besatta av ord, och t.ex. inte kan tolerera att det heter brandman istället för brandperson = bryr sig om benämningar.)
***
Varför känner jag då mig plötsligt benägen att erkänna detta hemska? Att jag är/varit med i en kult, som vägrar höra på andra bullar än de egna som mamma bakat?
Jo, eftersom det är uppenbart att feminism är en affective death spiral.
Jag måste liksom inse det här. Om det förklarar allt, då är det lite för bra för att vara sant. Khalifen:
"With intense positive affect attached to the Great Thingy, the resonance touches everywhere. A believing Communist sees the wisdom of Marx in every hamburger bought at McDonalds; in every promotion they're denied that would have gone to them in a true worker's paradise; in every election that doesn't go to their taste, in every newspaper article 'slanted in the wrong direction'. Every time they use the Great Idea to interpret another event, the Great Idea is confirmed all the more. It feels better—positive reinforcement—and of course, when something feels good, that, alas, makes us want to believe it all the more.
When the Great Thingy feels good enough to make you seek out new opportunities to feel even better about the Great Thingy, applying it to interpret new events every day, the resonance of positive affect is like a chamber full of mousetraps loaded with ping-pong balls."
When the Great Thingy feels good enough to make you seek out new opportunities to feel even better about the Great Thingy, applying it to interpret new events every day, the resonance of positive affect is like a chamber full of mousetraps loaded with ping-pong balls."
Feminism är en great thingy. Teorin om patriarkatet är en great thingy. Då gäller det att resista.
Jag har tidigare varit inne på att dissenters är bra, även om de har fel, eftersom de öppnar slussarna för alla andra att säga vad de egentligen tänker. Här kan Jaye (och varför inte Belinda Olsson?) ha en viktig funktion.
Själva red pilled-terminologin tyder dock, föga oväntat, på att anti-feministerna är lika övertygade om sin sak som feminsiterna som de vill argumentera mot. Så nu gäller det att resista hela red-pilled-rörelsen också.
Aldrig ska en få vila.
(Relaterat om mansroller: Begränsat utrymme; Khemiri; turist i Paris; alltför snurrigt; patriarkatets kvinnliga hjälptrupper; den fjärde ryttaren; myth; mythbuster; spoiler alert; still SCUM; Sisyfos; Vurmaren; plast/plats; flykten från matriarkatet; könsmaktsordningen; växa ihop; Pomerantsevs bok.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar