Mentala paradigmskiften

Alla generaliserar alltid utifrån ett exempel: Ett exempel.

 

***

 

Nämen, ärligt. Att vi människor har helt olika grad av tillit till andra, och att detta sannolikt är en effekt av variationer i hårdvaran, hjälper oss att förstå varför vi inte förstår.

 

För att relatera till det svenska politiska landskapet: Vänsterfolk tenderar att tro det bästa om Människan. Människan är innerligen god och välvillig och kommer inte fuska med bidrag eller bränna bilar av dåliga anledningar.

 

Högerfolk, å andra sidan, tror det sämsta om Människan. Självklart kommer folk att fuska med bidragen om de får chansen! Självklart bränner barnen bilar för att de är idioter!

 

Högerfolk och vänsterfolk debatterar sedan varandra, och irritation uppstår i båda lägren.

 

Kanske måste respektive läger förstå att den andra sidan också utgår från en verklig verklighet. Men att den från-sig-själv-generaliserade-modellen ser olika ut, på grund av att man själv ser olika ut.

 

Här finns ett skämt om att högerfolk är opålitliga as. Men det är inte riktigt min poäng.

 

***

 

Att fatta detta är att fatta något nytt. Ett fenomen som SSC skriver om.

 

Mentala paradigmskiften kan vara mer eller mindre subtila. Följande känner jag igen mig i, från det att ett enda KBT-tillfälle hjälpte mig att hantera en ångestspiral som höll på att förtära min arma själ:

 

"Ability to distinguish 'the things my brain tells me' from 'reality' – maybe this is better phrased as 'not immediately trusting my system 1 judgments'. This is a big part of cognitive therapy – building the understanding that just because your brain makes assessments like 'I will definitely fail at this' or 'I’m the worst person in the world' doesn’t mean that you have to believe them. As Ozy points out, this one can be easier for people with serious psychiatric problems who have a lot of experience with their brain’s snap assessments being really off, as opposed to everyone else who has to piece the insight together from a bunch of subtle failures."

 

En annan sådan insikt, som nog kommit till mig iom. SchäsLong-projektet, är att sanningen kan avvika från mina önskemål. Att denna inställning är en egenskap man kan eller inte kan ha, fick jag uppleva på en lekplats häromdagen. Jag pratade med en annan pappa om det här med att byta åsikt, skaffa sig varierade intryck och källor, etcetera, varpå den andra pappan genomgående menade att vissa hypoteser var dåliga oavsett om de var sanna eller ej. Hans prioritering var inte överhuvudtaget att få veta sanningen - det var att få fortsätta tycka vad han helt bekvämt kunde tycka utan att rucka på sitt hemmasnickrade normbygge.

 

Ett tredje exempel från den egna biografin är när jag nyligen insåg att det ju inte är verkligheten, utan modellen av verkligheten i min hjärna, som är stratifierad. Så självklart nu när jag inser. Men så oerhört otänkt tanke innan dess.