(Spoiler alert: Gamla och nya Blade Runner.)
***
Replikant eller människa? Spelar det någon roll? Banalt, trivialt. Eller?
Det finns en s.k. ”evig fråga” inom filosofin, en fråga som varje sund reduktionist förkastar, men som ändå tycks vandra på jorden i evigheters evighet, likt en zombie. (Jag väljer analogin med viss baktanke, om vilken ni snart skall bli varse.) Denna fråga är: Ska vi vara dualister?
Descartes postulerade tallkottskörteln. Detta organ var en överbryggande funktion mellan kropp och själ. För, Descartes var dualist. Han trodde att själen var ett, och kroppen ett annat. Köttet och anden.
Idéhistoriskt gods från kristendomen? Tja, det kan tyckas så. Men säkert ändå äldre. Svampätande schamaner i jägarsamlarstammar gjorde förmodligen också viss skillnad på det spirituella och det fysiologiska. Animismen bygger ju på idén om att tingen är besjälade – en begriplig uppfattning. En själ tycks besjälad – varför då ej floden; ej trädet; ej berget? Ej regnet? Ej hjordarnas förflyttningar?
Besjäla klippväggen med målningar, Cromagnon, ca 30 000 år sedan. Genom att emulera djuren drag kan klippan fås att representera dem. Det här är en pipa. Eller en vildhäst, en grottbjörn, en ullhårig noshörning.
I alla fall. Descartes trodde detta om detta. Han dog å andra sidan av fuktig luft i drottning Kristinas vanvård. Detta var gissningsvis förr i tiden. Vi kanske borde veta bättre idag?
Vi har inte evolverat organ till att betrakta våra egna kognitiva processer. Men idag har vi uppfunnit metoder att studera dem. Vi förstår att en flod, ett träd, ett berg, inte har de fysiologiska förutsättningar som krävs för att kognitiva processer ska uppkomma. Det är miljarders neuroner, signalsubstanser och elektriska impulser, ur vilkas myller det vi en gång kallade ”själen” emergerar.
(Hjärnan kan inte känna sig själv - källa, När lammen tystnar. Vi kan ha ont i benet, vilket är en känsla som uppstår i hjärnan. ”Benet” och ”upplevelsen av benet” eller upplevelsen av ”smärta i benet” är ontologiskt stabila fenomen. Men ”upplevelsen av benet” eller ”smärta i benet” existerar någon annanstans än ”benet”, nämligen i hjärnan. ”Upplevelsen av hjärnan” eller ”smärta i hjärnan” existerar emellertid icke, ens ej i hjärnan.)
(Kuriosa: Somliga kognitionsforskare menar att proprioceptionen är en central komponent i vår jag- eller medvetande-uppfattning.)
Då vi länge saknat bra verktyg för att observera det vi upplever som vår själ, har vi ofta förmodat att själen måste vara väsensskild från kroppen. Flera av våra teologiska system bygger på detta antagande. Vad skulle kristendomen, judendomen, hinduismen, islam, vara utan själen? Blott spett och spenar, spott och spån.
Det finns islamologer som är muslimer. Jag anser att det ena borde diskvalificera det andra. En religiös teolog är som en sjuk läkare. Eller nä, som en... som en religiös teolog!
Men, å andra sidan: Det finns filosofer som tror på…
--> ZOMBIEPROBLEMET <--
***
Dualismens sista utpost, mån tro?
Vissa filosofer menar att medvetandet, definierat som upplevelsen av att vara mig själv, står helt separat från köttet. Zombieproblemet består i att vi tänker oss en exakt kopia av oss själva, som agerar precis som vi, och vi frågar oss: Hur vet vi att den andra versionen av oss själva är medveten?
Dvs., kräver vi och vårt agerande ett medvetande? Eller exakt samma entitet kunna bestå, utan det vi kallar medvetandet?
Skulle köttet kunna vandra omkring utan själen?
En reduktionist föreställer sig att medvetandet i princip kan beskrivas som summan av våra neuronet etcetera, och att det inte finns något extra substrat som förklarar medvetandet. En 1:1-replikation av hjärnan, som körs i realtid, skulle då med nödvändighet ge upphov till exakt samma process. Dvs., samma medvetande, samma jag-upplevelse.
Problem: Är det då samma jagupplevelse som den originella diton? Skulle en exakt kopia av mig, verkligen vara jag, eller skulle vi ha två separata jagupplevelser, som är identiska minus all miljöpåverkan som sker efter separationen? (Jag noterar att den som, likt jag själv, tror på MWI anser att detta sker oändligt många gånger i varje minsta tidsenhet. Så inget konstigt med det. Konstigt dock måhända att uppleva två identiska jagupplevelser i samma universum.)
***
”Why say that you could subtract this true stuff of consciousness, and leave all the atoms in the same place doing the same things? If that's true, we need some separate physical explanation for why Chalmers talks about 'the mysterious redness of red'. That is, there exists both a mysterious redness of red, which is extra-physical, and an entirely separate reason, within physics, why Chalmers talks about the 'mysterious redness of red'.
Chalmers does confess that these two things seem like they ought to be related, but really, why do you need both? Why not just pick one or the other?
Once you've postulated that there is a mysterious redness of red, why not just say that it interacts with your internal narrative and makes you talk about the 'mysterious redness of red'?
Isn't Descartes taking the simpler approach, here? The strictly simpler approach?
Why postulate an extramaterial soul, and then postulate that the soul has no effect on the physical world, and then postulate a mysterious unknown material process that causes your internal narrative to talk about conscious experience?
Why not postulate the true stuff of consciousness which no amount of mere mechanical atoms can add up to, and then, having gone that far already, let this true stuff of consciousness have causal effects like making philosophers talk about consciousness?
I am not endorsing Descartes's view. But at least I can understand where Descartes is coming from. Consciousness seems mysterious, so you postulate a mysterious stuff of consciousness. Fine.
But now the zombie-ists postulate that this mysterious stuff doesn't do anything, so you need a whole new explanation for why you say you're conscious.
That isn't vitalism. That's something so bizarre that vitalists would spit out their coffee. 'When fires burn, they release phlogiston. But phlogiston doesn't have any experimentally detectable impact on our universe, so you'll have to go looking for a separate explanation of why a fire can melt snow.' What?
Are property dualists under the impression that if they postulate a new active force, something that has a causal impact on observables, they will be sticking their necks out too far?
Me, I'd say that if you postulate a mysterious, separate, additional, inherently mental property of consciousness, above and beyond positions and velocities, then, at that point, you have already stuck your neck out as far as it can go. To postulate this stuff of consciousness, and then further postulate that it doesn't do anything—for the love of cute kittens, why?”
Chalmers does confess that these two things seem like they ought to be related, but really, why do you need both? Why not just pick one or the other?
Once you've postulated that there is a mysterious redness of red, why not just say that it interacts with your internal narrative and makes you talk about the 'mysterious redness of red'?
Isn't Descartes taking the simpler approach, here? The strictly simpler approach?
Why postulate an extramaterial soul, and then postulate that the soul has no effect on the physical world, and then postulate a mysterious unknown material process that causes your internal narrative to talk about conscious experience?
Why not postulate the true stuff of consciousness which no amount of mere mechanical atoms can add up to, and then, having gone that far already, let this true stuff of consciousness have causal effects like making philosophers talk about consciousness?
I am not endorsing Descartes's view. But at least I can understand where Descartes is coming from. Consciousness seems mysterious, so you postulate a mysterious stuff of consciousness. Fine.
But now the zombie-ists postulate that this mysterious stuff doesn't do anything, so you need a whole new explanation for why you say you're conscious.
That isn't vitalism. That's something so bizarre that vitalists would spit out their coffee. 'When fires burn, they release phlogiston. But phlogiston doesn't have any experimentally detectable impact on our universe, so you'll have to go looking for a separate explanation of why a fire can melt snow.' What?
Are property dualists under the impression that if they postulate a new active force, something that has a causal impact on observables, they will be sticking their necks out too far?
Me, I'd say that if you postulate a mysterious, separate, additional, inherently mental property of consciousness, above and beyond positions and velocities, then, at that point, you have already stuck your neck out as far as it can go. To postulate this stuff of consciousness, and then further postulate that it doesn't do anything—for the love of cute kittens, why?”
***
Men visst. Alltid kan någon stackare steelman:na zombieproblemet bara lite, lite till, för att slippa - släppa - taget.
Åh, Sam. Släpp. Släpp taget…
…och släpp in Ridley Scott!
Ja, för visst fan är Blade Runner den mest intressanta diskussionen av zombieproblemet sedan tallkottskörteln pinglade till i Descartes sinne.
Replikanterna är icke människor. Deras minnen är icke verkliga. Men, allt tyder på att deras medvetandeprocesser är oskiljbara från våra egna.
Deckards jag-upplevelse är det inget fel på. Även när den där jävla origami-enhörningen dyker upp för att en gång för alla konstatera att Deckard är en replikant – så tickar jag-upplevelsen på oförhappandes.
Jag hoppas att jag inte är det första som noterat likheten mellan "Deckart" och "Descartes".
***
Den där nya Blade Runner-hjälten också, den där K. Falska minnen, falska drömmar. Vetskapen om detta, till skillnad från senioren Deckard. Men ändå. Det hela känns så verkligt för K, att när luckan kommer kan han inte låta bli att inbilla sig att just han är född och förlöst likt en inverterad Jesus.
Där Jesus, Messias, föddes utan att Maria befruktades – där icke-befruktningen var själva USP:en – så föddes en replikant i Blade Runne 2049 - överhuvudtaget! Likt en vanlig, inte så simpel jävla människa.
Det mänskliga är det heliga, sedan Gud dog – inte det ickemänskliga. (Parentes: Vem dödade Gud?)
Jesus var ickemänsklig, därför gudomlig. Replikanten i Blade Runner 2049 var icke-mänsklig, därför icke-gudomlig. Det gudomliga får möjlighet att uppstå när det lutar åt att replikantens födelse är mänsklig, dvs. vaginal. Jag må upprepa mig, men: Det mänskliga är nu det gudomliga. För det är själva själen, jagupplevelsen, medvetandet, som är det konstiga. Som är det förment icke-köttsliga.
Födas utan befruktning? Det är fan vanlig, o-gudomlig ickemänsklighet. Original-Jesus ain't got nothing on Replikant-Jesus.
***
Oavsett teologiska implikationer och tolkningar. Det görs uppenbart att 1:1-replikationen av en mänsklig hjärna med nödvändighet ger upphov till en motsvarande jag-upplevelse. Så till den grad att separationen mellan människa och replikant blir flytande och godtycklig.
En viss nivå av ironi, må hända. Att det är zombierna som dödar zombieproblemet.
Det är det tillräckligt bra kopiorna som illustrerar, att vi inte är någon kvalitativt annorlunda än världsaltet i övrigt. När en kopia är, i dess exakta bemärkelse kvalitativt identisk, då är den inte längre blott en kopia, eller hur?
***
Jag hoppas att detta ingjuter en känsla av frid. Av att kunna spankulera genom köpcentret utan att odöda kötthögar går Dawn of the Dead på er.
Ridley nack-Scott på zombie-jävlarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar