Schelling-punkter

(Rekommenderad bakgrundsläsning: David Friedman om äganderätt; Thomas C. Schellings The Strategy of Conflict.)

(Antropofagisk bakgrundsläsning: Schelling, Somalia och SSC; Trädgårdhsarbetet; postmodernism ändå; mot kulturrelativism.)

***

Shelling points är punkter där vi tenderar att samlas pga. att våra kognitiva kategorier gör att vi vet att andra kommer identifiera dessa punkter som meningsfulla, och vi vet att andra vet att vi kommer göra detsamma. Det handlar således om punkter med egenskaper som gör dem till lämpliga fyrbåk för samordning, när samordning inte kan lösas uttryckligen genom explicit kommunikation. Då jag har länkat Schellings bok i fulltext ovan, tänker jag att den som vill ha mer kött på benen med lätthet kan plöja kapitel tre, sidan 53. Friedman sammanfattar annars i sin text, också länkad i fulltext.

***

Antropofagi har tidigare diskuterat detta med partikularitet och kulturrelativism. Svenska normer är bäst i Sverige och somaliska i Somalia, har jag hävdat - även om förväntad medellivslängd kan vara ett mått för att berätta att Somalia är sämre än Sverige med ca 100 års marginal.

Vi noterar även att t.ex. demokrati, detta heligaste av heliga värden, verkar fungera på lite olika sätt givet olika underliggande kulturella, sociala och ekonomiska förutsättningar.

Och, den som glatt menar att staten är den optimala samordningsmekanismen, kan behöva uppmärksamma att andra samordningsmekanismer har tenderat att uppstå.

***

Friedmans modell ger oss en vink angående varför, om nu, väsensskildas system kan antas vara optimala lokalt. Friedman noterar att det som är mest effektivt, det som är moraliskt riktigt, och det som de facto bara är, ofta sammanfaller. Han ger också en förklaring till varför så kan tänkas vara fallet.

Först, moralen, för det är den lätta:

"What ought to be, on the other hand, is, at least in this essay, simply a description of my moral intuitions. If I conclude that the rules that would be just are similar to both the rules that exist and the rules that would be efficient, that may simply be evidence that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live in or the conclusions of my economic analysis."

Vi håller på hemmalaget, liksom. Sen kan vi rationalisera vår uppfattning med en Life expectancy-graf om vi har lust. Eller varför inte en hänvisning till någon gudom.

Så, varför det effektiva och det faktiska kan sammanfalla, dvs. varför effektiva system överhuvudtaget kan finnas. Friedman argumenterar för att det i vår kontinuerliga interaktion - vårt kontinuerliga förhandlande - spontangenereras Schelling-punkter. Avstampet är att våra kroppar och i viss mån våra tillhörigheter är våra som en funktion av att de är mest resurseffektiva för oss själva att använda. Jag kan lätt röra mig, men du måste använda resurser för att få mig att röra mig - genom teknologi, våld, hot eller manipulation.

(En i min mening otroligt intressant parentes här är Evsay Domars land/Labour-ratio-teori, som varit en av Antropofagis återkommande favoriter: Livegenskap är framtiden; lönetaket under 1300-talet; gött stoff angående slaveriteori; patriarkatet förklarat. I korthet går teorin ut på att tillgång-och-efterfrågan bestämmer priset på arbetskraft, och när arbetskraften blir för dyr är lösningen att förslava den. Men, varför inte förslava hela tiden? Enligt Domar, och enligt Friedmans modell, är det helt klart mer resurseffektivt att ha billiga men fria arbetare!)

Allt efter vår egen kropp, och möjligen några få andra utskjutande enheter, är fall för förhandling. Eftersom det är kostsamt att förhandla, och eftersom hala backar gör att vi vill etablera ultimativa ståndpunkter för att inte glida in i alltför otrevliga situationer, enas vi om naturliga samförstånd, vilka kan manifesteras men även skapas genom kontrakt. Friedman:

"I can control the motions of my body by a simple act of will. You can control its motions by imposing overwhelming force, by making believable threats to which I will yield, or in various other ways. Controlling it may be possible for both of us, but it is much cheaper and easier for me. In this sense, we may describe my body as my natural property. The same description applies to my gun—because I know where I hid it and you do not. Even land may be natural property to some extent if my detailed knowledge of the terrain makes it easier for me to use or defend it. Such property is natural inasmuch as my possession of it exists in the state of nature and is independent of social convention. The fact that I can control certain things more cheaply than you can is technology, not law or morals.

Natural property is a useful starting point for explaining the similarities among what is, what should be, and what would be efficient because it is relevant to all three.

If the account I have offered is correct, our actual civil order is the result of extended bargaining, based ultimately on natural property. It was my control over my body that made the initial steps out of the state of nature possible. So natural property is relevant to what is—to the existing pattern of laws and norms.

In a world of no transaction costs, any initial allocation of property rights is efficient. In a world with positive transaction costs, the basis for choosing among alternative allocations is the cost of enforcing and changing them. A set of rules in which I own my body and you own yours is superior to one in which each owns the other's body, or each has a half interest in each body, in part because it is so much easier to enforce. So we have a Coasian argument for the relevance of natural property to what is efficient.

This argument also provides a second connection between natural property and what is. My earlier arguments suggest that the evolution of rules tends to move in a direction that is at least locally efficient. If so, and if rules that allocate natural property to its natural owner are efficient, we would expect to observe such rules. Put differently, the argument for local efficiency of evolved norms provides a reason for some similarity between the rules we observe and the rules that are efficient."

Den andra delen är den "kulturella evolutionen" - effektiva Schelling-punkter kommer att sprida sig genom att andra tar efter, eller genom att vissa grupper dominerar, enligt en slags memetisk evolutionsprocess.

Så - somaliska systemet uppstår i Somalia, svenska i Sverige - kanske pga. skillnader i förutsättningar såsom - exempelvis - läskunnighet. (Mer på detta.)

Allt optimerar på förutsättningar. En ganska optimistisk tanke, faktiskt. Men - vilket kopplar starkt till demokrati-diskussionen - ger det oss insikten att det inte går att pådyvla system top-down! Det är istället förutsättningarna som behöver förändras.

***

Låt oss gå vidare. Friedman argumenterar för att rättssystem kan förstås som en slags överbyggnad som emergerar ur befintliga överenskommelser/normer/Schelling-punkter:

"If my analysis is correct, civil order is an elaborate Schelling point, maintained by the same forces that maintain simpler Schelling points in a state of nature. Property ownership is alterable by contract because Schelling points are altered by the making of contracts. Legal rules are in large part a superstructure erected upon an underlying structure of self-enforcing rights."

Varför ser vi då olika objektiva utfall? Vi har redan noterat skillnaden i förväntad medellivslängd mellan Somalia och Sverige, och pekat på att det finns variationer i förutsättningar som givetvis kan ha genomslag i sig själva, men också gör att olika normsystem blir optimala i relation till de varierande utgångspunkterna.

Så slår det oss att den intressant frågan är - varför är Sverige objektivt bäst i världen?

Ja, dels var det ju det där med "that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live", vilket motverkas med nämnda kulturrelativism. Jag skulle tycka det var lika kul att vara en huvudjägad hjärna på Borneo som en HR-chef i Limhamn, liksom. (Kanske är det sant, givet att Borneo är mer likt ancestral Environment - men i så fall är det inte pga. kulturrelativism utan pga. att den objektiva bedömningsgrunden är till Borneos fördel, vilket - återigen - är motsatsen till kulturrelativism.)

Jo, för att tillit är bra, har vi ju sagt. Och varför det? Jo, för att jämlikhet är bra, va? Eller så är jämlikhet bra för att tillit är bra.

(Om jämlikhet och tillit: Bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund.)

Det är ungefär samma länder, och samma lokalsamhällen, som har hög tillit, hög jämlikhet, låg korruption, etcetera positiva aspekter. Och ojämlikhet samvarierar med en uppsjö av samhälleliga problem.

Vad betyder då tillit, eller jämlikhet, i Schelling-punkt-sammanhanget?

En Schelling-punkt är relevant eftersom den är lösningen på ett samordningproblem. Vi kan acceptera ett sämre-än-idealt utfall, eftersom det kostar att förhandla, och vi inser att överträdelse av Schellingpunkter ger glidning som kanske vi själva, kanske motparten, inte kan acceptera.

Men, är utfallet tillräckligt suboptimalt är det lätt att tänka sig att Schelling-punkten ändå är oattraktiv. Det kan vara en för dålig deal för att vara acceptabel, även om det är en deal som förhåller sig till en naturligt samordnings-gräns.

Sociala problem såsom brott och elände är fina exempel på detta. Vi har extremt tydliga Schelling-punkter, utmärkta och/eller producerade av rättssystem och ordningsmakt. Men, är upplever jag min lott som tillräckligt dålig, bli Schelling-punkten irrelevant, och samhällskontraktet ifråga illegitimt.

Fuck y'all, kanske jag tänker då. Och slänger sten på tanks eller rappar om Detroit.

Utan att varken dra eller utesluta några kausala pilar mellan jämlikhet och tillit, är det också nära till hands att tänka sig att tillit kan vara en funktion av att vi tror oss veta att andra människor upplever Schelling-punterna som legitima.

För att referera till Schellings kartexempel (för dig som läst boken): Är det tillräckligt jävla långt till bron kanske man bara skiter i att möta upp med sin fallskärmshopparkompis, och satsar på att klara sig själv istället.

Det måste såldes finnas ett intresse för samordning från första början.

***

Nästa högflygande idé - för nu är det dags att hoppa rakt från socialismen in i kognitionsfilosofin - är följande: Är intersubjektiva fenomen, och kanske begreppsliga kategorier i allmänhet, att betrakta som kognitiva Schelling-punkter?

(Frågan är såklart lide meta, eftersom även kognitiva Shelling-punkter är en kategori, som jag nu försöker lansera. Men häng mä!)

Vi vet sedan idogt LessWrong-läsande att verkligheten är den enda perfekta kartan, men att verkligheten inte går att vika ihop och lägga i handskfacket. Vi vet också att alla generaliseringar läcker, och att etiketterna kan spela mindre roll, men att så länge vi vet vilka element och attribut som konstituerar Pluto så skiter vi i om det är en planet eller ej; och vi kan ha nytta av att förhålla oss till multidimensionella normalfördelningar i sak-rymden. (Där finns alltså alla objekt, och på alla axlar alla egenskapers alla värden - och vi ritar in våra begreppsliga bubblor för att så konstruktivt som möjligt fånga alla faktiska fall, utan att behöva hålla koll på alla faktiska fall.)

Så, vi måste skapa kategorier för att kunna tänka och tala, tolka och förstå, dela exformation och kommunicera information. Vi kan förhålla oss på lite olika sätt till dessa kategorier, bl.a. beroende på om vi har lärt oss knepet att dissolve:a the question eller ej.

För att vi ska förstå någon annan måste vi dela exformation - dvs. samma kategorier måste finnas i den andres hjärna. Ju mindre perfekt överlapp, desto svårare att förstå varandra - men kanske desto mer att lära av den andre, om glaset sas. ska ses som halvfullt.

Att göra sig förstådd är, conversely, att bearbeta någon annan (indirekt, gissar jag, via närliggande eller sammanlänkande kategorier - typ kanske t.ex. kan ses som att man går in och skär lite i någons befintliga kategorier, plockar bort en del, visar på varför det är en mer relevant avgränsning, etcetera - lite kognitiv titthålskirurgi medelst argumentation...) tills en tillräckligt överlappande kategori rent neurofysiologiskt uppstår i deras hjärna.

Ska vi hålla på att samordna med många personer, eller behöver vi snabbt samordna även bara med få personer, måste vi sannolikt förhålla oss till befintlig exformation/befintliga kategori-överlapp. Dessa, menar jag nu, out of the blue, kan beskrivas som vad jag vill kalla kognitiva Schelling-punkter. Kategorier som vi kan samordna oss runt.

("Vedertagna begrepp" är en lite less fuckedi-fuck-fejsig term för det, antar jag. Men så har jag heller aldrig skämts för min fuckedi-fuck-fejsedness. Vedertag eder bak - eller för att tala med en Schelling-punkts-ignorerande nihilist: Fuck y'all.)

***

Vi slänger utan vidare addendum oss in i korrespondensens underbara värld, för att inhösta ett närmast dagsfärskt exempel. Möt Majestät Maximiliam, 23 år, och hans pen-pal Erika Trotzig, 44. (Alla likheter med verkliga personer eller verklig korrespondens är slumpmässiga.)

 

MM: Jag tycker att Jungs arketyper är ointressanta, eftersom Jung påstår att varje arketypisk bild i sinnevärlden är förvrängda versioner av de verkliga arketyperna. Det är jävligt convenient och ad hocigt som tusan. Kontentan är att det finns oändligt många mikro-arketyper, som tvingas in i de övergripande arketyp-kategorierna. Men inte nog med att det finns oändligt många arketypiska bilder... Det finns tydligen även oändligt många verkliga arketyper, som vi aldrig kan uppleva, i en oändlig hierarki av super-arketyper, super-super-arketyper, osv. Så vad är då en arketyp annat än en godtycklig del av en oändlig helhet?

 

ET: Men - fördelar sig inte allting på ett oändligt kontinuum tillslut? Så Jungs gränsdragningar i det thingspace där olika medvetandestadier och deras fysikaliska representationer finns, kan vara ändamålsenliga enligt något kriterium, även om vi kan finfördela antalet arketyper in absurdum, eller kan notera avvikelser eller överlappningar. Jag menar att din kritik mot Jung kan vara fall av isolated demand for rigor givet att du godtar andra generalsierningar utan motsvarande invändningar, i andra sammanhang.

 

MM: Jag ändrar mig plötsligt men låtsas som inget! Jag har ingen kritik mot arketyperna i sig, eller några andra kategorier för den delen. Varför tror du det? Jag menar bara att teorin inte direkt säger något särskilt i sitt överdrivna generaliserande. 'Allt är allt, men går att dela upp' är ingen bra teori.

 

ET (försöker desperat förklara varför just Jungs arketyper är mer relevanta kategorier än vilken som helst annan godtycklig avgränsning av den ting-rymd-domän där olika mänskliga medvetanden tenderar att befinna sig): Nu tänker jag att alla kategoriseringar som vi använder oss av är Schelling-punkter, dvs. ngn slags minsta gemensam nämnare för vilka kategorier vi kan enas om som relevanta - men spontangenererade såsom Schelling-punkter är. Då kanske Jungs arketyper är extra rimliga eftersom de är precis på den nivå där vi alla kan enas! Vi enas kring Hjälten, Vise mannen, Narren, med flera. I förlängningen kring Analytikern och de andra i det Jung-baserade personlighetstestet som Antropofagi brukar slösa digital trycksvärta på. Dessa kategorier är kognitiva Schelling-punkter, dvs. begreppsliga fyrbåk att samordna oss kring.

 

MM (citerar Friedman och insinuerar i samma andetag att ET har en agenda): 'One can interpret a good deal of bargaining behaviour in this light—as an attempt by one party to make the other see the situation in a particular way, so as to generate a Schelling point favorable to the first party.'

***

Det som MM konstaterar är att diskursiv påverkan kan ske genom att en aktör försöker etablera vissa kategorier - detta ser vi ständigt i den sk. "debatten", kring hur politiker och lobbyister vill vara först med problembeskrivningar. Är väl kategorierna på plats, så är det svårt att inte använda dem att samordna kring. "Vi ses vid ett av de många likadana husen", liksom, "istället för vid den enda och väldigt unika bron". Inte så lätt!

ET:s poäng står sig möjligen dock: Finns det anledning att nyttja vissa kategorier, om de nu är våra minsta gemensamma nämnare? Samordning kommer hur som helst att uppstå. Oavsett om kategorierna är kulturellt betingade, eller biologiskt hårdkodade i våra kognitionsmaskiner.

***

I alla fall. Det här med intersubjektiva fenomen, som onekligen är en ganska speciell kategori av kategorier. Är det så att intersubjektiva fenomen är väldigt bra som Schelling-punkter? Att vi alla kan samlas kring "kristendom" eller "pengar"? Eller, är det till och med så att intersubjektiva fenomen är Schelling-punkter? Att det är därför de finns, för att något varit bra att samordna kring?

(Bakgrund: Sönderfallet; flägz; diskade; postnihilism i rapp-Sverige; o-originellt; det fina med Houellebecq; vilken -pi; satyren och satiren; ideologi = religion; parentes; Pomerantsevs bok; världsjaget.)

"Samhället" är ju om inte annat både ett intersubjektivt fenomen - eller ett antal sådana i en intrikat väv - och en samordningsmekanism.

(Bakgrund: Allas lika värde; värderingar; igen om lika värde.)

Intersubjektiva fenomen bygger ju på att vi har gemensamma kategorier, vars ontologiska status så att säga enbart bestäms av vår gemensamma tro; vårt ömsesidiga bedrägeri.

Den ontologiska statusen ska dock för den sakens skull icke nedvärderas - vi noterar att monetary shocks har större effekter på t.ex. sysselsättning än vad real shocks - såsom jordbävningar, terrordåd och tsunamis - har. Det är också intersubjektiva fenomen som har samordnat mänskligheten i organiserade samhällen - i stort och smått, imperium och lokalsamhälle - oavsett om vi i dagsläget kan vara skeptiska till sanningshalten i t.ex. nazistisk esoterism, salafism, sufism, zoroastrianism, buddism, eller scientologi.

Någonting, kanske skapelsebloopers i form av kognitiva buggar, har gjort oss benägna/förmögna att samordnas kring mer eller mindre dumma idéer. Som själva begreppet "intersubjektivt fenomen" öht. förstås - i Houellebecqs ord som en "lögn som förändrar verkligheten" - så är själva samordningen, inte själva sanningen, det höggradigt centrala. Det spelar ingen roll om din ideologi är dum i huvudet, om den får dig och dina kompisar att kötta tillräckligt enträget i grupp.

Schelling-punkter är relevanta endast där kommunikation är omöjligt - det handlar som bekant om att samordna icke-uttalat. Hade vi kunnat säga "vi ses vid trädet" så hade vi inte behövt ses vid bron.

Vad är då kommunikationsbristen i fallet "intersubjektiva fenomen"? Tja, förmodligen själva lögnaspekten. Det går liksom inte att ha en explicit diskussion om vilken guldkalv som ska dyrkas, på vilket sätt, eftersom hela poängen är att man faktiskt tror på skiten. Förmodligen är det därför all möjlig dyrkan uppstått kring väldigt naturliga Schelling-punkter, såsom solen eller månen. (Ack, så sci-fi det är med dessa synliga himlakroppar - och så tufft med fenomen som är helt singulära, individuella. Månen är fan ingen kategori, änna! Månen är månen! Den enda representationen av sin egen klass. Extremt fett.)

 

På samma sätt är guld, eller snäckskal, eller tulpanlökar, att betrakta som ursprungliga Schelling-punkter i det intersubjektiva fenomenet "pengar". Sedermera har vi upprättat mer komplexa system av punkter, men i begynnelsen fick man hålla till godo med att samordna kring det som glittrade. Inte bara säga "kottar", byta alla mat mot den andres kottar, och så säger den andre "nu skiter jag i kottar plötsligt". Då faller ju alles.

***

Så har kategorin "Schelling-punkt" uppstått i Antropofagis hjärna, och som synes genast infiltrerat flera av bloggens kärnverksamheter. Ökar förståelsen när ett nytt begrepp tillgodogörs av hjärnan, eller flyttas bara begreppen omkring i den skramlande asken med stenar där inne? Jag tror ändå det förra, i viss mån. För få kategorier gör analysen andefattig och ensidig.

Och, där fick kanske MM rätt tillslut. Vi vill inte stå där med fem jungianska arketyper. I alla fall inte hela tiden. Vi vill ju se nya kategorier födas i våra hjärnor; vår förståelse finfördelas och blomstra, vissna och fördelas om; ånyo planteras än ute på balkongen, än i fönstersmygen.

Ack MM. Din listigt planterade kognitiva fälla har nu slagit igen, så som du sannolikt förutsåg. Ja, jag ser på vår korrespondens ungefär som duellen mellan de exponentiellt-ökande-IQ-mutanterna i Ted Chiangs novell Understand. Och du vann den här ronden.