"As you approach the truth, your loneliness increases" sa typ Iggy Pop på typ teve. I nån dokumentär som också inkluderade Houellebecq, så det kan man ju gissa vad det är för "truth" nämenvettnivad.
Antropofagi oscillerar, som mellan så mycket annat, mellan mer eller mindre postmodernism. Men, i grunden står jag fast vid den kausala realismen, och att det finns en objektivt existerande verklighet oberoende av mig och min perception. Samt, vilket också är viktigt, att jag kan ha uppfattningar om verkligheten - uppfattningar som är olika mycket värda. (Hej, spaghettimonstret.)
Men ändå: "Sanningssägare" är ett begrepp med till viss del negativa konnotationer. Personer som tror sig veta bättre, men som definitivt inte gör det.
(SSC skriver:
"Suppose you thought that modern science was broken, with scientists and grantmakers doing a bad job of focusing their discoveries on truly interesting and important things. But if this were true, then you (or anyone else with a little money) could set up a non-broken science, make many more discoveries than everyone else, get more Nobel Prizes, earn more money from all your patents and inventions, and eventually become so prestigious and rich that everyone else admits you were right and switches to doing science your way. There are dozens of government bodies, private institutions, and universities that could do this kind of thing if they wanted. But none of them have. So 'science is broken' seems like the same kind of statement as 'a $20 bill has been on the floor of Grand Central Station for a week and nobody has picked it up'. Therefore, modern science isn’t broken.")
Det hela handlar om varför man ska lita på konsensus. Den bästa strategin på insidan av Aschs konformitetsexperiment är att notera sin avvikande uppfattning, men samtidigt erkänna att det är osannolikt att man själv har mer rätt än alla andra.
I vissa frågor finns det dock olika konsensuskluster. En sådan fråga är genusvetenskapens vetenskaplighet. Eller strängteorin, inom den teoretiska fysiken.
Svenska genusvetare tycken en sak. Andra vetenskapspersoner tenderar att ha avvikande uppfattning, kanske inte minst evolutionspsykologer.
Det en själv kan notera är att genusvetarna inte gärna diskuterar själva sakfrågorna, vilket måste anses vara kompromenterande. Varför inte diskutera sakfrågorna om man har rätt, eller för den sakens skull om man är intresserad av att få en mer sann åsikt? Stötestenen här är givetvis vad man lägger i begreppet "sann". Men ändå - bara ad hominem-argument och psykologiserande? Really?
***
Med detta sagt vet Antropofagi hur riskabelt det är att faktiskt börja hålla sig med Sanningar - målet är ju att faktiskt ha rätt, inte att få rätt. Det finns naturligtvis en möjlighet att genusvetarkonsensus har mer rätt än t.ex. evolutionspsykologi-konsensus, även om det verkar osannolikt givet rådande bevisläge.
För att inte missa något här - för att inte börja hålla sig med en ny great thingy i det ögonblick en gör sig av med en annan - så känner sig Antropofagi manad att blanda upp sina intryck lite. Jag har nämnt att det varit mycket Aron Flam och Sam Harris på sista tiden. Dags för lite motståndarsida istället.
Så, dieten för rehabilitering från libertarian-islamofob-sexisterna: Antropofagis favorit marxist-feminist Liv Strömqvist! Ja, jag har sovit. Snarkat och slumrat, på
Åh, vilken given succé! Vilken själklart effektiv medicin! Vilket toppenrecept på rehab!
Varför? Jo, som sagt. Strömqvist är ingen galen, inskränkt, revirpissande genusvetar-sekterist, så vitt Antropofagi vet från serier och poddar och Bang. Hon klagar på identitetsvänstern lika mycket som en annan, och kan skilja på rondellhundar och mordhot. Detta är i alla fall den bild jag fått.
Men ack. Efter att ha backtrackat de tre senaste avsnitten är Antropofagi mållös av besvikelse.
Visst, podd-partners Caroline Ringskog är värst. Mycket mer slentrian-maktanalyser. Men även du min Liv.
***
Jag kanske ska börja med de bra poängerna. Några sådana går nämligen hem. I senaste avsnittet, om Grotescos patriarkatsavsnitt, frågar man sig:
Varför mådde t.ex. Monica Zetterlund så otroligt mycket sämre än någonsin Hasse & Tage?
Jo, för att dudes skriver manus som reducerar kvinnorna till enstaka, ensidiga roller. (Den med lite koll på just Zetterlunds biografi skulle kunna ana att mammarollssvekets stora skam också kan kosta psykiskt - liksom dryck och droger, så klart.)
Varför så många kvinnor i serievärlden och skönlitteraturen? Jo, sannolikt mindre beroende av ojämställda strukturer i branscher där det inte behövs pengar och nätverk på samma sätt som i dyra teveproduktioner.
Så en poäng jag bara kan hålla med om till hälften, och som därmed för oss in på klaget. Varför så många mediokra män i showbiz? Det är ett mysterium, tycker Antropofagi liksom Liv & Caroline. Men, Liv & Caroline undrar egentligen varför det är så få mediokra kvinnor i showbiz - och det går ju fan knappast att skriva under på. De lyfter själva i andetaget innan humorserien Full Patte, som är den tråkigaste skiten någonsin att ha krystats fram med ett budskap.
Och där, som sagt, kommer vi in på klaget. (Och nu blir det lite rantigt... Varning utfärdad.) Man undrar varför det överhuvudtaget kallas "killgissa", för de spaningar som på löpande band graveras i stenplattor är så dåligt underbyggda att hålfötterna faller till marken. Observationerna så selektiva; tolkningarna så godtyckliga; motsägelserna så uppenbara; övervägandena av alternativa hypoteser så obefintliga. Det är uppenbart, tyvärr, att även genier som Strömqvist kan svepas med i affektiva dödssiraler.
Det handlar inte om att ta på "genusglasögonen". Det handlar om att ta ut de vanliga ögonen, och sen trippa på ketamin medan man mässar SCUM-manifestet genom en mistlur.
***
När jag tar till så hätska beskrivningar är det kanske dags att i alla fall jag underbygger en smula. Så, några exempel.
Liv & Caroline klagar (i samma Grotesco-avsnitts-avsnitt) om att det är så himla dåligt att killar i vissa teatersammanhang spelar tjejer, istället för att släppa in lite äkta XX-könskromosomer. Sen ägnas ca en hel prata åt att Mia Skäringer inte borde tvingats vara med i Solsidan. För att tala med dagens ungdom: Wtf? (Dessutom, sämsta spaningen att det bara är killar som gillar Solsidan. Jag känner personligen noll män som gillar Solsidan, men ett antal kvinnor. Jag skulle också våga påstå att individvariationen är mer intressant i just det här fallet: Jag känner väldigt många män och kvinnor som inte skulle ta i den där skiten med ögon-tång.)
Nästa exempel: Däjm, vad det rantas om att män tar plats och gör saker och syns och... Hallå vänta nu. Vilken identitär falang företräder ni, kära VITA CIS-HETERO-KVINNOR!?!? Fetstilad Kanye West-capslock åsido, så verkar det inte som att Liv & Caroline ser den "identitetsvänstern kannibaliserar på varandra på Twitter"-fälla som de vandrar rakt in i. Istället för att hejta på Grotesco för att de är män - vilket de givetvis inte uteslutande är - så bör väl de kvinnliga humorgrupper som inte finns eftersökas? Ska vi gå på strukturella förklaringar, vilket jag tror att jag, Liv & Caroline egentligen är överens om att vi ska i det här fallet, så är det ju knappast Grotescos fel att de gör ett skitfett avsnitt om patriarkatet. När vi frångår den individcentrerade moralistperspektivet hamnar vi i rätt mycket mer komplexa sambandsvävnader än så.
En får anta att Grotesco enbart strävar efter att göra ballast möjliga humor, och i största möjliga utsträckning själva njuta av sitt värv - vilket är exakt vad de ska göra. (Där har t.ex. nämnda Full Patte rätt så mycket att lära.) Att det sedan sannolikt föreligger strukturella orsaker som bidrar till att förklara att kvinnor i lägre utsträckning bildat kollektiv, burits fram och fått pengar - det kan knappast Henrik Dorsin lastas för personligen. I korthet: Ha kakan, eller ät kakan. Är det Dorsins fel att han finns, ja då är det kvinnorna som inte finns fel att de inte finns. Sluta godtyckesblanda moralism och förståelse - försvar och förklaring.
***
Okej, det här är ingen vetenskaplig forskning, och utger sig heller inte för att vara det. Antropofagi vet mycket väl hur härligt det är att ogenerat ranta i blindo, och Liv & Caroline har (dessvärre) inte sämre vetenskapsfilosofi än your avarage ledarsidesskribent.
Dock: Detta harvande av normhypotesen och offerskapet i alla läge, är dock den feministiska subkulturen-blev-mainstreamkulturens epicentrum och livsblod. Det sköna i att ställa åsiktsfötterna så djupt som möjligt i leran, gör att alla gräver ner sig. Den konfrontativa estetiken - som t.ex. även nämnda Glitterfittan exemplifierar - är berusande i sin kompromisslöshet. Däremot är den inte så bra på att söka förutsättningslöst i hypotesrymden.
Liv & Caroline får naturligtvis säga ungefär vad de vill. De har inte heller färre goda poänger, eller fler dåliga dito, än gemene poddperson. Däremot är Antropofagi besviken på dem, eller i alla fall på Liv. Jag trodde liksom bättre om denne högburne kulturpersonlighet. Att hon var lite mindre fastlåst i normförklaringen. Kanske lite mera intresserad av en mångfald av perspektiv.
Kanske är det inte syftet med podden. Så kommer den inte heller fungera som rehabiliterings-medicin. Jag inser att jag, sannolikt pga. Rationality: From AI to Zombies-läsandet, har fått väldigt svårt att bara svälja ner en massa helt ogrundade åsikter - i alla fall när jag väldigt, väldigt enkelt kan tänka ut ett par, tre alternativa förklaringar som verkar mer sannolika än den som anförs. Det går liksom inte att bortse från alla felslut och ogrundade generaliseringar.
Antropofagi brukar klaga på nationalekonomin för att den i för stor utsträckning baseras på orealistiska antaganden. Men, som en ekonom-vän noterade nyligen - sociologin är ju definitivt minst lika wack i exakt denna bemärkelse. Skillnaden är att nationalekonomin uttryckligen talar om modeller och antaganden - sociologin låtsas i regel som ingenting.
Dessutom måste vi väl tänka lite om, när varenda premiss som de sociologins domäner där genusvetenskapen dväljs nu slagits i spillror?
***
Ett litet, kanske pinsamt, erkännande. Jag ser det nu överallt omkring mig. På barnkalas, på stan eller på jobbet. Alla de där instanserna när någon borde säga "oj, det här motsäger ju min teori!".
Vad menar jag? Intersektionalitetsbelästa kollegor kan ha ett stort antal interaktioner med män i ett stort antal uppdrag. Så, någon enstaka gång, är någon individ som också är man på något sätt otrevlig mot dem. Det är självklart reell otrevnad, trista härskartekniker eller översittarbeteende. Då heter det: "Typisk!" Och så skvalpar det ut en kvarts medhåll om könsmaktsordningen. Trots att händelsen i själva verket är väldigt otypisk.
Alla de många, många fler gånger när män är trevliga eller beter sig neutralt, räknas ej. Vad som ej heller räknas är alla de gånger då kvinnor är otrevliga på samma sätt, eller då män eller kvinnor är otrevliga på samma sätt mot en manlig kollega.
Att selektiviteten på planeten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar