Antropofagi

fredag 18 februari 2022

Underjorden

Många av oss i Antropofagi-teamet uppskattar både djurkuriosa och azteker. Turligt nog finns det en minsta gemensam nämnare: Avokado!

Som vi lärt oss av Camilla Townsends The Fifth Sun är det mexica-folket vi menar när vi slarvigt säger "azteker" - och hörru, det uttalas mechiika. Mexica-folkets språk, nahuatl (uttalas nawat) är rätt festligt, och Townsends listning av uttals-reglerna klart behjälplig för den som vill prata om Cuetzalcuatl och henoms vänner.

Den som känner att den börjar vibba med nauhatl kommer strax känna igen "avokado" som ett typiskt nauhatl-ord; "āhuacatl" betyder "testikel" på nauhatl, vilket gör avokadofruktens benämning till den näst mest träffande falliska efter "ekollon." Mexica-folket odlade förutom majs, tomat, squash och bönor även avocado på sina flytande farmer kring huvudstaden Tenochtitlán.



Avocadon har kallats för ett "evolutionens spöke," eftersom de stora frukterna en gång i tiden åts av jätte-sengångare, som bajsade ut kärnorna och på så sätt spred frukten över Sydamerika. När jättesengångarna dog ut, fortsatte dock människor att odla frukten som på så sätt kom att överleva sin symbiotiska relation med de nu utdöda jättarna.

(Jag trodde mig kunna slå hål på den här teorin en smula genom att påpeka att papegojor jag en gång såg i en naturfilm formligen frossade på avokado, och att fåglar borde kunna sprida kärnorna mer effektivt än någon jättesengångare. Dock har jag sedermera läst mig till att avokado innehåller giftet persin, i doser som är ofarliga för människor men desto farligare för papegojor. För mycket persin kan tydligen leda till hjärtfel hos fåglar och avocado är även farligt för många tamdjur. Persin beforskas med avseende på cancerbehandlingar, då i kombination med cellgifter. Giftets ursprungliga funktion hos avokadon verkar vara att skydda mot svamp- och insektsangrepp. Hur det gick med de stackars papegojorna i naturfilmen vet jag inte.)

Som vi varit inne på levde människor och jättesengångare en gång sida vid sida. De största jättesengångarna var stora som elefanter och frodades fram till ca 10-11 000 år sedan, men det finns exemplar daterade till så sent som 7 000 år sedan. Den enda bekräftade slaktplatsen (där människor bevisligen slaktat en jättesengångare) är påträffad i Argentina och daterad till 12 600 år sedan.

Sengångarna levde troligen i flock i savannliknande habitat, men det finns gott om bevis på att individer ofta grävde kilometerdjupa gångar under jord.

Sengångar-tunnel.

Det figurerar även teorier om att sengångarna i vissa fall var rovdjur eller i vart fall omnivorer, och att deras klor kunde nyttjas till att dräpa. Detta föranleder en liten reflektion. Uppenbarligen var klorna utmärkta grävverktyg, och sengångartunnlarnas väggar är täckta av klösmärken. Vi kan även notera likheten - konvergensen - mellan jättesengångaren och Therizinosaurus. Therizinosaurus var så vitt man vet en utpräglad växtätare, trots att den utvecklats från köttätande dinosaurier. Dess feta buk var utmärkt jäsgrop för vegetabilisk föda, och klorna fungerade tydligen utmärkt som salladstång.

(Varning dock för cirkelbevisning här. Kanske är just konvergens-argumentet det som lett till uppfattningen att Therizinosaurus klor är lämpliga för att äta växt. På Wikipedia kan vi nämligen läsa:
"The unusual arms and body anatomy (extrapolated after relatives) of Therizinosaurus have been cited as an example of convergent evolution with chalicotheriines and other primarily herbivorous mammals, suggesting similar feeding habits. The elongated hand claws of Therizinosaurus were more useful when pulling vegetation within reach rather than being used for active attack or defense because of their fragility, however, they may have had some role for intimidation."

 Chalicotheriinae var förresten coola stora däggdjur:


Slutparentes.)

***

Vi har då etablerat samband mellan azteker och jättesengångare, via avokadon. Vi har även pratat om att jättesengångare uppvisar konvergens med Therezinosaurus, men också att jättesengångarnas kroppsplan var utmärkt för att gräva underjordiska gångar. Låt oss då ta det oundvikliga nästa steget - att tänka oss hur Tolkiens dvärgar kunde utvecklas till ett fräckt mullvadsfolk med långa grävklor istället. Tänk dig korta, tjocka små (blinda?) guppar med enorma klo-labbar, som gräver sig fram under mark!

Det är en oundviklig tanke som förtjänar betänkande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar