Förvärva, fördärva

Förvärva, fördärva, förvärva, fördärva.

Den intergenerationella konflikten är genomgripande, men olöslig.

Känslan av orättvisa finns där hela tiden. För oss som sparar blott för att få se det sparade spenderas. För oss som bygger för att se det rivas och som lagar för att se det ödeläggas.

Jag är Omhändertagande. Jag vill ändå tro mig vara kapabel att tillämpa en generös tolkning av de Gladas predikament. För att vara så transparent som möjligt vill jag ändå vara öppen med att det är svårt för mig.

Och jag vill vara öppen med min avund. De Glada är så vackra. Med prunkande fjäderdräkt dansar de igenom livet, övertända av kåthet och brunst - känslor som jag bara kan gissa mig till upplevelsen av, men som synes vara fullkomligt extatiska, och som det skrivits hyllkilometer av poesi om. Av Glada poeter, för Omhändertagande studenter.

Tänk, att det är vi Omhändertagande som pumpar entropin och som genererar nyttan och som ackumulerar välståndet och som driver maskinen. Och ändå är det vi som är fullkomligt oansenliga, förkrympta och blyga, halvt osynliga och tysta.

Vi som föder, vi som fostrar, vi som försörjer. Vi som investerar och skapar och bygger och strävar.

De glada dansar, spelar, sjunger, kysser. Frestar varandra med den egna kroppens alla hala utskott, tills att kutterspelet eskalerar till frenesi och festen till en orgie. De föds av Omhändertagande föräldrar, ledsagas trygga ut i livet, där de sen fördärvar sin förgivettagna arvslott. Deras liv är explosionsartad dekadens och sorglös konfetti.

Så släpper de sina sporer och vi gror. Vi stiger upp ur leran, ensamma och bedrövliga vaknar vi upp till en trasig värld. Vi hugger i och vi kämpar, ensamma och bittra över föräldrar som vi aldrig känt. Vackra, extatiska Glada som har festat bort allt och som efterlämnat ruiner.

Vi städar upp efter dem, och när allt är i ordning så föder vi könlöst våra Glada barn. Vi fostrar och försörjer dem, och vi får inget annat tack än att se dem dansa ut i skymningen i sina vackra fjäderdräkter. Vi känner endast sekundärglädje i våra liv - glädje över deras glädje.

Och vi vet att allt det vi förvärvat kommer de fördärva.

Om pandemin tillåter

(Följande blogginlägg skrevs ursprungligen för ett annat sammanhang, varför det är lite onödigt corny. Så kan det gå.)

***

Insha’Allah, sägs det. Om Gud vill.

Huruvida troende egentligen tror på Gud är en öppen fråga, nuförtiden. Vissa menar att de gör det, och det bör vi givetvis respektera på samma sätt som vi respekterar alla åsikter. Troende anser att de tror, oavsett vad jag tror om det.

Men det är just det: Skillnaden på tro och åsikt. Willy Kyrklund låter den romerska ståthållaren Pontus Pilatus göra distinktionen, angående huruvida han främst ska gå till historien som den som lät korsfästa Jesus:

Mera torde mitt eftermäle rymma. Det är icke lätt att upprätthålla lag och ordning i ett land av upprorsmakare och galna präster. Min hand var hård. Jag har bestraffat uppviglare och fanatiker. Jag har byggt kloaker och vattenledningar. Jag har tvingat gott i ont. För mildhet lär jag icke bli ihågkommen, men kanske för godhet.

[…]

Jag har gjutit blod för att spara blod.

Är detta en god gärning? Du vill ju vara god.

Detta är i alla fall en förnuftig gärning. Vad som skall ske kan jag icke veta. Men utifrån vad jag vet nu, har jag handlat förnuftigt. Min godhet bör bedömas efter detta. Jag tror att vad som är gott eller ont måste ha något samband med vad som är förnuftigt. Jag tror att moralen måste byggas på förnuftet.

Du har sagt det själv, Pontius Pilatus.

Vad då har jag sagt?

Att du tror.

Tillåt mig att ändra mig. Jag tror icke. Jag anser.

Förutom att på ett stilistiskt fulländat vis redogöra för det naturalistiska felslutet – huruvida vi kan härleda bör från är – låter Kyrklund alltså Pontus Pilatus göra skillnad på det han tror, och det han anser.

Det föreligger en vida spridd tro på tro. Med det menar jag att många tror att de tror, exempelvis på Gud, men att de egentligen inte förväntar sig observationer som verifierar Gud, samt att de egentligen skulle bli förvånade av observationer som verifierar Gud. I allt väsentligt tror de inte på Gud. Men, de tror på att de tror på Gud.

Innan den vetenskapliga revolutionen började nysta upp diverse sakförhållanden om världen, trodde många – de flesta – verkligen på Gud. Man uppfattade Bibeln som en historisk redogörelse, och förväntade sig att finna arkeologiska belägg för vad som där nedtecknats. Man trodde att skapelseberättelsen var korrekt i sak, och att vår planet sålunda var ganska ugn. Allsköns vetenskapliga upptäckter har sedermera överraskat de individer som verkligen trott.

Idag upplever få religiösa individer vetenskapliga landvinningar som särskilt förvånande. De har nämligen i allmänhet separerat sin tro från sina förväntningar på omvärlden. Deras tro rör nu istället ofalsifierbara abstraktioner, social tillhörighet, och metafysik.

***

”Om Gud vill.” På senare tid har ett annat uttryck nästlat sig in i språket:

Om pandemin tillåter.

”Det blir bäst om vi kan köra workshoppen på plats i februari. Om pandemin tillåter.”

”Vi skulle föredra att göra intervjuerna ute i er verksamhet, om pandemin tillåter.”

”Vi kunde ju ta en lunch senare i vår. Alltså om pandemin tillåter.”

”Vi åker nog till Skåne i jul. Om pandemin tillåter såklart.”

Pandemin är den nya osäkerhetsfaktor som löser upp ramarna för vår planering. Man kan gissa och tro, men man kan inte göra det med någon högre konfidens. Framtiden är mer oviss än vad den brukar vara. Mer oviss än vad den har varit på länge.

Förr var framtiden ofta oviss med avseende på livsavgörande variabler såsom tillgång till mat, fred, och rättsskipning. På den tiden då framtiden var oviss på en vardagsnära och livsavgörande nivå, var Gud eller liknande omskrivningar för force majeure det allmängiltiga uttrycket för osäkerhet. Just nu, hösten 2020, är det Covid-19-pandemin som har förvandlat våra kalendrar till kaffesump att spå i.

***

Det mest intressanta är dock inte att en ovisshet av existentiell dignitet, och med direkta och vardagliga implikationer, åter har smugit sig in i våra liv. Det mest intressanta är att vissa människor inte betraktar Covid-19-pandemin som mer verklig än vad jag personligen betraktar Gud. För dem låter ”om pandemin tillåter” ungefär lika meningsfullt som ”Insha’Allah” låter för mig.

I häromdagens DN (201104) var en artikel om ökande smittspridning bildsatt med en gatubild från, tror jag, Drottninggatan. Det var en fullkomligt ospecifik bild på Allmänheten och dess leverne. I bakgrunden ståtade emellertid Beviset: En väldig reklamtavla som skanderade

MER 5G ÖVER HELA SVERIGE 

I våras var smittspridningen som bekant stor i Stockholm och Göteborg, vilken ”sammanföll” med 5g-nätets utbyggnad. (5g blev tillgängligt i Stockholm den 25 maj 2020, och i Göteborg den 24 juni 2020.) Bland de riktigt driftiga hemmaforskarna sågs detta inte precis som en slump. Att ”mer 5g över hela Sverige” nu sammanfaller med mer smittspridning över hela Sverige, kommer knappast heller gå internet-intelligentians lägre kretsar förbi.

Uppfattningen att 5g-nätet orsakar Covid-19 har, enligt nyhetsrapporteringen, lett till sabotage av 5g-master – i Storbritannien har några bränts ner. Denna förnämliga sammanblandning av korrelation och kausalitet är dock inte den enda konspirationsteori som florerar där ute. Många förespråkar istället teorin att coronan är en slags psy-op, dvs. psykologisk påverkansoperation, som syftar till att förvirra och kontrollera medborgarna. Och förvirrade verkar vi ju av allt att döma ha blivit.

***

Tro handlar, enligt en rimlig definition, om förväntade observationer. Detta synsätt kan härledas till vad som brukar kallas bayesianism, och som bygger på Thomas Bayes (1702-1761) klassiska ekvation för att beskriva betingade sannolikheter. Även om det finns mycket som tyder på att vår kognition i grund och botten arbetar efter en bayesiansk modell, så bygger våra trosföreställningar av allt att döma inte alltid på perfekt rationella, bayesianska beräkningar. Andra epistemologiska värden synes ligga till grund.

Det finns skäl att tro att förnuft ligger väldigt nära känsla. Eller, med andra ord, att vad vi upplever som förnuftigt, bestäms av vi känner ställda inför ett givet resonemang eller en viss bevisföring.

From Probability to Consilience: How Explanatory Values Implement Bayesian Reasoning (Wojtowicz & DeDeo, 2020) är en i sammanhanget högintressant artikel som försöker förena olika epistemologiska värden – ”förnuftskänslor” – med rationell, bayesiansk analys. De grundläggande värden som identifieras är co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity – dvs. ungefär medförklaring, beskrivande, precision, enande, förklaringskraft, och enkelhet. Hur mycket vikt vi i allmänhet tillskriver dessa värden varierar mellan individer.

Ett av dessa värden – enande, eller unification – handlar om hur mycket av världen som förklaras av en given teori. Som artikeln noterar har konspirationsteorier en stor fördel med avseende på denna förnuftskänsla, eftersom de typiskt sett förklarar allt. En bra konspirationsteori inlemmar varje anomali som ett bevis, och växer sig starkare av varje motsägelse.

Det som konspirationsteorin typiskt sett ofta saknar är enkelhet eller simplicity. I strid med Ockhams berömda rakkniv förutsätter konspirationsteoretikern ofta en onödig pluralitet, dvs. en uppsjö av ad hoc-mässiga bortförklaringar och efterhandskonstruktioner. Konspirationsteoretikern prioriterar också medförklaring eller co-explanation, och vill alltså förklara allting inom ramarna för samma teori. Detta ofta genom godtyckliga variabler som görs sammanhängande genom hemliga och gömda processer (äks. konspirationer).

***

Insha’Allah. Om Gud vill. Men ibland vill Gud, vad det verkar, lite olika saker. Eller så är det uttolkarna av Gud som har svårt att komma överens om vad hen vill. Ibland behöver man nämligen kriga i 30 år i Tyskland och Böhmen för att komma överens om huruvida det är mest rätt med katolicism eller med protestantism.

När man som utomstående slänger ett getöga på konspirationsteoretikernas sociala cirklar synes konfliktnivån vara markant lägre. Den som inte har sett SVT:s Att rädda ett barn kan så göra på SVT Play. Utan att spoliera upplevelsen genom att redogöra för alla de dramaturgiska vändningarna, så måste jag ändå nämna att konspirationsteoretiker av olika skolor spelar en stor roll i den dokumentära handlingen. I ett avslutande skede – i och med en rättegång – får dessa disparata trollviskare anledning att sammanstråla.

Vad som är slående är hur otroligt bra de kommer överens. Inget religionskrig här inte. Det verkar inte spela någon roll om man tror att världen styrs av uråldriga Moloch-dyrkande pedofilsekter, eller om det är chem trail-reptiler från Planet X som ligger bakom allt. Där shiiter och sunniter har ägnat omkring 1300 år åt att kriga om vem som är den rätta efterträdaren till profeten Muhammed, trots att man tror på samma profet och på samma heliga skrift, kan konspirationsteoretiker av betydligt mer divergerande trosuppfattningar tydligen hålla all fred i Fridene utan den minsta ansträngning.

Religiösa sekterister över hela världen kunde gott lära sig något av dessa kommentarsfältsfanatiker, som tycks förenas av ingenting annat än att ha löjliga ryggsäckar med många praktiska fickor. Konspirationsteoretikerna har kommit betydligt längre vad gäller ekumeniken än vad våra världsreligioner synes ha gjort.

***

Det här blogginlägget har, inte olikt en bra konspirationsteori, en viss spännvidd. Resonemanget förenar på ett insinuant sätt så skilda fenomen som konspirationsteorier, sannolikhetslära, Willy Kyrklund, och organiserad religion. Mindre Ockhams rakkniv, mer unification och co-explanation.

Det kan ärligt talat se ut som om att skribenten har självradikaliserat en smula i sin isolation på hemmakontoret. Kanske är den här typen av skrivelser ingenting annat än en påminnelse om att det börjar bli dags att komma ut och träffa lite folk.

Om Gud vill, såklart.

Och om pandemin tillåter.

Bloggbokslut 2020

Det är inte riktigt slut på skiten ännu, men det närmar sig. Lika bra att göra ett förtidigt bokslut, för att prokrastinera något annat viktigt jag kunde ha gjort istället.

2020 ser ut att landa på ett normal-svagt år. Inte 2019-kasst, men inte heller on crack som 2014 och 2017. Två småbarn och heltidsjobb, samt lite valhänta försök att medelst träning i någon rudimentär mening bibehålla sina grundläggande kroppsfunktioner, kanske inte lämnar ett större tidsligt utrymme än vad som motsvaras av 100 årliga blogginlägg. Med ett sådant tempo kommer det tusende inlägget att skrivas under nästa år, vilket kommer att behöva uppmärksammas, kanske i textform och kanske på en blogg nära dig.

***

Hur hittar då läsarna till Antropofagi? De mest korrekta svaren är "det gör de inte" och "via upprepat tjatande på olika kill-whatsapp-trådar". Det finns dock även BIG ASS DATA att vända sig till för att beskriva ding-an-sich.

De vanligaste sökorden som lett läsare till Antropofagi är (true story) i fallande ordning:

• sex förbundna ögon
• skillnader mellan neandertalare och homo sapien
• stå u med ensamhet [sic.]
• tortyr papegojpinnen

Eller tja, fallande ordning och fallande ordning. Samtliga dessa sökord har lett fyra unika läsare till denna blogg. Vilket får mig att undra var man hamnar om man faktiskt stavar rätt till "stå ut med ensamheten". (Tydligen bland annat till en Familjeliv-tråd om att göra slut med sin sambo: "Jag känner ingen glädje och lust att göra något alls. Absolut kan jag inte ens tänka mig att träffa någon ny. Förblir jag ensam nu?") Och om de som stavat fel ("stå u med ensamheten") fått bättre eller sämre vägledning från Antropofagi, än vad de skulle ha fått från andra tillgängliga alternativ. (Såsom nämnda Familjeliv-tråd. Första svaret i tråden är: "Jag älskar ensamheten. Ensamheten är mitt hem. Är jag inte ensam är jag inte hemma." Vilket känns som en dålig tumregel, faktiskt, rent geografiskt.)

En enda läsare har nått bloggen genom en sökning på "mördarsnigel reproduktionscykel". Jag hoppas att vi kunde vara Dig behjälplig, kära snigenfantast.

***

En snabb förfrågan i den huvudsakliga läsekretsen (svarsfrekvens: 1/4, alltså inte bara "en fjärdedel" utan bokstavligt talat "en av fyra") visar att "det där sjuka brevet från kvinnan som blivit lämnad" kan ha varit årets bästa inlägg. (Inlägget som mest troligast avses är Relationsrådgivning.) Andra nominerade är Siblicid (troligen pga. färskast i minnet), samt inlägget känt som Öl-betting-inlägget (oficiellt betitlat Legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo). 

Ett svar (svaret) ur fritextsvaren stärker bilden av att det är etik ur ett spelteoretiskt evolutionsteori-perspektiv med misogyna övertoner, samt obehagliga noveller i gränslandet människa/fågel, som uppskattas av läsarna:

En from läsare önskar mer etik ur ett spelteoretiskt evolutionsteori-perspektiv med misogyna övertoner, samt obehagliga noveller i gränslandet människa/fågel.

En sådan direkt propå kan man givetvis inte annat än leverera på. 2021, var redo för misogyn spelteor-etisk fågelhominid-skräck!

Ska vi förkasta "gene's-eye"-perspektivet?

Antropofagi har på senare tid famlat lite kring frågan om selektionsnivåer:

Rama in hötorgskonst med fläskfiléer; hjärnkok; och julkorrespondens.

Det har härvid framkommit att den "gene's-eye view" à la Dawkins/Yudkowsky, som dominerar i Frågan på vilken människolivet är ett svar (se framförallt avsnitt 2.7), kanske inte är The Way. Eller i alla fall inte The Only Way.

Det kan vara värt att träda in i 2021 med åtminstone en jävla sak i ordning. Ska vi eller ska vi icke förkasta detta hyper-reduktionistiska perspektiv?

***

Gene's-eye-perspektivet innebär att vi ser evolutionen som en fråga som rör gener. Fenotyp är bara genens manipulation av miljön, och det som selekteras för eller emot är genotyp. Organismen är bara en farkost för genotypen.

En fördel med perspektivet är att vi slipper deala med inclusive fitness. Ditt syskons överlevnad och reproduktion är inte en fråga om din inklusiva fitness. Istället är ditt syskons men också din överlevnad och reproduktion, en fråga för genotypens fitness.

Gen-perspektivet är också händigt såtillvida att det ligger nära den statistiska uttolkningen av evolutionen. Att beräkna genfrekvenser innebär en stringent formalism, en nätt liten krycka för att hålla tungan rätt i mun när vi tänker på svåra frågor.

Allt detta är good and gravy. Men det finns lite krångel, tyvärr.

***

En fråga som tas upp i Frågan... är SGE:s, dvs. Selfish Gene-Elements:

Det finns även gener som ökar sin frekvens i arvsmassan på bekostnad av andra gener – så kallad genomkonflikt. Ett exempel är Maternal effect dominant embryonic arrest. Akronymen Medea är i högsta grad passande. Den antika mytologins Medea personifierar barnamordet. I flera versioner av myten, bland annat i Euripides kända pjäs, mördar hon sina egna barn för att hämnas på hjälten Jason. Den själviska Medea-genen består av både ett gift och ett motgift. Hos kvinnor som bär på genen dör avkomman, om inte avkomman själv bär på genen – då räddas de av motgiftet. Om Medea-allelen är heterozygot, så kommer i genomsnitt hälften av kvinnans barn att överleva som bärare av genen, medan hälften av barnen kommer att dö. 

Det uppenbart att Medea-genen inte är till gagn för varken art eller individ. Ändå ökar genen effektivt sin frekvens i populationen. Analogt med hur Euripides tolkning av Medea-myten bygger på publikens sympati med valet att mörda barnen, så bygger vår förståelse av Medea-genen på en tolkning av evolutionen som en statistisk trend i replikationen av gener. 

Barnamord är dock ingen trevlig verksamhet. Tursamt nog förekommer Medea-genen bara i mjölbaggar, Tenebrioninae.

SGE:s anförs ofta som en poäng för gene's-eye-perspektivet. Detta är emellertid i någon mening paradoxalt, eftersom förekomsten av - och därmed kanske framförallt avsaknaden av - genomkonflikt, ju faktiskt måste sägas peka mot selektion på en högre nivå för att koordinera generna i ett genom. Okasha skriver (Evolution and the levels of selection, kapitel 5):

There is a minor irony lurking here. Outlaws [dvs. SGE:s] are often regarded as the ultimate vindication of the gene's eye approach, proof that the traditional organism-first paradigm cannot be sustained. There is something to this view. Although the origins of gene's-eye thinking lie in kin selection theory, which oes not involve outlaws or genic selection [dvs. selektion inom genomet], the gene's-eye perspective provides a framework into which outlaws fit easily. Indeed without that framework, it is hard to see how evolutionary theory could begin to make sense ot outlaws. On the other hand, multi-level selection theory, which is sometimes regarded as the antithesis of gene's-eye thinking, is also crucial to understanding outlaws and genic conflict. The idea that the genome is a collective of genes with partially overlapping interests, that internal competition must be supressed if the collective is to functions as a whole, that selection at the collective level will favour such suppression, and that reducing the variation among the parts is one way to achieve it, are all themes from multi-level selection theory. Therefore, the gene's-eye and multi-level approaches are both needed to understand genomic organisation; the two approaches are complementary, not antithetical.

Att SGE:s inte är slam dunk för gene's-eye-perspektivet torde vara en ögonöppnare för den dogmatiske.

***

Ett annat problem, som reduktionister ofta stöter på i den vidriga clashen med verkligheten, är att "the layer-cake of reality" inte är så välstrukturerad som man hade kunnat hoppas. (Lådkomplexet följer inte en särskilt överblickbar logik.) Hur man än väljer att om-kalibrera sin ontologi när man stöter på detta faktum, så kan ens epistemologi i vart fall behöva justeras. O-greedy reduktionism är troligen The Way, men den struktur eller de lager man själv hade sett framför sig behöver inte alls ha med saken att göra. (Se det mesta under etiketten Metafysik för lite bakgrund kring detta.)

Låtom mig konkretisera. Det molekylärbiologer som pillar med kromosomer menar med gener, är - tydligen - inte samma sak som det evolutionsbiologer menar. Och då min förvirring rör hur vi ens kan "se" selektion på vår högnivå-representation av verkligheten, när det nu är så oöverblickbart komplext hur generna (->ETCETERA!<-) bestämmer högnivå-adaptioner, känns det högintressant att förstå att man inte ens är ense om vad som är baslagret i den här jävla chokladkakan! 

Den andra änden av min förvirring rör varför just genen skulle vara mest grundläggande, när själva verkligheten givetvis är betydligt djupare än nukleotider som kodar för produktionen av aminosyror (eller what ever det nu handlar om). Oenigheten om vad som konstituerar en gen, gör det ännu mer knepigt att förstå hur kakan lagrar.

Okasha igen (samma bok och kapitel):

The gene'seye approach has often been described as 'reductionist', both by its detractors and supporters [...] But in what sense? [...] It is true that molecular biologists frequently give 'bottom up' explanations from a genic basis, for example, when they explain cellular differentiation by reference to which genes in the cell are being transcribed. But the molecular biologist's 'gene' is not the same as the 'gene' of the gene's-eye theorist [...] The former refers to a length of DNA that codes for a protein, the latter for a lenght of DNA that survives meiosis intact. So although the research programme of molecular biology is reductionistic, in the part-whole sense, this has no bearing on the gene's-eye approach to evolution.

Det här blåste mitt sinne en smula, måste jag erkänna.

***

Frågorna kvarstår väl i ärlighetens namn: Hur kan vi se evolutionen och tycka att den är rimlig på vår abstraktionsnivå? Och: Hur kan just den molekylärbiologiska nivån, dvs. generna, ha ett primat över djupare/lägre emergensnivåer?

Det jag ändå vill vidmakthålla är att gene's-eye-perspektivet är ett väldigt bra och händigt perspektiv. Mycket av de övertolkningar och felslut som vi gör oss skyldiga till när vi tittar på världen och gissar de ultimata orsakerna till olika organismers egenskaper, kan vi komma bort ifrån när vi fokuserar på gen-nivån.

Det som vi ska värja oss ifrån är såklart att dra enkla scheman vad gäller kausalitet och selektion gällande enstaka gener och högnivå-egenskaper. Med allt shit som är going on - genomkonflikt, mitokondriellt DNA, evo-devo, heteros, beteendegenetikens fjärde lag/kvantgenetik, kvanttunnlande mutationer (?), founder effects, drift, etcetera, så ska vi aldrig förutsätta att vi fattar någonting. (Det ska vi väl i och för sig aldrig annars heller, men just biologin verkar vara så uppenbart slafsig.)

Framförallt ska vi inte låta gene's-eye-perspektivet bli till dogma på bekostnad av andra perspektiv. Inte minst visar sig detta i multi-level selection-frågan, där själva ingångsvärdet är att DNA självt i sin tur måste ha utvecklats från första början, enligt någon mer abstrakt evolutionär urvalsprincip.

Okasha gör en intressant idéhistorisk observation i sin Evolution and the levels of selection. Det som tidigare ansågs vara exogena (yttre) variabler, dvs. ungefär axiom eller premisser utanför modellen, tenderar numera att göras endogena, dvs. inlemmas i modellen. Ett exempel är mutation rate, dvs. hur ofta mutationer uppstår. Detta har traditionellt sett betraktats som en förutsättning för evolutionen, men sedermera har forskarsamfundet insett att även mutations-frekvensen är en egenskap som kan variera, ärvas, och därmed selekteras naturligt. Samma sak gäller evolutionära transitioner.

***

Den filosofiska uttolkningen hänger för min egen del fortfarande och dinglar strax utom räckhåll. Allt som är intressant här i världen händer på höga emergensnivåer, och det känns lite snopet att börja förkasta all bebis med badvattnet. Man vill liksom ändå nånstans kunna tro att någonting är på något sätt och att det man själv uppfattar korresponderar lite med detta ibland, om man har tur.

En gång sa en jävla idiot till mig att evolutionen är ointressant eftersom det är en "stokastisk variabel". Kanske den jävla idioten hade rätt ändå. Men jag vill ändå dricka öl och tänka på adaptioner. Om inte annat som en sorts eskapism.

En metainsikt är i alla fall att man kan tycka att man har bildat sig en uppfattning, och skriva ett hundra sidors manifest om evolutionsteori, för att knappt ett år senare känna att man ifrågasätter allt och vet mindre än någonsin. Nya dörrar öppnas ständigt, och det enda man lär sig är att det okända okända var större än man hade trott. Av detta lyckas man inte dra några slutsatser.

(Och det värsta är att allt redan är genomtänkt av någon professor på 1930-talet. Som återupptäckts på -60-talet. Och så harvas samma fråga igen kring millennieskiftet. Och så kanske nu, 20 år senare.)

***

Gene's-eye-perspektivet är bra att ha, inom en väl avgränsad modell av evolutionsteorin. Gene's-eye-perspektivet är emellertid bara ett perspektiv av flera, och det passar illa exempelvis när vi börjar ställa frågor om evolutionära transitioner. Det är också ganska antropocentriskt, samtidigt som det glömmer viktiga frågor om kausalitet när det bara fokuserar på att redogöra för förändringar i genfrekvenser. 

Vad jag menar med den antropocentriska kritiken: Gener är inte människor och kan inte gärna påstås ha agens på något motsvarande sätt. Den "själviska" genen är en praktisk tankefigur, som dock är ett bakvänt tänkande som nästan döljer selektionsidén. Vad jag menar är att gene's-eye-perspektivet tenderar att tillskriva gener någon form av framåtsyftande viljeriktning, även om det intressanta med evolutionsteorin överhuvudtaget är just att den medelst tanken om selektion förklarar hur intressanta biologiska konfigurationer kan uppkomma utan att det finns något bakomliggande syfte.

Vad jag menar med den andra kritiken är det som Okasha kallar "the book keeping-critique". Att bara post hoc notera vad som selekterats för eller emot, säger inte så mycket om de kausala sambanden, utan håller sig på den visserligen praktiska Price-equation-nivån. Jag gillar den nivån, eftersom den gör att man "slipper" all den myckna komplexitet som föreligger mellan genotyp och fenotyp. Men, just pga. av den mellanliggande komplexiteten blir det rätt svårt att förstå hur högnivå-selektion ("snabb", "kåt", "kamouflagefärgad", "mimicry") ens trattar ner till genfrekvens, och vice versa. Okasha noterar att gene's-eye-perspektivet funkar bäst när genotyp på ett överblickbart och rättframt sätt kan spåras i fentyp, och - igen - vice versa. Jag håller med om denna notering.

***

Svaret på frågan, om det nu varit otydligt i det ovanstående:

Nej, vi skall icke förkasta. Men vi skall icke heller förkasta allt annat.

Och Borges-citatet står väl sig:

Det alldagliga i denna berättelse är det som är av vikt: vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia.

God fortsättning

God fortsättning!

På Antropocen och massutrotning

på globala värmedöden

på avfrostning av tundran

och på havsförsurning

God fortsättning!

På pandemin och på ditt pandemi-liv

på din restriktionsambivalens

på dina overklighetskänslosvallningar

och på de ofrånkomliga mutationerna i den omfattande effektiva viruspopulationen

God fortsättning!

På din olästa bokhögs snabba tillväxt

på den växande insikten om din obotliga läsdöd

på din avtrubbade tankes våld mot minnet av ett sprudlande inre liv

på din snabba resa i från sinnesfrid till invalid

God fortsättning!

På din månatliga kamp mot dina IPS-reaktioner på hormonella svängningar hos din partner

på det ängsliga pratet om eventuellt känsliga orsaker till ständiga sprängningar i din stadsdel

på statliga myndigheters verkningslösa insatser och de verkningslösa invändningarna mot dito

på den här raden