Bra i princip

(Disclaimer: Det här är inte viktigt. Några andra filmrecensioner: En oväntat usel film; en förebild; spoiler alert.)

 

***

 

Klippt från kritiker.se

 

Sameblod är en "briljant skildring av hur förtryck fungerar." Filmen är "nyansrik och känslostark", men också "grym och mäktig." Kort och gott är det en "otroligt bra film." Inte konstigt att den "redan hyllats och prisbelönats." Metacritic ger "generally favourable reviews". Kritiker.se listar fördelaktiga betyg (t.v.).

 

Antropofagi tar så klart sitt pick och pack under armen och går på bio. Inte kan så många ha så fel?

 

Oj. Så fel kan jag ha.

 

En skit?

 

En film?

 

En filmskit?

 

En skitfilm!

 

Okej, fantastiska skådespelarinsatser av Lena Cecilia Sparrok (Elle Marja) och Mia Erika Sparrok (Njenna). Men i övrigt: Skit.

 

Tänk er en svensk film. Dåligt, va? Jag pratar liksom inte om Ruben Östlund eller Roy Andersson eller Björn Runge. Inte om Bergman. Inte om Apflickorna, Fucking Åmål, Resan till Melonia. Jag pratar inte om sånt. Utan om riktig, äkta, dålig svensk film.

 

Okej, ja, en sån. Med lite pinsam dialog, i stora delar mediokert skådespel, klyschigt bildspråk och lågt production value. (No offence till Lena Cecilia Sparrok, men vi fattar att ni enbart filmar Elle Marjas ansikte endast pga. att ni inte har råd att bygga upp en 30-talsversion av Uppsala.)

 

Då har vi etablerat det. Fakta: Det är en svensk film. Men håll i hatten: Det är en jävligt långtråkig svensk film. Till på köpet, liksom. Den tog tydligen slut, för nu sitter jag ju här utan att titta på den. Men ganska länge var jag osäker. Kommer jag för evigt dväljas i denna biosalong? Leva på gamla popcorn och suga på biografsätena för att extrahera inkladdat chokladgodis som tjocka människor lämnat efter sig?

 

***

 

Nämen, vilka skilda bedömningar. Vad är det som kritikerna ser som inte jag ser?

Village Voice's Alan Scherstuhl skriver (citerat från Metacritic) om filmen: "Matter-of-fact in its scenecraft but searing in its content, Sami Blood is about girlhood and racism, passing and escape." 

 

Variety's Guy Lodge (också citerat från Metacritic) ser en "rarely depicted cultural context: Sweden’s colonial oppression of the indigenous Sami folk." Från Aftonbladets intervju med filmskaparen Amanda Kernell får vi veta att "utländsk publik har ­blivit chockad. De har ju sett Sverige som ett föregångsland när det gäller mänsk­liga rättigheter."

 

Sydsvenskan gillar uppenbarligen att det "är både en film om svensk historia men också om vår samtid." SVT Kultur är inne på samma spår: "'Sameblod' är en otroligt bra film. Den presenterar varken facit eller förlösande slut. Det är som det är med den här förbannade historien. Och den förbannade samtiden." DN anser att det "är en film alla inblandade kan vara stolta över, om en ännu inte avslutad historia att skämmas över."

 

Givetvis citerar jag ganska selekterat här. Men det går bra att gå in och läsa recensionerna i sin helhet och bedöma huruvida jag twistar thö fäctz. Jag tycker själv icke. Jag tycker nämligen att jag ärligt återger en liten tendens som jag anar i mottagandet av den unisont hyllade svenska långtråkiga skitfilmen Sameblod:

 

--> Den är bra i princip. <--

 

Vem som helst som ser filmen inser att den är usel. Prova själv! Ge den en chans! Det är bara lite värdefull livstid, våran mest scarce:a resource, som du pissar bort. Gör't!

 

I disclaimern inför detta inlägg kom jag som av en händelse in på det här med konsensus. Jag avviker härmed. Alla tycker filmen är bra - jag tycker den är dålig. Men, jag tycker att min bedömning bättre korresponderar med verkligheten. Och jag tycker mig ana att övriga recensenter har en grund för bedömning som jag inte vill erkänna.

 

***

 

Kanske är det att jag är van hiphop-lyssnare som jag är så van vid att bedöma kvalitet utan att dra in moraliska aspekter. Den vidrigaste, sämsta, moraliskt mest lågtstående person, kan vara en hejare på att rappa. Den kan rappa riktigt riktigt bra - om att döda och våldta; och att kvinnor är horor; och om att det är jävligt rätt att göra fel.

 

Z-Ro the Crooked - ingen förebild. Eminem - ingen förebild. Men rappa kan de.

 

Vissa är förebilder, och kan rappa: Dead Prez. Dessa rappare får då dubbla funktioner. Men det är aldrig så att rappen gynnas av budskapet, även om budskapet gynnas av rappen.

 

Det finns en kategori kulturtyckare som inte håller med här. Som tycker att ett moraliskt sunt budskap bidrar till konstverket. Antropofagis misstanke är att det är dessa tyckare som tyckt. Och som har tänkt:

 

Viktiga frågor + Minoritetsförtryck + Rasism = BRA FILM!

 

Det sjuka är att jag håller med i så många av beståndsdelarna. Jag tycker verkligen att det är viktiga frågor. Jag tycker att minoritetsförtryck är intressant, och även viktigt att belysa ur rättvisesynpunkt. Jag tycker att rasism är förkastligt, och intressant att studera. Jag tycker att rasismens historicitet är skitfet att veta mer om.

 

Jag tycker att Sverige som kolonialmakt är en fantastiskt intressant historisk berättelse. Vill veta mer om! Om... Om exploateringen av råvaror. Om etniskt rensning som ett verktyg för nationalstatens projekt. Om Sveriges, Uppsalas och Lundborgs roll i utvecklingen av den "vetenskapliga" rasismen. Om de spår som lämnats av detta, på KI och andra institutioner. Om de personliga såväl som akademiska kopplingarna mellan Fischer (Reheboth-baster-studien i Tyska Östafrika) och Retzius / Lundborg (motsvarande studier bl.a. i svenska Norrland - men framförallt Lundborgs Blekinge-studie ska ha inspirerat Fischer och den tyska rasbiologin). Fanemig även om samtidskopplingarna!

 

Men att detta är a) intressant och b) viktigt, betyder inte att dessa ämnen per automatik gör en bra film. Det är denna slutsats som jag absolut inte kan hålla med om.