Så, i fallet symbiotiska vs parasitiska livsformer, så kommer en konstanthållen substratfitness frikoppla parasitens fitness från värdens fitness, och då kommer selektionen att föreligga endast mellan parasiter, och då kommer de som är bäst på att exploatera värden/substratet att selekteras för. Samma sak gäller för idéer - när idéer är förknippade med bärarens fitness, så kommer idéer oftare att vara symbiotiska; men när bärarnas fitness är konstanthållen (dvs. ej beror på deras trosföreställningar etcetera) så kommer idéerna konkurrera med varandra genom att exploatera sina värdar.
Låt oss då tänka på den memetiska utsträckningen av detta, igen, i kontexten Sanningshalt. Det verkar som att sanningen ofta är bra i interaktion med den nära, naturliga miljön, men att sanningen ofta är extremt sekundär när det handlar om idéer och trosföreställningar med sociala implikationer.
Kanske är den här bilden delvis överdriven, tänker jag när jag läser Camilla Townsends Fifth Sun som argumenterar för att aztekerna var betydligt med realpolitiska än vad vi ibland kan lockas att tro. Bland annat argumenterar Townsend för att de omfattande människooffren helt cyniskt tjänade som en maktdemonstration visavi besegrade folk; en tolkning som skiljer sig från den mer religiöst och mytologiskt grundade förklaringsmodellen som verkar ha dominerat aztec-forskningen innan Townsends imponerande källarbete. (Obs, kul att käll-arbete och källar-bete är homonymer! Såväl homofoner som, om vi skippar bindestrecket, homografer! Jag bränner denna potentiella dubbeltydighet här och nu, eftersom jag har svårt att föreställa mig att den någonsin ska komma till nytta i exempelvis en rapptext.)
Hur som helst. Ett perspektiv är att sanning och nytta bara konvergerar på vissa skalor av interaktion med världen, och att idéers osanningshalt ofta är en viktig ingrediens. Låt oss anta detta. Låt oss också anta att en befolkning som hålls vid liv av kapitalismens mäktiga tillväxt och välfärdsstatens mäktiga tutte, och som samtidigt kontrolleras i sin reproduktion genom monogami och preventivmedel, inte kommer att uppvisa någon större fitnessvarians. Låt oss vidare anta att den memetiska evolutionen då övergår från ett stadie av mer symbiotisk kulturell evolution, till en mer kaotisk och parasitisk selektion, där framgångsrika idéer är som virus som exploaterar våra kognitiva modeller.
Bara för att verkligen understryka den kommande dramaturgisk-intellektuella twisten så vill jag betona vad jag nu tror att du tror: Att jag menar att den parasitiska, memetiska evolutionen är "dålig" eller "skadlig", eller att den i alla fall selekterar för dumma idéer och konspirationsteorier som exploaterar våra kognitiva bias på ett osunt sätt.
Twisten, då (förlåt mig om du redan att predictat den): Tänk om det är så, att när fitnessvariansen sjunker i substratet/värd-populationen, och den memetiska evolutionen blir mer parasitisk och mindre symbiotisk - att det är DÅ som sanningen kan uppträda på fler skalor!
Med risk för att vara överpedagogisk: Tänk dig alltså att nyttiga memes ofta är osanna. Fitness Beats Truth, och de två skall icke mötas, framförallt inte på vissa skalor. (Om vi inte är jätteifrågasättande av verklighetens fundament så kan vi t.ex. anta att det är en nyttig Truth att tro att ett giftigt bär är giftigt. Då konvergerar Truth och Fitness.) Katolicism och annat sånt skräp funkar, antar vi, för att folk faktiskt tror på skiten.
Där kan nog inte aztekerna anföras som ett motargument heller - även om de var väldigt "savvy" och cyniska realpolitiker så styrde härskarna säkert inte minst genom att merparten av allmänheten faktiskt trodde på Xolotl och Den Befjädrade Ormen, oavsett vad härskarna trodde. Plus att jag faktiskt tror att även de realpolitiskt lagda ofta har trott på myterna och gudarna, men att människohjärnan är väldigt bra på att sammanfoga Vad Man Vill med Vad Man Tror, och att alltså även typ Moctezuma d.y. kan ha rationaliserat sin gudstro att passa hans machiavelliska begåvning och ambition.
Så, det är först när fitnessvariansen i den mänsklgia populationen sjunker, som Truth kan tillåtas. Fitness hålls ju konstant, och nu handlar den memetiska evolutionen om hur bra parasitiska memes är på att exploatera våra sinnen. Ofta blir det så klart pannkaka, och vissa människor är säkert mer mottagliga för överdrivet unifying trosföreställningar.
Men, ett mönster som uppträder i det mänskliga psyket är ju faktiskt uppskattningen för Sanning. Det kan vara väldigt effektivt att appellera till logik, empiri, och goda argument. Så, när fitnessvariansen sjunker - när selektionen flyttar upp på memetiska nivå och memes tenderar att bli parasitiska - så kanske en subpopulation av memes kommer att exploatera vår relativa sannings-fäbless!
Om barnen får gå i simskolan kan vi ifrågasätta Näcken utan att riskera drunkningens fitnesskostnad. (Jag tänkte ta Brunnsgubben som ett exempel först, men vid närmare efterforskningar verkar ingen egentligen ha trott på den. Ren skrämselpropaganda "som egentligen inte ingått i folkliga trosföreställningar".)
Det som jag alltså tycker är det klyftiga och potentiellt kontroversiella med det här blogginlägget, är att jag hävdar att Sanningen uppträder närmare den parasitiska polen på symbios-parasit-dimensionen av den memetiska evolutionen. Sanning är inte Fitness, men ofta är osanning Fitness. En sanningsfäbless, som säkert stammar från att Truth faktiskt måste konvergera med Fitness i skalan "ätliga vs. giftiga bär och anfallande björnar" (anser jag själv, vad är Hoffman et al skulle tycka om det), är en av våra kognitiva bias - en av de sårbarheter som parasitiska memes kommer att selekteras för att exploatera, så länge detta inte leder till att vi som värdar utrotas på kort sikt.
***
Förutom den här lilla idén, så vill jag också betona att levels of selection-spörsmålet med fördel kan tillåtas adressera fitness-varians-frågan. Det känns väldigt upplysande för mig, att tänka på den symbiotiska vs. parasitiska lösningen från perspektivet "selektionsvarians på substratnivån".
Låt mig, återigen för övertydlighetens skull, dra analogin till människokroppen. Genom att kroppens mång festliga delar (neutrofila granulocyter!) koordinerar sig och underkastar sig de reproduktiva organens diktat, så minskar fitnessvariansen inom kroppen till noll. Det är liksom det som koordineringen handlar om. När koordineringen misslyckas och det uppträder fitnessvarians på cellnivå, så dör vi i cancer.
Att koordinera handlar i grund och botten om att eliminera fitnessvarians på en viss nivå. Givetvis händer detta genom att underkastelsen har en nytta, och att mer grundläggande organismer selekteras för att underkasta sig en samordningsmekanism, men när samordningen väl är irreversibel så flyttar all selektion till den högre nivån. Cellers fitness bestäms helt av hur väl människan lyckas överleva och fortplanta sig. All plötslig fitnesstillväxt på kort sikt, straffar sig en en drastisk fitnessminskning på längre sikt genom själva Döden i Cancern.
Det intressanta med den osällskapliga sällskapligheten är att två olika koordinationsnivåer har fitnessimplikationer samtidigt, och att selektionen på den högre nivån bråkar med selektionen på den lägre nivån. Det upplysande med hymenoptera är att den annorlunda släktskapskoefficienten ger en annorlunda basin of attraction vad gäller vilket evolutionärt stabilt ekvilibrium som kommer att tendera att utvecklas med avseende på en högre-nivå-koordination. (Källa.)
***
Låt oss sluta prata om det virala i termer av memetisk evolution, och istället prata om det verkligt virala. (Observera att den här spånade spaningen säkert har ett svar, och att det säkert finns riktiga forskare som har tänkt på det här på riktigt i riktiga vetenskapliga tidskrifter. Men man måste väl få leva för i helvete.)
Tänk oss att små människogrupper lever i ursprungstillståndet. Att de drabbas att vissa patogener och mikroorganismer, etcetera. Men, att de här människogrupperna inte precis trängs på tunnelbanan med tusen andra människor som senare samma dag åker taxi till flygplatsen och flyger till en annan megastad på andra sidan jorden. Att de snarare lever i grupper av 50-150 personer, och att de visserlign möter andra individer i extensiva släktskapsbaserade nätverk, men att kontakterna ändå är rätt spridda i tid och rum.
Skulle inte då selektionstrycket på alla små jävla virus och liknande, vara att bli mer symbiotiska?
Ebola kan spridas som en löpeld genom Västafrika, utan att i egentlig mening riskera att ta sitt eget liv genom att utrota sitt värddjur. Men, om värddjuret bara är 50 pers, som inte kommer ha kontakt med någon annan grupp på tre månader, så kommer ebola definitivt att utrota sig själv vid varje givet utbrott.
Att våra tarmsystem svämmar över av nyttiga bakterier - att vi har symbiotiska relationer med allsköns konstiga mikrobiota - kan detta kanske vara en följd av vår mer spridda och glesa livsstil? Kan det vara så att vår sammanhållna och jätteomfattande befolkning of today, kommer att selektera för parasitiska - dvs. destruktiva, skadliga och förödande - mikroorganismer i en mycket större utstäckning?
Tja, ja, såklart. Det är ju hela premissen för det här inlägget. Det är också hela premissen för Vete, vapen och virus, och en av anledningarna till att en mer tätbefolkad världsdel med fler domesticerade djur och växter kunde massdöda exempelvis nämnda Azteker med sina smittkoppor. Så, jag hävdar inte precis något kontroversiellt här. Som sagt:
Proposition: Two-layer evolutionary systems with migration can produce slack.
The difference to the previous scenario is that the lower level individuals (say, mitochondria) can migrate between higher level individuals (eukaryotic cells). While mitochondria cannot in fact migrate, there's a huge class of organisms that can. Namely, parasites. (In fact, it's a rule of thumb: Anything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism.)
These include typical parasites, such as pinworm, but also, on a different level, memes. The common characteristic is that the environment of a parasite is not a single individual of the host species, but rather the entire host species. In theory, an opportunity to play non-zero-sum games emerges: If a parasite helps its host to survive and reproduce it grows the host pool size and may get more populous itself. However, assuming free migration between hosts, there's nothing preventing the old bad strain of parasites invading the new hosts and eventually pushing the do-gooder parasites to the extinction.
Det är ändå lite intressant att tänka på att just vår symbiotiska relation till mag-tarm-bakterierna kanske härrör från en annan tid, och från ett annat selektionstryck, där de patogener som mördade oss för snabbt också snabbt mördade sig själva.
När värden är en individ, måste värden hållas vid liv. När värden är världen, då kommer den mest brutalt exploaterande att segra.
Betyder det att en global kultur är ett fruktansvärt öde? Att jorden nu selekteras i kosmos, mot andra planetära kulturer? Att vi mycket väl kan visa oss utrota oss själva, och då vara en annan misslyckad-samordnings-kollaps, som överlevande interplanetära civilisationer förhoppningsvis kan läras sig något av?
Men, att vår gamla provinsiella nationalstats-IR-kultur var toppen, eftersom tävlande länder är ett selektions-race mellan just länder, och de som är bäst kommer att selekteras för och överleva...
...och bli till den globala kulturen? Dominera världen?
Det känns som att alla som lyckas att koordinera sig vinner, och att alla som misslyckas att koordinera sig förlorar. Men, någonstans måste det finnas ett högsta lager. Eller, finns det inget slut? Är kosmos en partikel i en större population? När man zoomar igenom universums alla galaxkluster - à la Men in Black, men på riktigt - så känns det lite så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar