Vi är antimateria, och lite om existentiell urvalsproblematik

(Relaterat: Sannolikhetens två riktningar.)

Anta att "tiden" bara är vår upplevelse av termodynamikens andra huvudsats, dvs. av en ständigt ökande entropi.

Dvs., att tiden är vår intuitiva förståelse för att det är lättare att knäcka ett ägg än att sätta ihop det igen.

För att vi ska kunna vända förloppet - för att vi ska kunna reversera knäckandet av ägget - behöver vi använda massor av energi. Det är kostsamt att sätta ihop ägget! När vi använder energin avger vi värme, och det betyder att tillståndet i världen globalt sätt blir mer högentropiskt. Vi pumpar alltså undan entropi från ägget, ut i den omkringliggande världen.

(Frågar åt en kompis: Om nu värme har högre entropi, varför är inte hela universum varmt istället för kallt? VA!?)

Alla vi lågentropiska system är egentligen en slags paradoxer i ett universum som strävar mot hög entropi. Eller, vi är små tillfälliga avvikelser, parasiter som lever på energi för att pumpa undan entropi och bli komplexa. Vi är levande entropipumpar som vandrar motströms i en flod av ökande entropi.

En realisation slog mig idag på min lunchpromenad (det var strax efter att jag helt seriöst såg 500 svanar, så det hela kan har varit en slags hallis - där var förresten också en uteliggare med fem dunjackor och två hopsnörda kundvagnar med ett ton lump på vilka han byggt ett torn av brödstumpar... skitsamma):

Människor (och alla andra komplexa, lågentropiska storheter) upplever tiden baklänges!

Vi vadar motströms, remember? Tidens gång är mot högre entropi. Vi går i motsatt riktning.

Människor är alltså maskar av bakåtgående tidsresa som strävar genom tidsväven. Äter energi och komposterar det till värme, såsom daggmask äter löv och bajsar mull.

***

Fråga som infinner sig är självklar:

Om vi lever baklänges; hur är det att leva framlänges?

Det töntiga svaret är: Vår tidsresa vänder någon gång i 20-årsåldern, och sen förfaller vi. Livet är en resa mot döden. Tiden går framåt från det att cellklockan börjar klämta för oss.

Men, den mer korrekta beskrivningen är att framlängesgående materia är antimateria!

Eller snarare: Att framlängesgående materia är materia, vilket gör oss till antimateria!

Vi är (enligt Wikipedias definition):

"motsatsen till den vanliga materia, som vår galax och resten av vårt synliga universum består av (och som i detta sammanhang ibland kallad koinomateria för distinktionens skull)."

***

Det är en sjuk grej med att vara en sorts materia överhuvudtaget. Det är:

Den existentiella urvalsproblematiken!

Jag har varit inne på att evolutionen är en slags sannolikhetsbeskrivning - vilket är konstigt, eftersom den spottar ut enheter som trotsar termodynamikens andra. Men, det är väl bara så att det mest sannolika är En Väldig Trend, och i Trenden massor av virvlande entropiallokeringar / värmebajsande daggmaskar.

Men, som alla som försöker hösta in enkätsvar vet: Det finns en urvalsproblematik. Vilka är det som inte svarar på enkäten? Är de bara en helt random del av totalpopulationen, eller finns det ett systematiskt bortfall som gör att vi kan förvänta oss att de svarande avviker från de ickesvarande, och att våra svar således är biased?

Nå, beakta då: Världen är som en fet jävla enkät. Och vi kan stå in för en besvärande jävla urvalsproblematik.

För vad med allt som inte existerar!?!?

Avviker allt som inte existerar på ett systematiskt sätt från allt som existerar? Är allt som existerar icke-representativt för att allt som skulle kunna tänkas existera? 

Evolutionen tyder på att så är fallet. Det icke-existensdugliga tenderar att icke-existera. Det existerande är således i väsentliga hänseenden annorlunda än det som inte finns.

Slutsatsen är att vi knappast kan generalisera från det existerande till det ickeexisterande. Att då konstruera mytologiska varelser såsom Xipe Totec ("den flådde"), en aztekgud (det finns några) till vilken människooffer (givetvis) riktades (ja jag läser såklart Enköpingsposten) verkar väldigt orealistiskt - just eftersom att Xipe är alldeles för realistisk!

Xipe Totec.

En realistisk påhittad entitet borde vara helt otänkbar, eftersom den borde vara otypisk, eftersom den borde avvika från det som existerar. Vår kännedom om det existerande hindrar oss förmodligen från att föreställa oss det ickeexisterande. Kunskap är således faktiskt fantasins fiende, vad rationalist-judar världen över än vill få oss att tro.

Aggression och barnuppfostran - en episk, evolutionär exposé

Vi är ju adaption executers och inte fitness maximizers. Men, även här i vår utvecklingsanakronistiska senmodernism, som ju föga liknad the ancestral environment, så kan en och annan adaption visa sig fungera helt okej.

"Hur är det då för känslan av ilska mot barn?" undrar du då. Jo, lyss:

Du blir icke arg på en jobbig bebis. Men en dag så står du där och inser att du är fly förbannad på din fyraåring. Vad hände?

Låt mig göra några tillägg:

Du blir icke arg på en jobbig bebis. Ty vad skulle väl det tjäna till?

Men du är fly förbannad på din fyraåring. För visst fasen måste du bidra till utvecklingen av gränser för vad som är acceptabelt beteende?

Det är inte så att allas aggressionsnivåer är välkalibrerade. Mångas är det icke, särskilt i samtiden, i civilisationens bojor. Den som var en bärsärk och hjälte på 1000-talet, den sitter förhoppningsvis inne idag. Vad som är välkalibrerade aggressivitetsnivåer varierar.

Men, på samma sätt som "fri vilja" är en approximation för "när det ger bra effekter att fördela ansvar", så är instinkten att "det är rimligt att bli arg på" kanske en approximation av när det ger "bra" effekter att bli arg på!

Du kan fan inte bli arg på en bebis. Du kan bli jävligt trött, eller arg på någon annan - eller något annat. Men på bebisen blir du icke arg.

På barnet blir du arg, ibland. Den här skillnaden i ditt nedärvda beteende gentemot barn, den måste väl ha en biologisk, evolutionär grund.

Eller, måste och måste. Vi är djupt ute i antagande-kedjan nu. Det jag menar är att det faktum att vi blir arga på fyraåringar men inte på bebisar, kanske betyder att det i någon miljö i någon mening kan vara rimligt att bli det.

Then again - det finns folk som blir arga på saker. Som slår på sin teve. Teorin är inte vattentät.

Så har jag ju alltid varit som ett såll: Läcker.

Missbruka inte tidsmaskinen

Det kan verka frestande att missbruka sin tidsmaskin genom att åka tillbaka i tiden och ställa modiga och korrekta prediktioner. Dessvärre riskerar detta att lämna bestående skador i Vetenskapen.

Det mäktiga med prediktioner är ju att utvärdera en teori; en uppfattning om hur världen fungerar. Genom att ställa prediktioner utsätts teorin för en märkligt, mystiskt och jävligt klurigt test. Genom testet kan vi få ökad kunskap om huruvida det är så att teorin korresponderar eller icke korresponderar med verkligheten, i avseende X.

Skulle du få kunskap genom empiri, och missbruka tidsmaskinen genom att åka tillbaka och förknippa denna kunskap med en teori, ja då har du kapat länken mellan prediktionen och testet av grad av korrespondens med verkligheten.

Det är lite som att lära sig matteprovets facit istället för metod för uträkning av tal. Att du skriver provet med alla rätt säger då ingenting om dina mattefucker-skillz.

Lär dig derivera istället, ditt slappa fä! (vill jag skrika till mina kursare i matte C - men det var 15 år sedan och de är alla döda).

(De är inte döda.)

(Nån kanske är död.)

(Men det borde jag nog iofs. hört talas om.)

(Förmodligen är ingen död.)

***

En Varning:

Genom att missbruka tidsmaskinen riskerar du att utplåna hela vår art. Hela homo vetenskapiens.

Grejen med oss är ju att vi kan härma syfte istället för beteende. Att vi kan tänka abstrakt. Att vi försöker förstå kausalitet och mekanismer. Orsakssamband istället för samband.

Genom att kapa länken mellan prediktion och test av korrespondens med verklighet, eroderar du vår möjlighet att någonsin få ökad kunskap om mekanismerna. Om beskaffenheten. 

Om urverket. Vi blir hänvisade till att stirra tomt på urtavlan.

Tick-tack

och adjö.

Tre punkter

Jag nämnde att det finns "paradoxer", eller besvärande exempel, för utilitarismen.

1.

Tänk sig en lägervakt. Som vaktar ett getto. En nazist som skjuter på alla som inte fastnar i taggtråden. (De som fastnar får dö långsamt.)

Tänk sig att vakten fryser i sin vaktkur. Är det då inte, för en utilitarist, rimligt att ge vakten en varm, skön päls? Så att världens lidande minskar lite?

En skulle kunna påstå att det är någon form av nytto-netto-minus, eftersom det blir mer attraktivt att vara getto-vakt, och således att lite fler människor då kan tänka sig att arbeta med detta ondskefulla. Men, ärligt talat - vakten vaktade gettona utan denna extra värmande päls. Så pälsen gör nog varken till eller från. Förutom den direkta effekten, att just denna nazist-vakt fryser lite mindre.

2.

Tänk sig att en person verkligen älskar att våldta. Vad värre är - hen är genetiskt predisponerad att verkligen njuta jättemycket av det. Faktum är att våldtäktsälskaren har en större än genomsnittlig förmåga att njuta av saker hen gillar, och lida av saker hen ogillar. hen ogillar för övrigt att inte våldta.

En annan person ogillar att våldtas, alltså ogillar av normalgraden. Denna person har också en genomsnittlig förmåga att njuta respektive lida av saker och ting.

Vid någon inställning av dessa parametrar kommer det vara utilitaristiskt rimligt att rekommendera att våldtäkt äger rum. Särskilt om vi skapa en isolerad situation som ej kan erodera normer eller något sådant, t.ex. om alla människor är döda utom dessa två.

3.

Antinatalismen, som jag nämnde i förbigående, bygger på idén att det är bättre om ingen föds. (Det betyder inte att man ska döda alla, bara att man inte ska föda fler.) Nytto-nettot av att det finns liv är nämligen negativt - mer lidande än glädje.

Antinatalismen är kontraintuitiv för de flesta (gissar jag), men undkommer en del paradoxer som plågar utilitarismen. Exempel:

Vi antar att människoliv är på pluskontot vad gäller nytta. Vi föder jättemånga människor. Riktigt, riktigt jävla många. För varje född människa blir det lite mer krig om resurserna på jorden, så att alla människor som redan finns får det lite, lite sämre. Vi tillåter oss att föda så många nya människor att nästa människa hade som fötts hade gjort att alla människor totalt sett fick det så dåligt att situationen kom på ett nyttominus globalt. Dvs., vi föder fler barn tills att det inte längre är positivt att vara ett medvetet system i klassen människa på jorden.

Det flesta känner nog att det inte är positivt att skapa nya kännande medvetanden på de befintliga medvetandenas bekostnad. Dvs. att det inte är värt att industriellt skapa liv bara för att. Även om varje liv har det lite bättre än totalt sett dåligt.

Kameraglidning över till köttindustrin. Är det utilitaristiskt reko att vara vegetarian? Skulle djurindustrin kollapsa, skulle antalet individuella djur minska drastiskt. Vem är du att säga att en kossa som ska till slakt ändå inte hellre lever ett skitliv, än att aldrig ens ha fått chansen att leva? Detta resonemang kan föras om hela arter - våra vanligaste matdjur är avlade och selekterade till vandrande baconpaket. Deras blotta syfte är att ätas.

Dvs., deras evolutionära usp är ätbarhet. Evolutionen skiter som bekant i hur vi mår - den säger bara att vi kommer att finnas om vi är bra på att reproducera oss. Ett sätt att reproducera är att vara attraktiv för köpstarka konsumenter. Så finns du, lilla kyckling, hackad av tusen bröder och systrar, i en lada utan fönster. Snart ska en korkskruv i rostfritt stål tränga in i ditt anus och slita ut dina tarmar, och sen ska du doppas i kokande vatten så att din fjäderdräkt flagnar från din späda kopp. Jesus på korset ain't got nothin on ditt oerhörda lidande.

Rumkowsky och Czerniaków

Det är frestande att kontrastera Chaim Rumkowsky mot Adam Czerniaków. Czerniaków, ordförande för Warszawa-gettots Judenrat, tar den 23 juli 1942 sitt liv i och med inledningen av Großaktion Warschau. Tyskarna kräver att gettots judiska myndigheter bland annat ska lämna ut barnhemsbarn, och Czerniaków lyckas inte påverka deras inställning i denna fråga. I en Mary Bergs dagbok, publicerad 1945, beskrivs i en anteckning från den 24 juli 1942 - dagen efter självmordet - händelsen som följer (källa):

"The head of the Community, Adam Czerniakow, has committed suicide. He did it last night, July 23. He could no longer bear his terrible burden. According to the news we receive here, he took this tragic step when the Germans ordered him to increase the contingent of people to be deported. He saw no other way out, except leaving this terrible world. His closest colleagues, who saw him shortly before he died, say that he showed great courage and energy right up until the very end."

Den kontrastverkan som jämförelsen med Rumkowsky bjuder på, kanske bäst framstår i och med dennes kända tal: "Ge mig era barn!"

Nej, det är varken Mark 10:13-16 eller Luk 18:15-17 ("Låt barnen komma hit till mig"). Det är Łódź-gettots maktlöse och maktfullkomlige äldste, som instruerar gettots innevånare om att tillgodose de tyska nazisternas blodtörst. Tyskarna har bett getto-administrationen om att tillhandahålla alla barn under tio års ålder, för deportation - till en säker död. Så vitt jag förstår saken ska det vid detta tillfälle ha rört sig om 20 000 barn.

Rumkowsky talar.

Rumkowskys filosofi är av allt att döma att ge tyskarna allt. Under hans styre levererar Łódź-gettot så mycket materiell till tyskarna (t.ex. uniformer), att gettot får finnas kvar långt efter att de övriga polska gettona utryms. Slutligen töms dock även Łódź-gettot, i augusti 1944.

Sem-Sandbergs frågar sig i sina avslutande kommentarer till prisvinnaren De fattiga i Łódź, huruvida den mycket illa ansedde Rumkowsky hade framstått i en annan dager om tyskarnas nederlag kommit snabbare, och om Łódź-gettots judar till viss del i så fall överlevt den tyska ockupationen av Polen. Det är en intressant fråga som inte utreds vidare. Säkert delvis för att Rumkowsky var en vidrig person i så väldigt många olika avseenden. Exempelvis förgrep han sig av allt att döma systematiskt på barn, och hans nepotism och vanstyre av gettot har bespottats av ögonvittnen och historiker ända sedan Rumkowsky själv gick under i Auschwitz.

Dessutom: Med facit i hand kan det verka osannolikt att tyskarna någonsin skulle skona gettots invånare. Massutrotningen av judar verkar ha blivit en prioriterad fråga, och skulle krigsförloppet förlupit på något annat sätt kanske en snabbare utrymning ha skett. Kontrafaktisk historia är svårt: Vi vet inte vad som hade hänt om. Men, det är bra: Det hjälper oss att döma det faktiskt skedda, eftersom det ger oss en grund till jämförelse.

Hur som helst är frågan: Är det verkligen Czerniaków som är den ädlare, i just det avseende att han inte kunde leva med att fösa in barnhemsbarn i de tyska nazisternas boskapsvagnar, gaskamrar och ugnar?

Ställd på det viset är frågan svår att besvara på ett annat sätt än att Czerniaków är den mer moraliskt högstående av de två. Detta oavsett huruvida vi förmår blunda för Rumkowskys andra ondske-yttringar.

Däremot kan vi tänka oss - eller jag kan det i alla fall - att Rumkowskys strategi i en alternativ, kanske väldigt ovanlig verklighet, faktiskt skonar gettot och judiska liv i storleksordningen 100 000, under en viss (kort) tidsrymd. Medan Czerniakóws agerande väl - egentligen - inte åstadkommer någonting överhuvudtaget.

***

Godhet måste rimligen mätas i effekt, inte i avsikt - annars skulle nazisterna själva i flera fall behöva anses vara goda. Att tycka, tro eller anse att en gör gott, är inte tillräckligt. Vi bryr oss om utfallet. Detta är tillsynes trivialt.

All effektmätning är en fråga om det kontrafaktiska - vad hade hänt om, eller om inte.

Nån historiker i nån podd - glömt vilken, i vilken - menade på att kolonialismen ofta svartmålas på ett lite orimligt vis. Visst, givetvis var det vidrigt hur britterna uppfann koncentrationslägret i Sydafrika, och hur tyskarna förfinade det i Namibia. Hur Kung Leopolds Kongo fylldes med avhuggna händer. Hur ars-politik i Rwanda med omnejd arguably har lett till mer sentida folkmord. Hur indiska slavarbetare som fördes till Kenya dog i tusental vid järnvägsbyggen. Etcetera in absurdum. (Relaterat: Förintelse och sidospår; Europas Boko Haram; rasism innan ras; drivas tillbaka till öknen; Rwandas folkmord; we'll see.)

Men, hur hade det egentligen stått till i Indien om inte britterna koloniserat? Tja, inte nödvändigtvis bättre i alla fall. Fruktansvärda moguler härskade, med fruktansvärda metoder. De allra flesta ställen i världen har varit shitty ass ställen, med shitty ass härskare. Slaveri, tortyr, folkmord, ojämlikhet. Det är inte precis unikt för kolonialismen.

Vissa instanser av kolonialism är förmodligen värre än alternativet - tyska Namibia och belgiska Kongo lutar åt det hållet, helt klart. Vissa andra kolonier kanske hade varit värre utan kolonisatörerna. Detta kan diskuteras från fall till fall, och det finns även övergripande strukturer (råvaruexploatering kan vara en) som talar för att kolonialismen övergripande är sämre än alternativet. Men, det är inte givet.

Poängen: Det är för lätt att ondgöra sig över kolonialismen, om en inte tar hänsyn till vad som hade varit annars.

Det kontrafaktiska. Det är först med hänsyn taget till detta som vi kan tala om effekter på riktigt.

Så, vad hade hänt om Rumkowsky inte hade spelat rollen som tyskarnas knähund? Kanske hade gettot utrymts tidigare. Kanske ca två år tidigare. Vi pratar i så fall om ca två års livstid, för ett antal gettoinnevånare i storleksordningen 100 till 200 tusen. (Warszawa-gettot utryms i april 1943, dvs. något tidigare.)

***

Så. Moral-som-utfall. Det kallas konsekventialism. Det är inte vad du avser, utan vad som blir av det, som är det intressanta.

Nu blev ju utfallet ett jävla helvete fram till gettot utrymdes och samtliga innevånare massmördades. Rumkowskys handlande kan således verkar precis lika omoraliskt som Czerniakóws (ungefär samma utfall), och värre eftersom Łódź-gettot försåg tyskarna med viktiga produktionskapacitet och materiell. Medan Łódź-judarna sydde Wehrmacht-uniformer så obstruerade Warszawa-judarna tyskarnas planer genom att - så som återges i Leon Uris Mila 18 - bedriva kvalificerad gerillakrigföring. (Men den där typen av externaliteter är ganska svåra att räkna med i sammanhanget. Jag släpper den biten i den här ganska dumma tankeövningen, som ju redan har valt att strong man:a en despotisk nazistkollaboratör som våldtar barn...)

För att förankra moral-som-utfall (konsekventialism) i något absolut, så är det rimligt att haka på Sam Harris analogi om ett "moral landscape". Hans modell grundar sig i tanken på att en värld där alla har det så bra som de kan ha det, faktiskt är bättre än en värld där alla har det så dåligt som de kan ha det. Sen gäller det bara att optimera på denna axel, och undvika återvändsgränder som motverkar global maxnytta. (Låga bergstoppar i landsskapet.)

Flykten från den moraliska relativismen (aka. nihilismen) sker när vi börjar mäta nytta i medvetna systems upplevelser, och att dessa upplevelser ska vara så angenäma, eller så lite oangenäma, som möjligt.

Så, vi vill mäta utfall i termer av medvetna systems upplevelser. Det finns ett gäng paradoxer på lur här, såsom antinatalismens. Vi kan också förvirra oss själva med att t.ex. hitta på att Folkgrupps A:s kapacitet till glädje är något större än Folkgrupp B:s kapacitet till lidande, och att det därför är moraliskt rätt att Folkgrupp A folkmördar Folkgrupp B, givet att Folkgrupp A finner glädje i detta. Etcetera dumheter.

Sånt skit skiter vi i just nu. För tillfället nöjer vi oss med att utilitarism-konsekventialism är rimligt.

(Relaterat: Klimatskam och köttäckel.)

Rumkowsky kanske köpte X antal människor något års extra livstid. Som visserligen levdes under vedervärdiga omständigheter i ett getto, vilket kan få en att känna att den där extra tiden kanske egentligen var på minuskontot. Men, det är väl en smaksak. (Själv är jag benägen att tycka att levt liv i allmänhet är positivt, men så sitter jag inte och skriver detta i ett polsk nazist-kontrollerat getto. Det är helt klart möjligt att tänka sig upplevelser som inte borde existera, även om alternativet är mindre upplevelser totalt sett.)

***

Jag pratar hela tiden om utfall och effekter som är väldigt svåra att bedöma. Och jag återkommer till det kontrafaktiska. Detta trots att utfallet för båda getto-befolkningarna i någon mening blev ungefär detsamma. Rumkowskys strategi var egentligen inte alls framgångsrik. Det kontrafaktiska i det här fallet handlar egentligen om huruvida vi kan tänka oss att Rumkowskys strategi rimligen kunde ha föranlett ett bättre utfall, och hur sannolikt ett sådant bättre utfall i så fall egentligen var. Men, eftersom sannolikhet-av-utfall i det här sammanhanget är svårbedömt, så landar ändå frågan i Rumkowskys avsikt. Konsekventialism till trots.

Vi bör skilja på moraliskt system och moralisk person. [Uppdatering: Menar jag moralsystem?] En konsekventialist måste ju givetvis göra kvalificerade bedömningar om vilka effekter dennes handlande faktiskt kommer att få. Det går så klart inte att veta på förhand. För att inte slarvigt blanda nivåerna här vill jag alltså göra tydligt: Frågan om huruvida någon är moraliskt förkastlig eller ej, kan - från en konsekventialistisk synpunkt - sägas handla om huruvida personen strävar efter bra effekter; goda utfall. Hur det sen faktiskt blir är väldigt, väldigt intressanta - men som sagt svårt att förutsäga innan faktum materialiserat sig.

Rumkowsky kanske, på någon nivå, bara drevs av maktlystnad eller mindervärdeskomplex. Sem-Sandbergs skildring gör i stora delar gällande att så är fallet. De uttryckliga bevekelsegrunderna är dock, ska en tro Rumkowsky, att vara så nyttiga för tyskarna att gettot skonas och kanske till och med - i pedofilfurstens i backspegeln fullkomligt orimliga dagdrömmar - får status som en tysk fristat inom det segrande Tredje Riket.

***

Snyders eminenta (och här tidigare nämnda) Den svarta jorden ägnar ett av många läsvärda kapitel åt att bedöma hur onda eller goda polska bönder som gömde judar egentligen var. Det framgår att diskussionens vågor gått höga, vilket alla som följt Vi från Jedwabne-gate kan förstå. Det pågår ett propagandakrig omkring polackernas roll i Förintelsen. From where I'm standing ser det inte så bra ut för Lechs söner och döttrar. PIS har eventuellt ett lite annorlunda perspektiv.

Hur som helst verkar debatten kring polska bönder som faktiskt gömde judar bl.a. ha handlat om att judarna ofta tvangs träla och/eller betala för sin fristad. Anklagelsen är att man inte gömde judarna av "godhet", utan av "girighet". Snyder kontextualiserar det hela och pekar på de stora risker som polackerna i fråga faktiskt kan sägas ha tagit, samt det fullkomligt normala i att man trälar på en bondgård i Polen under 1900-talets första hälft.

Frågan om hur "moralisk" eller "omoralisk" någon är, handlar i någon mening om vad de gör med sina förutsättningar. Givetvis ska vi optimera för nytta - det är bra utfall att gömma och rädda judar i Polen. Men, om riskerna eller kostnaderna för dig själv är stora, och du ändå "gör gott" - då tycker vi att du är mer moralisk. Att bara vardagligt nyttomaximera är väl no biggie, liksom. Det är miniminivå, att inte slå folk, och att vara snäll mot din nästa. Att rädda judar under dödshot från nazister, det är fan däremot hjältedåd, kan jag tycka. Det enda rätta, såklart, men likväl hjältedåd.

Varför? Det innebär ju egentligen en sämre nyttokalkyl än det vardagliga nyttomaximerandet. Du riskerar ju själv liv och lem, du polske bonde. Ändå är det som att en person är mer moralisk ju större risken är! Detta trots att "rädda nåns liv" borde ge större förväntad nytta om risken för en själv är 0!

***

Att "vara moralisk" verkar inte handla om att nyttomaximera globalt - utan om att nyttomaximera lokalt, för någon annan. Antagligen är det rimligt att beskriva detta som att vi ska få betalt för riskfyllda och dyra operationer. Betalt i heder och ära, vill säga.

Normer upprättas som betalar bra för riskfyllda, altruistiska handlanden. Att upplevas som "god" är att få betalt för oegennytta. (Det kan så klart vara andra saker.)

Att utan risk för eget väl och ve kasta en livboj till någon ska inte ha så bra betalt i moral-pengar. Däremot ska att inte kasta livbojen istället kosta mycket i moralpengar. Det ska vara dyrt att inte agera, om det är billigt att agera.

Jag är tyvärr ofta dåligt på att göra mig förstådd. Det jag menar är att dyra handlingar upplevs som moraliska eftersom det behövs starka norm-incitament för att folk ska vilja utföra dessa handlingar. Handlingar som inte kostar en något ska kosta att inte utföra. Normerna här är en samordningsmekanism. Vi vill ju leva i en reciprokal altruism - i ett plus-summe-spelat fångarnas dilemma. Helt enkelt i en värld där vi ömsesidigt hjälper varandra.

***

Rumkowsky, då? Hur ser hans moraliska ekvation ut?

Givet att vi tror att han är ärlig när han beskriver sin strategi, då kanske vi tvingas förstå honom som en konsekventialist som agerar moraliskt - som tror att han ska kunna rädda gettot genom att vara en resurs för nazisterna.

Samtidigt är han så outsägligt vidrig, eftersom han bryter mot kristalliserade moraliska argument. Och, det är inte (by analogy) "odlat kött han äter" - bokstavligt talat inte realistiska men icke-kännande barnsexrobotar han förgriper sig på. Vi har rätt i att fördöma honom i de flesta aspekter av hans livsföring.

Och, det kan tyckas mer än naivt att tro att en kan vara nazisterna till lags. Har vi att göra med en grov oaktsamhet, i moralisk bemärkelse?

Vi kan, om vi vill, formulera jämförelsen Rumkowsky/Czerniaków som utilitarism vs. deontologi - även om Rumkowskys global maxnytta-funktion verkar vara rätt jädra pervers.

Hur ser Czerniakóws motsvarande moraliska ekvation ut? Tja, det borde rimligen kunna vara en bra heuristic att vägra samarbeta med förövare. Det är om inte annat ett bra Schelling-staket mot den slippery slope mot Auschwitz som Rumkowskys utilitarism står för.

Vi kan tänka oss att varje beslut som Rumkowsky fattar är rimligt, utilitaristiskt. Att det är rimligt att överlämna 20 000 barn under tio år för deportation till utrotningslägren. Eftersom det sparar andra, mer överlevnadsdugliga individers liv. Men vi ser var det slutar, 1944. Rumkowsky halkar ner för en hal backe. Varje ny eftergift visavi tyskarna är ett steg mot avgrunden.

När Czerniaków springer in i samma dilemma som Rumkowsky - deportera barn eller utsätta gettot för tyskarnas repressalier - så aktiverar Czerniaków ett Schelling's fence, en moralisk tumregel som stoppar allt fortsatt halkande. Oavsett konsekvenser så är det stopp där, för Czerniaków.

Om vi ser Czerniakóws självmord som en heuristic (samarbeta inte in absurdum med nazister!), dvs. ett stopping criteria för kollaboratör-skap, så kan vi anta att Czerniakóws avsikt också var att maximera nyttan. Distinktionen mellan Czerniaków och Rumkowsky - den distinktion jag försökt krysta fram till Rumkowskys fördel, i konflikt med alla bevis och indicier som underlaget ger oss - faller samman. Vi har bara två olika tillvägagångssätt för att maximera nytta. Eller, minimera icke-nytta, är kanske en rimligare phrasing.

***

Någon slags sammanfattning kan vara på sin plats.

Magkänslan säger: Rumkowsky är relativt ond, Czerniaków är relativt god. Det kanske är en utvärdering av magkänslan.

Konsekventialism är svårt, för avsikter är inte samma sak som faktiska utfall.

Tumregler - heuristics - ser olika ut för olika personer, och speglar väl också egentligen bara konsekventialist-utilitariska avsikter. Deonotologi och utilitarism är ett. Regler finns för att skapa nytta, och nytta är reglernas måttstock. En konsekventialist kan tillgripa Schelling-staket för att undvika slippery slopes.

(Relaterat: Allt om utilitarism; tumregler vs. heliga värden; deontologi vs. utilitarism; AI-moral; SchäsLong del 14.)