Bromsat fall mot verkligheten?

Kort tillägg till föregående post om att det bara är ikonen; inte månen.

Efter att ha läst ut Hoffmans bok slår mig följande:

1. Hoffman postulerar consciousness som ett fundamenta. Detta stör mig såtillvida att jag inte tycker att det angriper the hard problem. Emellertid uppskattar jag ansatsen, dvs. att ta bakvägen in i problemet. Jag gillar ju själv postulat, såsom det ontologiska (som jag verkligen mest betraktar som ett händigt axiom) och det epistemologiska. (Se: Vetenskapsteoretiska manifestet och Tillämpad vetenskapsfilosofi.) Tyvärr är mina matte-skillz för veka för att kunna förstå bokens appendix på något meningsfullt sätt. Bättre lycka till Dig, kära Antropofagi-läsare.

2. Det jag minns av Gödel, Escher Bach och I Am a Strange Loop, ger att medvetandet är ett emergent fenomen. Detta är dock givetvis ingen lösning på frågan om hur medvetandet emergerar från sina fysikaliska beståndsdelar. Även om Hoffman postulerar consciousness som fundamentalt, så uppfattar jag inte att han (ännu?) adresserar problemet gällande hur medvetna "bitar" kombineras till högre nivåer av medvetna entiteter, för att tillslut resultera i vår mänskliga medvetandenivå. Dock uppskattar jag återigen verkligen ansatsen, och hans beskrivning får faktiskt en rejäl intuitions-skjuts av hur han resonerar kring "fri vilja" i senaste Sam Harris-podden (nu med partiell betalvägg!) "Graden av inderdependens mellan konstituerande lägre-nivå-medvetande-entiteter" som beteckning för graden av sammanhållning ger mig också ymniga associationsflytningar av det filosofiska slaget; hur lager-kakigt är det ändå inte, att betrakta all biota som olika grader av koordination mellan mindre beståndsdelar? (Relaterat: Nationalstatens överjag; Jaget och världsjaget.) Ypperliga Other Minds kan med fördel pattern-matchas in här, för att ge lite referenspunkter såsom bläckfisken (vars nervsystem verkar vara låggradigt samordnat och till delar självständigt styrt från respektive tentakel) och hönan (vars hjärnhalvor verkar vara nära på lika självständiga som en Split Brain-patients dito halvor, och som därför - alltså i hönans fall - har evolverat speciella rörelsemönster för att säkerställa att båda hjärnhalvorna får samma visuella information).

3. Det jag trodde var en originell tanke - att evolutionen går motströms mot termodynamikens andra huvudsats - var, som vanligt, gammal skåpmat. Glad och ledsen på samma gång! (Med "som vanligt" menar jag att jag var 250 år efter Kant, några år efter Yvain, samt helt klart efter lite olika fysiker som hänger på internet.)

4. Jag antar att jag inte förstår FBT-teoremet tillfullo, men... Borde inte fitness payoffs åtminstone vara en sanning om något, dvs. om just fitness payoffs? Fitness-seende organismer kanske är mer fitta (ah!) än truth-seende, men det borde vara klart o-fit att inte se sanningen om fitness payoffs. Så, det är ju inte motsatsen till sanningen de borde se, bara en otroligt begränsad del av den. Right?

The One-Man Book Club: Fallet mot verkligheten

Det blir en del metafysik nuförtiden. Nuförum-tiden.

Donald Hoffmans The Case Against Reality läses pågående. Boken aktiverar associationer som pekar rakt in i behovet att skapa en etikett kallad Metafysik här på Antropofagi-bloggen. Detta kan göras medan vi faller. Faller mot verkligheten. Rakt ner i Print Gallerys existentiella virvel.

***

Allting är relativt, men det är dumt att agera såsom att allt är relativt.

Verkligheten existerar i någon form. Ding-an-sich kan emellertid lura oss att tro att verkligheten verkligen är väldigt snarlik ding-für-mich. Detta vet vi ingenting om.

FBT-teoremet ger oss att vi, som resultat av det naturliga urvalet, inte spårar verkligheten. Vi spårar fitness payoffs.

Det är inte inte månen. Det är bara ikonen. Verkligheten i termer av rum-tiden är bara vår interface, där vi interagerar med ikonerna som representerar fitness payoffs. Kalorier och reproduktionsmöjligheter är på pluskontot, ond bråd död är på minuskontot. DNA-molekylen, eller vem det nu är som kör, vill tanka bilen, eller byta bil, eller klona sig själv och bemanna en fordonsflotta. Den vill inte krascha.

(Men det är inte DNA-molekylen heller. Bara ikonen.)

Anledningen till att det är bäst att låtsas som att inte allting är relativt, är att vi - som resultat av evolutionsalgoritmen - är interagerande entiteter med överlappande fitness-funktioner.

En fitness payoff är såklart också relativ - en bajskorv är mat för en fluga, men magsjuka eller värre för en prinsessa som Du. Men, eftersom vi - som resultat av naturligt urval sedda - klustrar i grupper av fenomen (vi kan kalla det tillämpad taxonomi), så kommer vi inomgruppsligt att dela fitness-funktioner. Kanske kan våra "artkluster" i någon mening beskrivas som i vilken utsträckning våra respektive fitness-funktioner liknar varandra.

Även andra arter påverkar oss. Vi ät fitness payoffs för rovdjur, eftersom vi är gjorda av smaskig rovdjursmat. Vi är potentiell fitness-cost för djur som vi jagar eller äter eller förgiftar. Som artkluster betraktade så interagerar våra fitnessfunktioner med varandra på olika sätt. Men inom arten överlappar de nästan helt. Vi konkurrerar om nästan exakt samma resurser, och och undflyr nästan exakt samma hot och faror.

Eftersom all biota, allt liv, interagerar, så är vi alla interdependenta. Vi är också interdependenta med exempelvis stenar, eftersom vi kan slå oss på dem, eller slå någon annan med dem, eller bygga hus av dem. Så, vi är jävligt interdependenta med en hel massa fenomen. Solen ger oss liv, etcetera. Fotosyntesen ger oss mat. Ja ni fattar.

Så, om vi är jävligt interdependenta så är vi inte särskilt betjänta av att agera som om att allting är relativt, eftersom allting ändå samvarierar på olika sätt, i bemärkelsen att allas fitnessfunktioner är samanbundna. På så sätt rör vi oss, som individuella fenomen och fenomenkluster betraktat, som en Råttkung. Vi sitter alla fast i svansarna på varandra, och när vi springer åt olika håll så rör sig hela super-klustret i någon mån.

***

Den kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.

Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.

Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.

Detta exempel ska ha lett i bevis att djur inte ser verkligheten, utan bara ser fitness payoffs, samt att vi alla är interdependenta med avseende på våra fitnessfunktioner. Hoppas det framgick.

***

Kvantmekaniken är snårig, eftersom Schrödingers katt både lever och är död beroende på betraktaren. Att mäta är nämligen inte att mäta, utan att interagera. Experiment visar att fotoner tar sig igenom hål i en blyplatta på olika sätt beroende på om vi mäter eller inte. Detta gäller även om vi mäter med fördröjning; hur fotonerna forcerade hålen i blyplattan beror på hur vi senare mäter.

När du mediterar kan du, med lite träning, uppnå tillstånd som understryker att du lever i en simulation. I en interface, för att tala med Hoffman.

Känslan kan bli ganska påtaglig. Du kan exempelvis eliminera ditt synfält, så att alla kategorier liksom känslan av djup försvinner, och du bara har ett homogent synfält, som är liksom platt och utan avgränsningar. Du kan också skapa en "bubbla" av sensationer, där allting existerar med avsaknad av tidslig- eller rumslig dimension. Det är lite svårt att förklara, men lägg ett halvår på daglig meditation och du får se. I alla fall någon av detta bör du kunna få uppleva.

Meditationsrelaterade peak-upplevelser bevisar inte något om något, men kan ge en starkare intuitiv förståelse för hur det faktiskt skulle kunna vara så att det inte finns någon rums-tid. Att rums-tiden bara är en aspekt av vår interface, där vi simulerar världen medans vi spårar fitness payoffs.

Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt. 

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.) 

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Och, Äggskalet, punkt 6 i typologin över ensamheten:

"6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5."

Men, är det verkligen så psykopatologiskt?

***

Antropofagi har ofta förvånats över kraften i de två begreppen som heter Evolutionen, och Termodynamikens andra huvudsats. Nu kliver de mot oss med fradga i ögonvrån.


Någon form av ding-an-sich existerar givetvis. Vi är bundna av fitness-funktionerna, och payoffs respektive kostnader existerar i någon objektiv mening. Någonting finns.

Det är uppenbart att vi inte är bra på att se det som faktiskt finns. Våra sinnen har en fungerande interface för de skalor av verkligheten som är relevanta för våra medvetna uppleveseler, i ancestral environment. Vi saknar mer eller mindre intuitioner och modeller vad gäller elementarpartiklar, galaxer, svarta hål, eller fotoner som färdas genom perforerade blyplattor. Max Tegmark är en fysiker som ofta gör denna poäng: Vi ska absolut inte förvänta oss att världen ska följa våra intuitioner annat än möjligen i den skala där vi är vana vid att agera och manipulera ting. Vi ska tvärtom bli misstänksamma om våra förklaringsmodeller vad gäller verklighetens grundelement känns intuitiva.

FBT-teoremet gör emellertid gällande att vi inte är bra på att spåra Sanning - Verkligheten - ens i vår ontologiska närmiljö. Däremot spårar vi fitness payoffs respektive costs.

Vad än verkligheten är, består av; hur den än fungerar; så är evolutionen någon slags lag, härvidlag. Som jag ser det strävar evolutionen åt ett håll, när den tautologiskt föreskriver att det som ska finnas ska finnas. Det som är fit att finnas, finns. Det som är sannolikt - även om det är lågentropiskt - kommer att existera.

Termodynamikens andra huvudsats är en andra kraften som rör verkligheten. Den säger att entropin alltid ökar. Egentligen är alla lågentropiska tillstånd osannolika, och sannolika är bara högentropiska tillstånd. Men lågentropiska konfigurationer som trots allt finns, finns.

Kanske är det så att fitnessfunktioner som, givet alla andra interagerande fitnessfunktion, är bra på att pumpa entropi, existerar som lysande öar i det gråa, högentropiska molnet. Men, inget av detta har rum-tid. Bara någon form av sannolikhetsdistribution. Av .... Någonting?

Kanske inte det ens behövs någonting, utanför rum-tiden.

(Relaterat: Sannolikhetens två riktningar; min filosofiska intuition; vi är antimateria.)

***

Allt det där konstiga med kausalitet skulle kanske försvinna om det inte fanns någon rum-tid. Skönt!

***

Eftersom kvantmekaniken verkar bygga på subjektets interventioner i verklighets-interface:en, kan vi gissa att medvetandet har en speciell ontologisk status.

(Då kanske alla jävla dualister har rätt! Hahahahaha! Kommer kännas som Sverige våren 2016, när de insåg att danskarna hade rätt hela tiden... Oh shieeeeet!)

Det är också notabelt att medvetande-problemet verkar ha en särställning inom vetenskap och filosofi. Det verkar olösligt, också rent teoretiskt. Det har en slags primat eller företräde, som gör att alla utsagor om det verkar meningslösa, eller paradoxala, eller missriktade. Att mäta medvetna upplevelser blir på något sätt per definition paradoxalt.

Jag skrev för inte alltför länge sedan till min Filosoficirkel:

"Om vi bortser från ding-an-sich. Så existerar ju allting i våra medvetanden. Men även upplevelsen av våra medvetanden existerar i våra medvetanden. Medvetenheten om den medvetna upplevelsen är bara en medveten upplevelse, riktad mot sig själv. Är anledningen till att the hard problem of consciousness är olöst (olösligt?), att vi har att göra med en självreferens? En reva i rumtids-begreppsväven, där ding-für-mich konsumerar sig självt? 

En Print Galley-spiral inåt sig självt."

Äggskalet, som sagt:

"Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

***

Om medvetandet har ett primat, ett företräde, så kommer alltings illusoriska icke-relativitet bero på medvetandenas interaktion genom intrasslade fitnessfunktioner.

Vi är prediktionsmaskiner som endast tillgriper kategorier för att göra förutsägelser - om fitness payoffs. Eftersom det finns någon form av fitness-relaterade möster i ding-an-sich - eller, eftersom ding-an-sich har mönster som på ett systematiskt sett relaterar till våra fitnessfunktioner - så kommer allting tyckas vara på ett förutsägbart sätt. Så att säga. Men vi är bara intrasslade. Som jag, i detta resonemang.

Antropofagi kommer att återkomma med mer metafysik när hen kommit längre i Hoffmans bok. Tills dess: Sköt dig själv och skit i andra. Eller annan valfri etik.

Kausalitet, effekter och rumtid

Antropofagis återkommande gästbloggare Greider Becker skrev en gång:

"En vikti grej e å skilja på korrelation å kausalitet. I samhällsvetenskap såväl som medicinen e detta centralt. Vettitt å använnbart koncept härvilag stavas 'mekanismer'. Nåt ska rimligen kunna tänkas påverka nåt annat, för att förklaringshypotesen ska synas sannolik [...] 

Men, tänk om även kausalitet e korrelation? 

Tänk om de finns en metafysisk x-variabel som gör att fenomen uppträder i en sån följd, å på ett sånt sätt, att vi tolkar de som kausala samband, trots att sådana samband ej alls föreligger? Tanken e svindlande. 

Låt mig förklara hur ja menar. Vi tänker oss att kosmos innehåller en kraft som gör att saker å processer uppträder i en viss ordning. När en sten kastas, då far den iväg, och när den träffar en fönsterruta, då spricker glaset. Vi tänker oss i regel att de föreligger kausala samband härledes. Ja påstår dock att så icke e fallet. De e en bakomliggande kosmisk variabel som orsakar alla dessa skeenden, å dom samspelar på inget sätt me varann sinsemellan."

Det börjar nu mer och mer verka som att Becker här anslutit sig till Donald Hoffman, här i ett Ted Talk:

Hoffman pekar på att organismer som inte ser verkligheten som den är, är mer optimala evolutionärt sett. Detta formulerar Hoffman som ett matematiskt teorem. Vi ska därför inte tro att vi kan se ding an sich, vilket som känt redan Kant påpekade.

Hoffman beskriver vår bild av verkligheten som ett interface. Det finns en objektiv verklighet inne i datorn, men den ser inte egentligen ut som skrivbordet på skärmen. Men, för våra hjärnor är vår interface inte en PC desktop, utan rumtiden.

(Antropofagi har redan harvat att tid kanske är det sätt vi upplever termodynamikens andra huvudsats. Så det där med tiden i rumtiden är jag helt med på.)

Kausalitet och korrelation är lurigt, även inom verkligheten-så-som-vi-ser-den. (Relaterat: SchäsLong del 4; faderskapspremie.) De lätta, självklara fallen har tyckts vara det klassiska biljardspelet - kö stöter till klot som stöter till annat klot etcetera. Men, en följd av Hoffmans resonemang är att kausalitet överhuvudtaget kan vara ett koncept i våra hjärnor, snarare än en aspekt av verkligheten-så-som-den-verkligen-är. Vår upplevelse av korrelation kan då vara en behändig förkortning för någonting annat som på något sätt uppträder någonstans.

Eftersom kausalitet synes vara beroende av rumtid, borde kausalitet som vi förstår det faktiskt vara helt fel om rumtiden inte "finns". Även om det rimligen "symboliserar" någonting som är värt för oss att veta om världen.

Det känns också lite som att vi är så otroligt bra (dvs. dåliga) på att spåra kausalitet i korrelation överhuvudtaget, att det nästan känns möjligt att föreställa sig att vi skulle vara mistaken även om "uppenbar" kausalitet.

***

Mäta effekter är klurigt. Först, det triviala: Man kan inte bara mäta ett utfall Z och låtsas som att det beror på insats X. Man måste också undersöka vad som hade hänt utan insats X; hade det då varit utfall Z, eller inte? Vi vill således veta hur den kontrafaktiska utvecklingen hade sett ut. Hur ser världen utan X ut?

Vi vill alltså inte bara mäta korrelation: X har hänt och Z har hänt. Vi vill också utreda kausalitetsfrågan. Dvs., säkerställa att Z har hänt på grund av X, vilket vi tolkar som att Z inte hade hänt utan X.

Men, är det ens tillräckligt? Om inte X hade hänt, så hade kanske något annat hänt? Vad vet vi om alternativa verkligheter? Om X i sin tur beror på politisk vilja A, eller ekonomisk utveckling B, så kanske en värld utan X med nödvändighet hade varit en värld där insats Y istället hade genomförts och lett till utfall Z.

Slate Star Codex skrev en gång en relaterad intressant post om vad som händer med trender när man plockar bort en insats. "Does Realty Drive Straight Lines On Graphs, Or Do Straight Lines On Graphs Drive Reality?"

"[S]uppose that as the economy improves and stuff, the American people demand cleaner air. They will only be happy if the air is at least 2% cleaner each year than the year before. If one year the air is 10% cleaner than the year before, environmentalist groups get bored and wander off, and there’s no more progress for the next five years. But if one year the air is only 1% cleaner, newly-energized environmentalist voters threaten to vote out all the incumbents who contributed to the problem, and politicians pass some emergency measure to make it go down another 1%. So absent some event strong enough to overwhelm the system, air pollution will always go down 2% per year. But that doesn’t mean the Clean Air Act didn’t change things! The Clean Air Act was part of the toolkit that the control system used to keep the decline at 2%. If the Clean Air Act had never happened, the control system would have figured out some other way to keep air pollution low, but that doesn’t mean the Clean Air Act didn’t matter. Just that it mattered exactly as much as whatever it would have been replaced with. 

If this were true, you wouldn’t see the effects of pollution-busting technologies on pollution. You’d see them on everything else. For example, suppose that absent any other progress on air pollution, politicians would regulate cars harder, and that’s what would make air pollution go down by 2% that year. In that case, the effects of inventing an unexpected new pollution-busting technology wouldn’t appear in pollution levels, they would appear in car prices. Unless car prices are also governed by a control system – maybe car companies have a target of keeping costs below $20,000 per car, and so they would skimp on safety in order to bring prices back down, and then the effects of a new anti-pollution technology would appear in car accident fatality rates. 

How do we tell the difference between this world, and the world where the Clean Air Act really doesn’t matter? I’m not sure [...]"

Ska vi tro Hoffman och/eller Becker så är kanske svårigheten att veta vilken fråga man ska ställa för att utreda kausalitet, helt enkelt en svårighet som föreligger eftersom kausalitet inte föreligger (annat än som koncept). Eftersom effektmätning, dvs. frågan om kausalitet, handlar om det kontrafaktiskt - om möjliga världar - så inbegriper diskussionen en hel del metafysiska antaganden. Som att världen hade kunnat vara på något annat sätt, till exempel.

Att bara döda kausalitetskonceptet hade inte gjort det mycket lättare att leva. Men möjligen hade det gjort att vi undsluppit en eller annan jobbig frågeställning om hur fan saker blir som de blir och vad det beror på.

Kausalitet är ju givetvis endast viktigt i en värld där vi kan ändra orsaker för att ändra utfall. Men vad menar vi ens med detta? När det inte ens finns fri vilja?

Ja, obviously kan någon med "ofri" vilja också ändra orsak och på så sätt utfall. Det jag menar är bara att vi själva oundvikligen är livärdiga länkar i den kausala kedjeväven (i den mån den nu finns, i rumtiden), och att hela kausalitets-frågeställningen handlar om vad vi kan göra annorlunda. Eller, på ett sätt inte, eftersom vi kan påstå att det finns kausalitet oavsett om det bar finns en enda möjlig värld. Men dock finns det ju då, rent konkret, inga kontrafaktiska referenspunkter. Vilket ger kausalitetsbegreppet om inte annat så en annan praktisk betydelse.

***

Metafysik is playing tricks on me. Godnatt.

Liberalism är för män och vice versa

Du har säkert någon gång hört din mest slentrianvänstraste woke-kompis reflektera över vilken himla patriarkal ideologi som kapitalismen egentligen är. Well I gots a newsflash fo' ya - din mest slentrianvänstraste woke-kompis just might be right.

Givetvis dock inte på det vis hen föreställer sig - i den mån hen nu överhuvudtaget har några koherenta föreställningar, det vill säga i den mån som hen överhuvudtaget tror, till skillnad från anser. För att tala med Willy Kyrklund/Pontus Pilatus. (Ironiskt nog är det som Pontus Pilatus så axiomatiskt anser, till skillnad från tror, att moral kan byggas på förnuft. Men mer om det i Om Godheten, såklart.)

Anyhow. Anledningen till att kapitalismen - eller, egentligen dess underliggande ideologiska bas, liberalismen - kan sägas vara "patriarkal", är att den är för män.

Rulla upp underkäken ur bröstbehåringen, vettja. Och följ plotten istället. Så våldsamt förvånande är det inte.

Vi börjar med Parental Investment-, PI-, -modellen. Som har nämnts tidigare handlar teorin ifråga om att föräldrar investerar i sin avkomma.

En tradeoff föreligger mellan att investera i befintlig avkomma och sig själv (dvs. indirekt i framtida avkomma). Då varje individ blott är en farkost för sin DNA-molekyl, är vi i allmänhet selekterade för att optimera DNA-molekylens överlevnad. Därför kommer vi vilja göra så mycket som möjligt för vår avkomma, men bara till den grad att vi inte kan gör ännu mer för vår DNA-molekyls fortlevnad genom att skaffa ännu mer avkomma.

Eftersom det är kostsamt att skaffa avkomma, kommer det kön som har högst PI - i vårt fall kvinnan - vara en attraktiv resurs för det kön som har lägst PI - i vårt fall mannen. Män kommer tävla om kvinnor, eftersom kvinnor representerar PI-resurs som kan komma avkomman tillgodo. Kvinnan, on the other hand, kommer inte vilja kasta bort sin dyrbara PI på vem som helst - kvinnan kommer vilja välja omsorgsfullt vems gener hon ska investera i, dvs. blanda sina egna gener med. Män, som har lägre PI, kommer oftare att prioritera att skaffa så mycket avkomma som möjligt, med "hopp" om att kvinnornas PI tillser avkommans överlevnad och välmåga.

Som vi har sett uppvisar människoarten en förhållandevis låg könsdimorfism - män och kvinnor är ganska lika. Detta indikerar en mer jämt fördelad PI, eftersom ojämt fördelad PI förväntas driva könsolikheter. Vi observerar även empiriskt att män kan ha hög PI, även om kvinnor obviously tenderar att ha högre, och som vi har sett kan situationer uppkomma då män tävlar om kvinnor genom att signalera hög PI (t.ex. vid skev ASR, då övervikt av män kan göra en promiskuös reproduktionsstrategi mindre lukrativ, relativt sett).

Eftersom män oftare satsar på många reproduktionstillfällen, och kvinnor investerar mer i avkomman, förväntar vi oss - och observerar även i tvärkulturella studier - att män attraheras av fysisk attraktivitet och fertilitet, medan kvinnor attraheras av makt och rikedom/resurser. Män attraheras också av slampighet, eftersom det signalerar "billiga" reproduktionsmöjligheter, medan kvinnor attraheras av cash dollars och gråa tinningar. Typ.

Vidare är det i kvinnans intresse att binda mannens PI, inklusive materiella resurser, till sin egen avkomma. Mannen vill emellertid förfoga över sina egna resurser själv, för att kunna fortsätta vara attraktiv och således få tillstånd nya reproduktionstillfällen.

Kvinnan fruktar detta - hon fruktar all avledning av PI (inkl. pengar) från den egna avkomman. Här inkluderas även den egna faderns "GPI", dvs. grand parental investment. Döttrar blir mycket beklämda när deras fäder träffar en ny, eftersom det riskerar att avleda GPI från kvinnans avkomma. Söner bekymrar sig inte fullt så mycket om detta, eftersom de själva ändå avser sprida sin säd så mycket som möjligt och således inte inordna sig i genetiska stuprör av monogami.

***

Vart för oss då allt detta? Jo: Till att mannen bejakar AUTONOMI och SJÄLVSTÄNDIGHET som absoluta värden. Som man (jag anar att du är man, kära läsare) tänker du kanske att dessa värden är absoluta, oomkullrunkeliga, och rena. Tja, så kan det kanske verka för dig. Men conveniently enough så passar de också din könstypiska reproduktionsstrategi väldigt väl. Givetvis vill du vara självständig - givetvis vill du förfoga över dina egna resurser.

Kolla på hiphop/rapp. ca 37 procent av alla lyrics handlar om ... Typ detta:

Eeny meeny decisions, with precision I pick or
Make my selection on who I choose to be wit', girl
Don't touch my protection, I know you want it to slip
But slippin' is somethin' I don't do, tippin' for life
That's like makin' it rain every month on schedule
Let me tell you, get your parasol umbrella
'Cause it's gonna get wetter
Better prepare ya for the C support
She supposed to spend it on that baby, but we see she don't
"Ask-ask Paul McCartney, the lawyers couldn't stop it
Slaughter-slaughterin' of them pockets
Had to tie her to a rocket"
Send her in to outer space, I know he wish he could
'Cause he payin' 20K a day, that bitch is eating good

Det är alltså riktigt illa om du låter din protection slippa - för that bitch vill bara bli befruktad av dig för att komma åt dina resurser. Paul McCartney borde veta.

En av de mest centrala konflikterna i hiphop/rap handlar alltså om könskriget om mannens resurser. Juridiken tvingar männen att ge upp resurser till kvinnan, under vissa förutsättningar. Ärvdabalken och äktenskapet och allt det där handlar om samma sak - skapa institutioner för att formalisera männens ansvar för sin avkomma och deras PI-intensiva moder. Innan vi hade lag och rätt, ja då hade vi hederskultur, som ju handlar om ungefär samma sak. Se till att kvinnan är gift innan hon ligger, och hugg huvudet av alla som kliver utanför skaklarna utan en tillbörlig prästerlig välsignelse. På ett ungefär.

Och, vi vet ju att hiphop aldrig ljuger. Det är därför det är så jävla vidrigt ibland. Ty sanningen ÄR stygg. Inte snygg.

***

Så, Mannen, givetvis är du för autonomi och självständighet. Det gynnar din PI-parasiterande reproduktionsstrategi.

Detta syns inte bara i rapp, utan i varje enskild parbildning i nationalstaten Sverige. Mannen vill ha "egentid" - kvinnan vill inskränka denna egentid. Detta bråkar man om inför en psykolog, som måste låtsas som att det bara handlar om individer med lite olika perspektiv på livet. Den underliggande konflikten handlar om att kvinnan vill utverka så mycket PI som möjligt ur mannen, dvs. vill att mannen ska investera i barn och familj, samtidigt som mannen vill investera i sig själv istället. För att bli mer attraktiv, och optimera för framtida reproduktionstillfällen - på bekostnad av den befintliga avkomman.

Mannen ska ha ledigt från familjen en kväll i veckan för att spela i punkband? Han vill ligga med groupies! Mannen ska ha ledigt från familjen för att träna? Han vill va' snygg för luder på stan! Han vill köra en distansutbildning, en master i business and administration? Investerar i sig själv, den rackaren, på bekostnad av familjen!

Denna konfliktlinje kan verka nog så uppenbar, och djupgående. Men - shit runz even deepah.

Mannen vill också effektivt lösa problem i relationen. Detta, tycker mannen, borde vara det rationella sättet att hantera problem som uppstår. Att var lösningsfokuserad.

Nixpix. Kvinnan är problemfokuserad. Att vilja lösa problem, effektivt! och medelst ansvarsfördelning! är ett hot vad kvinnan anbelangar. Det signalerar nämligen, förmodligen helt riktigt, att mannen vill få det där jobbet som heter Familjen överstökat. För att istället kunna ägna sig åt annat. Sånt som är kul. Rappa. Träna. Bygga prestige-baserade allianser med andra män. Sånt som är kul eftersom folk som tyckt att det var kul har blivit din jävla förfader!

Mannens pragmatiska effektivitet är ett sätt att allokera resurser på ett sätt som kvinnan inte vill veta av. Kvinnan vill istället att mannen ska diskutera förvaringslösningar i hemmets trygga härd. Inte skaffa jävla deffade abs, eller en master i B&A, eller ge ut en diktsamling.

Granted: Kvinnans intresse är delat härvidlag. Hon vill ju gärna att mannen ska fortsätta investera i familjen, och en strategisk bromance med högsta chefen kan ju mycket väl gynna barn och barnbarn på lite sikt. Så vissa utomäktenskapliga aktiviteter måste godkännas. Den dåliga stämningen uppstår när du tror att det givetvis är chill att göra vad du vill!

***

Mannen skattar självständighet och autonomi högt. Så högt att han gjort det till dygd, och gjort det till självklarheter. Liberalismen passar mannen perfekt - en ideologi som betonar individens primat. Kvinnan är mer skeptisk. För henne är det självklart att mannen är en resurs som hon ska få, eller i alla fall vill lyckas att, kontrollera. Mannen kan inte enkelt förstå detta. Med PI-modellen kan han ändå förstå. Även om det fortfarande känns sinnessjukt.

Kvinnan kan, i det rådande paradigmet, möjligen inte argumentera för sin magkänsla - att hon vill dominera och kontrollera mannen. Det är dock det hon vill, på en känslomässig nivå. Feminismen har dessvärre hittills inte gjort det lättare för henne här, eftersom den normkritiska feminismen gjort sitt bästa för att upplösa äktenskapet som institution. Och, äktenskapet handlar ju om att knyta en man till en familj. Det handlar om monogami. Om jämlik male-to-female breeding ratio. I alla fall i vårt kära västerland, där vi möjligen tillämpat älskarinnor och älskare, men inte så värst mycket haremlösningar.

***

Liberalismen har inte segrat. Harari har noterat att den falska idén om fri vilja mals ner av den teknologiska utveckling som gör det lättare och lättare att förutsäga och kontrollera människors vilja. Liberal demokrati har varit bra, eftersom det är bättre att låta alla få som de vill. Men, när vad de vill lätt styrs av en tredje part, har aggregatet av preferenser inte längre samma betydelse. Slumpmässigheten har minskat, från det perspektiv som kan förutsäga och kontrollera.

Men, liberalismen har inte heller segrat, eftersom feminismen inte längre är liberal. Feminismen rörde sig en gång i tiden mot en liberal punkt, där mäns och kvinnors rättigheter och skyldigheter skulle få vara desamma. När den rörde sig förbi och vidare så avlägsnade den sig istället från liberalismen. Den rörde sig mot den feminism som gör skäl för sitt namn genom att inte längre handla om jämställdhet, utan faktiskt om kvinnans överhöghet och dominans.

Idag är det uppenbart att männen, eller i alla fall jävligt många av dem, är det feministiska samhällets offer och förlorare. Det räcker emellertid inte att designa ett samhälle som inte passar män - vi måste även skambelägga männen, och ytterligare reducera deras möjligheter. Se här, en liten åsikt: Män klarar sig sämre i skolan, så därför ska vi ta bort högskoleprovet, där många män klarar sig bättre. Detta för att ytterligare bidra till en könsobalans på universitet och högskola!

Debattartikeln är givetvis barrock, och man kan konspirationsteoretiskt undra om inte GP släpper igenom sådant bara för att ha en halmgubbig feminism att kriga mot på sina ledarsidor. Hur som helst verkar debattartikeln representera en verklig åsikt, vilket är sjukt nog. Åsikten är att männen är samhällets förlorare, men det finns ännu något vi kan ta ifrån dem.

***

I den illiberala tappningen av feminismen handlar det inte om jämställhet. Det handlar om att göra mannen till det Onda - "vit, heterosexuell cis-man" är tyvärr inget argument, tjejer 😉

Samtidigt är Kvinnan det goda - det helgonlika, alltid offer, alltid rättrådig.

Den liberala, kapitalistiska ordningen gynnar mannen, eftersom den fokuserar på individens frihet. Detta är till mannens fördel, inom PI-modellen.

Den dominanta feminismen stoltserar inte med någon påtaglig logiskt resonemangsstruktur, eller idémässig koherens. Den kan se ut att bygga på godtycke, men om vi vågar ta dess identitära anspråk på allvar så ser vi att det inte är så. Premissen är istället att mannen är ond och har fel och ska ge upp allt, medan kvinnan är god och har rätt och ska ha allt. Detta är visserligen en sorts godtycke, om vi utgår från att alla individer är lika inför lagen etcetera. Men det är inte godtycke om vi helt enkelt ger män och kvinnor olika rättigheter och skyldigheter. Vilket i någon mening kan rationaliseras genom PI-modellen.

(PI-modellen ger givetvis inga rekommendationer. Den visar emellertid, i den mån vi tror på dess trossatser, var intressekonflikterna mellan män och kvinnor föreligger inom den reproduktiva sfären. Vilken såklart är den sfär som män och kvinnor måste navigera tillsammans.)

***

Det sägs ibland att den socialdemokratiska välfärdsmodellen, med Sverige i spetsen, är feminiserade samhällen. Och visst har feminismens röta spritt sig igenom hela bygget; så mycket är uppenbart.

Men vi borde fråga oss varför inte den bismarckianska, eller konservativa, eller kooperativa, välfärdsregimen inte nödvändigtvis bör ses som den mest feminina. Här är ju familjen den enhet som välfärdssystemet tillerkänner rättigheter. I länder som Sverige är det i allmänhet individen som är föremål får insatser och transfereringar. (Med undantag för t.ex. ekonomiskt bistånd, där familjen är biståndsmottagare.) Det bismarckianska systemet kanaliserar således resurser till kvinnans maktcentra; familjen.

I Sverige kan förslappade Hjärtat-killar få pengar direkt in på kontot, givet att de pallar infinna sig på Arbetsförmedlingens webbtjänst för att lova att man ska söka lite jobb nån gång. (Granted, dock, att det knappast är dessa killar som dominerar äktenskaps- eller knull-marknaden.) I Tyskland åker Europengarna från staten direkt ner i kakburken i köket, och den har bara Frau Brünhild nycklarna till.

De anglosaxiska välfärdsregimerna har visserligen mekanismer för att stjäla pengar från Big Boi och Paul McCartny, i de fall att PI-modellens konfliktlinjer skulle aktualiseras. Så just detta segment av blogginlägget får nog anses som mindre väl genomtänkt. Till skillnad från det övriga då, givetvis.

***

För att runda av resonemanget: På grund av den dynamik som PI-modellen beskriver, kommer män hålla individualistiska värden högt, medan kvinnor håller familjen högt -  ffa. i den mening att Mannens PI och resurser ska tillfalla familjen och dess överhuvud Kvinnan. Mannen är därför av naturen liberal, medan kvinnan av naturen är konservativ.

Äggskalet

Känslan av ensamhet är något att rulla dig i. Det är en gyttja för dig, din mänskogris.

Den torra glöden sväljer mellanrummet mellan er och får luftröret att svida värme. Vinternattluft i Gävle, typ, eller var som helst som du känner godtyckliga känslomässiga band till.

Men bara känslomässiga band, i betydelsen fullkomligt subjektivt genererade. För det finns inga faktiska band längre. Bara dimmor av inbillad tillhörighet. Som, om något alls, får dig att känna dig ensammare än om du bara vore på besök i en främmande stad.

Vinternattluft är så starkt förknippat med smak av starköl att du förvånas första gången du går ute om natten nykter. Förvånas av att smaken av starköl inte infinner sig. Men, som när du föreställer dig ett föremål med öppna ögon, infinner sig ändå. Den inbillade världen konkurrerar med den verkliga världen om herraväldet.

All din detaljkännedom är borta. Du lever i en approximation. Du har ingen materialkännedom. Ingen uppfattning om konkurrerande tillverkare eller varumärken. Du skulle kunna simulera detaljkännedom genom enkla internetsökningar. Men, du skulle genast hamna i det man inte vet att man inte vet-problematik. Du skulle inte kunna simulera verklighetstroget. Du skulle enbart kunna lura andra människor som du. Som också saknar detaljkännedom.

Bristen på detaljkännedom ger dina teorier övertaget. Den motsatta strömmen av observerad verklighet tvingas enklare än pepparkaksdeg in i dina färdiga formar.

Du inser att du inte ens vet vad du sörjer. Även om detta saknar du alltså detaljkännedom. Själva frågan är okänd.

I alla fall kan du stansa ut nya pepparkakor ur den eftergivliga data-degen. Detta tillsammans med andra halvlevande, känslomässigt övertända, inte längre särskilt unga män.

När du inser att ditt rättvisepatos bara är en borderline-diagnos. Då. Då.

Då stansar du ändå bara vidare.

Du inser att ”fri vilja” är ett förlist begrepp där bara ”vilja” kan bärgas. ”Fri” äts av sexbågig kamtandhaj, som blundar extatiskt när den roterar sin hajkropp och river loss kött som säckväv.

Du inser att liberalismen och demokratin, den politiska och ekonomiska, helt är predicerade på myten om den fria viljan, men att det filosofiska problemet nu växt samman med verkligheten såtillvida att konsumenters och väljaren beslut är uppenbart spårbara tillbaka till identifierbara agenter med egna mål.

Du glaserar den färdiga pepparkakan med ett solkors.

***

Den halvlevande, känslomässigt övertända, inte längre särskilt unga mannen framför dig kan verka som en närvaro. Det är samma misstag som när du lyssnar på pianomusik, och när de knarrande ljuden från klaviaturen som oavsiktligt finns med på inspelningen får dig att vända dig om eftersom du tror att någon kommer gående över parkettgolvet. Det är ingen där.

Du har nu lärt dig att eliminera alla distinktioner mellan sakerna du ser i ditt synfält. Även den halvlevande mannen kan försvinna in i den homogena ytan av syndata. Det är en del i din behandling, för borderline-diagnosen.

Den del av synfältet som är halvlevnadsmannen säger ändå: ”Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum.”

Du känner smaken av starköl igen. Men nog på riktigt nu.

***

En öm, vek länk bär upp din torso. Du vilar som på en piedestal som när som helst kan brytas.

Alla gånger du stirrat inåt har samlats i en ensam promenad längs Landwehrkanal i Kreützberg. Det var innan alla jävla hipsters och restauranger. Du var samma smuts som nu, men i en svart manchester-rock. (Trots allt lite materialkännedom: Manchester är som små små stuprör som vill låta den självgenererade förudmjukelsens träck rinna längd med och ner. Strålande material, således, särskilt i den tidigare tjugoårsåldern.)

Egentligen har du mest gått omkring full och låtit ord strömma igenom dig. Ord utan uppenbar källa, och oftast utan någon vidare avlastningsyta att tala om. Känslorna har också blivit ord. Det ger dem viss struktur, men påtvingad. Pepparkaksformarna igen.

”Struktur men påtvingad” = helt godtyckligt beskrivning som inte samvarierar med, utan döljer, det verkliga känsloflödet. Vars slumpmässighet i sin tur kanske å andra sidan ligger utanför ”det terapeutiska intervallet” för vad som kan anses vara intressant. En oändlig rad godtyckliga faktum utan övergripande struktur är omöjlig att meddela till någon annan, eller ens själv reflektera över.

Nu är du en cyborg på en bräcklig piedestal. En skrivande torso med fluorescerande vågor av Internal Communication genom nervcellerna. Ditt förflutna är en osammanhängande simulation som har mer släktskap med nuets pianomusik än med faktiska förflutna händelser.

But that’s trivial!

När ett överdrivet fokus på proprioception blandas med overklighetskänsla så är det lätt att av misstag omsätta ensamhet i nån slags bitterljuv solipsism. Känslan av ensamhet är – som nämnts – något att rulla dig i.

***

Att skriva är att isolera nuet. Det är inte att spara det, eftersom det som sagt alltid kommer vara närmare besläktat med element som närvarar vid läsandet. Men, att isolera nuet just nu är också en övning i att uppleva tidens gång.

När du blickar tillbaks genom texterna kommer du aldrig att minnas hur du känner nu, när du skapar dem. Egentligen är det en mycket oväntad och rent av sinnessjuk bieffekt, att texter som skrivs vid ett senare tillfälle låter sig läsas!

Du sträcker ut din proprioception i rummet där du sitter. Lampan, tavlan, tygen, fåtöljerna, soffan, böckerna, glaset, krukväxterna – allt existerar på ett förhöjt sätt i din upplevelse, liksom din kropp och dess tunna, veka länk till ryggrad genom midjan. Den nära verkligheten uppbär en så överlägsen verklighet att den känns overkligt avgränsad från världen utanför. Din egen kub av rymd kan vara allt som finns. Vilket givetvis gör den fullkomligt orealistisk i sin isolation.

***

Det är dags att sammanfatta:

1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.

2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och den berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.

3. Ensamhet som avsaknad av relationer. Du speglar dig själv i andra till den grad att du bara lever i en spegelsal. Du upplever därför inte att du lever i en värld med andra människor. Du vet ingenting om andra människor, och därför vet du inte heller någonting om dig själv. Det finns inga relationer; bara reflektioner. Inga människor vet någonting om dig, eller varandra, och därför inte heller någonting om sig själva. Dumma, tomma behållare passerar varandra – sträcker ut klåfingriga grådvärgshänder för att ta på varandra – men relaterar inte till varandra. Autonomin är det enda imperativet – skräck för att andra människor ska bryta igenom spegelbilderna av dig själv skapar moralpanik och nya barriärer. En människa utan relationer är som en bläckfisk med avklippta armar.

4. Ensamhet som intellektuell isolation. Den här är enkel – det är bara oförmågan att dra ut konkreta implikationer ur dina teorier. De betyder ingenting när de inte manifesterar sig i verkligheten. De handlar i princip om verkligheten, men berör den inte, och bryr sig inte om den. De svävar fritt. Varken förnuft eller känsla fäster vid dem.

5. Ensamhet i förhållande till dig själv. Som ett resultat av punkterna 1–3 saknar du kunskap om dig själv. Du vet ingenting om var du kommer ifrån. Du vet ingenting om var du är. Du vet ingenting om vem du är, eftersom du bara är spegelbilders spegelbilder utan att egentligen betraktas. Du är spöklik. Du är förfrämligad för dig själv. Du kan inte tolka dina tankar, ditt tal, eller dina handlingar. Du kan inte spåra källan till dina impulser. Du kan inte härleda framtida utfall ur dina nuvarande mål.

6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5.

***

En vansinnig känsla av att vara ett äggskalstunt skal, som i onödan avskiljer tomrummet utanför från tomrummet innanför.

[Rättelse: "Starköl" ovan ska vara "stor stark". "Stor stark" smakar på intet sätt som "starköl". "Stor stark" smakar Falcon och diskmedel.]

(Relaterat: Ärligt känd civilisationskritik; Gott nytt år.)