Antropofagi

tisdag 3 februari 2015

Konsten att stå på alla ben samtidigt

Det här med att vissa tycker att "konservativ" är ett positivt laddat ord – was ist denn los? Att vara konservativ är att vilja konservera, i.e. inte förändra. Konservatismen som ideologi uppkom som en motreaktion mot franska revolutionen, ni vet startskottet för liberal idétradition. Skulle konservatismen haft mindre appeal om den gått under beteckningen stagnationismen?

Russel Kirk, "framstående" konservativ tänkare och författare av The Conservative Mind, har punktat ned var konservativism är för honom (källa Wikipedia). Några av mina favoriter:

Tron på en transcendent ordning, baserad på gudomlig ordning eller en naturlig lag. (Vi som känner oss en smula sekulära är således inte i målgruppen.)

Övertygelsen att samhället behöver hierarkier och klasser som uttrycker naturliga olikheter. (Något säger mig att benägenheten att vara konservativ till stor del förklaras av position på samhällsstegen.)

Tron att det finns ett nära samband mellan privategendom och frihet. (Men mest för dem som äger denna egendom, eller?)

Tron på sed, konvention och hävd. (Induktionsproblemets ännu fulare brorsa: Bara för att något inte har funkat i tusentals år, ska vi fortsätta på samma sätt.)

En intressant skiljelinje inom konservatismen tycks vara den mellan liberal- och socialkonservatismen. Här ser jag att KD historisk representerat liberalkonservatismen (anglosaxisk tradition), och SD socialkonservatismen (tysk tradition) med påtagliga nationalistiska inslag.

Liberalkonservatismen är typ ekonomisk nyliberalism/libertarianism, men som betonar familj framför individ, och religion framför vetenskap. Liberalkonservatism är i någon bemärkelse en ärligare nyliberalism, eftersom ideologin hyllar klasskillnader som naturgivna och godartade. Samtidigt innehåller ideologin en rejäl skopa anti-liberal moralism – tänk dig en Ayn Rand som vill lägga sig i vem du knullar och vad du knarkar.

Socialkonservatismen är den konservatism som i någon bemärkelse möter vänster-idealen (se tidigare diskussion), i och med att man betonar en stark stat och ett samhälleligt ansvar för befolkningens välmåga. Socialkonservatismen gick i bräschen för skapandet av välfärdsstaten, och är således i stark konflikt med liberalkonservatismen. Socialkonservatism återfinns ofta i kombination med nationalism, och kallas då nationalkonservatism. Här kombineras idén om välfärdsstaten med en exkluderande mekanism, där medlemsskap i nationen blir en urskiljningsgrund för tillgång till välfärdens göttma.

KDs nuvarande konvulsioner kan med fördel analyseras utifrån distinktionen liberal- kontra socialkonservativ. Man propagerar för en liten stat, men vill å andra sidan framstå som ett höger-parti "med hjärta". I Alliansens ledband fick man finna sig i att ta det nyliberala spåret, men de aktuella rasist-utspelen pekar ut en nationalkonservativ väg – som åtminstone KDU redan trätt in på. Ur det här perspektivet är SD ett mycket mer trovärdigt konservativt alternativ, eftersom dessa blindgalna rasister är desto tydligare med vilken typ av konservatism vi talar om.

Dock, samtidigt är det välkänt att SD i nio av tio fall röstat med Alliansen, vilket gör deras faktiska agerande snarast liberalkonservativt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar