Halvhjärta

Det här var bra; Against Dog Whistle-ism. Inte minst relaterar det till svenskt debattklimat, som ofta går ut på att medvetet missförstå. Efter ett medvetet missförstånd spelar alla med i det medvetna missförståndet tills att Athenas sommarprat är fascism eller Esbatis "tjänstefolksgroda" (?) är elitism. (Antropofagi har ju tidigare också ofta varit inne på att materialiteten trumfar idén = den socioekonomiska realiteten trumfar twitter och kvällsposten.)

Ska man då vända sig inåt, mot det egna felande jaget? Kanske vettigt. Exempel: Fd. kulturministerns bok Skinnskallar. Såhär lät det då. Rassigt värre, tänkte jag. (Och det här / det här / det här ger ju kanske visserligen delvis rätt. Men vi fortsätter för argumentets skull.)

(Antropofagi har tidigare försökt tolka meningsmotståndare välvilligt.)

Antropofagi har för något år sedan kommit över Skinnskallar på antikvariat, och dessutom plågat sig igenom skiten. Lika kul som i Flumskolan. Men; är den verkligen så sablarns rasistisk?

Ja, Liljeroth jämställer i princip attributen "utländsk härkomst" och "politiskt övertygad nazist", vilket självklart är ytterst problematiskt. (Och kopplar till frågan om huruvida religion bör ingå i diskrimineringsgrunderna, när ideologi helt rimligt inte gör det. Men det är väl en annan historia.)

Däremot läser jag helt klart Liljeroths bok som ett försök att förstå meningsmotståndare. Visst, hon har flera blinda fläckar vad gäller historia och vit makt-ideologi, men hon försöker faktiskt verkligen förstå de här jäkla skinnskallarna. Det är det som blir komiskt, när hon skojar bort hakkorsflaggor och bagateliserar hatbrott, men det är ändå på något vis ganska lovvärt. Det är ju vad vänstern brukar försöka vilja göra; att förstå de marginaliserades kriminalitet, aggressivitet och dysfunktionalitet.

Det jag lite sådär halvhjärtat försöker säga är att Flumskolan läser Liljeroth som media i Slate Star Codex-blogg-posten Against Dog Whistle-ism läser Trumps "sexism". Typ?