Antropofagi

söndag 3 december 2017

Fri sociologi anno 2017

Antropofagis #metoo-rants verkar aldrig ta slut. Såtillvida speglar jag vår samtid.

Här kommer: En till samtidsrant!

Vi har konstaterat att det är a) förklarligt, och b) positivt, att det uppstår en samordningsmekanism för att motverka sexuella övergrepp - detta då ordningsmakten länge stått handfallen.

Vi har också konstaterat att #metoo-uthängningarna omfattar ett stort antal olika fenomen - allt från brutala serievåldtäktsmän, till att Lasse Kronér raggat på en tjej som sen blev hans flickvän. (Källa: Hörsägen.) Antropofagi har spekulerat i om detta gör att vanliga akward sociala situationer, där lite vanlig mellanmänsklig interaktion havererar en smula, kommer att ses som kvalitativt likvärdiga med brutala övergrepp som t.ex. att droga och våldta.

Men, skulle det i så fall vara så himla dåligt? Den där osäkerheten i socialt samspel är ju helt vidrig, vet alla som överlevt sina tonår. Kanske ser vi nu ett slut på - nej en befrielse ifrån! - jobbiga, ambivalenta situationer. Allt blir rationellt och marknadsmässigt och flyttar in på Tinder eller motsvarande.

Det ska framgå svart på vitt om man vill knulla eller inte, och hur, och exakt hur rik och lång man är samt om man gillar handskräddade skinnskor och japanska bordsgrillar. Eller vad folk nu gillar nuförtiden.

"Kärleksvurmandet är en smutsig rest från den nationalromantiska 1800-talets värsta mysticism. I dag leder kärleksvurmandet till att helt sunda människor identifierar sig som sexmissbrukare, att kvinnor underkastar sig patriarkatet och binder sig vid misshandlande män, att ensamma människor förblir ensamma pga. skev verklighetsuppfattning som pådyvlats dem via kärlekspropaganda i form av romantiska komedier."

#metoo stabbar romantiken i magen med en custom made latexdildo, gjuten efter din favorit-Power Rangers private parts.

För, vad är romantik? Ja, det är väl motsatsen till svensk statsindividualism till att börja med. Det är ömsesidigt beroende. Det är familjens hierarki. Det är irrationalitetens bojor.

Det nya rationella relationsparadigmet är som när familjen mäklade ditt äktenskap - med den centrala skillnaden att du får mäkla det själv. Poängen då med jämförelse: Det mäklas. Det är inte plötsligt åtrå vid en skogstjärn: Det är kallt kvantifierade kroppsmått, kombatibilitetsuppmätta intresseområden, och ekonomiska kalkyler. Skilsmässojuristen är med redan vid altaret. Ingen har några illusioner om någonting. Och ingen äter skit, för vi är alla Dagny Taggart respektive Hank Rearden. Och jag säger detta enbart på gott.

Är det då nämnda statsindividualism som gör nya framsteg, i den privata sfären? Eller är det det den befintliga statsindividualismen som får genomslag? Är det kanske nyliberalismen som gör kapitalism av kurtisen?

Hur som helst är romantiken äntligen död. Vilket torde gynna inte minst alla aspiga pojk-killar som fått leva med att dubbel-shejmas för sin veka undfallenhet och kåta påflugenhet på en och samma gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar