Två Sam Harris

Sam Harris snack med Tom Nichols (här på Soundcloud) är så himla bra. Frågan: Varför tror alla att de vet bättre än experterna? Varför är detta ett problem?

 

Antropofagi har varit inne på att Nietzsche är pappa till postmodernism, både vänster- och högerut. Nietzsches syn på sanning var synnerligen relativistisk, och hans ad hominem-typ-av-kritik lämnade sakfrågediskussioner utanför. En sann konspirationsteoretisker, helt enkelt. (Man undrar varför...)

 

Låt oss kasta oss in i en debattartikel i självaste högvördiga Dagens Nyheter. Professor Åsa Wikforss skriver att svenska elever lär sig att kritisera, men inte att bilda sig en underbyggd uppfattning. (Mycket fallacy of grey, får en förmoda.) Wikforss:

 

"En skola som hela tiden uppmuntrar elever att vara kritiska och 'tänka själva', men samtidigt nedvärderar betydelsen av faktakunskaper är farlig [...]

År 1994 fick vi en radikalt ny läroplan. Den motiverades uttryckligen av att man anammat en ny syn på kunskap (se till exempel Bildning och kunskap, 1994). Det handlade om att ifrågasätta den teoretiska kunskapens överhöghet, att framhäva färdigheter och förståelse i stället för faktakunskaper, och att kritisera själva idén att det finns objektiv kunskap. All kunskap är en 'konstruktion', menade man, inte något som kan överföras som 'färdiga paket'. Läroböcker dömdes ut och fokus skulle ligga på egeninlärning och projekt.

 

[...]

 

Den nya läroplanen var avsedd att hjälpa de svagaste men effekten blev den motsatta. Efter en stadig nedgång i internationella undersökningar fick vi en ny läroplan 2011. Från politiskt håll talade man om att återvända till ”kunskapsskolan” och vissa kunskapskrav återinfördes. En sådan återkomst är dock inte mycket värd så länge man inte gör upp men den kunskapssyn som genomsyrat pedagogisk forskning och präglat våra lärarutbildningar sedan 1990-talet.

I både LGR 1994 och 2011 kan man till exempel läsa att det finns fyra olika kunskapsformer ”fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet” och att undervisningen inte ensidigt får betona den ena eller den andra kunskapsformen. Detta tal om olika kunskapsformer är djupt problematiskt. Mängder av empiriska undersökningar visar att egeninlärning och projektbaserad undervisning inte befrämjar inlärning. Detta är inte förvånande när man betänker faktakunskapers centrala roll: För att söka, förstå och värdera information måste man ha kunskap.

För det första är den kontrast som uppmålas mellan färdigheter och faktakunskaper problematisk. Givetvis är det så att skolan måste lära ut en mängd färdigheter – Till exempel måste man lära eleverna att läsa och skriva. Men färdigheter förutsätter faktakunskaper. Forskning visar till exempel att läsförståelse inte är en isolerad ”avkodningsförmåga” utan är helt beroende av faktakunskaper. Den som har lätt att läsa en text om teknik kan ha svårt att läsa en text om samhällsfrågor och tvärtom.

För det andra finns det en nära relation mellan faktakunskaper och förståelse. Samtida kognitionsforskare beskriver den som ”äggröra”. Man kan till exempel inte förstå orsakerna till Andra världskriget utan att ha en mängd faktakunskaper om 1930-talets politiska händelser. Detta gäller även för begreppsförståelse. Man kan inte förstå ett begrepp, som begreppet mandat, utan att ha en mängd faktakunskap där begreppet ingår (till exempel att antalet mandat i en valkrets bygger på antalet personer med rösträtt i valkretsen).

Detsamma gäller det kritiska tänkandet. I dessa dagar av faktaresistens har det talats mycket om behovet av att träna våra elever i kritiskt tänkande. Detta är förstås viktigt men det är då avgörande att göra upp med den myt om kritiskt tänkande som är förhärskande bland svenska pedagoger. Man utgår från att kritiskt tänkande är en sorts allmän förmåga som man kan träna upp utan att behöva nöta in en massa faktakunskaper. Återigen visar forskningen att detta är falskt (se till exempel Willingham, 2008. ”Critical thinking: Why is it so hard to teach?”). Det kritiska tänkandet är domänspecifikt: Jag kan vara aldrig så bra på att tänka kritiskt inom ett område där jag har stora kunskaper, men usel inom ett annat där jag inte alls är bevandrad.

 

Skälet är enkelt: Man kan inte avgöra hur gott ett argument är om man inte kan avgöra hur trovärdiga och relevanta grunderna är. Och detta kräver kunskap. Den som inte vet något om hur EU är uppbyggt kommer att ha svårt att värdera argument mot EU-medlemskap. I kursmålen talas det mycket om att elevernas resonemang ska vara välgrundade och nyanserade men det sägs väldigt lite om den kunskap som krävs för att man ska kunna vara välgrundad i nyanserad.

 

[...]

 

För det tredje krävs en kritisk granskning av vad pedagogiska forskare sagt och säger om kunskapens natur. Flera ledande forskare påstår till exempel att kunskap är något tidsbestämt, att vad som var kunskap under antiken inte är kunskap nu. De hävdar att kunskap inte har med sanning att göra och att alla fakta är kulturellt bestämda. De menar att vetenskapliga teorier inte ger en beskrivning av hur världen är utan bara utgör ett visst ”perspektiv”. Detta är radikala filosofiska teser som framställs okritiskt, som om de vore etablerade rön, och det utan att dessa forskare har någon verklig kunskap i filosofi.

Dessa radikala idéer om kunskap har lärts ut till flera generationer lärare. Lärarna får därmed inte de redskap som behövs för att försvara kunskapen mot dess fiender – vetenskapstvivlare, konspirationsteoretiker och propagandamakare.

Så här kan det inte få fortsätta. Återupprätta faktakunskapens centrala roll, återinför fackgranskade läromedel, och ge tydligare riktlinjer för lärare och elever när det gäller kursinnehåll och kursmål!"

 

Det Wikforss så övertygande beskriver - med hänvisning till Bourdieu och Derrida - är en postmodern vetenskapsfilosofi. Vilket, enligt Antropofagis uppfattning, är det som förklarar varför ingen tror på experter längre. Alla är kritiker, men ingen kan något.

 

Som Tom Nichols noterar så fungerar det mesta hela tiden. Vi misströstar inte avseende aerodynamiken för att ett flygplan kraschar. Och, inte varje gång en internationell flight genomförs utan missöden poppar vi champagne för att fira att ingenjörer, diplomater, piloter, fysiker, med många, många flera, gjort sitt jobb.

 

Dessutom glömmer folk bort att det är betydligt mer sannolikt att en expert har rätt i sak, än att en själv har det. Ska en expert ifrågasättas krävs det, för trovärdighet, att den som ifrågasätter sätter sig in i de tekniska aspekterna. Kritik måste sas. vara välinformerad. Kritisera utan att ha sett filmen är liksom bara att klaga.

 

En tredje viktig poäng som Nichols gör är att det ofta är experter som korrigerar de fel experter gör. Det var andra akademikers studier som ledde till replikationskrisen inom social psycology. Det är andra fysiker som bashar strängteorin. Det var Einstein som tog det vidare från Newton.

 

Så, förutom då att svensk skola är postmodern; varför har tilliten till experter minskat?

 

En teori är den som anförs här, av Antropofagi själv, angående genusvetarnas gruppsignaler och nomenklatur-runk:

 

"Samhällsvetare, såsom begreppet tolkas av våra utbildningsinstitutioner, har inget reellt värde. Jag har haft förmånen att jobba med faktiska utredningar, där man faktiskt vill veta saker, samt råkat intressera mig för vetenskapsfilosofi. De flesta samhällsvetare som kommer nybakade från universitetet (inklusive mitt relativistiska själv när det begav sig) har inte bara inte någon nytta som potatisodlare, men de vet inte ens att de borde vilja förfina sin modell av verkligheten i syfte att den bättre ska stämma med verkligheten!

 

De vill värdesignalera, identitetssignalera, gruppsignalera. Och när de väl har ett verkligt engagemang så är de ofta bara rätt dåliga på själva vetenskapsbiten. De har inte fått rätt verktyg, kan man säga. De får inga bestick. Så de kan inte säga dinner time.

 

Samhällsvetenskapen är i stora delar besatt av socialkonstruktivism. Och inte på ett konstruktivt sätt.

 

Efter att nyligen ha genomfört en större litteraturstudie inser jag att alla jävla Högskolan i Väst, Linnéuniversitet och Södertörns Högskola, bara spottar ur sig uppsatser och artiklar som är skit. Skit i bemärkelsen: Har en socialkonstruktivistisk begreppsapparat som tillämpas på möjligen lite empiri (helst typ under 20 kvalitativa intervjuer med en fenomenologisk-antropologisk-hermeneutisk "metod"=totalt godtycklig tolkning) för att spotta tillbaka en exakt bekräftelse på den tillämpade begreppsapparaten. Det finns sällan något falsifierbart med i leken, om man säger så.

 

(Det finns så klart fler exempel på samhällsvetare som inte läst sin Popper.)

 

Eftersom samhällsvetenskapen således är kass, måste samhällsvetarna göra sig själva nyttiga. Och då menar jag det, ironiskt nog, endast som en social konstruktion. 'Nyttiga.'

 

Om man inte kan bidra med något av reellt värde; om man inte har någon vetenskaplig integritet; då gäller det att bygga sig ett litet slott av komplicerad terminologi och högskolepoäng. Teorier, namedropping och subkulturella attribut såsom tygpåsar tar man till, för att visa skillnad på sig själv och pöbeln. Inte konstigare att man ska kunna sin Solanas och Fanon än att man ska kunna sina klassiska pianister, möbelformgivare och impressionistmålare liksom. Klassmarkörer helt enkelt.

 

Och för att skapa ett 'vi', som dessutom är lite exklusivt - för att få utdelning för alla år på universitetet - så gäller det ju att hålla alla andra ute. När en väl, som jag själv, kan nomenklaturen och koderna är det ytterst lätt att genomskåda. Det är lätt och löjligt. Kan man inte koderna, då kanske de kan upplevas som t.ex. a) svårt, ouppnåeligt, komplicerat, insatt och överhögt, eller - mer sannolikt - b) skitnödigt, påhittat, kontraintuitivt, världsfrånvänt och inskränkt.

 

Detta har givetvis sagts förut, men det här kan mycket väl vara en förklaring till alla SD-väljare. Inte ovanstående explicita analys, men magkänsleanalysen av att a) överklassen lajvar offerroller och skiter i andra människors lite mer påtagliga problem; b) genusvetenskapen och den ideologiska överbyggnaden som verkar råda är helt mot såväl magkänsla och sunt förnuft som för den delen internationell forskning inom mer naturvetenskapligt betonade områden eller t.ex. evolutionspsykologin. (Läskigt lätt att få kännedom om nu med internet, kära genusvetare. Går inte att låtsas som att Sverige är normalt längre, som era förfäder lyckades göra med narkotikapolitiken.) Och såklart c): föraktet för alla som inte klarar av nomenklaturen, samt d) hatet med alla i utgruppen som helt enkelt inte håller med.

 

Det är som sagt rika människor som är feminister. Identitetspolitiken är till för folk som vill ha rättvisa utan att omfördela faktiska resurser. De vill fortsätta vara rikast, men dessutom få vara under dogs. Äta kakan och ha kakan.

 

Den sk. arbetarklassen får hålla till godo med SD. Synd och skam, givetvis, men inte rocket science."

 

(Obs: Antropofagi kan sin Solanas och Fanon, och vet således vad han talar om.)

 

(Obs 2: Case in point är denna postmoderna kritik av "Halloween-pumpans vithet". Varken mer eller mindre dumt än Antropofagis eget fuskande på området - således jävligt dumt.)

 

Problemet som uppstår är att en grupp experter, som dessutom förmodligen är den grupp experter som har tydligast kontaktyta mot samhället och samhällsdebatten, verkar vara korkade charlataner. Som vi har noterat finns det parallella konsensus just med avseende på frågor om kön och genus, och det är lätt att på saklig grund kritisera genusvetenskapen föra att vara inskränkt och ovetenskaplig. Här ser vi således ett faktiskt fall av experthaveri - vilket andra experter emellertid har pekat ut.

 

Det andra problemet är att genusvetarna uppenbarligen är elitister som i sin tur gruppar tribe genom att basha pöbeln. Genom att dikta komplex lingo och bygga godtyckliga klassbarriärer av tomt ekande signaler, bygger man in en vi-mot-dom-retorik visavi personer med lägre utbildningsnivå eller avvikande åsikter.

 

Så, postmodernismen har gett oss en anti-kunskaps-skola; en genom-relativistisk ontologi; samt en fusk-disciplin som sår split mellan befolkningssegment.

 

Ack och ve, man blir faktiskt sne.

 

Låt oss istället helga den kausala realismen.

 

Ontologiskt postulat: "There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.” 

 

…applicerat på samhällsvetenskap: “There is a social reality existing independently of social scientists’ representation or awareness of it.”

 

Epistemologiskt postulat: “It is possible to achieve knowledge about this reality.”

 

Metodologiskt postulat: “All knowledge is fallible – and correctable.”

 

David Deutsch lär oss också att objektivism (eller logisk positivism) är ”the bad philosophy that statements not verifiable by observation are meaningless”, medan relativister och postmodernister ”regards objective truth and falsity, as well as reality and knowledge of reality, as mere conventional forms of words that stand for an idea’s being endorsed by a designated group of people such as an elite or consensus, or by an arbitrary authority.” Fy!

 

Sapiens-Harari pekar vidare på benägenheten att erkänna att man inte vet allt som det unika med upplysningsläran. Vi det metodologiska postulatet. Det är helt enkelt en variant på ”the more you know, the more you know you don’t know.” Och här har vi faktiskt till och med ett vetenskapsteoretiskt soundtrack från Dead Prez. Texten är en lite mer lättillgänglig variant av ovanstående pamfletter/luntor: “Nobody know it all/ as soon as you think you do, that’s when you fall/”

 

Men, motherfucker - det är väldigt mycket mer sannolikt att en expert vet mer än du om det fenomen som expertisen ifråga gäller. Och, att inte kunna veta saker med sannolikhet 1 betyder inte att olika förklaringar inte varierar påtagligt i hur sannolika de är!

 

De'ente nonsens, de'e konsensus. Oreskes noterar:

 

"In all but the most trivial cases, science does not produce logically indisputable proofs about the natural world. At best it produces a robust consensus based on a process of inquiry that allows for continued scrutiny, re-examination, and revision. Within a scientific community, different individuals may weigh evidence differently and adhere to different standards of demonstration, and these differences are likely to be amplified when the results of inquiry have political, religious, or economic ramifications. In such cases, science can play a role by providing informed opinions about the possible consequences of our actions (or inactions), and by monitoring the effects of our choices."

 

Sammanfattningsvis: Viktigaste läsningen.

 

(Relaterat: Populationen och populasen; sucka-bitzsche; gränserna för postmodernism; tillämpad vetenskapsfilosofi; lajvet fortsätter; älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi; majoritetens eventuella klokskap; det finns forskning; manifest; rehab; Pomerantsev; en blind leder sig själv.)

 

***

 

Jag halkar vidare i den hala backen, till två intressanta aspekter att notera från Harris samtal med Gad Saad:

 

1. Det finns problem förknippade med immigration. (For the record kan vi notera att en av "invandringens kostnader" inte verkar vara ökad rasism; att folk dör på Medelhavet; att remittances är en pang-grej; och allt det där som Bryan Caplan skrev.)

 

Särskilt stora kulturskillnader ser vi, enligt Antropofagis strödda materialinsamling, i grupper från klansamhällen så som Libyen eller Somalia. Irak och Syrien är här snarare att betrakta som "Sverige med sämre kvalitet", som någon uttryckte saken.

 

Den här typen av problem-med-inflöde-av-människor-från-andra-kulturer kan dock lätt bli en fixering, i stil med Patriarkatet; man ser bevis överallt man tittar, för att man tittar så selektivt. När Antropofagi precis lyssnat på intervjun med Saad, kunde bokstavligt talat 80 procent av inslagen på Aktuellt och Ekot den dagen tolkas som confirmation på Saads hypotes, att invandring leder till problem. Ett saxmord med hedersmotiv i Dalarna stack ut - pun intended - men även #metoo heders-edition, kaos i Spånga, tvångsgifte, antisemitism i Malmö och Göteborg, med mera.

 

Så, har Antropofagi nu ofrivilligt lagt sig till med ett antimultikulturalistiskt bias? Dagens DN-läsning indikerar något sådant:

 

Hatbrotten på asylboende ökar. Dels rör det sig om hatbrott mot själva boendena, dels om homofobiska, transfobiska och kristofobiska hatbrott i boendemiljöerna.

 

Äntligen slut på antisemitismen, lovar Löfven. Härligt!

 

Spånga lite rörigt som sagt.

 

Kriminella uppgörelser. Antropofagis nya antimultikulturalism-bias riskerar att göra att den fjärde förklaringen får företräde i analysen. Vi får dock inte glömma knark och ojämlikhet!

 

2. Sam Harris argument kopplat till kostnaden för invandring är rätt intressant. (Det är fö. närbesläktat med Antropofagis tidigare Bussbekistan-argumentation.)

 

Vi sänker liksom inte hastighetsbegränsningarna för att rädda liv - och anledningen till att vi inte gör det är inte ens att vi gör en nyttokalkyl, där ekonomins kostnader omsätts i typ malarianät och vårdplatser, utan att vi gillar att åka ganska snabbt på motorvägen. (Obs: Antropofagi har ingen bil - och tycker inte heller att man ska ha det - men finner bilkörning ytterst underhållande i lagoma doser. Obs 2: Ibland sänker vi visst hastigheterna.)

 

Jag håller helt med Sam Harris om att personer som sms:ar när de kör bil borde släppas ner i IS-kontrollerade områden i bara kallingarna. Men i verkligheten beivras deras förakt för andra människors liv överhuvudtaget inte.

 

Poängen: Vi kan väl käka lite kostnad av invandring, så som vi gör med allting annat? Och, för varje Sara Haider vi räddar så kan vi väl släppa in en hedersmördande patriark eller missriktat välvillig omskärande moster?

 

Saads motargument är att det inte är den i tid och rum lokala nyttokalkylen som är relevant - utan hur ett samhälle påverkan på längre sikt. Även detta skulle väl iofs. kunna inkluderas i en kalkyl, men en ännu mer komplicerad sådan. Diskussionen snuddar också vid en läskig sanning - så klart är en libanesisk jude som Saad mer bekymrad över ett inflöde av arabisk antisemitism. (Men "först kom de för kommunisterna" liksom.)

 

De bekymmer med inflöde av annan kultur som Antropofagi personligen stör sig på, eller ser som risker för långsiktig oönskad effekt, handlar om denna löjliga respekt för religion (specifikt islam, pga. orsak) som verkar vara följden av den demografiska förändringen. Men jävlar vad pissigt det också är med hedersvåld - fast det drabbar som tur är inte mig personligen. Att ranta om religion är ett privilegium jag däremot inte vill riskera. Okej, lite raljerande här, men i grunden seriös - jag tycker att en ökad religiositet och respekt för religiositet är jätte, jättedåligt för vårt samhälle och intellektuella miljö.

 

....och DÄR kommer vi in på katolicismen. Asså, är detta årets svensk!? Sablarns vad dumt.

 

"Kardinal Anders Arborelius är årets svensk."

Antropofagi har tidigare hängt ut Arborelius i samband med min lilla minigranskning av katolsk exorcism. Se även en ganska ensidig korrespondens med Stockholms katolska stift. (Här också.)

 

Och är det några som excellerar i antisemitism är det banne mig katolikerna.

 

(Relaterat: Mot kulturrelativism; Ekonomisk jämlikhet och tillit; krisa uppfattningar på marginalen; sexualkultur; läsarkritik del 5; genomskådade; subkultur; borgarklagan; rasism innan ras; kawaii; könsord; kapitalismen har ärvt rasismen av imperialismen; koordinering; Schelling och Somalia; demokratin dör; rasism-sexismen; Trädgårdhsarbetet.)