Nu har
rehabiliteringen verkligen gått bananas. Pladderpodden En varg söker sin pod, med geniet Liv Strömqvist och pratkvarnen Caroline,
verkar sätta alla noderna i nätverket i en ny position, och ge dem en ny mening, utan att för den skull vara beredda att på något sätt revidera själva etiketten på F.
Pluto är en planet.
Liv gör poängen att det är typ 1 procent av männen som står för sex- och våldsbrott. Kul blir det när Caroline kontrar med att beskriva "mäns våld mot kvinnor"-tropen som en användbar och självklar generalisering (
visst, visst), men sen vänder sig mot Livs generalisering av feminism. Liv menar vidare att feminismen bara erbjuder ett narrativ för kvinnor, men inte erkänner att det finns en positiv manlighet. Caroline
motte-
and-baily-kontrar: "Det är inte
min feminism!" Okej, så det är bara en procent av all feminism som står för 63 procent av alla SJW:iga, dryga kommentarer om Våldspyramiden?
***
Låtom oss uppehålla oss vid poängen om "ett narrativ för män". Tre saker:
1. Den svenska filmen
Hjärtat, som är rätt så bra, handlar om en snubbe som är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.
"Allt blir bra om man bara är sig själv"-tropen krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner.
Uggla och
Boschini et al har som nämnts visat att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens pallar med kvinnor med högre status än de själva för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.
Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång när verkligheten kommer in i bilden. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras ladies, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.
Samhället - som ju består av individer som beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer inklusive andra individer - förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. De andra sätten leder till elände. Samtidigt lär samma samhälle - återigen en proxy för människor och institutioner i en given miljö - männen att BARA VARA SIG SJÄLVA! Vet du vem det är, för vissa personer? En lat jävla porrmissbrukande gejmer, såklart.
Det är självklart befriande
att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?
De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till möjöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt.
Filmen
Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar inte piskas på av Patriarkatet.
2. Nämnda
Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende ÄR EN NORM, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverket våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.
3. En stark hypotes till att
afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder.
Forskarna har svårt att hitta områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Slapp citering:
Okej, så vi verkar närma oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som
gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som
gör ont.
***
Intermission:
Jag har påpekat att vi bör förvänta oss att mäns ofrivilliga barnlöshet bör leda till fler sexualbrott, samt att utrikesfödda - om några - isf. oftare bör tillgripa våldtäkt som reproduktiv strategi, pga. sannolikt lägre reproduktiv framgång iom. sämre socioekonomi:
"Vi borde även förvänta oss att invandrare är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken - vilket de ju är. Och detta även mer än i andra typer av brott (också sant), eftersom vi tror att reproduktiva tillkortakommanden är mer reella i termer av beteendepåverkan än vad relativ fattigdom-styled knappthet är. (Du behöver egentligen inte stjäla en korv risgrynsgröt på ICA när du faktiskt uppbär socialbidrag alt. etableringsersättning.) Antropofagi vill härmed nedgradera den kulturella förklaringsvariabeln en smula - i det stora variabelklustret vi kallar verkligheten - eftersom 'socioekonomiska faktorer' faktiskt rimligen spelar en jävla roll i den här frågan. Invandrare är generellt sett lägst i status - lägst utbildning, inkomst, nätverk, allt annat. Dåliga, dåliga reproduktionsmöjligheter!"
I gårdagens Agenda (25 nov) diskuterades den skenande sexualbrottsstatistiken.
BRÅ visar statistiken:
I Agenda diskuteras avtagande stigma och mätfel som en förklaringsmodell; en annan är att det faktiskt sker fler brott. Någon direkt #metoo-effekt kan vi förmodligen räkna bort, eftersom ökningen sker från och med 2010 och/eller 2013. "Fatta-effekten" nämns dock. (
Ah, Fatta!) Det hände opinionsbildning innan #metoo, och hashtaggen skulle kunna ses som peak sexualbrotts-paradigmskifte eller nåt sånt. I så fall är #metoo och ökande sexualbrottsstatistik symptom på samma attitydförändring.
Men, det
verkar faktiskt sannolikt att brotten faktiskt ökat. Och det bör givetvis övervägas om invandring kan vara en förklaring. Vi följer med spänning det uppdrag som stipuleras i
BRÅ:s regleringsbrev:
"Utvecklingen av utsatthet för sexualbrott – Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. Under de senaste fyra åren har även utsattheten för sexualbrott ökat enligt Nationella trygghetsundersökningen. Det finns flera faktorer som kan ha påverkat utvecklingen av de anmälda respektive självrapporterade brotten, som benägenheten att anmäla och rapportera om sexualbrott, lagstiftningens utformning och den faktiska utsattheten. Brå ska belysa orsakerna till ökningarna sedan 2005. I uppdraget ingår att i möjligaste mån uppskatta sexualbrottslighetens faktiska utveckling, och hur den självrapporterade utsattheten förhåller sig till de polisanmälda brotten och den faktiska brottsligheten. I uppdraget ingår också att utifrån data om upplevd utsatthet och anmälda brott analysera om ökningarna gäller särskilda typer av sexualbrott, tillvägagångssätt, situationer eller utsatta personer, och i den mån det är möjligt gruppen gärningspersoner. Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj 2019."
Tänkte ni på tonen i debatten mellan SD och MP? Att SD ens var inbjudna? Att Anders ens ställde frågan om huruvida invandringen kan förklara uppgången av sexualbrott? Att MP-kvinnan inte ens avfärdade, utan menade att det är bra att vi utreder saken?
***
Tillbaka till huvudspåret.
I ett tidigare avsnitt av En varg söker sin pod kommer Liv Strömqvist in på att kvinnor verkar må dåligt av/i lösa sexual-relationer. Det verkar finnas en gnagande olust över KK:s och slappt krograggssex. Men killar gillar! Och, i feminismens nomenklatur: Killar
kränker därför kvinnor. Även om alla är där
frivilligt.
Hur som helst. Det som Liv och Caroline inte fördjupar dig i är eventuella ultimata (evolutionära) orsaker till att gossar och töser njuter så olika mycket i senmodernismens uppluckrade sexualmoral. Det är - förmodligen - så att män oftare tillgriper den reproduktiva strategin "knulla så mycket som möjligt", medan kvinnor - som i snitt har högre PI, Parental Investment - behöver hushålla lite mer med sina reproduktiva resurser.
Så, inte olikt Strindbergs mer eller mindre underförstådda resonemang i Giftas: Det kan vara så att äktenskapet som institution gynnar kvinnorna. Äktenskapen och dess helgd låser mannen och hans resurser vid den kvinna som avlat hans avkomma. Detta är i kvinnans intresse, enligt PI-modellen.
Så, det jag säger är att konservativa familjenormer kan sägas vara mycket mer "feministiska" än samtidens fria Tinder-leverne. Äktenskapet skyddar kvinnan, vilket Strindberg nog skulle fått medhåll i från de flesta feminister före Eva Moberg.
Utifrån PI-modellen kan vi förvänta oss att män ska njuta mer av att ha lössläppt sex, medan kvinnor ska fokusera på att pair-bonda. Män kan välja PI-nivå i högre utsträckning,
medan kvinnor alltid har hög PI.
Se där! Ytterligare en norm, en tradition, som får upprättelse.
Vi kanske inte vet vad vi har förrän vi slänger bort det, kinda like.
***
Så även en magkänslemotvilja mot rasism-sexism, så vitt jag vet.
Det är underhållande att se/höra Liv Strömqvist
red-pill:a sig fram genom pod-avsnitten. Inte minst för att hennes tonläge tidvis är så plågat, som om hon nästan föder fram sina
meta-contrarian-sägningar. Och ack alla brasklappar, "så att inte alla börjar maila". Små utrop om att En varg söker sin pod-podden lätt har högst i tak i hela pod-Sverige (det har den alltså by all accounts EJ).
Min resa (fan det låter som nån skitt kändis-bio-baserad intervju-fail-såpa på SVT...) verkar ha börjat i april 2017. Här upptäcker jag, vad det verkar för första gången, en genus-lögn. Inlägget
Oinitierade gissningar om kön och lön verkar har tillkommit innan jag utvecklat
min sexism-rasism, eftersom jag främst verkar intressera mig för olika ålderssegment och könssegregationen där inom. Snarare än att
ranta om genusvetenskap.
Jag härleda själva frågeställningen till mer filosofiska spörsmål från november 2016. Här har jag ännu inte anammat den polariserade "
kvinnor och män är biologiskt determinerade att välja snickare vs. undersköterska"-bilden.
Jag ställer bara lite frågor om normer:
"Det sägs att normer är problem för jämställdheten.
Det sägs att utbildnings- och yrkesval styrs av normer.
Faktum är att kvinnodominerade yrken är svårt eftersatta i löneutvecklingen.
Faktum, tror jag, är att få väljer yrke utifrån förväntad inkomst. Kanske snarare utifrån grupptryck, slump (i betydelsen irrelevanta parametrar såsom var man kommer in eller vad som ligger nära geografiskt), eller i bästa fall intresse.
En kan argumentera för att det idag råder jämställdhet i möjligheter. Vem som helst kan, oavsett kön, i princip ha vilket jobb som helst. (Vissa abnorma undantag går säkert att påträffa.) Sen kanske det känns trist att attenda korvfesten på LTH om en är tjej.
Det råder däremot inte jämställdhet i utfall, eftersom kvinnor oftare har arbeten med lägre löner.
Var går gränsen mellan preferensen och strukturen? I vilken utsträckning "vill" tjejer läsa till undersköterska och förskolepedagog, och i vilken utsträckning tvingas de av normer?
Det är liksom inte så att en preferens kan existera i norm-vakuum. Meningslösheten i att söka den "egentliga" preferensen. Ack.
Nä, låt folk välja vad de vill. Och se istället till att alla yrken värderas på ett rimligt sätt. Att fack och arbetsgivare kommer överens om att höja kvinnoyrkens löner. Det är rätt mycket fetare än att hålla inspirationsföreläsningar om varför kvinnor måste gå på polishögskolan."
Ett annat överbryggande inlägg från
Mr 8th of March till
dagens JBP-hyllare är
detta MRA-esqua stycke. Som i princip köper feminism-dogmerna, men som menar på att lösningen på att förtrycka kvinnor inte är att förtrycka män. Eller typ, att jämlikhet är enda sättet att säkra att ingen är förtryckt, oavsett urvalsgrund:
"Det som sker just nu är att patriarkatet i vissa delar skalas tillbaka. Resultatet är att de sk. vita kränkta männen blir frejmade som de nya förlorarna. Ser vi på Sverige är det tydligt att män har lägre utbildningsnivåer (dock högre löner) än kvinnor. Kvinnor är chefer i kvinnodominerade sektorer. De oförklarade löneskillnaderna kanske inte minskar i raketfart, men är inte högst någonsin. Kvinnliga förebilder i allsköns verksamheter sticker upp sina adorable huvuden.
Nya förlorarna, således, är landsbygdens lågutbildade män. Jag menar nu inte i faktiska statistiska termer, utan i kulturella/estetiska. Att vara Trump-anhängare eller SD-tome är synonymt med fet, sjukskriven och dum i huvudet. Arbetslös, fd. gruvarbetare, etc.
Hur det än är med den saken så är det tydligt att någon alltid måste vara förlorare. Även om patriarkatet mot all förmodan skulle ge upp, om den strukturella rasismen skulle tappa fotfäste en smula, så har vi ändå en grupp på bottnen. Som vi tillskriver attribut för att annan-göra. Kan vara röda truckerkepsar eller smuts under naglarna.
Två fel gör som bekant icke ett rätt. Att rädda kvinnorna ur evigt lidande och pina, bara för att sänka ner männen i samma skärseld, är sannolikt inte svaret på någon särskilt välformulerad fråga."
Det uttryckliga ifrågasättandet av feminismen
händer först här, dvs. i juli 2017. Ifrågasättandet sker uttryckligen, och uttryckligen med hänvisning till min läsning av LessWrong och Yudkowsky:
"[...] det är uppenbart att feminism är en affective death spiral.
Jag måste liksom inse det här. Om det förklarar allt, då är det lite för bra för att vara sant. Khalifen:
'With intense positive affect attached to the Great Thingy, the resonance touches everywhere. A believing Communist sees the wisdom of Marx in every hamburger bought at McDonalds; in every promotion they're denied that would have gone to them in a true worker's paradise; in every election that doesn't go to their taste, in every newspaper article 'slanted in the wrong direction'. Every time they use the Great Idea to interpret another event, the Great Idea is confirmed all the more. It feels better—positive reinforcement—and of course, when something feels good, that, alas, makes us want to believe it all the more.
When the Great Thingy feels good enough to make you seek out new opportunities to feel even better about the Great Thingy, applying it to interpret new events every day, the resonance of positive affect is like a chamber full of mousetraps loaded with ping-pong balls.'
Feminism är en great thingy. Teorin om patriarkatet är en great thingy."
Det är intressant att Liv Strömqvists resa uppvisar ungefär samma markörer:
- Att försöka tolka motparten välvilligt - Liv tycker att det är för mycket halmgubbar, och hon försöker uttryckligen tolka JBP välvilligt med avseende på distinktionen mellan de jungianska arketyperna "tyrannic father" och "good king".
- Att sluta ljuga med statistik - Liv tycker att "inte alla män" är en valid trop, och att det är värt att påpeka att merparten av männen inte begår våldsbrott och/eller sexuella övergrepp. Ja jävlaremig om hon inte till och med ger en indirekt känga åt Våldtäktspyramiden.
- Att (i Strömqvists fall möjligen indirekt, underförstått) erkänna att det kan finnas skillnader i typiska psykologiska traits för män och kvinnor (t.ex. med avseende på hur många sexualpartners en vill ha, under vilka förutsättningar).
När Strömqvist kommer ut på andra sidan den ideologiska tågtunneln kommer ingenting att vara sig likt. Det är som
Murder Ghandi.
Man varnar för den feministiska backlashen för att strax därefter vara en del av den - och det utan att känna att den saken är det minsta fel eller problematiskt.
"Slippery slope" is a funny thing. Var går ditt Schelling-staket?
***
Är du?
Jag tror att vi är på andra sidan av en. Vi har precis halkat nerför, som samhälle.
Alla sa ju att det skulle ske en åsiktsförskjutning. Om vi pratade om utrikesfödda som grupp på ett visst sätt. Om vi pratade med SD. Om vi, om vi, om vi. Metadebatten.
Förgriparens språk.
Problemet med Murder Ghandi: 90-procents-ghandi tycker att 80-procents-Ghandi är helt okej. Så han kan ta ett piller till.
"The Adventures of Murder-Gandhi: Gandhi is offered a pill that will turn him into an unstoppable murderer. He refuses to take it, because in his current incarnation as a pacifist, he doesn't want others to die, and he knows that would be a consequence of taking the pill. Even if we offered him $1 million to take the pill, his abhorrence of violence would lead him to refuse.
But suppose we offered Gandhi $1 million to take a different pill: one which would decrease his reluctance to murder by 1%. This sounds like a pretty good deal. Even a person with 1% less reluctance to murder than Gandhi is still pretty pacifist and not likely to go killing anybody. And he could donate the money to his favorite charity and perhaps save some lives. Gandhi accepts the offer.
Now we iterate the process: every time Gandhi takes the 1%-more-likely-to-murder-pill, we offer him another $1 million to take the same pill again.
Maybe original Gandhi, upon sober contemplation, would decide to accept $5 million to become 5% less reluctant to murder. Maybe 95% of his original pacifism is the only level at which he can be absolutely sure that he will still pursue his pacifist ideals.
Unfortunately, original Gandhi isn't the one making the choice of whether or not to take the 6th pill. 95%-Gandhi is. And 95% Gandhi doesn't care quite as much about pacifism as original Gandhi did. He still doesn't want to become a murderer, but it wouldn't be a disaster if he were just 90% as reluctant as original Gandhi, that stuck-up goody-goody.
What if there were a general principle that each Gandhi was comfortable with Gandhis 5% more murderous than himself, but no more? Original Gandhi would start taking the pills, hoping to get down to 95%, but 95%-Gandhi would start taking five more, hoping to get down to 90%, and so on until he's rampaging through the streets of Delhi, killing everything in sight.
Now we're tempted to say Gandhi shouldn't even take the first pill. But this also seems odd. Are we really saying Gandhi shouldn't take what's basically a free million dollars to turn himself into 99%-Gandhi, who might well be nearly indistinguishable in his actions from the original?
Maybe Gandhi's best option is to 'fence off' an area of the slippery slope by establishing a Schelling point - an arbitrary point that takes on special value as a dividing line. If he can hold himself to the precommitment, he can maximize his winnings. For example, original Gandhi could swear a mighty oath to take only five pills - or if he didn't trust even his own legendary virtue, he could give all his most valuable possessions to a friend and tell the friend to destroy them if he took more than five pills. This would commit his future self to stick to the 95% boundary (even though that future self is itching to try to the same precommitment strategy to stick to its own 90% boundary).
Real slippery slopes will resemble this example if, each time we change the rules, we also end up changing our opinion about how the rules should be changed. For example, I think the Catholic Church may be working off a theory of 'If we give up this traditional practice, people will lose respect for tradition and want to give up even more traditional practices, and so on.'"
Jag tycker att vi hade rätt,
där omkring 2010. (Hoppas inte Nanna Johansson hade HELT rätt.) Nu har
Tvärvändningen sänts på SVT, och Anders på Agenda vågar fråga om det kan vara så att ökningen av sexualbrott förklaras av en omfattande invandring. Till en inbjuden sverigedemokrat. På SVT på bästa sändningstid. Heck, det har till och med mördats en rumänsk tiggare. Av fucking barn. Vafan.
(Obs, jag verkar ha skrivit om detta tidigare,
i slutet på det här inlägget. Nåja.)
Problemet med slippery slopes är att 90-procents-Ghandi tycker att 80-procents-Ghandi är helt okej. Att 50-procents-Ghandi tycker att 40-procents-Ghandi är helt okej.
Hur rasistisk känner du dig bekväm med att vara? Exakt så mycket som du är idag, och lite till. Och hade du varit lite till, så hade det känts okej att vara ytterligare lite till rasistisk.
Vänstern verkar ha haft en intuition för det där all along. Ja, mer än en intuition. Säg ett Ali Esbati-tweet från tidigt 2010-tal som
inte handlade om att vi inte bör "ta debatten" med rasisterna, eftersom det kommer att förändra diskursen i vad som på sikt är en oönskad riktning.
Han hade fan helt rätt i sak.
Men 50-procents-Sverige bryr sig lika lite som 50-procents-Ghandi.
***
Hur mycket bryr sig 50-procents-Liv?
