Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 6: Evolutionär spelteori

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1, del 2, del 3, del 4, och del 5.

När vi kommer in i historien nedan, så har det precis fastslagits att bonoboer är trevligare än schimpanser. Warum-rum?

***

Beakta följande: Din tredje hamburgare är inte lika god som din första. Du betalar mer för en macka på flyget än vad du gör därhemma. Ett glas vatten i öknen kan vara mer värdefullt än en diamant, och glittra därefter. En frukt är mer värd norr om Kongofloden, än vad den är söder om den.

Det är värt att reflektera över de ekologiska skillnader som gett upphov till Pan-släktets divergenta utveckling. Studier tyder på att schimpansernas klart våldsammare beteenden är adaptivt, snarare än orsakat av mänsklig påverkan på deras habitat. I den mer ymniga och mindre tätbefolkade bonobo-tillvaron har ett mindre risktagande och fredligare beteende selekterats för. De gener och adaptioner som lett till våldsamt och konfliktsökande beteende, har inte varit lika framgångsrika i bonobo-populationen som i schimpans-populationen. Det motsatta har gällt för schimpanserna, som lever tätare och i områden som i större utsträckning drabbas av torka. Konflikt och våld kan då tänkas har varit en mer framgångsrik strategi, i konkurrensen om de knappare resurserna.

John Maynard Smith var banbrytande med avseende på att tillämpa spelteori på evolutionsbiologiska problem. Vi har sneglat åt spelteorin när vi diskuterat allmänningens dilemma och tit-for-tat-strategin som är reciprocal altruism. Spelteori kan hjälpa oss att förstå varför bonoboer tenderar att dela med sig av frukt, medan schimpanser oftare slåss om den.

Maynards Smiths första och mest kända analyserade spelsituation är känd som Hök-Duva-spelet. Spelets premiss är att det råder en konkurrens- eller konfliktsituation rörande en delbar resurs. Konkurrenterna kan ha en av två strategier: Hök eller Duva. Hök-strategin innebär ett aggressivt beteende samt en eskalation till fullskalig kamp, där spelarna antingen vinner eller förlorar. Duvan uppvisar likaledes ett aggressivt beteende, men viker sig inför en eskalation. Om ingen eskalation är fallet vill Duva-strategin dela på den omtvistade men delbara resursen. Matrisen för spelet förevisas nedan, där V är resursens Värde och K är Kostnaden för att förlora en fullskalig kamp:

Om Hök möter Hök är utfallet i genomsnitt hälften av resursens värde V, minus hälften av kostnaden. Varannan gång vinner Höken hela resursens värde V, men varannan gång förlorar Höken och måste betala hela kostnaden K. Om Hök möter Duva vinner Höken emellertid varje gång: Utfallet är därför i genomsnitt hela värdet av resursen. Om Duva möter Hök, förlorar Duvan varje gång – men utan  strid, och således utan kostnad. Om Duva möter Duva, så delar Duvorna på resursens värde varje gång.

Beroende på andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva, så kommer det faktiska utfallet av en given spelrunda att variera. Andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva vid en given spelrunda kommer i sin tur att bero på resultaten av de föregående spelrundorna, som beror på värdena av V och K. Tänker vi oss att K är ett högre värde än V, vilket är en sannolik situation, så kommer andelen av populationen som tillämpar Hök-strategin att visa sig vara V/K. Den evolutionärt stabila strategin är således en funktion av de olika strategiernas frekvens, vilket beror på V och K.

Om värdet av resurser exempelvis är 20, och kostnaden för att förlora en kamp är 50, kommer andelen av populationen som tillämpar en Hök-strategi att vara 0.4, dvs. 40 procent. Var femte individ kommer att eskalera en resurskonflikt till fullskalig kamp. Om värdet istället är 5, och kostnaden fortfarande 50, kommer andelen Hökar att vara tio procent. 90 procent av individerna kommer istället att deeskalera konflikten och dela på resursen.

Att det potentiella värdet i verkliga situationer ofta kan vara betydligt mindre än den potentiella kostnaden blir uppenbart om vi tänker oss att värdet är tillgång till ett visst fruktträd, att och kostnaden är döden. I schimpans-bonobo-jämförelsen så kan vi notera att värdet av en resurs bör ses som relativt; i en ymnig miljö, som den söder om Kongofloden där bonoboerna lever, är fruktträden många och kostnaden för avstå från att äta av ett givet träd är mindre. I en miljö präglad av en större knapphet är det relativa värdet av en matresurs större, medan kostnaden för fullskalig kamp är mer stabil oavsett miljö.

Med andra ord: Om valet oftare står mellan att svälta ihjäl eller att stanna och slåss, blir det relativa värdet på en matresurs större. V/K blir då större, och andelen individer som tillämpar hökstrategi likaså. Om det relativa värdet av en matresurs är mindre, som är fallet i en miljö präglad av överflöd, är V/K ett lägre tal, och andelen Hökar därmed också lägre.

Att bonoboers hjärnor selekterats för att härbärgera en större empatisk förmåga och impulskontroll, visar att Duv-strategin inte bara, eller inte ens främst, är något som blir tillämpligt på individnivå. Beroende på de relativa värdena av V och K i en viss miljö, kommer en miljö att selektera för olika adaptioner som möjliggör olika strategier. Bonoboer-honan har exempelvis en påfallande stor klitoris, och sex är som vi har sett en metod för deeskalation. Adaptionerna kopplade till Duv-strategin är  tydliga i flera avseende.

I någon utsträckning bär vi människor med oss egenskaper och beteenden som härrör från den förfader som vi har gemensamt med schimpanser och bonoboer. I någon utsträckning kan vi tänka oss att miljön, i termer av konkurrens och resursbas, påverkar vilka anpassningar som är överlevnadskraftiga.

***

Addendum:

Om ((V/2)-K)>K kommer Hök alltid vara den optimala strategin. Vi kan som sagt lätt tänka oss att ((V/2)-K)<K i många naturliga situationer, eftersom Kostnaden för fullskalig kamp kan vara väldigt hög för djur i det vilda, som saknar tillgång till sjukvård och mediciner. Du har bara ett liv, men det finns – ofta – fler än en matkälla. Den intressant frågan i Hök-Duva-spelet är vad som är jämnviktsläget i en population om ((V/2)-K)<K. Då beror alltså andelen som tillämpar respektive strategi på värdet av K respektive C. Introducerar vi nya spelare eller individer med avvikande strategier, kommer populationen över tid att återgå till jämnviktsläget, som alltså är att andel Hökar är V/K.

***

En källa:

Lawrence Wilsom et al, 2014. ”Lethal aggression in Pan is better explained by adaptive strategies than human impacts” i Nature.

Prediktion Covid-19

Antropofagi vill ställa en prediktion: Vi kommer alla att drabbas av Covid-19, och hälso- och sjukvården kommer inte ha någon beredskap i termer av uthållighet. Dödligheten kommer inte bli jättehög, men högre än väntat pga. att för få kommer att kunna få adekvat vård. Dessutom kommer belastningen på hälso- och sjukvården ge upphov till massor av andra - hanterbara men tragiska - negativa effekter. Vi kommer knappast få se någon samhällskollaps, men det kommer att visa sig hur dålig krisberedskapen är i termer av tillgång på läkemedel, vårdplatser och personal.

Premissen för ett ofrånkomligt utbrott är att det faktiskt finns symptomfria, smittsamma virusbärare. Men sannolikheten för ett utbrott är väldigt stor också om bara infekterade personer smittar under inkubationstiden, som verkar vara lång.

Att hälso- och sjukvården inte är redo vet vi sedan tidigare. Den krisberedskap som finns gäller plötsliga enskilda händelser med massiva skadeutfall - inte långdragna epidemier. Det räcker ju med en vanligt VABruari för att sätta SÖS i stabsläge, liksom. Och eftersom Region Stockholm slänger bort alla pengar på Närakuter, vårdval, chefsjobb på Nya Karolinska, och BCG-arvoden, så finns det inga resurser kvar till att anställa hälso- och sjukvårdspersonal ens i den enda region där det inte föreligger en massiv kompetensförsörjningsproblematik!

Oh the shitty shit-shit.

Fängelsepopulationer's gonna fängelsepopulera

(Relaterat: Etiketten narkotikapolitik, t.ex.: Fyra förklaringar; krisa uppfattningar; otroligt mycket krokodil; hobbsianska fällor; &c. in absurdum.)

Den 25/2 2014 skrev Antropofagi att Beatrice Ask är korkad. Jamen läs själv!

Den lite djupare poängen var att stränga straff för narkotikarelaterad brottslighet leder till ökande fängelsepopulationer, och att det är dumt att skapa vinstincitament i privat sektor för ökande fängelsepopulationer, för då kommer det bildas politisk vilja att skärpa straffen för narkotikarelaterad brottslighet, eftersom det leder till ökande fängelsepopulationer, vilket leder till större vinter och därmed mäktigare intressen med mer att förlora och därmed med lobbyism och därmed ännu strängare straff och... så vidare.

Eller, så legaliserar vi narkotika eftersom det är upp till var och en om de vill knarka; vi lägger polisiära och andra resurser på att lagföra folk; skadereduktion är lättare med legala substanser; legala substanser är i allmänhet lättare att reglera och kontrollera för att minska skadeverkningarna av dem; heroinister som får gratis jonk på en klinik behöver varken stjäla din cykel eller sälja heroin för att bekosta sitt missbruk; och den illegala narkotikaekonomin är en drivkraft för vapenvåld och organiserad brottslighet.



(Obs, fett beat men kass rapp. Någon måste varit lite stressad i mickbåset eller? Fy fy fy. Gör om och gör rätt, oh du okände rappare. Kul text på sina ställen dock:

Mänskan är som kaffet, hon blir bitter om hon står för länge på plattan/
Avsaknad av mur men barskrapad är bur och regnet det smattrar/
Evidens eller fakta men trängseln i trappen tyder på att stängslen är satta/
Hämnd är väl längesen, fängelse vård, inte så att det speglar vår längtan att straffa/)

Idag är vi vid en punkt då vi har fått strängare straff i flera avseenden, och då häkten och fängelser faktiskt är överfulla. Så säger i alla fall Kriminalvården själva. Men, det beror inte på narkotikan, eller i alla fall inte på att straffen därvidlag skärpts. DN:s "fakta i frågan" (som jag på allvar anser vara en vederhäftig källa):

"Under 2011 och 2012 kom Högsta domstolen med en rad domar som i grunden förändrade rättsväsendets bedömningar av straffvärdet för narkotikabrott. Fram tills dess utgick domstolarna i huvudsak från tabeller – ett visst gram av en viss art gav ett visst straffvärde. Numera är det omständigheterna för brottet, och inte enbart mängden narkotika, som ska avgöra strafflängden. Det har lett till en rejäl minskning av fängelsestraffen:"

DN:s bild:

Vi citerar slappt vidare ur denna högvördiga dagstidning:

"Det finns inget tydligt datum för skiftet – förändringen skedde gradvis från hösten 2011 till hösten 2012. Anledningen är att flera olika HD-domar låg till grund för den nya praxisen och att det tog olika lång tid innan dessa slog igenom i underinstanserna.

Före halvårsskiftet 2011 utdömde domstolarna i genomsnitt 19–21 månaders fängelse för narkotikabrott. Mindre än två år senare var straffen 10–13 månader.

Den totala fängelsepopulationen i Sverige minskade med cirka 19 procent mellan 2011 och 2017 för att sedan öka. Förändringen efter 2011 kan kopplas till bland annat den förändrade narkotikapraxisen."

Åsså snor vi (jag) en bild till:

Så, lindrigare straff för narkotikabrott verkar höra ihop med en minskande fängelsepopulation - så långt stöd för Antropofagis ursprungliga tes.

Dagens fullbeläggning måste ses i ljuset av en ökning på halvkort sikt. BRÅ:s rapport Den framtida verksamhetsvolymen i rättskedjan framhåller ett ökat utflöde från Polisen under perioden 2004-2009, vilket innebar en belastning för Åklagarmyndigheten och domstolarna men inte för kriminalvården. Efter en flödestopp 2009-2010 vände volymökningen i en motsatt utveckling för alla led i rättskedjan. Från 2017 började utflödet från Polisen att öka igen, vilket verkar ha lett till ökade volymer i hela rättskedjan (med viss fördröjning). Prognosen fram till 2022 är att volymerna ska öka:

"På fyra års sikt prognostiseras ärenden som redovisas till åklagare (Polismyndigheten) att öka med 9 procent, antalet brottsmisstankar med åtalsbeslut (Åklagarmyndigheten) att öka med 12 procent, antalet brottmål som är avgjorda genom dom (Sveriges Domstolar) att öka med 15 procent och medelantalet klienter i Kriminalvården att öka med 9 procent."

Vi har noterat en ökning i vissa brottstyper, mest notabelt ungdomsrån, skjutningar och sprängningar. Vi tycker att de som ungdomsrånar, skjuter och spränger är jävla idioter, såklart. Så, är vi glada eller ledsna över ökade verksamhetsvolymer i rättskedjan?

Alltså. Det här med knark egentligen. Och även med USA:s fängelsepopulationer, som ju hägrar i bakgrunden. Det är inte så att alla som sitter i finkan i USA är fredlika weeders. Så kommer det inte heller att vara i Sverige. Många är tunga våldsbrottslingar som verkligen förtjänar att straffas, eftersom vi vill inkapacitera dem; eftersom vi vill skänka upprättelse och känsla av rättvisa till samhälle och offer för att slippa att alla tar saken i egna händer; och eftersom vi vill skapa incitamentstrukturer som gör det oattraktivt att vara en tung våldsbrottsling.

Kopplingen mellan narkotika och fängelsepopulationer är lite mer subtil än att alla som sitter inne är harmlösa gräsrökare. Problemet med en hobbsiansk fälla i termer av en svart knarkmarknad, är att en svart knarkmarknad skapar svarta knarkmarknadskonkurrensmetoder. Låt mig tangenbordsrappa om saken:

***

Det kan smälla igen/
ser en hobbsiansk fälla smälla igen.../

Alls ingen Anslinger.../
Säger mot Beijeroth - eran Harrison Act/
Kan inte stoppa mig, för jag har en baltisk kontakt/
så jag kan proppa mig, full med både svampar och tjack/
Utan förbud, ingen Capone/
Utan tabu, ingen passion/
utanför nu, ingen pardon/
för du vet att det dom sjuka vill skjuta är ingen person/
Lägger ner nålen... på vinylen, hör fiolen i dekoren/
Låter stålet slå... på rekylen, har pistolen i resåren/
De' e' sån macho-skit/
De' e' bly mot din fiendes batch och bit/
En territoriell komponent/
mot varje kompisgäng som driver knarktrafik/

De' e' förbudstid/
de' e' mutor och skjutningar uti vår stugby/
men de' e' inte tommy gun, det är uzi/
inte 1920-tal, det är nutid!/

Dom är cancerceller, de' e' motherfucking gangstervälde, som sprids nu/
Poppar upp som kantareller, så mycket drive by:s att man blir bilsjuk/
Blir ändå att Mammon har makten, även utanför samhällskontraktet/
Utan rättsskipning blir det fett vidrigt - du kan se dom falla till marken/
Hoppas ditt paraply pallar bly för det regnar patroner/
konfliktlösningsmekanismer i business behövs annars hämnas personer/
Om ett helautomatiskt vapen är en konkurrensfördel, då blir/
det förmodligen pang-pang på en gång, tji tid för nåt förspel, slå till/
Det är klart det är svettigt... Vet du vad som är vettigt mot vapen? Fobi!/
Om konflikter får gro är det risk att det nog blir till riktiga mord, å krig/

De' e' förbudstid/
de' e' mutor och skjutningar uti vår stugby/
men de' e' inte tommy gun, det är uzi/
inte 1920-tal, det är nutid!/

***

[Uppdatering: Nu finns låten inspelad också.]

Ungefär på det viset går mitt resonemang i rimmad form. Och det resonemanget är, att folk som säljer jättemycket knark tenderar att börja döda varandra. Och, om man är en person som lever på att sälja knark och döda varandra så kommer man så att säga halka lite snett. Lite snett relativt samhället och dess regler och normer. Och då är det inte långt till att begå andra illdåd. Och, de som kan hävda sig i en svart narkotikaekonomi där våld är modellen, de kommer att tendera att vara de mest jävla galna och vidriga idioterna i samhället. Fast nu med inkomst, vapen, och i vissa sammanhang status.

Så därför skrev jag till ett par vänner följande, med anledning av det myckna fenomen som så finurligt löpsedelsbetecknats - ganska passande - som "förnedringsvåldet":

"Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar o unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas i flytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har ett jävligt segregerat samhälle med en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur, och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!"

Kontentan är att vi kanske vill ha legaliserad narkotika för att det inte ekonomiska incitament ska driva dåliga människor längre ut i dåligheten. Men, när vi väl sitter här med dåliga människor - hur kan man tycka att de som rånar, skjuter och spränger är bra människor? - så vill vi fan låsa in de jävlarna. Såklart.

Så, att våra fängelser fylls upp innebär att vi har begått ett fel tidigare i kedjan. Inte att vi inte ska låsa in våldsverkare.

Boffman

Men....

...eftersom Hoffman (här och här och här) tvingar oss att erinra oss om hur olika ding-an-sich är ding-für-mich - kanske till den grad att själva rumtiden bara är en egenskap i vår interface - så måste vi fråga oss - vad betyder det om varje möjlig värld har en egen rumtid? Betyder det att alla möjliga världar bara uppträder i våra medvetanden?

För, i så fall är ju slumpen en aspekt av vår upplevelse och okunskap, och inte bara såtillvida att vi inte vet vilken värld vi befinner oss i, utan också att de världar vi befinner oss i bara existerar i vår interface.

Det hela börja kokas ihop till en total sammanblandning av medvetandet och verkligheten. Vilket får mig att misstänka att jag bara lyckas tänkta på ding-für-mich, och aldrig ding-an-sich. För, jag vill ändå hålla fast vid det ontologiska postulatet - om än i sin svagaste form - att:

“There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”

Det verkar som att jag bara lyckas tänka i termer av rumtid, men att rumtiden inte är ding-an-sich.

Vilket i sin tur föranleder en liten digression: Var skulle alla dessa möjliga världar - om de inte kollapsar - dvs. om vi inte tror på en "epistemisk MWI", att MWI representerar vår osäkerhet om världens tillstånd på någon slags sannolikhetsdistribuerat, bayesiansk vis -  faktiskt existera?

Om de har en egen rumtid så existerar de inte så att säga bredvid varandra i någon slags multiversums- eller metaversums-rumtid. De bara existerar. Och i dem uppstår - kanske i deras innevånares interface - en rumtid.

Vilken i sin tur får mig att undra, om knock down argument mot Gud - "var fan tänker du dig att Gud finns egentligen? på ett moln?" - är precis så dumt i huvudet och provinsiellt som jag gissar att St. Augustinus skulle hävda. Det börjar mer och mer kännas som att Gud, om hen fanns, skulle kunna finnas någon annanstans än i rumtiden. (Obs - tror fortfarande inte på Gud, men är bara alltmer agnostisk om alltings beskaffenhet.)

Det kanske är så att det ontologiska postulatet är för greedy. Det kanske inte finns en reality oberoende av vår representation. Eller, i alla fall inte en reality som på något sätt motsvarar hur vi tycker att en verklighet ska se ut. Hoffman är inne på det, att kvantmekaniken i vissa tolkningar kan döda rumtiden, och att verkligheten då blir väsensskild från våra föreställningar. Hans nätverk av conscious systems känns mer rimlig med detta i åtanke.

Sammanfattning: Ju mer jag lär mig om kvantfysik, desto rimligare låter Hoffmans föreslagna lösning. För det verkar ju finnas egenskaper hos världen som beror på systemens representation av dem.

Två saker som jag har tänkt på

Alltså, telefoner förändrar verkligen förutsättningarna för att skriva samtidsfiktion. Alla karaktärerna kan när som helst googla allting, eller ringa vem som helst, eller kolla på kartan. Så var det milt sagt inte på 1000-talet.

Låtom oss då betrakta självaste skriftspråk som en telefon i fiktionen. Förekomsten av skriftspråk förändrar ju helt förutsättningarna för hur ett drama tillåts utspela sig. Tänk bara, att det kan finnas informationsskyltar om vad saker är; skriftliga meddelanden; kunskap från förr som traderas utan att någon bard eller motsvarande är närvarande. Att människor kan läsa och skriva måste ju verkligen vara historieberättandets telefon när det begav sig. En game changer för hur vi kan tillåta oss att bygga handlingen.

Förutom att skriftspråket idag är det medium som i regel bär själva historien - dess substrat. Före skriftspråket fanns enkom muntlig berättarkonst, muntligt framförda sagor och historier. I överförd bemärkelse är telefonen en game changer i den samtidsfiktion som du läser på telefonen. Telefonen sätter förutsättningarna för dramat, men också för din möjlighet att ta del av dramat.

***

MWI måste väl ses som någon slags sannolikhetsdistributioner? Jag menar, det finns ju icke tillåtna världar - omöjliga världar - som inte kan komma på fråga. Sen finns det osannolika händelseförlopp - kanske är de världar de representeras av få? Alltså: Kanske är deras osannolikhet samma sak som att de finns i få upplagor? Sen finns det sannolika händelseförlopp - de kanske representeras av världar som finns i överflöd? Vanligt förekommande världar, kanske?

Men, eftersom sannolikhet - väl - i en deterministisk värld - vilka andra världar finns det, liksom? - berättar något om vad vi vet eller inte vet, så borde en händelses sannolikhet inte berätta så mycket om hur många möjliga världar den uppträder i - faktiskt uppträder - utan bara hur mycket eller lite vi själva tror oss veta att händelsen kommer att uppträda? För, vad är väl determinismen om verkligheten hela tiden delas i massor av olika händelseförlopp, utan att vi vet vilken värld - vilket händelseförlopp - vi själva kommer att finnas i? Då är det ju inte längre en fråga om determinism, även om varje given värld är deterministisk.

Fan, undrar om jag tänkt lika dumt på det här någon gång förut.