Om man har någon som helst ambition att informera sig själv om vad man röstar på i Europaparlamentsvalet bör man kolla på partiledardebatten i Riksdagen:
En intressant sak, angående det jag nämnt här om huruvida utländska tiggare ska få bedriva sitt värv i Sverige, är Alliansens halmgubbe att vänstern vill hämma den fria rörligheten. Som jag beskriver i det länkade inlägget har moderater ofta velat inskränka t.ex. rumänska romers möjlighet att uppehålla sig i Sverige, och framförallt att tigga här.
Samtidigt: När S och V och MP säger att kollektivavtal ska gälla alla som arbetar i Sverige, då anklagar borgarna dem helt osakligt för att vilja hindra den fria rörligheten av människor inom EU. Det spelar ingen roll att t.ex. Sjöstedt och Damberg mycket pedagogiskt förklarar att man vill ha fri rörlighet, men att den som kommer från t.ex. Polen och arbetar i Sverige ska få samma justa villkor och samma lön som svennarna har. Detta borde rimligen öka den faktiska rörligheten, eftersom incitamenten att söka anställning i Sverige blir större ju mer fördelaktig en sådan anställning är. Moderaterna svarar, som vanligt osakligt, att V och S vill hindra frihet. Reinis, även känd som William Wallace, borde måla sig blå i sitt fula fejs och vråla FREEDOM! med sprucken röst. Retorik är ju trots allt det enda han har. (Förutom en jävla massa pengar dårå.)
Hur som helst, den skeva logiken bakom högerns dogm-styrda resonemang är väl något i stil med att migranters konkurrensfördelar tas ifrån dem, när de ges samma lön och villkor som infödda svenskar. Om vi för en sekund tätar luckorna i det resonemanget med lite god vilja – då inser vi genast att debatt-båten i hög fart och med låst roder ligger i kollisionskurs med idén om att begränsa de rumänska tiggarnas rättigheter.
Att ta ett steg bakåt och betrakta två eller tre höger-argument på samma gång är ofta rätt fruktbart, eftersom det med all önskvärd tydlighet visar att de enskilda argumenten alltid är ad hoc. Det mönster som flera argument tillsammans bildar är alltid: Ökad ojämlikhet, sämre villkor för de 99 procenten, misskreditering av vissa grupper, upprättandet av ett slavsamhälle, ner med demokratin. Med dessa övergripande mål i sikte tar man sig friheten att argumentera kors och tvärs, ofta i strid mot egna enskilda ståndpunkter. (Här är några andra exempel på nyliberala paradoxer: en, två, tre, fyr, fem, sex.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar