Vurmaren

Jag har tidigare skrivit om subjugated knowledge, och kommit fram till att viss kunskap kan bero av visst perspektiv. Därmed kan t.ex. en rasifierad person per definition ha en större kunskap om rasism än en icke-rasifierad – givet att de har samma teoretiska kunskap. Den här modellen är som alla andra modeller förenklad, och kanske inte extremt relevant eftersom så många andra variabler åsidosätts. Dock läser jag just nu Den mörka kontinenten av Karin Johannisson, som handlar om hur kvinnans sjukroll och sexualitet definierats av en påstått objektiv och helt mansdominerad läkarvetenskap – här inser man genast att en kvinnas perspektiv hade berikat disciplinen, samt att ”objektivitet” må vara teoretiskt möjlig i någon bemärkelse, men dock allra oftast bara ett kamouflage för makten. (Framförallt kanske boken visar på empirismens felslut – den samlade läkarvetenskapen går väldigt uttalat in för att bevisa en förutfattad mening, nämligen kvinnans underlägsenhet.)

I viss mån förknippat med frågan om positions-beroende kunskap, är diskussionen om tolkningsföreträde. Här kan man nämligen inom vissa ramar hävda att en person pga. specifika upplevelser, eller specifik position i en hierarki, kan besitta mer kunskap än någon annan. Detta har visst stöd i forskning – t.ex. tenderar personer högre upp i en hierarki vara mindre medvetna om hierarkin än personer längre ner. Således kan man anta att en vit person ofta har mindre kunskap om en (postkolonial) rasistisk hierarki än en rasifierad person, eller att en icke-man har större kunskap om könsmaktsordningen än vad en man har. Det kan såklart diskuteras huruvida det gäller alla individer på respektive position alltid, eller om det bara är en generell tendens. Förmodligen det senare.

För att underlätta vår kommunikation är det bra med delad exformation, dvs. gemensamma referenser etc. (Jag nämner lite om det här, men läs den här boken vettja.) I grunden handlar det om att förstå någon annans situation, via empati. Litteratur hjälper oss med detta (vilket jag berör här). Min djärva hypotes är således att den som sitter inne på subjugated knowledge kan vara vänlig nog att berika den mer priviligierade personens liv med sin ljuva kunskap. (Som i fallet med Charles Bradley, typ. Men man behöver ju inte tolka det så elakt som jag gör i länkat inlägg.)

Eftersom jag ägnat några stunder åt att begrunda min egen hiphopkonsumtion (se här, här och här) känner jag att den slutgiltiga domen måste falla – får jag lyssna?

Ja men visst! I självaste verket bör jag lyssna. Att få ta del av erfarenheter och perspektiv som jag i föga utsträckning möter i min egen vardag, är ett privilegium som jag måste förvalta. Att söka upp skildringar av en annan verklighet än min egen är mitt medborgerliga ansvar. (Livet i överklass-reservat borde typ diskvalificera från rösträtt, t.ex.) Till och med personer som lyssnar på hiphop på ett ansvarslöst sätt mår troligen bättre av att lyssna – de rasistiska och sexistiska stereotyper som musiken tidvis också förmedlar, pga. den totalitära kapitalismens grepp om produktionsvillkoren, stöter man ju ändå på överallt i samhället. Med lite tur sipprar perspektivbreddande substanser in i den ignorante lyssnarens undermedvetna.

Ett exempel. Många (kanske främst seniora och/eller rika medborgare, enligt mina bittra och smutsiga fördomar) har svårt att se polisväsendet som annat än rättvisan självt. I själva verket är polisen en dysfunktionell organisation som befolkas av väldigt många likvärdigt dysfunktionella individer. (Se här om du tvivlar.) Då kan man lyssna på första versen i den här låten:

[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Så kan det alltså kännas, får lyssnaren veta. Antingen känner man igen sig, eller så lär man sig. (Eller så tvivlar man. Då heter man kanske Hanne Kjöller eller Erik Helmersson.)

Hur som helst, vem som får lyssna på vad är ju en hypotetisk och lite krystad fråga, eftersom alla får lyssna på allt. Det jag egentligen vill diskutera är en fråga som anknyter en smula till subjugated knowledge-poängen: Måste man leva som man lär?

Det finns en idé om att man ska stå för sina åsikter i handling. Jag kan tycka att sådant beteende är det mest hedervärda, men dock ej att icke-handling (kanske i viss mån inte heller felaktig/motstridig handling) diskvalificerar från åsikt. Exempel:

Det är dödsstraff förknippat med att kritisera regimen i ett visst land. Du anser att yttrandefrihet ska råda, och du anser även att regimen suger. Om du säger att regimen suger, så avrättas du omedelbart.

I fallet ovan tycker jag att man rimligen måste få förespråka yttrandefrihet utan att bemötas med motargumentet: Du säger ju ändå inte vad du tycker! Eller, bemötas kan man ju, men argumentet är i mina ögon ogiltigt. (Möjligen hade det varit hedervärt att bli martyr i nämnda exempel, och dö för saken. Detta beror väl då dock på huruvida ens martyrskap påverkar regimen i någon riktning.)

Hela poängen med en demokrati är att det ska finnas en möjlighet att sträva efter en idealsituation som man önskar se. Givet att den situationen icke är realiserad, behöver man inte agera såsom man hade gjort i den tänkta idealsituationen. Det hela handlar om spelteori. Om brädet ej är uppsatt på et visst sätt, behöver man ej göra ett visst drag, som man dock gärna hade gjort givet en annan uppsättning.

Ett ofta anfört exempel på hycklande politiker är när Ohly satte sina barn i privatskola. Jag känner inte till detaljerna, och jag kan hålla med om att en politikers handlande bär stort symbolvärde. Däremot anser jag inte att en random privatperson som är mot t.ex. det fria skolvalet inte ska utnyttja detta, bara för att hen är mot det fria skolvalet i princip. Skolorna hade nämligen fungerat annorlunda om inte det fria skolvalet varit in action.

Jag tycker att alla borde åka tåg, itsället för att flyga. Jag tycker att tågen borde fungera väl, komma i tid, åka snabbt, vara billiga. Jag tycker inte flygtrafiken borde vara kraftigt subventionerad. Men givet att tågen alltid kommer två timmar sent, samt är lika dyra eller dyrare än flygen pga. subventioner, så väljer jag att flyga. (Obs, fingerat exempel – Antropofagis mänskliga avatar väljer oftast tåg pga. bekvämare.)

De som oftast anför att man bör leva som man lär är status quo-vurmare, dvs. höger-konformister. Dessa personer tycks anse att världen (lokalt, Sverige) är beskaffad på ett visst sätt för att det måste vara så. Att leva i den värld som finns, och leva utefter de förutsättningar detta ger oss, anser de vara hyckleri, givet att man säger sig önska något annat. Deras resonemang lyder att man måste tycka exakt som man lever – förutsättningarna ska alltså få diktera ens åsikter. Detta är naturligtvis sinnessjukdom av den gravare graden, men likväl vanligt förekommande.

Vad leder detta resonemang till, applicerat på yttrandefrihetsexemplet ovan? Jo, att individen i regimen som förbjuder sina medborgare att tala fritt om regimen, antingen måste dö eller vara lojala mot regimen. Status quo-vurmaren har därmed en binär världsbild, där endast två lägen finnes. The motherfucking sickness.

Samma personer tycker dock i regel att civil olydnad är fel. Civil olydnad, som rimligen måste ses som ett sätt att hedra sina övertygelser med handling, och mot egen vinning trotsa förkastliga förutsättningar. Hur går detta ihop? (Märk väl att det är ingen straw man jag bygger upp här – jag har flera verkliga exempel i åtanke.) Jo, det går ihop såtillvida att status quo-vurmarens prioritet är just att bibehålla status quo. Vurmaren ifråga är mot förändring. (Vilket i sig är antihumanistiskt och faktiskt självdestruktivt, som jag berör här.) Att kalla den som inte hyllar status quo, men ändå känner för att göra det bästa av vad situationen har att erbjuda, för hycklare – det är givetvis ett sätt att inskränka det tillåtna åsiktsspektrat och stigmatisera kritik mot rådande system. Att samtidigt hejta på civil olydnad är helt i linje med att skydda status quo. Att vurmaren därmed motsäger sig själv, det hindrar inte vurmaren. Vurmaren vurmar lugnt vidare, som en fet humla över åsikts-ängens blomster. Vurmaren borde inte kunna flyga, men den flyger ändå.

Ovan anför jag att man bör ta in så många perspektiv som möjligt, för att bättre förstå samhället och sina medmänniskor. Vurmaren tycker inte så. Vurmaren hatar istället de många perspektiven. Vurmaren hyllar objektiviteten på ett naivt empiristiskt vis. Framförallt skam-belägger vurmaren, så gott hen kan, kulturkonsumtion som inte hör till kastets traditionella. Vurmaren anser i princip att högadeln ska skjuta ripa, att borgerligheten ska njuta av balett och opera, att den svenniga medelklassen ska gilla melodifestivalen, att underklassen ska kolla på buskistomtar och revy. Vurmaren gillar så att säga stuprör i kulturen.

Jag har tidigare haft anledning att damma av Solanas SCUM-manifest. Solanas hade tidigt korn på Vurmaren. För att berika mitt resonemang ytterligare vill jag citera lite göttig klarsyn från 1968. Jag väljer att läsa manifestet som att Solanas skriver om Vurmaren, snarare än om varje enskild man. Vurmaren är en konformist:

”Conformity: Although he wants to be an individual, the male is scared of anything in himself that is the slightest bit different from other men, it causes him to suspect that he's not really a `Man', that he's passive and totally sexual, a highly upsetting suspicion. If other men are ‘A’ and he's not, he must not be a man; he must be a fag. So he tries to affirm his `Manhood' by being like all the other men. Differentness in other men, as well as himself, threatens him; it means they're fags whom he must at all costs avoid, so he tries to make sure that all other men conform.”

Vurmaren är alltså livrädd för olikheter – det är naturligtvis därför som hen inte kan erkänna subjugated knowledge, och det är också därför hen anser det förkastligt att ta in andra perspektiv än det omedelbara egna.

Resultatet av resonemanget kan se ut att vara att man endast kan ha åsikter som gynnar en själv – allt annat är att hyckla. Detta är visserligen sjukt i sig, och knappast det samhälle vi vill ha. Vurmaren tar det dock ett steg längre. För henom är den enda accepterade åsikten att allt är som det ska vara – och detta oavsett Vurmarens egen del av kakan.