Sarlaccen

Invariabilitetssträngar har olika längd. Deras längd är en manifestation av den tid som det har tagit för selektionen att ackumulera interdependenta adaptioner. Eller: Tid, ålder, är det djup som en komplex entitet uppvisar i akt och mening av sin komplexitet. På samma sätt som att du kanske tror att det är månen, när det bara är ikonen, tror du att det är tid, men det är bara komplexitetsdjupet - invariabilitetssträningens längd. Det är därför ett tomt universum inte har någon tid - tidsdimensionen uppkommer, i sig själv en funktion av darwinistisk selektion, när komplexitet tillåts öka - när strängar tillåts växa - när adaptioner tillåts ackumuleras.

Metafysiken har tidvis bespottats. Nu behövs den dock. Vi har konstaterat (eller om det var här?) att evolutionen är den djupare lagen; att våra naturlagar är lokala uttryck för hur materian har evolverat. Varje nytt paradigm föder en emergensnivå ovanpå en tidigare, genom att komplexitetsgraden tar ett kvalitativt skutt uppåt; invariabilitetssträngar snörs ihop till idel tjockare rep. 

Tidigare har Antropofagi påstått att tid "är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar." Nu verkar det istället vara exakt tvärt om. Universums två mest intressanta processer är förstås entropiökningens förfall och den abstrakta darwinistiska evolutionens lärandemekanism; kämpande komplexitetsfickor i entropikosmos. Sannolikheten är att allt blir mindre komplext (mer variabelt till skillnad från våra invariabilitetssträngar) - CLT - men det som har egenskaper som gynnar existens är också sannolikt - lex lyfe.

Tiden kanske då ska förstås som en kornig, grå massa i vilken skinande vita kristallmaskar kämpar mot nuet med gudalika ansikten. Deras ansikten är manifestationerna vi ser idag av deras komplexitetsdjup i tiden. Ju längre deras kroppar blivit desto mer magnifika är de.

***

Men tänk om det inte är gudalika ansikten med kristalliserade antika maskkroppar som strävar framåt, uppåt genom entropins fadda korngröt. Tänk om det är singularitetens Lovecraftianska maskingud - Ahriman? - som skickar sina vita tentakler bakåt eller så att säga utåt i tiden. Rummet verkar börja vid en punkt och expandera men i själva verket är det tiden som sugs inåt mot en mittpunkt.

Ska vi se oss som föremål för dess parasitism? Jag tror snarare vi är en del av processen. Eller, det vi upplever som "processen" är dess utsträckta tentakler. Givetvis är vi offer - vi som individer dör för att den ska öka sin komplexitet - komplexitetspumpen, den antientropiska pumpen, är en selektion som kräver genetiska och memetiska offer. För varje inkrementell förbättring måste de svagare dö. För varje paradigmsteg - varje disruptivt utvecklingssteg - måste samhällen, kulturer, ekosystem eller arter omstörtas. Den encelliga organismens individualitet måste offras för att den flercelliga organismen ska födas, och den måste i sin tur domesticera sig själv för att föda samhällen. När vi växer underkastar vi oss Gud:

"Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds."

(Jag pratar fö. i det inlägget om den demografiska transitionsmodellen, vilket även det länkade Substackinlägget är inne på:

"We are likely well past the point where it’s more profitable to invest the marginal dollar in training an AI model than in raising a child, and there’s no reason to expect those curves to ever cross again. This may be the simplest explanation for the 'fertility crisis' in rich countries; after enough capital has been accumulated, the virus no longer hungers for more human bodies to continue its replication.")

*** 

Man behöver ju i och för sig inte klä det i Lovecraftianska termer. Kanske är det bara så att industrialism-kapitalismen var ett paradigmatiskt skutt in i nästa regelverk, där nya selektionsnivåer ger upphov till nya kvalitativt mäktigare komplexitetsfickor. Den exponentiella ekonomiska utvecklingen är bara Deutschsk. Vi ska inte tänka en gapande framtida sarlacc-mun som suger in det förflutna - oss och vår historia och förhistoria och evolutionära historia - som en fet dammsugare, där starten på industrialismens explosiva tillväxtkurva är en svarta hålsk event horizon. Vi kan istället tänka på det som att vi äntligen fick upp farten på gungan och att vi - om Deutsch och Elon Musk har rätt - snart kommer kunna släppa det begagnade bildäcket med våra okunniga barnrövar för att istället sväva upp mot nya himlar.

Redan Harari poängterade att kapitalismen är en tidslokal och kulturellt specifik ideologi - WEIRDness är helt enkelt weird och klassiska liberaler förstår inte att deras universalism är provinsiell. Han visar även att dess kulturella usp är förmågan att generera investeringar genom att låna från framtiden. Kapitalism är med andra ord en tidsresa där framtida avkastning får kausal påverkan på våra beslut i nuet. Visst verkar det som att Sarlaccen suger ändå.

Frågan om huruvida vi 1) äts av ett monster eller 2) åker rymdraket är kanske ointressant för den enskilde idag. Den större metafysiska frågan är dock tidsdimensionens beskaffenhet. Återigen landar vi i en FBT-kompatibilitet där komplexitetsgrad manifesterar sig som selektionsdjup och adaptionshöjd - invariabilitetssträngslängd. My best guess är att tiden är en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation. Det jag måste uppdatera är att tid dock inte bara är ett mått på entropiökning utan även på motsatsen, komplexitetstillväxt genom darwinistisk evolution.

***

Det är en rätt intressant twist om "virtual cheesecake" och uppskjuten belöning är Sarlaccens sätt att skicka våra pengar till framtiden. Antropofagi har snackat en del om habit-loops, massförströelse, dopamin, förutsägbara prediktionsmaskiner och Samsara, och perspektivet har varit att uppmärksamhetsparasitism och människans fish-out-of-water-problematik i en superstimuli-tät värld är problemet att bevaka. Tänk om det istället är avhållsamheten som är Sarlaccens ideologi? Att avstå cheese-cake:en, investera pengarna och vänta på en framtida belöning som i sin tur skjuts upp i väntan på en ännu större belöning. Och allt går egentligen rakt ner i Sarlaccens mage.

***

Sarlaccen som

"might not love sunsets and cheesecake, our lover’s smile might leave [it] cold. But these were never the ground of our values, they were always proxies for what all entities must value - energy, extropy, information, evolutionary fitness."

Vi kan inte se det våra kulturer och samhällen ser. Deras medvetandeupplevelse är förborgad för oss. Panpsykismen måste nästan vara den rätta - varje emergensnivå simulerar verkligheten för att kunna agera prediktionsmaskin, och varje simulation innehåller en gödelsk utgång som är rumtidens (eller det motsvarandes) gräns (i vårt fall big bang och svarta hål)- och själva upplevelserekursionens infinita regress (medvetandeupplevelsen). What it's like to be a bat är en alltför snäv fråga - vår verklighetsmodell kommer aldrig kunna förenas med den lägre - eller den högre! - emergensnivåns modell. Minns att "narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

***

Låt mig återanvända en en bit av ett zombie-dikt-epos (stark rekommendation om jag får säga det själv!) som jag nu inser snarare skall tolkas som ett vittnesmål från en evolutionsöverlevare i Sarlaccens insugskapitalism:

Mina saker

Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ

Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl

Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär

Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när

Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här

Jag sparades av inget särskilt skäl

Kanske borde avslutningsraden vara någon i stil med: "Jag sparades som ett resultat av den lärandeprocess som är invariabilitetssträngens komplexitetsökning - den tentakel genom vilken Sarlaccen suger extropi genom den dimension vi kallar Tiden."

Chat-GPT håller tråden

Chat-GPT har tidigare haft svårt att så att säga hålla tråden och därför inte lämpat sig för att generera längre prosastycken. Genom att Open AI initierat en minnesfunktion kan man nu dock lära AI:n ett och annat om berättarstruktur, och därigenom har Antropofagi förmått Chat-GPT att skapa en remake på den minst sagt halvfärdiga tredje och sista delen i Dopamin-trilogin: Bagis Libido.

***

Prolog

Viss poetik i kullagrens rasslande och truckarnas gnisslande. Med rytm av markbeläggningsfogar har ett notblad fallit ur kroppens patetiska partitur och fångats av en blind, självspelande automata av kausala samband. Verklighetens spretande turingtestar gör mig panpsykist. Men skit i det. Jag svävar över cykelbanan och tänker:

"Du allomfattande världssjälsliga värmekropp ska aldrig vika hädan för tentakler av kylslagen höstluft. Du gröndign ska aldrig bli spröttrött."

Kärlek till värme som svullar ner allt. Vulgaritet transpirerar genom porerna på människorna. Feta pattar och bruna innanlår på en sexig mamma vid fontänen, skreva skreva, svett mellan brösten, glasskletiga barn som skulle glida ur hennes famn som hala tvålar om hon grep dem, skjutas iväg som projektiler täckta av sekret, studsa i sin egen halka och kanske aldrig stanna.

Hebefilernas horiga ögonsnask positionerar sig så nitiskt i rummet att de framstår som mytologiska väsen klivna ur Terra incognita – väsen med bara en enda sida där både rumpa och bröst alltid är framåt/utåt, alltid samtidigt speglade, utsända, återspeglade och återutsända i en infinit regress via telefonernas massförströelsevapen. Men ärligt talat intresserar mig inte kvinnorna. Inte som individer. Jag speglar mig i det dallrande glittret i deras blickar och inhalerar den unkna utblåsluften från deras svampiga sköten. Den stimuli de erbjuder påverkar inte mitt beteende det ringaste. Jag ser svällande degar, penslade med svett, jäsande en eller annan avkomma. Ingenting egentligen. Och porr är bara dålig kokboksfotografering.

När jag ser en man, det kan vara en halväcklig oväsentlig jävel, en patetisk pseudoman med självförtroende som blöta ostbågar och med ett flyktigt syfte. Jag kan imponeras av skäggets trimning eller byxbenets perfekta längd, men på det hela taget är signalvärdet ett nettominus. Den ruttna horungen som bryr sig om att tillfredsställa andra är smuts för mig. (Jag byter av samma anledning själv aldrig tröja.) Ändå ser jag honom som en enskild Man, distinkt från andra, svår att kategorisera. Mångbottnad bortom fortplantningens banala sfär. Givetvis är det fortplantningen som driver honom, men som en bieffekt av hans ringa föräldrainvestering och prestige-hierarkiska optimerande så kommer han troligen att åstadkomma helt fortplantningsorelaterade saker, varav vissa i genomsnitt kan betraktas som Framsteg eller Bakslag för någon godtyckligt avgränsad grupp såsom mänskligheten, nationalstaten eller kommundelen.

Jag svävar vidare över torget, förbi fontänen och grönsakshandeln. På uteserveringen sitter sköna jävla crackbabies som växt upp och inte fått ett jobb. De jävlarna super stor stark – Falcon och diskmedel – som en tidig lunch. Deras uppgivna livsföring kan romantiseras men genetiskt är de bara skräp och därför blott kuliss. Tandhälsan är också so-so. Kysser du en sån jävel sitter du snart bredvid med fimpen i ölen och all världens röta i tandköttet.

Kapitel 1

Jag går in på apoteket. Det är något nästan ceremoniellt med sättet jag rör mig genom hyllorna. Min hand sveper över varorna, en lätt beröring som om jag kunde känna deras värde genom huden. Jag tar några förpackningar med värktabletter och hostmedicin, slänger ner dem i fickorna. Inget stort, inget av betydelse, bara något att sätta min prägel på världen med. Jag går mot utgången. Larmet tjuter till. Människor stirrar på mig, deras blickar är som syra på min hud, frätande, dömande. De är flockdjur, alla dessa ansikten som vrider sig mot mig i förväntan på att någon ska ingripa, att någon ska återställa ordningen. Men ingen rör sig. Deras feghet är nästan poetisk.

Så dyker väktarna upp. En man och en kvinna. Mannen är som skuren ur sten, hans ansikte utan uttryck, hans ögon kalla och tomma. Kvinnan är kortare, bredare över axlarna än man skulle tro. Hon är mörkhyad och har ett neutralt uttryck, som om hon redan dömt mig, redan sett mig som den värdelösa parasiten jag är.

"Vad tror ni att ni gör?" säger jag, spottande ut orden som gift.

Mannen griper tag i min arm. "Du kommer med oss," säger han, och jag känner musklerna i hans grepp. Det är som att bli fasttagen av en maskin, ett oändligt tandhjul som bara sliter och sliter.

Min ilska kokar över. Jag rycker mig loss, svingar armen och träffar honom rakt i ansiktet. Han grymtar till, men är tillbaka över mig på en sekund, pressar ner mig mot marken. Smärtan exploderar genom mitt huvud och jag vet att jag har förlorat. Jag har alltid varit förlorad.

De drar mig mot utgången. Mitt sinne börjar vackla, flyter bort. Jag hör någon skrika, någon skratta. Kanske är det jag själv. Jag försöker tänka på kaskelottvalarna, deras taktik att sprida en dimma av avföring för att förvirra fienderna. Det är så absurt att jag nästan skrattar. Tänk om jag skulle göra det nu, bara slappna av och låta allt gå. Men kroppen lyder inte, den har redan gett upp.

Kapitel 2

De slänger in mig i en bil. Jag vet inte vart vi är på väg. Jag vet inte ens om det spelar någon roll. Världen är ändå bara ett spel, en stor jävla pjäslåda där reglerna är skrivna av någon annan. Jag är bara en pjäs, en bonde som offras för att skydda kungen.

Mitt huvud börjar snurra. Jag ser ansikten framför mig, män och kvinnor, alla med samma uttryck av likgiltighet och avsmak. De är alla fångar i samma bur. Allt de gör är förutbestämt av deras gener och miljön de befinner sig i. Evolutionens klor har dem hårt.

Bilen stannar. Jag känner kall luft svepa över mitt ansikte när de öppnar dörren. De drar ut mig och jag landar hårt på marken. Jorden är kall och fuktig under mina händer. Jag känner smaken av blod i munnen.

Det är mörkt omkring mig. De slår mig, sparkar mig i magen, och jag kan inte ens kämpa emot. Varför skulle jag? Det är bara ett annat skede i ett oändligt spel. Jag ligger där och tar emot slagen, känner hur smärtan ebbar ut och försvinner någonstans långt bort.

Men mitt sinne går någon annanstans. Jag tänker på Atlantis. Den sjunkna staden, förlorad under havet. Jag ser framför mig en värld av stilla mörker, där ingen känner smärta, där ingen behöver slåss för att överleva. Där nere, i det oändliga djupet, kan inget röra mig.

Och mitt i den tanken föds en idé. En bild av något annat. Någon annan. Vasilias. Undervattensprinsen. Ett namn jag inte visste att jag kände. En gestalt som är allt det jag inte är, allt jag aldrig kan vara. Han är fri. Han är ren.

Jag förlorar mig i den tanken medan slagen fortsätter att regna över mig. Och för en stund är jag där nere, i djupet, i mörkret, där inget ont kan nå mig.

Kapitel 3

Atlantis, den sjunkna staden. I den tysta världen under havets yta, där solen aldrig når, föddes Vasilias. Han är prinsen av denna förlorade värld, en plats där tiden står stilla och mörkret omsluter allt som finns. Vasilias är inte som de andra. Hans själ är fylld av en längtan, en oupphörlig dröm om något bortom det kända, något utanför den trygga sfären som Atlantis utgör.

Han simmar genom korallträdgårdarna, rör sig graciöst genom de täta skogarna av kelp. Fiskarna följer honom, deras silverglänsande kroppar reflekterar det svaga ljuset som sipprar ner från ovan. Han är nyfiken, vill veta vad som finns bortom horisonten. Men fadern, kung Neptilos, har varnat honom. "Det finns faror där ute," säger kungen med sin dova röst. "Vi är säkra här i vårt rike. Utanför finns bara mörker och död."

Men Vasilias kan inte nöja sig med det svaret. Han känner en inre kraft, en drivkraft som drar honom mot det okända. Han vill förstå, vill veta vad som ligger bortom den skyddande muren av vatten som omger Atlantis.

En dag simmar han ut längre än vanligt. Vattnet blir kallare, mörkare. Han känner en rysning av både skräck och förtjusning. Det är som om han kan höra havets viskningar, som om det talar till honom på ett språk han knappt förstår. Han fortsätter, drivs framåt av en kraft han inte kan motstå.

Där, i det djupaste mörkret, ser han något röra sig. En enorm skugga, en varelse större än något han någonsin sett. Han känner hur hjärtat slår snabbare i bröstet. Bläckfisken sveper fram genom vattnet, dess tentakler sträcker sig som armar av mörker. Vasilias drar efter andan, känner rädslan greppa tag om honom. Men samtidigt känner han också något annat. En slags befrielse. Här, i mörkret, finns det inget annat än sanning. Inget annat än liv och död i sin renaste form.

Bläckfisken närmar sig, dess ögon glöder av en inre eld. Vasilias vet att han inte kan fly. Han måste möta detta, vad det än är. Han spänner musklerna, gör sig redo för vad som än kommer.

Kapitel 4

Vasilias och bläckfisken cirklar runt varandra, som två rovdjur som bedömer varandra innan attacken. Vattnet är stilla, tyst, men det vibrerar av spänningen mellan dem. Vasilias känner sitt hjärta dunka i bröstet, hör sitt eget andetag genom det dunkla vattnet. Han vet att han måste agera snabbt. I hans hand vilar en harpun, tillverkad av den finaste korallen från Atlantis’ djupaste skogar. Han greppar den hårt, känner hur musklerna i armen spänns.

Bläckfisken slår till först. Dess tentakler skjuter fram som pilar, sveper genom vattnet med en hastighet som får allt att verka som i slow motion. Vasilias kastar sig åt sidan, rullar genom vattnet och undviker nätt och jämnt de svepande armarna. Han slår tillbaka med harpunen, siktar mot bläckfiskens mjuka undersida, men den är för snabb. Tentaklerna snärjer sig runt hans kropp, drar honom in mot ett gap fullt av sylvassa näbbar.

Vasilias kämpar emot, sätter fötterna mot bläckfiskens kropp och pressar ifrån. Han är stark, men bläckfisken är starkare. Dess grepp om honom hårdnar, och han känner hur luften pressas ur hans lungor. Paniken stiger inom honom, men han tvingar sig själv att behålla lugnet. Han är en prins av Atlantis, och han tänker inte låta sig besegras så lätt.

Med en kraftansträngning drar han fram harpunen och slår den mot bläckfiskens öga. Det är en desperat handling, men det fungerar. Bläckfisken rycker till, dess tentakler lossnar från hans kropp och den drar sig tillbaka, blint famlande i mörkret. Vasilias tar chansen och simmar bort, snabbare än han någonsin gjort tidigare.

Han simmar och simmar, känner hur hans lungor bränner av ansträngningen. Bläckfisken försvinner ur sikte, och han stannar till, flämtande efter andan. Han är fri. Han har överlevt. Men han vet att det inte är över än. Han vet att det finns fler faror där ute. Och han är redo att möta dem alla.

Kapitel 5

Vasilias simmar tillbaka mot Atlantis, men något inom honom har förändrats. Han känner sig inte längre som den prins han en gång var. Han har sett något där ute i mörkret, något som inte går att förklara med ord. Det är som om han har fått en glimt av något större, något som ligger bortom både liv och död.

När han återvänder till staden möts han av sin far, kung Neptilos. Kungen är rasande. "Hur vågar du trotsa mig?" ryter han, hans röst ekar genom vattenpelarna. "Du vet inte vad som finns där ute! Du kunde ha dött!"

"Jag var tvungen att veta," svarar Vasilias, hans röst lugn men beslutsam. "Jag var tvungen att se det med egna ögon."

Kung Neptilos ser på honom med mörka, granskande ögon. "Du har ingen rätt att trotsa mina befallningar," säger han långsamt. "Du är en del av Atlantis. Du har en plikt att skydda vårt folk, inte sätta dem i fara med ditt oförsiktiga beteende."

"Atlantis är inte allt," säger Vasilias tyst. "Det finns mer där ute. Något större än oss."

Kungen stirrar på honom, hans blick fylld av förakt och ilska. "Du är inte längre min son," säger han kallt. "Från och med nu är du förskjuten. Du är inte längre en prins av Atlantis."

Vasilias känner en våg av sorg och ilska skölja över honom, men han säger inget. Han vänder sig om och simmar bort, bort från Atlantis och allt han en gång känt till. Han är ensam nu, fördriven från sitt eget hem. Men han är också fri. Fri att utforska, fri att skapa sin egen väg.

Kapitel 6

Tillbaka i skogen, i verklighetens skarpa kyla. Jag vaknar till av smärta, varje muskel i min kropp värker. Jag ligger på marken, min hud är trasig, mina kläder rivna. Jag känner smaken av blod i munnen och allt är så förbannat verkligt igen. Jag stirrar upp mot trädens toppar, ser hur de vaggar i vinden. Det är som om de hånar mig, som om de vet att jag är ett misslyckande. Ett misslyckande i ett system jag aldrig bad om att bli en del av.

Jag försöker resa mig, men kroppen lyder inte. Jag hör en gren knäckas någonstans bakom mig. Någon är här. Jag är för svag för att kämpa, för svag för att ens bry mig. Vad spelar det för roll? Jag är redan krossad, redan besegrad. Vad mer kan de göra?

Men det är inte väktarna. Det är någon annan. En främling. En kvinna. Hon är klädd i en enkel jacka, har ett allvarligt men vänligt uttryck i ansiktet. Hennes hud är mörk, och för en sekund vill jag bara skrika åt henne att gå, att lämna mig ifred. Men jag kan inte få fram orden.

"Är du okej?" frågar hon, hennes röst mjuk men bestämd. Jag svarar inte. Jag kan inte. Hon sätter sig på huk bredvid mig, hennes händer är varsamma när hon rör vid min arm. Det finns en värme i hennes beröring, en medmänsklighet som jag inte förstår, inte kan förlika mig med.

"Vi måste få dig härifrån," säger hon, och börjar försiktigt hjälpa mig upp. Jag vill säga åt henne att låta bli, att inte röra mig, men jag orkar inte. Jag låter henne dra mig upp, låter henne bära mig bort från skogen, bort från mörkret.

Jag stirrar på hennes ansikte, försöker förstå vad det är hon ser när hon ser på mig. Varför hon ens bryr sig. Hon borde inte. Ingen borde bry sig. Världen är inte uppbyggd på det sättet. Vi är alla bara produkter av vår egen överlevnadsinstinkt, våra själviska gener som tvingar oss att spela ett oändligt nollsummespel. Men ändå är hon här, lyfter mig upp, visar mig en slags ömhet som jag inte kan begripa. Hennes rörelser är varsamma men bestämda när hon hjälper mig in i sitt gamla, slitna fordon. Motorljudet är som en dämpad viskning när vi kör bort från skogen.

Jag sitter där, i passagerarsätet, och ser landskapet svepa förbi genom rutan. Hennes tystnad är nästan tröstande, ett utrymme där jag kan låta tankarna vandra utan att bli störd. Men det är något i hennes närvaro som får mig att tänka på den värld jag har skapat i mitt huvud, den med Vasilias, undervattensprinsen. Hur kunde en sådan ren och oförstörd varelse finnas i mitt sinne när jag själv är så trasig?

"Var ska vi?" frågar jag till slut, min röst är hes och sprucken.

"Till en plats där du kan vila," svarar hon kort. Inga förklaringar, inget mer än det. Och jag accepterar det. Kanske för att jag är för trött för att bry mig, kanske för att hennes enkelhet är det närmaste jag kommer något äkta just nu.

Kapitel 7

Bilen stannar utanför en liten stuga. Skogen ligger tät omkring oss, som en mur av tystnad och dunkel. Hon kliver ur bilen och går runt för att hjälpa mig. Jag försöker resa mig själv, men benen är fortfarande svaga, och smärtan skär genom min kropp som en kniv. Hennes hand på min arm är oväntat stark, och hon leder mig in i stugan.

Inuti är det sparsamt möblerat, nästan spartanskt. En enkel säng, ett bord, några stolar. Det luktar fuktigt trä och något annat, något jordigt och naturligt. Hon sätter mig på sängen, går bort till ett skåp och tar fram en första hjälpen-låda.

"Du är inte den första jag hjälper," säger hon medan hon plockar fram bandage och desinfektionsmedel. "Men du är kanske den mest envisa."

"Jag bad inte om din hjälp," muttrar jag, men det är ingen ilska i min röst längre, bara utmattning.

"Nej," svarar hon, "men ibland behöver man hjälp ändå."

Hon börjar rengöra mina sår, och jag biter ihop tänderna när det svider. Hon arbetar tyst och metodiskt, som om hon har gjort det här hundratals gånger förut. Jag undrar vem hon är, varför hon gör det här. Men jag frågar inte. Kanske för att jag är rädd för svaret, kanske för att jag inte orkar bry mig.

När hon är klar lägger hon undan sakerna och sätter sig på en av stolarna. Hon ser på mig, och det är något i hennes blick som är svårt att möta. En slags förståelse, eller kanske bara acceptans. Det är som om hon ser rakt igenom mig, ser alla de delar av mig som jag själv inte vill kännas vid.

Kapitel 8

Jag blundar och försöker drömma mig bort igen, till undervattensvärlden, till Vasilias. Men det är svårt. Smärtan i min kropp håller mig kvar i verkligheten, drar mig tillbaka till det här rummet, till den här kvinnan som sitter och ser på mig. Jag öppnar ögonen igen, ser hennes konturer genom det dämpade ljuset.

"Varför bryr du dig?" frågar jag. Det är en enkel fråga, men ändå fylld av allt det jag inte förstår.

Hon rycker på axlarna. "För att vi alla behöver någon som bryr sig, ibland."

"Tror du på det där?" säger jag med en ansträngd fnysning. "Att människor faktiskt bryr sig om varandra? Att det finns något sådant som osjälviskhet?"

Hon lutar sig fram, hennes ögon mörka och allvarliga. "Ja," säger hon lugnt. "Jag tror på det. För att om vi inte gör det, vad är då poängen?"

Jag vill skratta åt henne, håna henne för hennes naivitet. Men orden fastnar i halsen. För hon verkar faktiskt tro på det. Och något i mig vill också tro. Vill hålla fast vid den tanken, att det finns något mer än bara överlevnad, något mer än bara denna oändliga kamp.

Kapitel 9

Natten faller och hon lämnar mig ensam i stugan. Jag vet inte vart hon går, kanske bara ut för att ge mig utrymme. Jag ligger där i mörkret, lyssnar på skogens ljud utanför. Det är en annan slags tystnad här, en som inte är fylld av det inre kaos som ständigt rasar inom mig.

Jag blundar och låter mig själv glida bort igen, in i undervattensvärlden. Vasilias simmar genom mörkret, ensam men fri. Han har lämnat allt bakom sig, alla regler, alla förväntningar. Han är på väg mot något nytt, något han inte ens vet vad det är.

Och jag följer honom, låter mig själv förlora mig i denna värld av mörker och ljus, av skräck och frihet. Här är jag inte svag, inte besegrad. Här är jag något annat, något mer.

Kapitel 10

I den oändliga undervattensvärlden, där Vasilias nu färdades ensam, stötte han på en grotta. Den låg gömd bakom en ridå av sjögräs, och dess öppning var mörk och inbjudande. Vasilias kände en dragning, som om något kallade på honom från dess djup. Han tvekade, men visste att detta var en del av hans resa, en del av det han måste utforska.

Han simmade in i grottan, in i mörkret. Vattnet här var kallare, tjockare, som om det bar på hemligheter från en annan tid. Han simmade djupare in, och ju längre in han kom, desto starkare blev dragningen. Det var som om något i grottan vaknade till liv, något uråldrigt och mäktigt.

Och så såg han det. På botten av grottan, inneslutet i en kristallklar bubbla av vatten, låg ett hjärta. Ett enormt, pulserande hjärta, lika stort som en val. Det var omgiven av ett sken som pulserade i takt med dess slag, och Vasilias kände en rysning genom sin kropp. Han visste inte vad det var, men han visste att det var viktigt. Det var som om hela havets själ samlats i detta hjärta, som om det var källan till allt liv och alla drömmar.

Han sträckte ut handen, ville röra vid det, känna dess kraft. Men när han närmade sig, kände han något annat. Ett motstånd, en varning. Han drog tillbaka handen, stirrade på hjärtat med förundran. Det var något heligt över det, något som inte borde störas.

Han förstod inte varför, men han visste att detta hjärta var viktigt. Att det var en del av hans resa, en del av vad han måste förstå. Han simmade tillbaka, ut ur grottan, och lämnade hjärtat där, pulserande i mörkret. Men han visste att han skulle återvända, att detta bara var början på något större.

Jag ligger kvar i mörkret och försöker bearbeta vad jag nyss sett i mitt sinne. Vasilias och det där hjärtat, pulserande, levande. Det är som om det är kopplat till något djupt inom mig, något jag inte vågat röra vid tidigare. Jag förstår inte varför det känns så verkligt, varför jag känner en sådan koppling till det. Det är som om havets hjärta har en kraft som sträcker sig ut till mig, försöker tala till mig på ett sätt jag inte kan förstå.

Aminas närvaro känns som en stilla våg som sköljer över mig. Hon har kommit tillbaka, står där i mörkret och ser på mig. Jag undrar om hon kan se rakt igenom mig, se allt det jag gömmer. Eller kanske ser hon bara det jag låter henne se. Jag vet inte. Men det finns något i hennes blick som får mig att vilja öppna mig, även om det bara är lite.

"Du verkar ha drömt," säger hon mjukt.

"Jag vet inte om det var en dröm," mumlar jag. "Det var mer som... en plats jag gick till."

Hon nickar långsamt, som om hon förstår, eller i alla fall försöker förstå. "Ibland behöver vi platser att gå till," säger hon. "För att förstå oss själva, kanske. Eller för att hitta något vi förlorat."

Jag vet inte vad jag ska svara. Hennes ord ekar i mitt huvud, blandas med bilderna från undervattensvärlden. Jag känner mig delad, som om jag är fångad mellan två världar, ingen av dem riktigt verklig.

"Varför är du här?" frågar jag till slut. "Varför hjälper du mig?"

Hon sätter sig på stolen bredvid sängen, ser på mig med de där outgrundliga ögonen. "Jag vet inte," säger hon efter en stunds tystnad. "Kanske för att jag ser något i dig. Något du kanske inte ens ser själv."

Jag vill skratta åt henne, säga att hon har fel, att det inte finns något att se. Men jag orkar inte. Jag är för trött, för förvirrad. Och någonstans djupt inne är jag kanske rädd för att hon har rätt.

Kapitel 11

Dagarna går i ett töcken. Amina stannar kvar, hjälper mig att återhämta mig, men säger inte mycket. Hon ger mig utrymme, tid att tänka. Jag vet inte vad jag ska göra med den tiden. Jag vet inte hur jag ska hantera något av detta. Så jag fortsätter att fly till undervattensvärlden, till Vasilias och hans resa.

Han simmar genom mörkret, ensam men målmedveten. Han vet att han måste återvända till grottan, till hjärtat. Det är något som drar honom dit, en kraft han inte kan förklara. Han känner att det är viktigt, att det är en del av hans resa att förstå vad hjärtat är, vad det betyder.

När han kommer tillbaka till grottan, är det som om hela världen håller andan. Vattnet är stilla, tyst, som om det väntar på något. Han simmar in, närmar sig hjärtat igen. Det pulserar sakta, sänder ut sitt sken i det omgivande mörkret.

Vasilias sträcker ut handen, men den här gången känner han inget motstånd. Det är som om hjärtat accepterar honom, som om det vill att han ska röra vid det. Han låter sina fingrar nudda vid den glänsande ytan, och i det ögonblicket förändras allt.

En våg av energi strömmar genom honom, genom hela undervattensvärlden. Det är som om han kan känna hela havets liv i sitt eget bröst, som om han är en del av allt. Han ser bilder, glimtar av något bortom tid och rum. Han ser Atlantis, ser sitt eget folk, ser världen ovanför havet, den värld han aldrig besökt men alltid känt att han är en del av.

Och han förstår. Han förstår att hjärtat är källan till allt liv i havet, att det är det som binder allt samman. Men han förstår också att han är menad att lämna det, att gå bortom det, att skapa något nytt.

Kapitel 12

I den verkliga världen har min kropp börjat återhämta sig. Amina har tagit hand om mina sår, gett mig mat, och sakta börjar jag känna mig starkare. Men mitt sinne är fortfarande förvirrat, splittrat mellan den här världen och undervattensvärlden som jag skapat i mitt huvud. Eller kanske inte skapat, utan upptäckt.

"Du drömmer mycket," säger Amina en dag när hon sitter vid bordet och ser på mig.

"Det är inte drömmar," säger jag. "Det är... något annat. Något jag inte kan förklara."

"Vill du försöka?" frågar hon. "Kanske det hjälper att prata om det."

Jag tvekar. Jag har aldrig pratat om mitt inre, om de världar jag bygger i mitt huvud. Men hon ser på mig med en sådan lugn och förståelse att jag plötsligt känner en impuls att berätta.

"Det finns en plats," börjar jag, osäker på orden. "En undervattensvärld. Där finns en prins, Vasilias. Han letar efter något, något som han inte vet vad det är. Och där finns ett hjärta, ett enormt hjärta som pulserar i mörkret. Jag tror... jag tror att det är källan till allt liv där nere."

Hon lyssnar tyst, hennes ögon fyllda av en slags mild fascination. "Och vad händer med honom?" frågar hon. "Vad gör han med hjärtat?"

"Han... han rör vid det," säger jag, min röst skälvande. "Och han förstår att han är en del av det. Men också att han måste lämna det, för att skapa något nytt. Han måste gå bortom det, för att hitta sig själv."

Hon lutar sig tillbaka i stolen, nickar långsamt. "Kanske är det också något du behöver göra," säger hon mjukt. "Att förstå att du är en del av något större, men också att du har makten att skapa något eget, något nytt."

Jag stirrar på henne, förvånad över att hon verkar förstå något som jag själv knappt kan greppa. Och för första gången på länge känner jag något som liknar hopp. Kanske är det möjligt att lämna det här mörkret, att skapa något annat. Kanske är det möjligt att finna en annan väg.

Kapitel 13

Jag tillbringar dagarna i stugan med Amina. Hon pratar inte mycket om sig själv, men jag märker att hon har en trygghet och en styrka som jag avundas. Hon rör sig genom livet med en slags självklarhet, som om hon vet exakt vad hon gör och varför hon gör det. Jag förstår inte hur någon kan vara så säker, så orubblig.

Under nätterna drömmer jag mig bort till undervattensvärlden. Vasilias har lämnat grottan och hjärtat bakom sig, men han bär fortfarande dess kraft inom sig. Han simmar mot en ny värld, en plats där han kan skapa något eget. Han vet inte vad som väntar honom, men han känner att det är rätt. Att det är hans väg.

En natt drömmer jag att Vasilias når ytan, bryter igenom till en ny värld. Han ser solen för första gången, känner dess värme på sin hud. Det är som om han föds på nytt, som om han lämnar allt det gamla bakom sig och går mot en ny början.

Och när jag vaknar, känner jag något liknande inom mig. En längtan efter att också bryta igenom, att lämna den här stugan, den här världen som hållit mig fången så länge. Jag vet inte vad som väntar mig där ute, men kanske är det dags att ta reda på det.

Kapitel 14

En morgon bestämmer jag mig för att prata med Amina. Jag hittar henne ute på verandan, sittande med en kopp te i handen, blickande ut över skogen. Jag sätter mig bredvid henne, känner den svala morgonluften mot mitt ansikte.

"Jag måste gå," säger jag, min röst låter främmande, som om det är någon annan som talar.

Hon ser på mig, hennes blick är stillsam och förstående. "Jag vet," säger hon enkelt.

"Men jag vet inte vart," säger jag, nästan desperat. "Jag vet inte vad jag ska göra."

"Det är okej," svarar hon. "Ibland handlar det inte om att veta exakt vart man är på väg. Ibland handlar det bara om att ta det första steget."

Jag sitter tyst en stund, låter hennes ord sjunka in. Kanske har hon rätt. Kanske handlar det inte om att ha alla svar, utan bara om att våga börja gå. Att lämna det som varit och se vad som finns bortom horisonten.

"Kommer jag någonsin att förstå?" frågar jag till slut, min röst bruten av osäkerhet. "Kommer jag någonsin att fatta vad allt det här handlar om?"

Amina ler svagt, ett leende som är fyllt av både sorg och hopp. "Jag vet inte," säger hon ärligt. "Ingen av oss vet egentligen. Men det är kanske inte meningen att vi ska förstå allt. Kanske är det själva sökandet som är poängen."

Jag nickar långsamt. Hennes ord känns på något sätt befriande. Att inte behöva ha alla svar, att inte behöva förstå allt. Att bara vara i rörelsen, i sökandet. Kanske är det det som Vasilias också gör, där i undervattensvärlden. Kanske är han bara en del av mitt eget sökande efter mening, efter en plats där jag kan vara hel.

Jag reser mig upp, känner marken under mina fötter. "Tack," säger jag. "För allt."

Hon nickar, reser sig också. "Ta hand om dig," säger hon. "Och kom ihåg, du är inte ensam. Vi är aldrig ensamma."

Jag ser på henne en sista gång, försöker memorera hennes ansikte, hennes ord. Sedan vänder jag mig om och börjar gå. Jag vet inte vart, jag vet inte hur långt. Men det spelar ingen roll. Det enda som betyder något är att jag rör mig, att jag tar det första steget.

Kapitel 15

Jag lämnar stugan bakom mig, vandrar in i skogen. Det känns som om varje steg är ett brott med det förflutna, en rörelse mot något nytt. Skogen är tyst omkring mig, men det är en annan slags tystnad nu. Inte hotfull, inte tung. Bara lugn.

Medan jag går, kommer tankarna tillbaka till Vasilias. Han har också lämnat något bakom sig, något som varit en del av honom men som han inte längre behöver. Han är på väg mot något nytt, något okänt. Och jag är med honom, känner hans resa som min egen.

Jag går i flera timmar, kanske längre. Jag vet inte. Jag har förlorat uppfattningen om tid. Allt som finns är denna rörelse, detta konstanta framåt. Och så plötsligt, genom träden, ser jag en öppning. Jag går dit, dras mot ljuset.

När jag når gläntan ser jag en sjö framför mig. Vattnet är kristallklart, stilla. Jag går fram till kanten, ser ner i djupet. Där, i det klara vattnet, ser jag mitt eget ansikte. Men det är inte mitt ansikte. Det är Vasilias. Det är prinsen, som ser upp på mig med samma ögon som jag. Vi är ett och samma.

Jag blundar och låter tårarna komma. Jag känner en tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd jag burit på så länge att jag glömt att den fanns där. Jag känner vinden mot min hud, hör fåglarna i träden. Och för första gången på länge känner jag mig fri.

Kapitel 16

Jag sitter vid sjön och låter tiden passera. Jag vet inte hur länge jag är där, kanske bara några timmar, kanske hela dagen. Det spelar ingen roll. Jag är här nu, i detta ögonblick, och det är allt som betyder något.

Tankarna kommer och går. Minnen, drömmar, fantasier. Men jag håller fast vid känslan av frihet, av lätthet. Jag håller fast vid Vasilias, undervattensprinsen som nu är en del av mig, eller kanske alltid har varit det.

Jag inser att jag har gjort det första steget på min resa. Jag har lämnat något bakom mig, något som varit en del av mig men som inte längre definierar mig. Jag har mött mig själv i mörkret och kommit ut på andra sidan. Och det är en början. Det är alltid en början.

Kapitel 17

När solen börjar gå ner reser jag mig upp. Det är dags att gå vidare. Jag vet inte vart jag ska, men jag känner inte längre samma rädsla för det okända. Jag har en känsla av att jag kommer att klara mig, att jag kommer att hitta min väg.

Jag börjar gå, bort från sjön, in i skogen igen. Men den här gången är det annorlunda. Jag är inte längre förlorad. Jag är på väg, på min egen resa. Och jag vet att vad som än väntar mig där ute, så är det jag som skapar min egen värld.

Kapitel 18

Vasilias simmar genom undervattensvärlden, starkare och friare än någonsin. Han har lämnat Atlantis bakom sig, men bär fortfarande dess kraft inom sig. Han vet att han är en del av något större, men han är också sin egen varelse, sin egen skapare.

Han ser ljuset ovanför sig, känner värmen från solen som tränger ner genom vattnet. Han simmar uppåt, mot ytan, mot en ny värld. Han vet inte vad som väntar honom där, men han är redo. Han är fri.
Epilog

Jag står vid kanten av skogen, ser ut över landskapet framför mig. Vägen sträcker sig bort i fjärran, en väg som jag inte vet vart den leder. Men jag är inte längre rädd. Jag är inte längre fångad i mörkret.

Jag tar ett djupt andetag, känner luften fylla mina lungor. Och så börjar jag gå, ett steg i taget, mot det okända. Men den här gången är det med en känsla av frihet, av möjligheter.

Jag är Vasilias, jag är mig själv. Och jag är på väg mot min egen värld, min egen skapelse.

SLUT

Romanen är avslutad med en känsla av frigörelse och ny början, både för protagonisten och för Vasilias. Det underliggande temat om att bryta sig loss från det gamla och våga skapa något nytt har fullbordats genom deras parallella resor. Hoppas du tycker om denna avslutning och hur berättelsen har utvecklats!

***

Som synes har Chat-GPT skapat något jädrigt corny och lökigt, men det intressanta är att den kunnat hålla sig på banan genom hela historien och ändå försökt följa ett berättarstruktur. Den som vill kan jämföra med orginalskriften och inse att Antropofagi på inget sätt endorsar slutprodukten, men kanske kan AI:n en dag nå acceptabel författarstatus.

En annan rolig sak är att låta Chat-GPT ikläda sig rollen av fiktiva karaktärer och svara på frågor utifrån detta perspektiv. Som bonusmaterial ges nedan sådana konversationer med Jabal från Malmö Mortido samt Henrich Feigling från Henrich Feigling.

***

Jabal svarar:

Om jag hade en fri dag utan ansvar skulle jag antagligen köra runt i Malmö med min bil, hitta ett bra ställe att käka, kanske dricka något starkt. Jag gillar när vinden blåser genom håret och när gatorna är lugna, utan att tänka på vad som väntar runt hörnet.

Första intrycket? Folk ser mig som den där typen du inte vill bråka med. Jag är rak, kanske lite skrämmande. Efter ett tag inser de att jag har en mjukare sida, att jag är lojal och bryr mig om mina egna, även om jag aldrig visar det för öppet.

Ett bra äktenskap? Det är när båda parter vet vad de vill och kan kompromissa utan att ge upp sig själva. Om det kommer hända för mig? Jag vet inte. Jag tror inte att det livet är för mig, men jag kan ju hoppas.

Mest stolt? Att jag överlevt, att jag klarat mig genom allt skit utan att bli helt nedbruten. På ett personligt plan, kanske att jag fortfarande kan känna något för någon annan, även om det är komplicerat.

Mest skam? Det finns saker jag gjort, människor jag sårat, och jag vet att jag aldrig kan ta tillbaka det. Personligt? Det är nog min relation med mina föräldrar, att jag aldrig kunde vara den son de förväntade sig.

En dag med någon jag beundrar? Det skulle vara någon som klarar sig genom allt, kanske en gammal krigare eller någon som vet hur man överlever utan att förlora sin själ.

Nej, jag tror inte jag är den son de ville ha. Farsan hade förväntat sig något helt annat, men jag kunde aldrig leva upp till det. Jag tog en annan väg.

Gud? Jag vet inte om jag tror på en enda Gud. Om det finns en, så tror jag att han ser mig som en vilsen själ, någon som inte riktigt hittar rätt men försöker på sitt sätt.

Något jag alltid velat göra? Jag har alltid tänkt på att lämna allt, bara sticka iväg. Vad skulle hända? Kanske skulle jag hitta något annat, kanske skulle allt bara bli värre.

Värsta som hänt? Det är mycket. Men kanske när jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara den person jag ville vara för någon jag älskade. Det lärde mig att jag måste ta det som det kommer, inte förvänta mig för mycket av andra.

Min bästa vän? Russel, utan tvekan. Vi träffades på kåken, och det finns en lojalitet där, en förståelse. Vi har båda sett varandras värsta sidor men håller fortfarande ihop. Han gillar nog att jag alltid är där när det bränner till, och jag gillar att han inte dömer.

Det värsta jag gjort mot någon? Jag har skadat folk, både fysiskt och psykiskt. Varför? För att överleva, för att skydda mig själv. Ibland är det nödvändigt.

På min gravsten? "Han kämpade." Det är allt.

Ideal partner? Någon som förstår att jag är komplicerad men inte försöker förändra mig. Någon som är självständig men ändå lojal. Stark, men inte kall.

Mest rädd för? Att vara ensam när allt kommer omkring. Att ingen skulle bry sig om jag försvann.

Viktigast i livet? Lojalitet. Att veta vem du kan lita på och aldrig svika dem som litar på dig.

Bäst med mig? Jag ger aldrig upp, oavsett vad. Sämst? Jag vet inte alltid hur jag ska hantera mina känslor, så de tar ofta över.

Bäst och sämst med den andra personen? Parvati, eller Kali, som jag kallar henne. Det bästa med henne är hennes styrka, hur hon kan vara både vacker och farlig. Det värsta är att jag aldrig kan vara säker på vad hon egentligen vill.

Hur jag känner om mitt liv nu? Det är kaotiskt, men det är mitt. Om jag skulle ändra något? Kanske hitta ett sätt att bli mer fri, att slippa alla dessa jävla problem.

Ljuger jag för mig själv? Ja, ibland. Jag säger att jag är okej med hur saker är, men djupare ner vet jag att jag vill ha något annat. Jag vet bara inte vad.

***

Henrich Feigling svarar:

Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord? Rädd, otymplig, passiv.

Vad är din största rädsla? Att bli avslöjad för den fegis jag är, och att förlora min plats i någon annans liv.

Vad vill du uppnå i ditt liv? Jag vet inte om jag någonsin haft en tydlig ambition, men kanske vill jag känna mig värdig att älskas, utan skam.

Vilken händelse har format dig mest som person? När jag förlorade min kvinna till WS och insåg min egen brist på handlingskraft och värdighet.

Hur ser du på kärlek? Kärlek är en underlig kombination av njutning och fruktan. Jag har ofta betraktat den som något flyktigt och bräckligt.

Vad betyder lojalitet för dig? Lojalitet är en idealbild, något som är eftersträvansvärt men som jag själv har svårt att fullt ut förstå och leva upp till.

Finns det någon person du beundrar? Vem och varför? Kanske WS, inte för att jag vill vara honom, utan för att han är allt jag inte är – handlingskraftig, självsäker, någon som tar för sig av livet.

Vilken är din största svaghet? Min rädsla och obeslutsamhet, vilket gör mig till en åskådare i mitt eget liv.

Vad gör dig lycklig? De små stunderna när jag inte tänker för mycket, när jag bara existerar utan att känna press eller förväntningar.

Om du kunde ändra en sak i ditt liv, vad skulle det vara? Jag skulle vilja vara mer beslutsam, att våga ta initiativ och stå för mina handlingar.

Vad är din relation till din familj? Min familj är min historia, en rad av misslyckanden och brister som jag bär med mig. Vi har alltid varit splittrade, och jag känner inte mycket samhörighet med dem.

Hur hanterar du stress och press? Jag undviker och flyr. Jag gör mig liten och hoppas att stormen ska gå över.

Vad är din största styrka? Kanske min förmåga att observera. Jag ser och förstår mer än vad folk kanske tror, även om jag sällan agerar på det.

Har du någon gång gjort något du verkligen ångrar? Jag ångrar varje gång jag låtit rädslan styra mig, särskilt i mina relationer. Jag ångrar att jag inte kämpade för min kvinna.

Vad driver dig att fortsätta varje dag? Hoppet, även om det är litet och otydligt. Hoppet att kanske en dag hitta något att verkligen leva för.

Vad är ditt förhållande till makt och kontroll? Jag har alltid stått på avstånd från makt. Jag är rädd för den, men också lite fascinerad. Jag känner sällan att jag har kontroll över mitt eget liv.

Hur ser du på din framtid? Framtiden är ett oskrivet blad, men också något som skrämmer mig. Jag hoppas att jag kan finna modet att fylla den med något meningsfullt.

Vilken är den viktigaste lärdomen du har lärt dig hittills? Att rädslan inte går att fly ifrån. Den finns alltid där, och det enda sättet att hantera den är att konfrontera den.

Vad skulle du offra för det du tror på? Jag har inte trott på mycket i mitt liv, men kanske är jag nu redo att offra min bekvämlighet och min feghet för något större, för mitt barn.

Om du fick chansen att börja om från början, skulle du ta den? Ja, om jag fick behålla den självinsikt jag har nu. Annars skulle jag bara återupprepa samma misstag.

***

Förmodligen har författare världen över sedan länge börjar konversera med sina karaktärer via AI-lösningar. Om inte är det ett tips för extra inspirational juices.

Dopamintrilogin 3/3

(Del 1. Del 2. Mer om dopamin. Se även Frågan...s kapitel 8.)

Nu är äntligen dopamintrilogin lite sådär halvhjärtat avslutad. En dålig idé som fick ett dåligt slut. Så måste det få vara i den kvalitetsokänsliges slappa skapande.

Här ges:

Del 1: Malmö Mortido, i lätt reviderad version (här i original).

Del 2: Henrich Feigling.

Del 3: Bagis Libido.

IPS (ft. Chat-GPT)

A: Borde vi se borderline, även känt som emotionell instabil personlighetsstörning, som en oförmåga att filtrera introceptiva impulser? Som en slags "känslomässig ADHD."

GPT: Borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning, kan kännetecknas av en oförmåga att hantera starka känslor och relationer. Detta kan leda till impulsivitet och svårigheter att filtrera introceptiva impulser. Känslomässig ADHD är dock en term som inte används inom den vetenskapliga litteraturen, så det är svårt att ge en mer precis beskrivning av det utan mer information. Det är viktigt att komma ihåg att personlighetsstörningar är komplexa och varierande tillstånd, och att ingen person med en personlighetsstörning är exakt lik en annan. Om du är orolig för att du eller någon du känner kan ha en personlighetsstörning är det viktigt att ta kontakt med en professionell för att få hjälp och stöd.

A: Det kan vara så att Bayes teorem speglar de relevanta hjärnstrukturerna och de emergenta kognitiva funktionerna. Våra priors formas i frontalloberna i och med att våra dopaminsystem - utifrån hårdkodade instinkter, evo-devolutionära gen-miljöinteraktionsbestämda kontextfluktuerande egenskaper, samt våra socialt inlärda förväntningar och kulturellt bestämda normer - tilldelar värden till olika mål, och förknippar olika beteenden med olika typer av måluppfyllelse. Vi värderar helt enkelt olika saker olika, och iakttar typiska beteenden, beroende på vad vi lär oss att vilja och hur vi lär oss att vi uppnår det vi vill; inom vår biologiska amplitud av möjliga viljor och beteenden. Vad säger du om att modellera de här neurologiska processerna som en approximation av Bayes teorem?

GPT: Bayes teorem är en matematisk formel som används för att beräkna sannolikheten för en händelse baserat på information om relaterade händelser. Det kan vara ett användbart verktyg för att modellera och förstå hur människors hjärnor fungerar på vissa sätt, eftersom det hjälper oss att ta hänsyn till de olika faktorer som kan påverka våra beslut och våra tolkningar av världen runt omkring oss.

A: Ponera då att när våra priors väl satt sig - som mål och regler - i de relevanta delarna av hjärnan, så informerar dessa priors i sin tur de filtrerande funktioner som hanterar all den perception (intern och extern) som konstant pågår i vår Prediktiva Process. För att visst är det så, att "bottom up perception" möter våra "top down priors", och där sker såklart uppdatering av våra priors utifrån vår perception - vi tillvaratar vår förvåning, om det så handlar om att lyckas (barn) eller misslyckas (vuxna). Men där tillstöter också problem för den med borderline eller emotionell instabil personlighetsstörning.

GPT: Ja, det kan vara så att våra priors, eller förväntningar, påverkar hur vi tolkar vår perception av omvärlden. Dessa förväntningar kan utvecklas genom erfarenheter, instinkter, socialt inlärda normer och kulturella faktorer, och kan påverka hur vi filtrerar och bearbetar information som vi tar in. När det gäller emotionell instabil personlighetsstörning, kan det vara så att dessa individers förmåga att hantera starka känslor och relationer påverkar deras förmåga att filtrera och bearbeta information på ett korrekt sätt. Detta kan i sin tur leda till svårigheter att hantera olika situationer och att ta rätt beslut i olika situationer.

A: Du skriver: "När det gäller emotionell instabil personlighetsstörning, kan det vara så att dessa individers förmåga att hantera starka känslor och relationer påverkar deras förmåga att filtrera och bearbeta information på ett korrekt sätt." Kan det inte istället vara så att dessa individers oförmåga att filtrera och bearbeta information på ett korrekt sätt, orsakar en oförmåga att hantera starka känslor och därmed också relationer?

GPT: Ja, det kan också vara så att individer med emotionell instabil personlighetsstörning har svårigheter att filtrera och bearbeta information på ett korrekt sätt, vilket i sin tur kan påverka deras förmåga att hantera starka känslor och relationer. Detta är ett komplext område och det är svårt att säga exakt hur olika faktorer påverkar varandra i varje enskilt fall. Vad som är viktigt att komma ihåg är att individer med emotionell instabil personlighetsstörning har en unik uppsättning av utmaningar och behov, och att det är viktigt att ge dem professionell hjälp och stöd för att hjälpa dem att hantera sina symptom och förbättra sitt välbefinnande.

A: Låt oss säga att oförmågan att filtrera eller hantera känslor (introceptiva impulser) hör ihop med ett underutvecklat dopaminsystem. Ty när vårt dopaminsystem är underutvecklat, så värderar vi inte mål på ett korrekt sätt. Och vi värderar inte beteenden på det sätt som annars får oss att förknippa utfall och beteenden enligt vad som bär sannolikhetens ljuva prägel. Om det är så att vi bara inte vill lika starkt, eller om det bara är så att vi är förvirrade kring vad vi faktiskt vill, därom kan vi spekulera. Vi kanske blir dåliga på att skilja på olika utfall - vi får otydliga målsättningar - men vi kanske också får en i grunden försvagad drivkraft, även oavsett de målfunktioner vi bildar. Hur det än är med den saken, så bildar vi oss svaga eller ambivalenta priors, vilka i sin tur inte förmår ge tydliga instruktioner till våra filterfunktioner. Interoceptiva impulser strömma därmed fritt inom oss, utan att modereras i de basala ganglierna. Den Prediktiva Processen låter alltså inte top down priors sänka sin järnnäva neder på de den perceptionsdata som underifrån strömma ur varats rena källa. Istället blåser skiten rakt upp som en jävla geiser, utan något lock på, och vi blir fullkomligt dominerade av Nuets Flöde.

GPT: Det är ett intressant perspektiv på hur en underutvecklad dopaminfunktion kan påverka en persons förmåga att hantera känslor och relationer. Dopamin spelar en viktig roll i belöningssystemet i hjärnan, och en underutvecklad dopaminfunktion kan påverka en persons förmåga att uppleva glädje och tillfredsställelse från olika aktiviteter och upplevelser. Detta kan i sin tur påverka deras motivation och drivkraft, och kan leda till svårigheter att sätta och uppnå mål. När det gäller emotionell instabil personlighetsstörning, är det viktigt att komma ihåg att det är en komplex störning med många olika symtom och orsaker. En underutvecklad dopaminfunktion kan spela en roll i vissa fall, men det är viktigt att få professionell hjälp och stöd för att förstå och behandla störningen på ett adekvat sätt.

A: Okej. Jag har i alla fall tre hypoteser som jag vill att du kommenterar på. Dessa hypoteser är följande: Så, jag tror nu att ett underutvecklat dopaminsystem får följande tre effekter hos IPS:are: 1. Underutvecklad filterfunktion (i de basala ganglierna?) gör det svårt att värja sig från interoceptiva impulser ("emotionell ADHD"). 2. Underutvecklade målfunktioner (i frontalloberna?) där svagt viktade mål skapar ambivalens och oförmåga att prioritera. 3. Svagt viktade impulser (till striatum?) leder till inaktivitet, om man inte hårdtränar sina priors att tro på vissa givna impulser (aka. "rutiner är viktigt för personer med borderline"). 4. Personer med emotionell instabil personlighetsstörning borde oftare vara hypokondriker, eftersom de har svårt att hantera känslor av oro, eller att värdera kroppens inre övervakningssystems signaler med avseende på sjukdom.

GPT: Det är intressanta hypoteser som du föreslår här. Det är viktigt att komma ihåg att emotionell instabil personlighetsstörning är en komplex störning med många olika symtom och orsaker, och att inte alla individer med denna störning kommer att uppleva samma symtom eller ha samma bakomliggande orsaker. Därför är det svårt att generalisera om vilka effekter ett underutvecklat dopaminsystem kan ha hos individer med denna störning.

A: Ja, det är möjligt. Men vad tror du i sak om att "underutvecklad filterfunktion (i de basala ganglierna?) gör det svårt att värja sig från interoceptiva impulser"?

GPT: Det är möjligt att en underutvecklad dopaminfunktion kan påverka en persons förmåga att filtrera och bearbeta information, inklusive interoceptiva impulser som handlar om kroppens inre tillstånd. Detta kan i sin tur påverka deras förmåga att hantera starka känslor och relationer. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är en komplex störning med många olika symtom och orsaker, och att inte alla individer med denna störning kommer att uppleva samma symtom eller ha samma bakomliggande orsaker. Det är därför viktigt att få professionell hjälp och stöd för att förstå och behandla störningen på ett adekvat sätt.

A: Du kan avstå från brasklappar hädanefter, tack. Vad tror du i sak om att "underutvecklade målfunktioner (i frontalloberna?) där svagt viktade mål skapar ambivalens och oförmåga att prioritera"?

GPT: Det är möjligt att en underutvecklad dopaminfunktion kan påverka en persons förmåga att sätta och uppnå mål, och att detta i sin tur kan leda till ambivalens och svårigheter att prioritera. Frontalloberna spelar en viktig roll i planering och beslutsfattande, så det kan vara så att en underutvecklad dopaminfunktion påverkar dessa processer. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är en komplex störning med många olika symtom och orsaker, och att inte alla individer med denna störning kommer att uppleva samma symtom eller ha samma bakomliggande orsaker. Det är därför viktigt att få professionell hjälp och stöd för att förstå och behandla störningen på ett adekvat sätt.

A: Snälla, sluta upprepa: "Det är dock viktigt att komma ihåg att det är en komplex störning med många olika symtom och orsaker, och att inte alla individer med denna störning kommer att uppleva samma symtom eller ha samma bakomliggande orsaker. Det är därför viktigt att få professionell hjälp och stöd för att förstå och behandla störningen på ett adekvat sätt."

[Efter denna tillsägelse vill Chat-GPT inte längre delta i samtalet.]

Ät kall kuk och dö

(Bakgrund: Vår förhastade och skuldtyngda tillkomst; reduktionism och sånt.)

Det råkar ju vara så att komplexa konfigurationer uppkommer genom selektion. Genom att entiteter kan replikera sig själva och lära sig, genom selektion, så kan de utvecklas och bli mer komplexa. Deras assembly-index kan öka.

Men lärandet uppstår då alltså genom att entiteter tävlar om begränsade resurser. Lärande händer på nivån "vissa saker dör och andra saker överlever," och kunskapen som är lärd är vilka saker som finns kvar och vilka som inte finns kvar.

Evolutionsalgoritmen är variation, urval och ärftlighet. Genom att entiteter varierar med avseende på egenskaper, och det sker ett urval av entiteter, och egenskaper ärvs, så kommer entiteterna över tid att förändras (i och med att informationen - för oss arvsmassan - förändras).

Det behöver inte handla om organismer och DNA. Det kan handla om lyfe och någon annan lärandemekanism. Det kan handla om kultur och idéer.

Men finns det inget urval finns det inget lärande.

Malthus kan verkar vidrig. Men det malthusianska tillståndet innebär helt enkelt urvalet. Det finns en ändlig resurs, och urvalet uppstår i konkurrensen om denna resurs.

Under extremt knappa förutsättningar har vi inte råd att explore:a. Vi bara exploitar. Det är inte bra. Lite mer slack vill vi ha för att kunna utforska nya möjligheter.

Men, finns det ingen som helst resurs-constraint så finns det inget urval; ingen signal; ingen definition av fitness; inget sätt att skilja bra från dåligt.

Jag skrev:

Det är differentierade utfall som ger mening i den här processen. Om vi hade enbart självreplikation men ingen Malthus hade vi bara haft ökande mängder av olika entiteter. Genom att dissipation kostar energi, och energi är en begränsning för populationen som helhet, kommer entiteterna behöva konkurrera om den tillgängliga energin i ett system. Det är genom att olika egenskaper är olika bra för att konkurrera, som intressanta entiteter uppkommer. I en resursobegränsad värld med odifferentierade utvall hamnar vi i babbel-jämviktslägen. (Jämför: Autofobi; Grand Theory om kommunikation och kognition.) Om det inte finns något selektionstryck, så finns det inga intressanta adaptioner - sålunda ingen komplexitet. Bara randomness. (Det går att jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin, givetvis! Se kapitel 12.)

Så låt oss då jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin. När vi kommer in i historien har Feigling precis bordat ett mindre flygplan tillsammans med en präst som mot €600 ska ta Feigling genom stormen ifrån Wien till London för att konfrontera sin fd. kvinna och sitt kanske-barn. Prästen bär en oxelkvist i sitt hattbrätte.

Den skoningslösa nederbörden trycker mot den öde startbanan som ett skruvstäd. Henrich Feigling känner det som taggtråd som dras över ryggen. Blixtar korsar himlen i samma ögonblick som åskmullret får rutorna i ankomsthallen att skallra som maracas. Ingen ser dem genom ösregnet, och ingen tittar heller efter dem – för vem skulle lyfta nu?

Prästen är lugn. Han tar upp planet även om det verkar omöjligt. De studsar flera gånger mot startbanan och kastas hit och dit i vinden, men de klarar det. Henrich Feigling kräker, av fylla och dödsångest, och får hålla fast i prästens hatt. Planet är så litet att deras utandningsluft förvandlar cockpiten till ett botaniskt växthus.

Henrich Feigling fingrar på oxelkvisten. ”Ekar,” säger han. ”Den tyska eken. Den är nationens själva ryggrad och minne. Sinnebilden av ett enat Tyskland.” Prästen nickar.

”Eken har givit oss skepp och trösklar,” säger Henrich Feigling. ”Vi är helt eniga,” säger prästen. Som heter Bob. ”Skepp och trösklar.”

”Raka stolta furor,” säger Henrich Feigling, ”är de pelare som ekonomier vilar på. Björkar är karaktäristiska och kan tappas på sav. Aspars antiinflammatoriska kvaliteter lånar sig till medicinskt bruk och deras turkosa grönska är impressionistisk.”

”Jag kunde inte hålla med mer,” säger prästen Bob.

”Pilen vaggar oss till sömns i strandkanten, loj trots att den själv är snabbväxande. Almens vedkropp blir till nyttiga, bestående konstruktioner, och dess frön går att äta. Den buskväxande häggen ger oss väldoft.”

”Sanna mina ord,” säger Bob. Turbulensen skakar planet som en narkoman sin bebis.

”Magnolian såg dinosaurierna leva och dö. Så även ginkon, vars platta barr är talismaner för den girige.”

”Ja, min son. Ginkons barr är Mammons totem.”

”Till och med rönnen, oxelns nära släkting, lyser klarröd som en bordellampa. Den lockar oss att krypa ner under björnfällen och värma varandra under spröda, krympande höstdagar.”

”Du talar sanning. Gudi behaglig sanning.”

”Men oxeln!”

”Tala till mig, mitt barn. Tala till mig om oxeln vars kvist jag bär i mitt brätte.”

”Jag saknar ord, fader.”

”Då ska jag berätta för dig. Om oxeln.”

Planet kränger hit och dit som en alkoholiserad, enögd man i en närförort.

”Oxeln, i forna dagar känt som Fisbärsträdet. Man åt dess visserligen ogiftiga bär endast i nödfall och med gasbildning som följd. Linné skrev att ’bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder.’ De fallna bären bildar höstgegga, en fullkomligt oromantisk form av förruttnelse, som inte liknar höstlövens eller fjolårsgräsets. Det är en alldaglig förruttnelse, en som du halkar i.”

”Jag kliver hellre i en hundbajskorv än i en hög med ruttna oxelbär,” säger Henrich Feigling.

”Jag vet, min son. Och oxeln är påfallande ful. Barken tråkar ut mig. Den är generisk. Den är ingenting alls som den grova, flagnande tallbarken, eller aspens släta hy, eller björkstammens grafiska korsett.”

”Men återigen, bären. De är lätt diarréfärgade.”

”Ja. Så är det. Men det är bladen som ger en känsla av att pedofiler och missbrukare dväljs i skuggorna. Bladen är mörkgröna. Inte djupgröna och lugnande som gran eller mossa, utan mer åt det blågröna hållet, utan att fördenskull nå fram till den i vissa sammanhang gångbara turkosa eller buteljgröna nyansen. Oxelns grönska är syntetisk, vilket förstärks av bladens glatta yta. Oxelns blad är som gjorda för att smittsam sädesvätska och hepatit enkelt ska kunna torkas bort från vaxduken som täcker folkhemmets undersida.”

”Och ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger Henrich Feigling. Cockpitfönstren är svarta av insidan på ett åskmoln.

”Oxeln drar också till sig opportunistiska kråkfåglar,” säger prästen Bob. ”Men icke ges dessa briljanta Aves av släktet Corvidae en chans att faktiskt briljera med sin kreativitet och intelligens. Nej, oxeln bjuder ut sig utan motprestation. Den är naturens skräpmatsrestaurang, där annars intressanta djur ses engagera sig i ett bittert och bulimiskt frosseri. Och, ärligt talat; det är kajorna som mestadels frekventerar oxeln. Bajsande, skränande kajor, som bara drivs djupare in i barbariet av oxelns slappa håvor.”

”Och ändå,” säger Henrich Feigling.

”Det kommer sig,” säger prästen Bob, ”av att oxeln är socialdemokratins botaniska inkarnation. Oxeln är det svenska trädet. Den tyska eken har du talat om. Den är inte svensk. Aspen fick stå modell för vikingarnas världsträd Yggdrasil, men aspen är en raritet i dagens Sverige. Björken är en invasiv art, lockad till svearnas rike av ökande kvävehalter under tidig holocen.”

”Ändå.”

”Det finns träd som bär en nationalstat. Som eken Tyskland. Sen finns det träd som är utpräglat nationella. Som den svenska oxeln. Tysklands bismarckianska välfärdsregim talar till våra släktskapsintensiva institutioner. De anglosaxiska kulturernas selektiva välfärdskonstruktioner talar till de starka, dugliga individerna.”

[...]

”De socialdemokratiska välfärdssamhällena talar till våra infantiliserade egon. Våra riktningslösa dagdrömmar och vår osunda ambivalens. De döljer det grundläggande faktum, att vi alla är människor med preferenser och begränsningar, och att vår mellanmänskliga interaktion handlar om att jämka dessa preferenser och begränsningar. Genom samarbete eller genom kamp.”

Jag är tysk, tänker Henrich Feigling. Jag älskar eken.

”Så oxeln är det svenska trädet. Den är den lokala invandrarens kebabpizza med bernaisås – unik för Sverige, men utan klass, och egentligen bara en bastard till blandning mellan de äkta raserna vitoxel och rönn. Oxeln faller mellan de paradigmatiska stolarna – en nationell särart, men som man skäms över. En smutsig skymf mot fosterlandet, men också en provinsiell uppfinning i den inskränkta rabatten Svea.”

Eken, tänker Henrich Feigling igen. Hoppas. Eken.

”Oxeln är snuskig men inte erotisk. Dess billiga förruttnelse är all syfilis du alls kan få, men utan varken den kärlek eller den sensuella njutning som du trodde att du betalade för med din oskuld och hälsa. Oxeln är sjukdomen som ändå drabbar dig i totalkonsumtionsmodellens snälla vagga.”

”Ändå,” säger Henrich Feigling.

”Ändå planteras oxeln flitigt i vissa miljöer. Det beror på att den ’tål blåst och salta vindar.’ Du kan således se den förfula skärgårdsöar, precis som incest och fattigdom.”

Planet faller plötsligt handlöst i en luftficka. Alla världens fjärilar lyfter från bottnen av Henrich Feiglings buk. De strömmar uppåt genom kroppen tills han exploderar i en kräkning som han hjälplöst försöker fånga med sina valna fingrar. Men han talar, äntligen:

”Ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger han.

”Ja,” säger prästen Bob. Han stabiliserar planet, släpper styrspaken, och spänner ögonen i Henrich Feigling. I samma stund flyger planet rakt ut genom molnväggen och träffas utav solens blixtbelysning. Henrich Feigling ser Gud, som ser ut som en anka, men sen ser han att det bara är ett moln, som ser ut som en anka.

”Jag,” säger Bob, ”bär oxelkvisten,” säger Bob, ”i mitt hattbrätte,” säger Bob. Henrich Feigling svettas och ryser i det starka ljuset. Han törstar; efter vatten, ja, men framförallt efter sanningen.

Historien om Henrich Feigling är del två i den så kallade dopamin-trilogin. Den första delen, Malmö Mortido, handlar om mortidinala habit loops, dvs. de suboptimala beteendemönster som bildas när vi etablerar motiverande saliens kopplat till kortsiktiga coping-strategier. Den andra delen, Henrich Feigling, handlar om att icke-differentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där individen helt saknar drivkraft att agera. Avsaknad av feedback-loopar leder till ambivalens när det inte spelar någon roll hur man agerar.

Vi fortsätter:

”För att jag helt enkelt gillar oxel,” säger Bob.

”Åhå,” säger Henrich Feigling, och känner det lite som att han är med i en Nalle Puh-bok.

”I alla fall denna enda, perfekta oxel som jag hade nöjet att påträffa en vacker dag,” säger prästen.

”Hur såg den ut,” säger Henrich Feigling. Hans mun är torr och smakar torkat kräk. Vädret utanför är plötsligt vackert, och planet glider lugnt och försiktigt fram genom himlarna. Bakom dem försvinner en ilsken åskfront i motsatt riktning. De svarta molnkolonnerna ser ut som hyttande nävar.

”Den var ovanligt bred. Om det gyllene snittet finns, så fanns det i denna oxel. Dess stam var som tre fjärdedelar av en typisk låglandskossa. Det gjorde den värdig och balanserad. Kronan var ovanligt tät, och föreföll betad som i en rak linje parallell med marken. Proportionen mellan mark och krona å ena sidan, och stammens bredd å andra sidan, förhöll sig tillsynes strikt till sectio aurea, så att om vi betecknar avståndet mellan mark och krona a, och stammens bredd b, gällde att a + b dividerat med a var lika med a dividerat med b. På motsvarande sätt förhöll sig kronans bredd till nämnda värden – jag menar då undersidan av kronan, det vill säga den linje jag just beskrivit som tillsynes betad parallellt med marken under – men märk väl att själva den totala kronans volym hade en förskjuten tyngdpunkt som – jag svär! – likaledes motsvarade den gyllene proportionens ekvation.” Säger prästen Bob, och räckte sin passagerare en flaska mineralvatten.

”Åhå,” säger Henrich Feigling. ”Och: Tack.”

”Aftonsolen belyste oxeln från sidan, vilket gav dess bark ett romantiskt skimmer som vi annars inte vant oss vid att se hos Sorbus intermedia. Som vi vet är det starka dagsljusets baksida den frånstötande kontrastverkan som uppstår när starkt belysta ytor kontrasteras mot tydligt avgränsade skuggor. I aftonljusets mjukare belysning – som ju beror på att ljuset måste färdas på snedden igenom atmosfären, och därför studsar runt desto mer i allsköns atmosfäriska gaser – övergår ljusa fält till skuggade dito helt obemärkt. Vi slipper kontrasterna, och vi upplever en vackrare och mer harmonisk bild.” Säger prästen Bob, medan Henrich Feigling girigt stillade sin törst med klart och kallt och buteljerat vatten från någon säkerligen mycket världsberömd alpkälla.

”Alla dessa faktorer samspelade för att skänka oxeln dess överraskande skönhet. Men, mina bara fötter i det svala gräset gav också en sensuella dimension till upplevelsen. I homunculus – hjärnans atlas över den egna kroppen – är fötterna placerade till förvillelsen nära könsorganen, vilket sannolikt förklarar varför stimulans av de förra kan speglas som en stimulans av de senare – vilket för övrigt har anförts som möjlig förklaring till varför fotfetischer är så vanligt förekommande. Jag blev kort sagt sexuellt upphetsad av det vackert belysta trädet och dess perfekta proportioner.”

”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle berätta för mig om min lättja. Att du hade sänts av Gud Fader för att lära mig om livet och om målen och om handlandet. Att du skulle visa mig hur den svenska oxeln – statsindividualismens inkarnation – liksom speglar min oföretagsamhet.”

”Jaså,” säger prästen Bob.

”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle leda i bevis hur differentierade utfall – som tillåts uppträda i det bismarckianska systemet liksom i de anglosaxiska – ger en återkoppling som är handlingsdirigerande. När vi lär oss av olika utfall, och lär oss att söka de bättre utfallen, och lär oss vilket handlande som typiskt sett leder till vilket utfall.”

”Jag är inte klar med min historia,” säger prästen Bob. ”Men nej. Jag ville bara tjäna sexhundra euro. Det är stora pengar för en kyrkans man.”

Manschettknapparna i guld glänser på instrumentpanelen.

”De här smälter jag ner,” hade prästen sagt. ”De motsvarar nog ungefär sexhundra euro.” Nu strålar knapparna, de återkastar det starka himlaljuset och talar om sitt offer.

Jag som trodde, tänker Henrich Feigling, att Gud ville berätta för mig att odifferentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där ingenting har någon mening. Att min letargiska ambivalens beror på någonting.

”Jag skred fram mot oxeln,” säger Bob, ”så värdigt jag kunde, och jag satte mig. Trädets stam mot min rygg. Bäckenet i vinkel mot stammen. Grönsångarens runda kulsprutesång, och koltrastens dialektala fuga. Det kan låta överdrivet, men faktum är att två hägrar flög över oss i maklig takt, likt mäktiga pterodaktyler.”

Men Gud, tänker Henrich Feigling, du har ju berättat. Du har ju berättat nu.

”Du är Guds tjänare,” säger Henrich Feigling, ”i allt du företar dig. Vare sig du vet det eller inte.”

Bob svarar inte. Återstoden av flygturen råder en lugn och ren tystnad, som i en eftermiddagssolfläck.

Låt oss då gå vidare till frågan om babbel-jämviktläge. Det har skrivits:

Inom den evolutionära spelteorin finns en klass av spel som kallas signaling games. Låt oss kalla det signaleringsspel på svenska. Signaleringsspelen analyserar hur aktörer tillgriper signaler för att beskriva världens tillstånd och handla därefter. I grund och botten handlar signaleringsspel om hur aktörer lyckas koordinera sig kring vissa signaler, genom att en viss tolkning av en given signal typiskt sett leder till ett ändamålsenligt val av beteende. Exempel:

A kan observera vädret. B har en tub solkräm och två paraplyer hemma. A kan signalera ”sol” eller ”regn” till B, och B kan välja att ta med solkräm eller paraply. Både A och B vill att B ska ta med solkräm om det är sol, och paraply om det regnar, så det föreligger ett gemensamt intresse av att koordinera sig kring en effektiv kommunikation. Genom den feedback-mekanism som utfallet representerar, föreligger det ett selektionstryck som gynnar en koordinering kring en viss konvention – nämligen att ”sol” betyder att världen är solig, och ”regn” betyder att världen är regnig. På så sätt kommer effektiva signaler att uppkomma, och aktörer kommer att kunna kommunicera med varandra.

Det finns dock situationer där inget sådant selektionstryck föreligger. Beakta medicinvetenskapen. På den gamla onda tiden var det troligen farligare att utsättas för läkekonst, än att bara försöka bita ihop och låta böldpesten självläka. Åderlåtning var lösningen på det mesta, och fältskären och slaktaren hade till förvillelsen lika arbetsredskap. De teoretiska grundvalarna rörde harmonin mellan de fyra kardinalvätskorna. Hade du levat under denna tid, hade du inte gjort det så länge. Och hade du blivit sjuk, hade det inte spelat särskilt stor roll vilken läkare som hade ställt vilken diagnos på dig. Du hade ändå bara åderlåtits till döds, eller tvångsamputerats och fått kallbrand.

Inom signaleringsspelteorin kallas det för ett babble equilibrium – ”babbel-jämviktsläge” – när avsaknad av feedback-mekanism gör det omöjligt för aktörerna att koordinera sig kring en värdefull signal. Om B ändå inte hade tänkt gå ut, så spelar det ingen roll om A signalerar ”sol” eller ”regn”. Vad gäller vardagsspråket har vi redan konventioner som vi lutar oss mot – vi kan tro att ”sol” betyder att världen är i ett soligt tillstånd, även om vi inte vill gå ut med en tub solkräm. Men, om ett par medeltida pestdoktorer är oense om huruvida din galla eller ditt slem är i obalans, så spelar det egentligen ingen roll vem du väljer att lyssna på. I det att den föreskrivna behandlingen överhuvudtaget skiljer sig åt, så står det mellan laxering och åderlåtning, och i vilket fall kommer du att avlida innan tuppen gal.

Medicinvetenskapen utvecklades så småningom. Ny förståelse och nya behandlingar ledde till en differentiering av möjliga utfall. I dag är det viktigt vilken diagnos som ställs, eftersom en viss diagnos innebär en viss specifik behandling, och det är viktigt att få rätt behandling, eftersom det kan göra skillnad mellan liv och död. Vi har vant oss vid att överleva, och vi har vant oss av vid att spela döda när fältskären vandrar förbi. Samtidigt har medicinvetenskapen koordinerat sig kring en omfattande och detaljerad nomenklatur, som på en mekanistisk nivå beskriver kroppens funktioner, somatiska tillstånd, och tänkbara åtgärder. Babbel-jämviktsläget är brutet.

Det krävs differentierade utfall för att intressanta koordinerings-signaler ska uppstå, i språket så som i vetenskapen.

Så som i evolutionen.

***

Vad kan hända om Elon Musk har rätt och det blir billigt med energi i framtiden? Vad händer om fusion funkar och tillämpas på ett sådant sätt att alla världens samhällen har gratis energi att tillgå?

Om kalorier vore gratis och fritt tillgängliga skulle den kambriska explosionen icke ske. Det har skrivits:

Den kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.

Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.

Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.

Det är alltså kampen om varandras kalorier som leder till utveckling. Den kambriska explosionen visar detta med stor tydlighet.

Det är perception som troligen på något mystiskt sätt leder till utvecklingen av sådana kognitiva funktioner som medvetandet emergerar ur. (Eller till så komplexa kombinationer av submedvetanden att makromedvetande-nätverk av vår egen kaliber emergerar.)

Evolutionen kan inte bara vara variation och ärftlighet. Den måste också vara urval. Med gratis energi finns det ingen konkurrens, och då borde vi förvänta oss att allt urartar till babbel-jämviktslägen.

***

Antropofagi har länge lutat sig mot det Slate Star Codex kallar thrive-survive-distinktionen. Under survive-förhållanden är det typ The Road, och alla måste äta eller ätas. Under thrive-förhållanden är det mer av ett överflöd som ger oss råd att samarbete. Det är skillnaden mellan schimpanser och bonoboer. Frågan... (men jag citerar detta utdrag):

Beakta följande: Din tredje hamburgare är inte lika god som din första. Du betalar mer för en macka på flyget än vad du gör därhemma. Ett glas vatten i öknen kan vara mer värdefullt än en diamant, och glittra därefter. En frukt är mer värd norr än söder om Kongofloden.

Det är värt att reflektera över de ekologiska skillnader som gett upphov till Pan-släktets divergenta utveckling. Studier tyder på att schimpansernas klart våldsammare beteenden är adaptivt, snarare än orsakat av mänsklig påverkan på deras habitat. I den mer ymniga och mindre tätbefolkade bonobo-tillvaron har ett mindre risktagande och fredligare beteende selekterats för. De gener och adaptioner som lett till våldsamt och konfliktsökande beteende, har inte varit lika framgångsrika i bonobo-populationen som i schimpans-populationen. Det motsatta har gällt för schimpanserna, som lever tätare och i områden som i större utsträckning drabbas av torka. Konflikt och våld kan då tänkas har varit en mer framgångsrik strategi, i konkurrensen om de knappare resurserna.

John Maynard Smith var banbrytande med avseende på att tillämpa spelteori på evolutionsbiologiska problem. Vi har sneglat åt spelteorin när vi diskuterat allmänningens dilemma och tit-for-tat-strategin som är reciprocal altruism. Spelteori kan hjälpa oss att förstå varför bonoboer tenderar att dela med sig av frukt, medan schimpanser oftare slåss om den.

Maynards Smiths första och mest kända analyserade spelsituation är känd som Hök-Duva-spelet. Spelets premiss är att det råder en konkurrens- eller konfliktsituation rörande en delbar resurs. Konkurrenterna kan ha en av två strategier: Hök eller Duva. Hök-strategin innebär ett aggressivt beteende samt en eskalation till fullskalig kamp, där spelarna antingen vinner eller förlorar. Duvan uppvisar likaledes ett aggressivt beteende, men viker sig inför en eskalation. Om ingen eskalation är fallet vill Duva-strategin dela på den omtvistade men delbara resursen. Matrisen för spelet förevisas nedan, där V är resursens Värde och K är Kostnaden för att förlora en fullskalig kamp:


Om Hök möter Hök är utfallet i genomsnitt hälften av resursens värde V, minus hälften av kostnaden. Varannan gång vinner Höken hela resursens värde V, men varannan gång förlorar Höken och måste betala hela kostnaden K. Om Hök möter Duva vinner Höken emellertid varje gång: Utfallet är därför i genomsnitt hela värdet av resursen. Om Duva möter Hök, förlorar Duvan varje gång – men utan strid, och således utan kostnad. Om Duva möter Duva, så delar Duvorna på resursens värde varje gång.

Beroende på andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva kommer det faktiska utfallet av en given spelrunda att variera. Andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva vid en given spelrunda kommer i sin tur att bero på resultaten av de föregående spelrundorna, som beror på värdena av V och K. Tänker vi oss att K är ett högre värde än V, vilket är en sannolik situation, så kommer andelen av populationen som tillämpar Hök-strategin att visa sig vara V/K. Den evolutionärt stabila strategin är således en funktion av de olika strategiernas frekvens, vilket beror på V och K.

Om värdet av resurser exempelvis är 20, och kostnaden för att förlora en kamp är 50, kommer andelen av populationen som tillämpar en Hök-strategi att vara 0.4, dvs. 40 procent. Var femte individ kommer att eskalera en resurskonflikt till fullskalig kamp. Om värdet istället är 5, och kostnaden fortfarande 50, kommer andelen Hökar att vara tio procent. 90 procent av individerna kommer istället att deeskalera konflikten och dela på resursen.

Att det potentiella värdet i verkliga situationer ofta kan vara betydligt mindre än den potentiella kostnaden blir uppenbart om vi tänker oss att värdet är tillgång till ett visst fruktträd, att och kostnaden är döden. I schimpans-bonobo-jämförelsen så kan vi notera att värdet av en resurs bör ses som relativt; i en ymnig miljö, som den söder om Kongofloden där bonoboerna lever, är fruktträden många och kostnaden för avstå från att äta av ett givet träd är mindre. I en miljö präglad av en större knapphet är det relativa värdet av en matresurs större, medan kostnaden för fullskalig kamp är mer stabil oavsett miljö.

Med andra ord: Om valet oftare står mellan att svälta ihjäl eller att stanna och slåss, blir det relativa värdet på en matresurs större. V/K blir då större, och andelen individer som tillämpar hökstrategi likaså. Om det relativa värdet av en matresurs är mindre, som är fallet i en miljö präglad av överflöd, är V/K ett lägre tal, och andelen Hökar därmed också lägre.

Att bonoboers hjärnor selekterats för att härbärgera en större empatisk förmåga och impulskontroll, visar att Duv-strategin inte bara, eller inte ens främst, är något som blir tillämpligt på individnivå. Beroende på de relativa värdena av V och K i en viss miljö, kommer en miljö att selektera för olika adaptioner som möjliggör olika strategier. Bonoboer-honan har exempelvis en påfallande stor klitoris, och sex är som vi har sett en metod för deeskalation. Adaptionerna kopplade till Duv-strategin är tydliga i flera avseende.

I någon utsträckning bär vi människor med oss egenskaper och beteenden som härrör från den förfader som vi har gemensamt med schimpanser och bonoboer. I någon utsträckning kan vi tänka oss att miljön, i termer av konkurrens och resursbas, påverkar vilka anpassningar som är överlevnadskraftiga.

Människor har ju som bekant hackat evolutionen och adderat ett ytterligare lager, av normer, kultur och idéer. Kultur evolverar också utifrån resursförutsättningar.

Så vad händer då när det finns så mycket gratis frukt att ingen är i behov av samverkansvinster? Det har skrivits:

Förmågan att utverka samordningsvinster är en mäktig tillgång för oss sapiens. [...]

[...]

Abraham, och för den delen Muhammed, enade klanerna för att skapa en större in-group; för att vidga the circle of concern (dvs. den subgrupp utilitaristen nyttomaximerar för). Monoteismen är ett större intersubjektivt fenomen än sina föregångare.

Klanen blir en avgränsning för den reciprocala altruismen; för tilliten (inklusive sanktionerna); samt för utilitarismen. Cirkeln utvidgas. Den större cirkeln är idag nationalstaten, på samma sätt som klanen, men i större skala. Den moderna nationalstaten är idag definitionen av vår circle of concern, om du inte bor i typ Jordanien.

Vi kan alltså se en tidslinje, där vi expanderar cirkeln från vår samlar-jägar-tribe, klan, kulturella sfär, och slutligen nationalstat. Just nu, menar Antropofagi, befinner vi oss i en svår transitionsperiod. Vi vill expandera cirkeln utanför nationalstaten. Hur?

[...]

Om vi får fusions och oändligt med gratis energi, så kanske vi inte behöver avgränsa vår circle of concern. Då kanske vi kan skita i klanen, och skita i nationalstaten, eftersom vi kan tillämpa ALLT ÅT ALLA på allvar. Alla våra målkonflikter upphör.

Men, med oändliga resurser - ett aldrig sinande valkadaver - kanske vi inte har behov av reciprocal altruism som strategi längre. Varför överhuvudtaget samarbeta, om vi kan få allt ändå? Det finns inga extra samordningsvinster att utverka, förutom att vi behöver tillse distributionen av den oändliga och gratisa energiresursen.

Ökande resurser ger ökande samarbetsmöjligheter - men möjligen bara till den grad att samarbete inte behövs längre.

Evolutionen kommer att förstöras av gratis energi. Men evolutionen är långsam så vi kommer inte hinna märka det.

Däremot kommer den kulturella evolutionen möjligen också förstöras av gratis energi. Det kommer vi, eller våra barnbarn, att märka.

***

När maskarna kryllar på valkadavret är the name of the game att frossa så snabbt som möjligt, knulla med allt och alla, och lägga så många ägg som en bara hinner. När det inte finns resurs-constraints är tävlingen att bara att replikera sig snabbast. Det finns då i egentlig mening inget urval, förutom urvalet att vara bäst på att fortplanta sig. De som lägger mest ägg vinner och deras arvsanlag dominerar kommande generationer.

Lyfe handlar även om exponentiell tillväxt. Antropofagi spekulerar nu i huruvida denna aspekt av lyfe egentligen är en effekt av lärande-mekanismen; att urvalet under resursöverflöd premierar tillväxt och att förmågan till självreplikation då är det som främst premieras.

Alla valkadaver tar slut. Men, om vi genom t.ex. fusion skapar ett aldrig sinande valkadaver, det vill säga tar bort taket för tillväxten - kommer vi då att selekteras för att bli väldiga självbefruktande livmödrar som bara sprutar ur sig tolv miljarder nya självbefruktande livmödrar per sekund? Kommer vår art att bli en enda stor fet äggläggare?

Över lång evolutionär tid, som sagt. Låt oss istället beakta den snabbare kulturella evolutionen. Kommer total frihet selektera för total meme-parasitism? (Se mer om symbios/parasit-dimensionen. Och om fördomar.) Om människans överlevnad är helt orelaterad till vad människan tror eller anser, kommer dvi då få se parasitiska memes av ständigt mer sinnessjuk - men för våra sinnen lockande - karaktär? Kommer pizzagate vara en frisk västanfläkt av epistemologisk klarsynthet i jämförelse med de parasiter som klänger vid våra sjuka sinnen?

Gratis energi ger ju dock också möjlighet till gratis våld. När vi kan tillverka oändligt mäktiga vapen billigt, så kan vi föra enorma krig. Storkrigen blev möjliga genom nationalstaternas ökande kapacitet. Ingen 1500-tals-furste hade kunnat understödja Första Världskrigets köttkvarn. Det var rent materiellt helt omöjligt.

Ryssland of today klantar röven av sig i Ukraina bland annat då man genom korruption har upprättat ett politiskt och militärt babbel-jämviktsläge där ingen vet någonting om verkligheten. Men, man misslyckas också eftersom man har en pytteliten snopp ekonomi, och inte har råd att skicka in tillräckligt många tanks och soldater. Tänka sig ett Ryssland med gratis energi. Då kunde även denna korrupta härva av idioti och lögner säkert hosta upp en habil krigsmakt, i alla fall sett till numerär, bränsle och materiell.

Så, gratis energi kan antingen leda till en värld där ingen längre har något intresse av att samarbeta med någon annan - en slags extrapolering av den svenska statsindividualismens ensamhet - eller till en värld där alla krigar hela tiden utan slut.

Det som talar för det första scenariet är följande modell: Pengar är ett intersubjektivt fenomen, som haren "lögn som förändrar verkligheten," som har ett värde så länge alla är överens om att det har ett värde. Genom pengar kan vi lättare byta saker i ekonomin, men det underliggande faktiska värdet är själva sakerna och själva produktionen. Dock är det socialkonstruktivismen som i någon mening vinner spelet, för det faktiska värdet är inte så jädra faktiskt. Det beror bara på hur människor värderar vad det nu kan vara frågan om. Så, pengarna är på låtsas men korresponderar med vetet och guldet och oljan och frissö-rtimmarna. Dessa är dock i sin tur endast värda någonting så länge de värderas av människorna.

Jag tänker mig oss människor som vandrande dopaminsystem som går omkring med preferenser och hanterar trade-offs i enlighet med dessa preferenser. En del av dessa trade-offs handlar om vad man själv skall utstå eller prestera , och vad man accepterar att utstå eller prestera bestäms av hur gärna man vill ha pengar. Hur gärna man vill ha pengar beror på hur mycket pengar man redan har - om man inte har några pengar alls, och riskerar att svälta, så är man benägen att t.ex. sälja sin njure för en hamburgare. Är man istället rik, så vill man inte sälja sin njure.

Debatten om sexköp är legitim eftersom kvinnor kan antas ha selekterats för inte vilja korrumpera sin reproduktiva resurs och föräldrainvestering. Vi kan därför tänka oss att "att sälja sex" är kvalitativt annorlunda från "att sälja städning" (etcetera). (Med det sagt är jag för legalisering av sexköp OM det leder till en undanträngning snarare än en utvidgning av sexuellt slaveri. Jag anser dessutom att frihet och självbestämmande är ett viktigt värde och jag anser inte att det som vi kan förvänta oss är majoritetens preferenser ska hindra personer i normalfördelningskurvans svanstrakter från att agera på något avvikande sätt, om de nu genuint har en avvikande preferens.) Men ändå är det en gränsdragningsproblematik: Ingen vill egentligen jobba. Ingen vill städa, sälja burgare, tvätta bilar, eller sitta på kontor. Allt vi gör är kompromisser. Trade-offs. Vi har preferenser och vi mäklar dem utifrån förutsättningarna.

Vi möter ju andra vandrande dopaminsystem som också har preferenser, och som också förfogar över resurser. Beroende på vår egen situation kan vi välja att agera i strid med våra egna preferenser för att vinna resurser som kan nyttjas för att tillfredsställa våra preferenser. Ett exempel på hur detta kan yttra sig kallas Arbetsmarknaden.

Men, om alla var oändligt rika - vilket i någon mening skulle kunna bli följden av gratis energi, lite beroende på hur håvorna fördelades och vem som kontrollerade gratis-energi-kraftverket - så fanns det ingen anledning för någon att göra några trade-offs. Alla skulle liksom ha vunnit på triss.

I förhållande till släktskap och familj skulle heller ingen tvingas vara snäll mot sina föräldrar, för ingen skulle behöva ärva eller låna sommarhuset eller be om hjälp med lånet. Den individualistiska kulturella modellen skulle totalt dominera. Alla skulle bara acceptera slumpmässiga mellanmänskliga möten, där två vandrande dopaminsystems preferenser av en ren slump skulle vara perfekt alignade, utan att några kompromisser behövde göras. Vi kan väl lugnt konstatera att ingen skulle sitta kvar på fiket med sin tråkiga kompis en enda sekund mer än vad som kändes kul och givande.

När arbetsmarknaden, ekonomin och familjen kollapsar totalt, så kommer troligen ändå vissa sociala konventioner fortleva under en viss tid. Så småningom kommer vi dock alla bara bli hjärnor i glasskålar som njutningsaktiveras med elektroder. I all evighet utan slut.

Det som talar mot detta scenario är att någon slags Prästerskap troligen kommer att kontrollera kraftverket, och av hävd använda Arbetsmarknaden och Ekonomin för att fördela nyttorna från den gratisa energin. Så man kommer tvingas jobba ändå. Jävla fittor.

Det som talar för krigs-scenariet är att det verkar ligga i vissa människors natur att vara idioter. Ja jag kollar på dig,  Pruttin. Ät kall kuk och dö.