Det började

Det började när Bosses fru dog.

Om vi sa till våra fruar att vi skulle gå ut och ta en öl, så sa dom nej det går inte. Larssons kommer ju på middag ikväll. Eller så sa de: Lillan är ju så liten. Ni kan inte gå hemifrån och lämna oss ensamma med Lillan. Nej det går inte, ikväll skall vi ju städa. Eller måla om. Det ena, ena, ena eller det andra. Nej nej nej och åter nej.

Men så dog Bosses fru. Nu ändrades allt. Fruarna tyckte så synd om Bosse. Kan inte gå ut och ta en öl med Bosse? Han är ju så ensam, tyckte dom. Ok, sa vi. För Bosse skull. För Bosses skull kan vi gå ut och ta en öl.

Bosse var en riktig guldgruva. Snart tog vi "en" öl två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar. Och ofta kom Bosse hem till oss på fredagar, och då då var man ju tvungen att konversera Bosse, då kan man ju inte snyta Lillan eller springa med disken eller örfila illbattingarna. Då fick man snällt luta sig tillbaks i kökssoffan med Bosse.

Bosse köpte mountainbike. Då köpte alla vi andra mountainbike också. Vissa dagar var vi ute i skogen hela dagen tillsammans tillsammans med Bosse, bara körde omkring och plingade på våra plingklocka och rasslade med våra ekrar, iklädda ytterst illasittande tights. Det var härliga dagar i skogen med Bosse.

Om det kärvade på kvällen därhemma gick vi allihopa hem till Bosse. Där kunde vi sitta i hans soffa och titta på porr och dricka sprit och ha trevligt. Utan att behöva snyta några barn eller springa med någon disk överhuvudtaget. Och på detta kunde fruarna absolut inte ha några synpunkter. Bosse hade ju blivit lite ledsen just den kvällen, tyckte vi, och behövde vårt sällskap.

***

Det började när Bosse började dejta.

Bosse var någorlunda stilig. Hans arbetsuppgifter var, så vitt vi kunde förstå, präglade av ett visst ansvar. Vissa av hans intressen appellerade till kvinnfolk; exempelvis snickrade han gärna platsbyggda förvaringslösningar. Då hade han ibland på sig trasiga jeans som vi uppfattade som sexiga.

Efter ett tag träffade Bosse en kvinna som hette Agneta. Hon var väldigt trevlig och snäll och även vacker, och påpassade Bosse väldigt bra med mat och dryck och annan trivsel. Vi märkte, tyvärr, hur hans sorg efter hustrun mognade och blev till vackra minnen. Även fruarna märkte detta.

Kan jag gå ut och ta en öl med Bosse ikväll? Nej, ikväll måste Lillan snytas och så ska vi ju måla om. Ja, men... Bosse är ju så ensam!

Bosse är inte alls ensam. Jag träffade Bosse på torget idag när jag var och handlade, och jag vet att Agneta skulle komma hem till honom ikväll. Hon är så snäll, Agneta. Hon är bra för Bosse. Nu behöver Bosse inte ränna på krogen längre.

Guldgruvan hade stängt. Det blev ett verkligt jobbigt uppvaknande för många av oss. De glada dagarna var över. Fanns det verkligen ingenting vi kunde göra åt det?

***

Det började när vi bestämde oss för att döda Agneta.

Chapman borta i kröken skaffade kulsprutor. Roger hade ett svärd och jag tog lien från farfars fäbod. Svenne hade karatepinnar från när han var liten samt även en granat som Ebbe fick gömma i kalsingarna. Vi målade oss svarta i ansiktet och gav oss av i natten, smygande som pantrar, blodtörstiga som minkar.

Det kalla gruset knastrade under skosulorna när vi smög upp längs trädgårdsgången. Något glittrade till i månskenet och plötsligt small en granat vid sidan av gången. Rogers arm slets av och han sprang omkring och vrålade av smärta. Chapman började peppra vilt omkring sig. Jag fick en träff i halsen och tuppade av snabbare än man säger "kringla."

När jag vaknade befann jag mig i Bosses källare. Agneta, som hade ridstövlar och nazistskjorta, marscherade omkring och granskade våra lemlästade kroppar. Vi var alla fastbundna, svårt skadade men vid liv, och Agneta log skälmskt mot mig när hon såg att jag var vid medvetande.

I hörnet av källaren stod en slipsten. Intill den stod en hög pall som Agneta satte sig gränsle över. Hon började slipa en lång och läcker kniv.

***

Det började när Agneta bestämde sig för att döda oss.

Chat-GPT håller tråden

Chat-GPT har tidigare haft svårt att så att säga hålla tråden och därför inte lämpat sig för att generera längre prosastycken. Genom att Open AI initierat en minnesfunktion kan man nu dock lära AI:n ett och annat om berättarstruktur, och därigenom har Antropofagi förmått Chat-GPT att skapa en remake på den minst sagt halvfärdiga tredje och sista delen i Dopamin-trilogin: Bagis Libido.

***

Prolog

Viss poetik i kullagrens rasslande och truckarnas gnisslande. Med rytm av markbeläggningsfogar har ett notblad fallit ur kroppens patetiska partitur och fångats av en blind, självspelande automata av kausala samband. Verklighetens spretande turingtestar gör mig panpsykist. Men skit i det. Jag svävar över cykelbanan och tänker:

"Du allomfattande världssjälsliga värmekropp ska aldrig vika hädan för tentakler av kylslagen höstluft. Du gröndign ska aldrig bli spröttrött."

Kärlek till värme som svullar ner allt. Vulgaritet transpirerar genom porerna på människorna. Feta pattar och bruna innanlår på en sexig mamma vid fontänen, skreva skreva, svett mellan brösten, glasskletiga barn som skulle glida ur hennes famn som hala tvålar om hon grep dem, skjutas iväg som projektiler täckta av sekret, studsa i sin egen halka och kanske aldrig stanna.

Hebefilernas horiga ögonsnask positionerar sig så nitiskt i rummet att de framstår som mytologiska väsen klivna ur Terra incognita – väsen med bara en enda sida där både rumpa och bröst alltid är framåt/utåt, alltid samtidigt speglade, utsända, återspeglade och återutsända i en infinit regress via telefonernas massförströelsevapen. Men ärligt talat intresserar mig inte kvinnorna. Inte som individer. Jag speglar mig i det dallrande glittret i deras blickar och inhalerar den unkna utblåsluften från deras svampiga sköten. Den stimuli de erbjuder påverkar inte mitt beteende det ringaste. Jag ser svällande degar, penslade med svett, jäsande en eller annan avkomma. Ingenting egentligen. Och porr är bara dålig kokboksfotografering.

När jag ser en man, det kan vara en halväcklig oväsentlig jävel, en patetisk pseudoman med självförtroende som blöta ostbågar och med ett flyktigt syfte. Jag kan imponeras av skäggets trimning eller byxbenets perfekta längd, men på det hela taget är signalvärdet ett nettominus. Den ruttna horungen som bryr sig om att tillfredsställa andra är smuts för mig. (Jag byter av samma anledning själv aldrig tröja.) Ändå ser jag honom som en enskild Man, distinkt från andra, svår att kategorisera. Mångbottnad bortom fortplantningens banala sfär. Givetvis är det fortplantningen som driver honom, men som en bieffekt av hans ringa föräldrainvestering och prestige-hierarkiska optimerande så kommer han troligen att åstadkomma helt fortplantningsorelaterade saker, varav vissa i genomsnitt kan betraktas som Framsteg eller Bakslag för någon godtyckligt avgränsad grupp såsom mänskligheten, nationalstaten eller kommundelen.

Jag svävar vidare över torget, förbi fontänen och grönsakshandeln. På uteserveringen sitter sköna jävla crackbabies som växt upp och inte fått ett jobb. De jävlarna super stor stark – Falcon och diskmedel – som en tidig lunch. Deras uppgivna livsföring kan romantiseras men genetiskt är de bara skräp och därför blott kuliss. Tandhälsan är också so-so. Kysser du en sån jävel sitter du snart bredvid med fimpen i ölen och all världens röta i tandköttet.

Kapitel 1

Jag går in på apoteket. Det är något nästan ceremoniellt med sättet jag rör mig genom hyllorna. Min hand sveper över varorna, en lätt beröring som om jag kunde känna deras värde genom huden. Jag tar några förpackningar med värktabletter och hostmedicin, slänger ner dem i fickorna. Inget stort, inget av betydelse, bara något att sätta min prägel på världen med. Jag går mot utgången. Larmet tjuter till. Människor stirrar på mig, deras blickar är som syra på min hud, frätande, dömande. De är flockdjur, alla dessa ansikten som vrider sig mot mig i förväntan på att någon ska ingripa, att någon ska återställa ordningen. Men ingen rör sig. Deras feghet är nästan poetisk.

Så dyker väktarna upp. En man och en kvinna. Mannen är som skuren ur sten, hans ansikte utan uttryck, hans ögon kalla och tomma. Kvinnan är kortare, bredare över axlarna än man skulle tro. Hon är mörkhyad och har ett neutralt uttryck, som om hon redan dömt mig, redan sett mig som den värdelösa parasiten jag är.

"Vad tror ni att ni gör?" säger jag, spottande ut orden som gift.

Mannen griper tag i min arm. "Du kommer med oss," säger han, och jag känner musklerna i hans grepp. Det är som att bli fasttagen av en maskin, ett oändligt tandhjul som bara sliter och sliter.

Min ilska kokar över. Jag rycker mig loss, svingar armen och träffar honom rakt i ansiktet. Han grymtar till, men är tillbaka över mig på en sekund, pressar ner mig mot marken. Smärtan exploderar genom mitt huvud och jag vet att jag har förlorat. Jag har alltid varit förlorad.

De drar mig mot utgången. Mitt sinne börjar vackla, flyter bort. Jag hör någon skrika, någon skratta. Kanske är det jag själv. Jag försöker tänka på kaskelottvalarna, deras taktik att sprida en dimma av avföring för att förvirra fienderna. Det är så absurt att jag nästan skrattar. Tänk om jag skulle göra det nu, bara slappna av och låta allt gå. Men kroppen lyder inte, den har redan gett upp.

Kapitel 2

De slänger in mig i en bil. Jag vet inte vart vi är på väg. Jag vet inte ens om det spelar någon roll. Världen är ändå bara ett spel, en stor jävla pjäslåda där reglerna är skrivna av någon annan. Jag är bara en pjäs, en bonde som offras för att skydda kungen.

Mitt huvud börjar snurra. Jag ser ansikten framför mig, män och kvinnor, alla med samma uttryck av likgiltighet och avsmak. De är alla fångar i samma bur. Allt de gör är förutbestämt av deras gener och miljön de befinner sig i. Evolutionens klor har dem hårt.

Bilen stannar. Jag känner kall luft svepa över mitt ansikte när de öppnar dörren. De drar ut mig och jag landar hårt på marken. Jorden är kall och fuktig under mina händer. Jag känner smaken av blod i munnen.

Det är mörkt omkring mig. De slår mig, sparkar mig i magen, och jag kan inte ens kämpa emot. Varför skulle jag? Det är bara ett annat skede i ett oändligt spel. Jag ligger där och tar emot slagen, känner hur smärtan ebbar ut och försvinner någonstans långt bort.

Men mitt sinne går någon annanstans. Jag tänker på Atlantis. Den sjunkna staden, förlorad under havet. Jag ser framför mig en värld av stilla mörker, där ingen känner smärta, där ingen behöver slåss för att överleva. Där nere, i det oändliga djupet, kan inget röra mig.

Och mitt i den tanken föds en idé. En bild av något annat. Någon annan. Vasilias. Undervattensprinsen. Ett namn jag inte visste att jag kände. En gestalt som är allt det jag inte är, allt jag aldrig kan vara. Han är fri. Han är ren.

Jag förlorar mig i den tanken medan slagen fortsätter att regna över mig. Och för en stund är jag där nere, i djupet, i mörkret, där inget ont kan nå mig.

Kapitel 3

Atlantis, den sjunkna staden. I den tysta världen under havets yta, där solen aldrig når, föddes Vasilias. Han är prinsen av denna förlorade värld, en plats där tiden står stilla och mörkret omsluter allt som finns. Vasilias är inte som de andra. Hans själ är fylld av en längtan, en oupphörlig dröm om något bortom det kända, något utanför den trygga sfären som Atlantis utgör.

Han simmar genom korallträdgårdarna, rör sig graciöst genom de täta skogarna av kelp. Fiskarna följer honom, deras silverglänsande kroppar reflekterar det svaga ljuset som sipprar ner från ovan. Han är nyfiken, vill veta vad som finns bortom horisonten. Men fadern, kung Neptilos, har varnat honom. "Det finns faror där ute," säger kungen med sin dova röst. "Vi är säkra här i vårt rike. Utanför finns bara mörker och död."

Men Vasilias kan inte nöja sig med det svaret. Han känner en inre kraft, en drivkraft som drar honom mot det okända. Han vill förstå, vill veta vad som ligger bortom den skyddande muren av vatten som omger Atlantis.

En dag simmar han ut längre än vanligt. Vattnet blir kallare, mörkare. Han känner en rysning av både skräck och förtjusning. Det är som om han kan höra havets viskningar, som om det talar till honom på ett språk han knappt förstår. Han fortsätter, drivs framåt av en kraft han inte kan motstå.

Där, i det djupaste mörkret, ser han något röra sig. En enorm skugga, en varelse större än något han någonsin sett. Han känner hur hjärtat slår snabbare i bröstet. Bläckfisken sveper fram genom vattnet, dess tentakler sträcker sig som armar av mörker. Vasilias drar efter andan, känner rädslan greppa tag om honom. Men samtidigt känner han också något annat. En slags befrielse. Här, i mörkret, finns det inget annat än sanning. Inget annat än liv och död i sin renaste form.

Bläckfisken närmar sig, dess ögon glöder av en inre eld. Vasilias vet att han inte kan fly. Han måste möta detta, vad det än är. Han spänner musklerna, gör sig redo för vad som än kommer.

Kapitel 4

Vasilias och bläckfisken cirklar runt varandra, som två rovdjur som bedömer varandra innan attacken. Vattnet är stilla, tyst, men det vibrerar av spänningen mellan dem. Vasilias känner sitt hjärta dunka i bröstet, hör sitt eget andetag genom det dunkla vattnet. Han vet att han måste agera snabbt. I hans hand vilar en harpun, tillverkad av den finaste korallen från Atlantis’ djupaste skogar. Han greppar den hårt, känner hur musklerna i armen spänns.

Bläckfisken slår till först. Dess tentakler skjuter fram som pilar, sveper genom vattnet med en hastighet som får allt att verka som i slow motion. Vasilias kastar sig åt sidan, rullar genom vattnet och undviker nätt och jämnt de svepande armarna. Han slår tillbaka med harpunen, siktar mot bläckfiskens mjuka undersida, men den är för snabb. Tentaklerna snärjer sig runt hans kropp, drar honom in mot ett gap fullt av sylvassa näbbar.

Vasilias kämpar emot, sätter fötterna mot bläckfiskens kropp och pressar ifrån. Han är stark, men bläckfisken är starkare. Dess grepp om honom hårdnar, och han känner hur luften pressas ur hans lungor. Paniken stiger inom honom, men han tvingar sig själv att behålla lugnet. Han är en prins av Atlantis, och han tänker inte låta sig besegras så lätt.

Med en kraftansträngning drar han fram harpunen och slår den mot bläckfiskens öga. Det är en desperat handling, men det fungerar. Bläckfisken rycker till, dess tentakler lossnar från hans kropp och den drar sig tillbaka, blint famlande i mörkret. Vasilias tar chansen och simmar bort, snabbare än han någonsin gjort tidigare.

Han simmar och simmar, känner hur hans lungor bränner av ansträngningen. Bläckfisken försvinner ur sikte, och han stannar till, flämtande efter andan. Han är fri. Han har överlevt. Men han vet att det inte är över än. Han vet att det finns fler faror där ute. Och han är redo att möta dem alla.

Kapitel 5

Vasilias simmar tillbaka mot Atlantis, men något inom honom har förändrats. Han känner sig inte längre som den prins han en gång var. Han har sett något där ute i mörkret, något som inte går att förklara med ord. Det är som om han har fått en glimt av något större, något som ligger bortom både liv och död.

När han återvänder till staden möts han av sin far, kung Neptilos. Kungen är rasande. "Hur vågar du trotsa mig?" ryter han, hans röst ekar genom vattenpelarna. "Du vet inte vad som finns där ute! Du kunde ha dött!"

"Jag var tvungen att veta," svarar Vasilias, hans röst lugn men beslutsam. "Jag var tvungen att se det med egna ögon."

Kung Neptilos ser på honom med mörka, granskande ögon. "Du har ingen rätt att trotsa mina befallningar," säger han långsamt. "Du är en del av Atlantis. Du har en plikt att skydda vårt folk, inte sätta dem i fara med ditt oförsiktiga beteende."

"Atlantis är inte allt," säger Vasilias tyst. "Det finns mer där ute. Något större än oss."

Kungen stirrar på honom, hans blick fylld av förakt och ilska. "Du är inte längre min son," säger han kallt. "Från och med nu är du förskjuten. Du är inte längre en prins av Atlantis."

Vasilias känner en våg av sorg och ilska skölja över honom, men han säger inget. Han vänder sig om och simmar bort, bort från Atlantis och allt han en gång känt till. Han är ensam nu, fördriven från sitt eget hem. Men han är också fri. Fri att utforska, fri att skapa sin egen väg.

Kapitel 6

Tillbaka i skogen, i verklighetens skarpa kyla. Jag vaknar till av smärta, varje muskel i min kropp värker. Jag ligger på marken, min hud är trasig, mina kläder rivna. Jag känner smaken av blod i munnen och allt är så förbannat verkligt igen. Jag stirrar upp mot trädens toppar, ser hur de vaggar i vinden. Det är som om de hånar mig, som om de vet att jag är ett misslyckande. Ett misslyckande i ett system jag aldrig bad om att bli en del av.

Jag försöker resa mig, men kroppen lyder inte. Jag hör en gren knäckas någonstans bakom mig. Någon är här. Jag är för svag för att kämpa, för svag för att ens bry mig. Vad spelar det för roll? Jag är redan krossad, redan besegrad. Vad mer kan de göra?

Men det är inte väktarna. Det är någon annan. En främling. En kvinna. Hon är klädd i en enkel jacka, har ett allvarligt men vänligt uttryck i ansiktet. Hennes hud är mörk, och för en sekund vill jag bara skrika åt henne att gå, att lämna mig ifred. Men jag kan inte få fram orden.

"Är du okej?" frågar hon, hennes röst mjuk men bestämd. Jag svarar inte. Jag kan inte. Hon sätter sig på huk bredvid mig, hennes händer är varsamma när hon rör vid min arm. Det finns en värme i hennes beröring, en medmänsklighet som jag inte förstår, inte kan förlika mig med.

"Vi måste få dig härifrån," säger hon, och börjar försiktigt hjälpa mig upp. Jag vill säga åt henne att låta bli, att inte röra mig, men jag orkar inte. Jag låter henne dra mig upp, låter henne bära mig bort från skogen, bort från mörkret.

Jag stirrar på hennes ansikte, försöker förstå vad det är hon ser när hon ser på mig. Varför hon ens bryr sig. Hon borde inte. Ingen borde bry sig. Världen är inte uppbyggd på det sättet. Vi är alla bara produkter av vår egen överlevnadsinstinkt, våra själviska gener som tvingar oss att spela ett oändligt nollsummespel. Men ändå är hon här, lyfter mig upp, visar mig en slags ömhet som jag inte kan begripa. Hennes rörelser är varsamma men bestämda när hon hjälper mig in i sitt gamla, slitna fordon. Motorljudet är som en dämpad viskning när vi kör bort från skogen.

Jag sitter där, i passagerarsätet, och ser landskapet svepa förbi genom rutan. Hennes tystnad är nästan tröstande, ett utrymme där jag kan låta tankarna vandra utan att bli störd. Men det är något i hennes närvaro som får mig att tänka på den värld jag har skapat i mitt huvud, den med Vasilias, undervattensprinsen. Hur kunde en sådan ren och oförstörd varelse finnas i mitt sinne när jag själv är så trasig?

"Var ska vi?" frågar jag till slut, min röst är hes och sprucken.

"Till en plats där du kan vila," svarar hon kort. Inga förklaringar, inget mer än det. Och jag accepterar det. Kanske för att jag är för trött för att bry mig, kanske för att hennes enkelhet är det närmaste jag kommer något äkta just nu.

Kapitel 7

Bilen stannar utanför en liten stuga. Skogen ligger tät omkring oss, som en mur av tystnad och dunkel. Hon kliver ur bilen och går runt för att hjälpa mig. Jag försöker resa mig själv, men benen är fortfarande svaga, och smärtan skär genom min kropp som en kniv. Hennes hand på min arm är oväntat stark, och hon leder mig in i stugan.

Inuti är det sparsamt möblerat, nästan spartanskt. En enkel säng, ett bord, några stolar. Det luktar fuktigt trä och något annat, något jordigt och naturligt. Hon sätter mig på sängen, går bort till ett skåp och tar fram en första hjälpen-låda.

"Du är inte den första jag hjälper," säger hon medan hon plockar fram bandage och desinfektionsmedel. "Men du är kanske den mest envisa."

"Jag bad inte om din hjälp," muttrar jag, men det är ingen ilska i min röst längre, bara utmattning.

"Nej," svarar hon, "men ibland behöver man hjälp ändå."

Hon börjar rengöra mina sår, och jag biter ihop tänderna när det svider. Hon arbetar tyst och metodiskt, som om hon har gjort det här hundratals gånger förut. Jag undrar vem hon är, varför hon gör det här. Men jag frågar inte. Kanske för att jag är rädd för svaret, kanske för att jag inte orkar bry mig.

När hon är klar lägger hon undan sakerna och sätter sig på en av stolarna. Hon ser på mig, och det är något i hennes blick som är svårt att möta. En slags förståelse, eller kanske bara acceptans. Det är som om hon ser rakt igenom mig, ser alla de delar av mig som jag själv inte vill kännas vid.

Kapitel 8

Jag blundar och försöker drömma mig bort igen, till undervattensvärlden, till Vasilias. Men det är svårt. Smärtan i min kropp håller mig kvar i verkligheten, drar mig tillbaka till det här rummet, till den här kvinnan som sitter och ser på mig. Jag öppnar ögonen igen, ser hennes konturer genom det dämpade ljuset.

"Varför bryr du dig?" frågar jag. Det är en enkel fråga, men ändå fylld av allt det jag inte förstår.

Hon rycker på axlarna. "För att vi alla behöver någon som bryr sig, ibland."

"Tror du på det där?" säger jag med en ansträngd fnysning. "Att människor faktiskt bryr sig om varandra? Att det finns något sådant som osjälviskhet?"

Hon lutar sig fram, hennes ögon mörka och allvarliga. "Ja," säger hon lugnt. "Jag tror på det. För att om vi inte gör det, vad är då poängen?"

Jag vill skratta åt henne, håna henne för hennes naivitet. Men orden fastnar i halsen. För hon verkar faktiskt tro på det. Och något i mig vill också tro. Vill hålla fast vid den tanken, att det finns något mer än bara överlevnad, något mer än bara denna oändliga kamp.

Kapitel 9

Natten faller och hon lämnar mig ensam i stugan. Jag vet inte vart hon går, kanske bara ut för att ge mig utrymme. Jag ligger där i mörkret, lyssnar på skogens ljud utanför. Det är en annan slags tystnad här, en som inte är fylld av det inre kaos som ständigt rasar inom mig.

Jag blundar och låter mig själv glida bort igen, in i undervattensvärlden. Vasilias simmar genom mörkret, ensam men fri. Han har lämnat allt bakom sig, alla regler, alla förväntningar. Han är på väg mot något nytt, något han inte ens vet vad det är.

Och jag följer honom, låter mig själv förlora mig i denna värld av mörker och ljus, av skräck och frihet. Här är jag inte svag, inte besegrad. Här är jag något annat, något mer.

Kapitel 10

I den oändliga undervattensvärlden, där Vasilias nu färdades ensam, stötte han på en grotta. Den låg gömd bakom en ridå av sjögräs, och dess öppning var mörk och inbjudande. Vasilias kände en dragning, som om något kallade på honom från dess djup. Han tvekade, men visste att detta var en del av hans resa, en del av det han måste utforska.

Han simmade in i grottan, in i mörkret. Vattnet här var kallare, tjockare, som om det bar på hemligheter från en annan tid. Han simmade djupare in, och ju längre in han kom, desto starkare blev dragningen. Det var som om något i grottan vaknade till liv, något uråldrigt och mäktigt.

Och så såg han det. På botten av grottan, inneslutet i en kristallklar bubbla av vatten, låg ett hjärta. Ett enormt, pulserande hjärta, lika stort som en val. Det var omgiven av ett sken som pulserade i takt med dess slag, och Vasilias kände en rysning genom sin kropp. Han visste inte vad det var, men han visste att det var viktigt. Det var som om hela havets själ samlats i detta hjärta, som om det var källan till allt liv och alla drömmar.

Han sträckte ut handen, ville röra vid det, känna dess kraft. Men när han närmade sig, kände han något annat. Ett motstånd, en varning. Han drog tillbaka handen, stirrade på hjärtat med förundran. Det var något heligt över det, något som inte borde störas.

Han förstod inte varför, men han visste att detta hjärta var viktigt. Att det var en del av hans resa, en del av vad han måste förstå. Han simmade tillbaka, ut ur grottan, och lämnade hjärtat där, pulserande i mörkret. Men han visste att han skulle återvända, att detta bara var början på något större.

Jag ligger kvar i mörkret och försöker bearbeta vad jag nyss sett i mitt sinne. Vasilias och det där hjärtat, pulserande, levande. Det är som om det är kopplat till något djupt inom mig, något jag inte vågat röra vid tidigare. Jag förstår inte varför det känns så verkligt, varför jag känner en sådan koppling till det. Det är som om havets hjärta har en kraft som sträcker sig ut till mig, försöker tala till mig på ett sätt jag inte kan förstå.

Aminas närvaro känns som en stilla våg som sköljer över mig. Hon har kommit tillbaka, står där i mörkret och ser på mig. Jag undrar om hon kan se rakt igenom mig, se allt det jag gömmer. Eller kanske ser hon bara det jag låter henne se. Jag vet inte. Men det finns något i hennes blick som får mig att vilja öppna mig, även om det bara är lite.

"Du verkar ha drömt," säger hon mjukt.

"Jag vet inte om det var en dröm," mumlar jag. "Det var mer som... en plats jag gick till."

Hon nickar långsamt, som om hon förstår, eller i alla fall försöker förstå. "Ibland behöver vi platser att gå till," säger hon. "För att förstå oss själva, kanske. Eller för att hitta något vi förlorat."

Jag vet inte vad jag ska svara. Hennes ord ekar i mitt huvud, blandas med bilderna från undervattensvärlden. Jag känner mig delad, som om jag är fångad mellan två världar, ingen av dem riktigt verklig.

"Varför är du här?" frågar jag till slut. "Varför hjälper du mig?"

Hon sätter sig på stolen bredvid sängen, ser på mig med de där outgrundliga ögonen. "Jag vet inte," säger hon efter en stunds tystnad. "Kanske för att jag ser något i dig. Något du kanske inte ens ser själv."

Jag vill skratta åt henne, säga att hon har fel, att det inte finns något att se. Men jag orkar inte. Jag är för trött, för förvirrad. Och någonstans djupt inne är jag kanske rädd för att hon har rätt.

Kapitel 11

Dagarna går i ett töcken. Amina stannar kvar, hjälper mig att återhämta mig, men säger inte mycket. Hon ger mig utrymme, tid att tänka. Jag vet inte vad jag ska göra med den tiden. Jag vet inte hur jag ska hantera något av detta. Så jag fortsätter att fly till undervattensvärlden, till Vasilias och hans resa.

Han simmar genom mörkret, ensam men målmedveten. Han vet att han måste återvända till grottan, till hjärtat. Det är något som drar honom dit, en kraft han inte kan förklara. Han känner att det är viktigt, att det är en del av hans resa att förstå vad hjärtat är, vad det betyder.

När han kommer tillbaka till grottan, är det som om hela världen håller andan. Vattnet är stilla, tyst, som om det väntar på något. Han simmar in, närmar sig hjärtat igen. Det pulserar sakta, sänder ut sitt sken i det omgivande mörkret.

Vasilias sträcker ut handen, men den här gången känner han inget motstånd. Det är som om hjärtat accepterar honom, som om det vill att han ska röra vid det. Han låter sina fingrar nudda vid den glänsande ytan, och i det ögonblicket förändras allt.

En våg av energi strömmar genom honom, genom hela undervattensvärlden. Det är som om han kan känna hela havets liv i sitt eget bröst, som om han är en del av allt. Han ser bilder, glimtar av något bortom tid och rum. Han ser Atlantis, ser sitt eget folk, ser världen ovanför havet, den värld han aldrig besökt men alltid känt att han är en del av.

Och han förstår. Han förstår att hjärtat är källan till allt liv i havet, att det är det som binder allt samman. Men han förstår också att han är menad att lämna det, att gå bortom det, att skapa något nytt.

Kapitel 12

I den verkliga världen har min kropp börjat återhämta sig. Amina har tagit hand om mina sår, gett mig mat, och sakta börjar jag känna mig starkare. Men mitt sinne är fortfarande förvirrat, splittrat mellan den här världen och undervattensvärlden som jag skapat i mitt huvud. Eller kanske inte skapat, utan upptäckt.

"Du drömmer mycket," säger Amina en dag när hon sitter vid bordet och ser på mig.

"Det är inte drömmar," säger jag. "Det är... något annat. Något jag inte kan förklara."

"Vill du försöka?" frågar hon. "Kanske det hjälper att prata om det."

Jag tvekar. Jag har aldrig pratat om mitt inre, om de världar jag bygger i mitt huvud. Men hon ser på mig med en sådan lugn och förståelse att jag plötsligt känner en impuls att berätta.

"Det finns en plats," börjar jag, osäker på orden. "En undervattensvärld. Där finns en prins, Vasilias. Han letar efter något, något som han inte vet vad det är. Och där finns ett hjärta, ett enormt hjärta som pulserar i mörkret. Jag tror... jag tror att det är källan till allt liv där nere."

Hon lyssnar tyst, hennes ögon fyllda av en slags mild fascination. "Och vad händer med honom?" frågar hon. "Vad gör han med hjärtat?"

"Han... han rör vid det," säger jag, min röst skälvande. "Och han förstår att han är en del av det. Men också att han måste lämna det, för att skapa något nytt. Han måste gå bortom det, för att hitta sig själv."

Hon lutar sig tillbaka i stolen, nickar långsamt. "Kanske är det också något du behöver göra," säger hon mjukt. "Att förstå att du är en del av något större, men också att du har makten att skapa något eget, något nytt."

Jag stirrar på henne, förvånad över att hon verkar förstå något som jag själv knappt kan greppa. Och för första gången på länge känner jag något som liknar hopp. Kanske är det möjligt att lämna det här mörkret, att skapa något annat. Kanske är det möjligt att finna en annan väg.

Kapitel 13

Jag tillbringar dagarna i stugan med Amina. Hon pratar inte mycket om sig själv, men jag märker att hon har en trygghet och en styrka som jag avundas. Hon rör sig genom livet med en slags självklarhet, som om hon vet exakt vad hon gör och varför hon gör det. Jag förstår inte hur någon kan vara så säker, så orubblig.

Under nätterna drömmer jag mig bort till undervattensvärlden. Vasilias har lämnat grottan och hjärtat bakom sig, men han bär fortfarande dess kraft inom sig. Han simmar mot en ny värld, en plats där han kan skapa något eget. Han vet inte vad som väntar honom, men han känner att det är rätt. Att det är hans väg.

En natt drömmer jag att Vasilias når ytan, bryter igenom till en ny värld. Han ser solen för första gången, känner dess värme på sin hud. Det är som om han föds på nytt, som om han lämnar allt det gamla bakom sig och går mot en ny början.

Och när jag vaknar, känner jag något liknande inom mig. En längtan efter att också bryta igenom, att lämna den här stugan, den här världen som hållit mig fången så länge. Jag vet inte vad som väntar mig där ute, men kanske är det dags att ta reda på det.

Kapitel 14

En morgon bestämmer jag mig för att prata med Amina. Jag hittar henne ute på verandan, sittande med en kopp te i handen, blickande ut över skogen. Jag sätter mig bredvid henne, känner den svala morgonluften mot mitt ansikte.

"Jag måste gå," säger jag, min röst låter främmande, som om det är någon annan som talar.

Hon ser på mig, hennes blick är stillsam och förstående. "Jag vet," säger hon enkelt.

"Men jag vet inte vart," säger jag, nästan desperat. "Jag vet inte vad jag ska göra."

"Det är okej," svarar hon. "Ibland handlar det inte om att veta exakt vart man är på väg. Ibland handlar det bara om att ta det första steget."

Jag sitter tyst en stund, låter hennes ord sjunka in. Kanske har hon rätt. Kanske handlar det inte om att ha alla svar, utan bara om att våga börja gå. Att lämna det som varit och se vad som finns bortom horisonten.

"Kommer jag någonsin att förstå?" frågar jag till slut, min röst bruten av osäkerhet. "Kommer jag någonsin att fatta vad allt det här handlar om?"

Amina ler svagt, ett leende som är fyllt av både sorg och hopp. "Jag vet inte," säger hon ärligt. "Ingen av oss vet egentligen. Men det är kanske inte meningen att vi ska förstå allt. Kanske är det själva sökandet som är poängen."

Jag nickar långsamt. Hennes ord känns på något sätt befriande. Att inte behöva ha alla svar, att inte behöva förstå allt. Att bara vara i rörelsen, i sökandet. Kanske är det det som Vasilias också gör, där i undervattensvärlden. Kanske är han bara en del av mitt eget sökande efter mening, efter en plats där jag kan vara hel.

Jag reser mig upp, känner marken under mina fötter. "Tack," säger jag. "För allt."

Hon nickar, reser sig också. "Ta hand om dig," säger hon. "Och kom ihåg, du är inte ensam. Vi är aldrig ensamma."

Jag ser på henne en sista gång, försöker memorera hennes ansikte, hennes ord. Sedan vänder jag mig om och börjar gå. Jag vet inte vart, jag vet inte hur långt. Men det spelar ingen roll. Det enda som betyder något är att jag rör mig, att jag tar det första steget.

Kapitel 15

Jag lämnar stugan bakom mig, vandrar in i skogen. Det känns som om varje steg är ett brott med det förflutna, en rörelse mot något nytt. Skogen är tyst omkring mig, men det är en annan slags tystnad nu. Inte hotfull, inte tung. Bara lugn.

Medan jag går, kommer tankarna tillbaka till Vasilias. Han har också lämnat något bakom sig, något som varit en del av honom men som han inte längre behöver. Han är på väg mot något nytt, något okänt. Och jag är med honom, känner hans resa som min egen.

Jag går i flera timmar, kanske längre. Jag vet inte. Jag har förlorat uppfattningen om tid. Allt som finns är denna rörelse, detta konstanta framåt. Och så plötsligt, genom träden, ser jag en öppning. Jag går dit, dras mot ljuset.

När jag når gläntan ser jag en sjö framför mig. Vattnet är kristallklart, stilla. Jag går fram till kanten, ser ner i djupet. Där, i det klara vattnet, ser jag mitt eget ansikte. Men det är inte mitt ansikte. Det är Vasilias. Det är prinsen, som ser upp på mig med samma ögon som jag. Vi är ett och samma.

Jag blundar och låter tårarna komma. Jag känner en tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd jag burit på så länge att jag glömt att den fanns där. Jag känner vinden mot min hud, hör fåglarna i träden. Och för första gången på länge känner jag mig fri.

Kapitel 16

Jag sitter vid sjön och låter tiden passera. Jag vet inte hur länge jag är där, kanske bara några timmar, kanske hela dagen. Det spelar ingen roll. Jag är här nu, i detta ögonblick, och det är allt som betyder något.

Tankarna kommer och går. Minnen, drömmar, fantasier. Men jag håller fast vid känslan av frihet, av lätthet. Jag håller fast vid Vasilias, undervattensprinsen som nu är en del av mig, eller kanske alltid har varit det.

Jag inser att jag har gjort det första steget på min resa. Jag har lämnat något bakom mig, något som varit en del av mig men som inte längre definierar mig. Jag har mött mig själv i mörkret och kommit ut på andra sidan. Och det är en början. Det är alltid en början.

Kapitel 17

När solen börjar gå ner reser jag mig upp. Det är dags att gå vidare. Jag vet inte vart jag ska, men jag känner inte längre samma rädsla för det okända. Jag har en känsla av att jag kommer att klara mig, att jag kommer att hitta min väg.

Jag börjar gå, bort från sjön, in i skogen igen. Men den här gången är det annorlunda. Jag är inte längre förlorad. Jag är på väg, på min egen resa. Och jag vet att vad som än väntar mig där ute, så är det jag som skapar min egen värld.

Kapitel 18

Vasilias simmar genom undervattensvärlden, starkare och friare än någonsin. Han har lämnat Atlantis bakom sig, men bär fortfarande dess kraft inom sig. Han vet att han är en del av något större, men han är också sin egen varelse, sin egen skapare.

Han ser ljuset ovanför sig, känner värmen från solen som tränger ner genom vattnet. Han simmar uppåt, mot ytan, mot en ny värld. Han vet inte vad som väntar honom där, men han är redo. Han är fri.
Epilog

Jag står vid kanten av skogen, ser ut över landskapet framför mig. Vägen sträcker sig bort i fjärran, en väg som jag inte vet vart den leder. Men jag är inte längre rädd. Jag är inte längre fångad i mörkret.

Jag tar ett djupt andetag, känner luften fylla mina lungor. Och så börjar jag gå, ett steg i taget, mot det okända. Men den här gången är det med en känsla av frihet, av möjligheter.

Jag är Vasilias, jag är mig själv. Och jag är på väg mot min egen värld, min egen skapelse.

SLUT

Romanen är avslutad med en känsla av frigörelse och ny början, både för protagonisten och för Vasilias. Det underliggande temat om att bryta sig loss från det gamla och våga skapa något nytt har fullbordats genom deras parallella resor. Hoppas du tycker om denna avslutning och hur berättelsen har utvecklats!

***

Som synes har Chat-GPT skapat något jädrigt corny och lökigt, men det intressanta är att den kunnat hålla sig på banan genom hela historien och ändå försökt följa ett berättarstruktur. Den som vill kan jämföra med orginalskriften och inse att Antropofagi på inget sätt endorsar slutprodukten, men kanske kan AI:n en dag nå acceptabel författarstatus.

En annan rolig sak är att låta Chat-GPT ikläda sig rollen av fiktiva karaktärer och svara på frågor utifrån detta perspektiv. Som bonusmaterial ges nedan sådana konversationer med Jabal från Malmö Mortido samt Henrich Feigling från Henrich Feigling.

***

Jabal svarar:

Om jag hade en fri dag utan ansvar skulle jag antagligen köra runt i Malmö med min bil, hitta ett bra ställe att käka, kanske dricka något starkt. Jag gillar när vinden blåser genom håret och när gatorna är lugna, utan att tänka på vad som väntar runt hörnet.

Första intrycket? Folk ser mig som den där typen du inte vill bråka med. Jag är rak, kanske lite skrämmande. Efter ett tag inser de att jag har en mjukare sida, att jag är lojal och bryr mig om mina egna, även om jag aldrig visar det för öppet.

Ett bra äktenskap? Det är när båda parter vet vad de vill och kan kompromissa utan att ge upp sig själva. Om det kommer hända för mig? Jag vet inte. Jag tror inte att det livet är för mig, men jag kan ju hoppas.

Mest stolt? Att jag överlevt, att jag klarat mig genom allt skit utan att bli helt nedbruten. På ett personligt plan, kanske att jag fortfarande kan känna något för någon annan, även om det är komplicerat.

Mest skam? Det finns saker jag gjort, människor jag sårat, och jag vet att jag aldrig kan ta tillbaka det. Personligt? Det är nog min relation med mina föräldrar, att jag aldrig kunde vara den son de förväntade sig.

En dag med någon jag beundrar? Det skulle vara någon som klarar sig genom allt, kanske en gammal krigare eller någon som vet hur man överlever utan att förlora sin själ.

Nej, jag tror inte jag är den son de ville ha. Farsan hade förväntat sig något helt annat, men jag kunde aldrig leva upp till det. Jag tog en annan väg.

Gud? Jag vet inte om jag tror på en enda Gud. Om det finns en, så tror jag att han ser mig som en vilsen själ, någon som inte riktigt hittar rätt men försöker på sitt sätt.

Något jag alltid velat göra? Jag har alltid tänkt på att lämna allt, bara sticka iväg. Vad skulle hända? Kanske skulle jag hitta något annat, kanske skulle allt bara bli värre.

Värsta som hänt? Det är mycket. Men kanske när jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara den person jag ville vara för någon jag älskade. Det lärde mig att jag måste ta det som det kommer, inte förvänta mig för mycket av andra.

Min bästa vän? Russel, utan tvekan. Vi träffades på kåken, och det finns en lojalitet där, en förståelse. Vi har båda sett varandras värsta sidor men håller fortfarande ihop. Han gillar nog att jag alltid är där när det bränner till, och jag gillar att han inte dömer.

Det värsta jag gjort mot någon? Jag har skadat folk, både fysiskt och psykiskt. Varför? För att överleva, för att skydda mig själv. Ibland är det nödvändigt.

På min gravsten? "Han kämpade." Det är allt.

Ideal partner? Någon som förstår att jag är komplicerad men inte försöker förändra mig. Någon som är självständig men ändå lojal. Stark, men inte kall.

Mest rädd för? Att vara ensam när allt kommer omkring. Att ingen skulle bry sig om jag försvann.

Viktigast i livet? Lojalitet. Att veta vem du kan lita på och aldrig svika dem som litar på dig.

Bäst med mig? Jag ger aldrig upp, oavsett vad. Sämst? Jag vet inte alltid hur jag ska hantera mina känslor, så de tar ofta över.

Bäst och sämst med den andra personen? Parvati, eller Kali, som jag kallar henne. Det bästa med henne är hennes styrka, hur hon kan vara både vacker och farlig. Det värsta är att jag aldrig kan vara säker på vad hon egentligen vill.

Hur jag känner om mitt liv nu? Det är kaotiskt, men det är mitt. Om jag skulle ändra något? Kanske hitta ett sätt att bli mer fri, att slippa alla dessa jävla problem.

Ljuger jag för mig själv? Ja, ibland. Jag säger att jag är okej med hur saker är, men djupare ner vet jag att jag vill ha något annat. Jag vet bara inte vad.

***

Henrich Feigling svarar:

Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord? Rädd, otymplig, passiv.

Vad är din största rädsla? Att bli avslöjad för den fegis jag är, och att förlora min plats i någon annans liv.

Vad vill du uppnå i ditt liv? Jag vet inte om jag någonsin haft en tydlig ambition, men kanske vill jag känna mig värdig att älskas, utan skam.

Vilken händelse har format dig mest som person? När jag förlorade min kvinna till WS och insåg min egen brist på handlingskraft och värdighet.

Hur ser du på kärlek? Kärlek är en underlig kombination av njutning och fruktan. Jag har ofta betraktat den som något flyktigt och bräckligt.

Vad betyder lojalitet för dig? Lojalitet är en idealbild, något som är eftersträvansvärt men som jag själv har svårt att fullt ut förstå och leva upp till.

Finns det någon person du beundrar? Vem och varför? Kanske WS, inte för att jag vill vara honom, utan för att han är allt jag inte är – handlingskraftig, självsäker, någon som tar för sig av livet.

Vilken är din största svaghet? Min rädsla och obeslutsamhet, vilket gör mig till en åskådare i mitt eget liv.

Vad gör dig lycklig? De små stunderna när jag inte tänker för mycket, när jag bara existerar utan att känna press eller förväntningar.

Om du kunde ändra en sak i ditt liv, vad skulle det vara? Jag skulle vilja vara mer beslutsam, att våga ta initiativ och stå för mina handlingar.

Vad är din relation till din familj? Min familj är min historia, en rad av misslyckanden och brister som jag bär med mig. Vi har alltid varit splittrade, och jag känner inte mycket samhörighet med dem.

Hur hanterar du stress och press? Jag undviker och flyr. Jag gör mig liten och hoppas att stormen ska gå över.

Vad är din största styrka? Kanske min förmåga att observera. Jag ser och förstår mer än vad folk kanske tror, även om jag sällan agerar på det.

Har du någon gång gjort något du verkligen ångrar? Jag ångrar varje gång jag låtit rädslan styra mig, särskilt i mina relationer. Jag ångrar att jag inte kämpade för min kvinna.

Vad driver dig att fortsätta varje dag? Hoppet, även om det är litet och otydligt. Hoppet att kanske en dag hitta något att verkligen leva för.

Vad är ditt förhållande till makt och kontroll? Jag har alltid stått på avstånd från makt. Jag är rädd för den, men också lite fascinerad. Jag känner sällan att jag har kontroll över mitt eget liv.

Hur ser du på din framtid? Framtiden är ett oskrivet blad, men också något som skrämmer mig. Jag hoppas att jag kan finna modet att fylla den med något meningsfullt.

Vilken är den viktigaste lärdomen du har lärt dig hittills? Att rädslan inte går att fly ifrån. Den finns alltid där, och det enda sättet att hantera den är att konfrontera den.

Vad skulle du offra för det du tror på? Jag har inte trott på mycket i mitt liv, men kanske är jag nu redo att offra min bekvämlighet och min feghet för något större, för mitt barn.

Om du fick chansen att börja om från början, skulle du ta den? Ja, om jag fick behålla den självinsikt jag har nu. Annars skulle jag bara återupprepa samma misstag.

***

Förmodligen har författare världen över sedan länge börjar konversera med sina karaktärer via AI-lösningar. Om inte är det ett tips för extra inspirational juices.

Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.

En dansk svensk film

Spoiler alert! Se alla nämnda filmer innan du läser. Pleasure, Holiday, och Dronningen.

***

Den svenska filmen Pleasure uppmärksammades en smula härförleden, bland annat då den antar ett på det hela taget icke-moralistiskt perspektiv på porrbranschen.

Om du växte ur genusvetenskapsmoralismen för två år sedan och redan har hunnit glömma den, eller om du är 90-talist och din födslorätt därmed är betalkonto på Porn Hub, så kanske du bör läsa några tidigare Antropofagi-blogginlägg för att förstå vad jag menar med "moralistiskt perspektiv." Ganska nyligen var det nämligen konsensus att alla måste bedjas om förlåtelse för att en kvinna varit naken en gång. Bob Hund-texter skrev sig själva i tidningens talstreck när det BRINNER I MITT HUVUD för att en krog "hyrts ut till porr." Gränsen mellan krogragg och gruppöverfallstortyrvåldtäkt ansågs vara hårfin, vilket fick relationsskeppet att gå i kvav. Och bara strax dessförinnan troddes onani kunna leda till fånighet. Mot denna bakgrund fick skribenter så som undertecknad för sig att skriva fucking försvarstal till mainstreamporren. Men tro mig, det behövdes.

Anno 2021/2022 kan det måhända verka oförvånande att en film som Pleasure dimper ner. För bara fem år sedan skulle vi troligen ha sexgranatchockade likhetsfeministprofessorer gråtandes ikapp med kristna tanter i tevesofforna. Idag finns det bara en liten marginaliserad by med tappra feminister kvar som gör motstånd mot normaliseringen av vuxna människors sexualitet. Och deras trolldryck verkar som tur är ha tagit slut.

Låt oss dock bortse från moralismens död, debattens entropiökning, och att alla feminister ångrat sig. Det intressanta med Pleasure är inte i vilken mån den på väldigt kort tid förlorat i potentiell sprängkraft. Det är i vilken mån den är ett brott mot den socialkonstruktivistiska blank slate-doktrinen.

På ett sätt kan Pleasure ses som besläktad med den danska Holiday, som inte ryggar för att skildra kvinnlig sexualitet på ett rått och realistiskt sätt. Eftersom du hörsammat min spoiler alert ovan vet du redan att Holiday handlar om den unga danska tjejen Sasha som besöker sin yrkeskriminella danska vänkrets i Turkiet. Hennes pojkvän, gangsterbossen Michael, behandlar henne på det hela taget som en kommoditet eller möjligen ett köttstycke, och i upphetsningen av att ha misshandlat en klantig hantlangare knullar boss-pojkvännen den danska flickan på ett sätt som inte i alla delar är kompatibelt med svensk lagstiftning. Filmens dramaturgiska element inkluderar, förutom pushfaktorer i form av pojkvännens råhet, även pullfaktorer i form av en mer känslig och lyhörd nederländsk seglare som Sasha gör bekantskap med och intresserar sig för. Michaels våldskapital svävar hela tiden över relationen som ett mycket mörkt och mycket hotande åskmoln, men !SPOILER ALERT! i ett ganska tvärt kast slår Sasha själv ihjäl holländaren och de kriminella danskarna kommer till undsättning för att dölja spåren av dådet.

I slutet av Holiday väljer Sasha att återvända till sin kriminella danska familj och våldsamme, dominante Michael. Trots eller på grund av den våldtäktslika sexakten kan huvudrollen inte avstå sin roll som viljelös prinsessa i den patriarkala våldskulten. I filmens ingång förleds vi att tro att huvudrollen är utnyttjad, men vi förstår så småningom att hon väljer sina relationer och sitt sammanhang trots att andra alternativ finns tillgängliga. Den groende otrohetsrelationen med den vänare och vänligare segelbåts-holländaren framstår tillslut som en slags shit-test för alfahannen Michael - ett sätt att få den dominanta babianhannen att manifestera sin åtrå till sin kvinna. När du sett klart filmen kan du ta dig en till titt på filmaffischen där budskapets avsiktlighet är synligt för den observante. Vad har Sasha egentligen kladdat ner sig med?

***

Holiday är evolutionspsykologi, inte pekoral. Den är en dramatiserad men autentisk skildring av människans osnygga drivkrafter - inte en påtvingad woke-tolkning av världen. Vilket alltså får den att likna Pleasure, och även den några år äldre danska Dronningen, som också ofint men genialiskt skildrar drivkrafter som inte passar med någon av mig känd genusdoktrin.

Eftersom du inte hade kunnat ta dig förbi mina spoilervarningar utan att se filmen vet du redan att Dronningen handlar om ett par där mannen har ett barn sedan tidigare äktenskap. Barnet, en son vid namn Gustav, inleder en affär med sin pappas hustru Anne. Detta osar givetvis tabu lång väg, men riktigt brutalt blir det när affären med Gustav hotar Annes tillvaro och han därför måste undanröjas. Filmen tangerar bekväma ämnen som incest och infanticid, och likt Triers Antichrist vågar den även beröra frågan om kvinnans mörkare drivkrafter och den feminina arketypens failure modes. De evolutionära tradeoffs som föreligger mellan att söka nya och genetiskt lovande reproduktionstillfällen, och att hota den egna befintliga avkommans resurstrygghet, skildras på ett fullkomligt sublimt vis.

Att exemplen ovan båda är danska får mig ändå att tveka inför at utropa ett nytt paradigm i svensk film. Det är inte så att det inte finns hopp, bland annat då den här rapporten fått genomslag, där "Kulturanalys rekommenderar [de bidragsgivande] myndigheterna att avstå från skrivningar som kan tolkas som att särskilda perspektiv efterfrågas i det konstnärliga innehållet." Vi noterar även att Ruben Östlund står bakom Thyberg Pleasure, och hans antimoralistiska djupdykningar i socialitetens komplikationer har vi haft anledning att hylla sedan i alla fall 2004 . Pleasure är - som indikerats ovan - nog snarare en verklighet driven av grafen än tvärt om. Om det är ett nytt paradigm vi ser så är det redan på tillväxt. Pleasure tar ett utmärkt och ganska djupt spadtag, men luften har redan i allt väsentligt gått ur moralismballongen till förmån för intressanta och oförlåtande skildringar av mänskligheten á la exempelvis Östlund.

Den här "recensionen" ska emellertid inte (enbart) handla om svensk woke-moralism och dess eventuella dödsryckningar. Istället måste vi fråga: Varför (spoiler alert) hoppar Pleasures huvudperson ut ur limousinen i slutet av filmen?

***

Under hela Pleasure intar huvudpersonen Linnéa (Sofia Kappel) en aktiv roll i sin professionella gärning. Hon så att säga "vet vad hon vill" vilket bland annat gestaltas genom att hon instagrammar sitt eget glada och nerspermade ansikte med hashtaggen #fuckjante. I den sexuella sfären intar hon dock de motsatta hållningen, en submissiv roll ej otypisk för kvinnor i mainstream-porr. Hon identifierar uttryckligen att hon är "very submissive" och testar glatt eller i alla fall målinriktat allsköns BDSM och våldtäktsemulerande sexuella upplägg. (I ett fall går det fel och hon hamnar i en hetsig diskussion med sin manager över huruvida det är hans fel att hon faktiskt "våldtas i två timmar." Managern företräder ett ganska strikt perspektiv på "fri vilja" när han säger att det är helt självvalt från hennes sida.)

Själva sexscenerna är i filmen skildrade ur ett tredjepersonsperspektiv visavi Linnéa, men ett förstapersonsperspektiv visavi filmpubliken. Perspektivet etableras i filmens första porr-scen där den manliga skådespelaren också håller kameran för att skapa en upplevelse av förstapersonsperspektiv för porrpubliken. Under hela filmen är Linnéa submissiv och skildrad "i objektsform" för den verkliga filmpubliken (du och jag) liksom för filmens fiktiva porrpublik. Tittaren är subjektet och kvinnan är objektet.

I filmens sista sex-/porr-scen ändras dock perspektivet helt. Filmpubliken (du och jag) får plötsligt uppleva sexakten i Linnéas förstapersonsperspektiv - Linnéa skildras "i subjektsform." Dessutom är det Linnéa som är den dominanta, den aktiva parten, som förödmjukar sin medskådespelerska Ava (som Linnéa också har skäl att hata privat efter att Ava har anmärkt på hennes intimhygien). Plötsligt har Linnéa den roll, och det perspektiv, som de manliga skådespelarna och porrpubliken haft i tidigare scener, och hon tycks gå in i den nya rollen med viss entusiasm ända tills Ava ropar "stop!" och scenen avslutas. Därpå hoppar Linnéa och Ava in i limousinen och åker hemåt. Linnéa försöker be Ava om ursäkt, men denne är (eller spelar?) oförstående inför ursäkten. Strax därpå lämnar Linnéa taxin, och kanske branschen.

Som filmpublik får vi alltså under en kort scen följa med in i Linnéas huvud och hämndknulla hennes antagonist. Från att under resten av filmen ha varit förvisade till Linnéas yttervärld, där vi har betraktat henne utifrån medan hons utsatt sig själv för dubbelanalpenetration och andra undergivna akter.

***

Vad är det som händer? Det är givetvis en tolkningsfråga, men jag menar att Linnéa filmen igenom njuter av sin undergivenhet och av att vara sexualobjektet. När hon kliver in i en aktiv dominerande roll hittar hon visserligen någonting - hon slår på inget sätt stopp av egen maskin - men hon trivs inte längre med sig själv. Om det är skam över att själv vara förbrytaren eller om det är saknaden av att vara objektet för andras åtra framgår inte. Kanske är det en kombination.

Filmens regissör Ninja Thyberg har så vitt jag förstår en bakgrund inom den ideologiska feminismen. Hon ska enligt egen utsaga ha börjat sin bana som porrkritiker (vilket den äldre kortfilmen med samma titel - Pleasure - tydligt indikerar) men sedan begått omfattande fältstudier i porrbranschens LA. Här verkar hon ha lagt av sig moralismens skyddande Niqab och fått en nyanserad syn på erotikarbetarnas väl, ve och vardag. huvudrollsinnehavaren Kappel ska ha gjort en liknande omsvängning men från en annan riktning - för henne har filmen, återigen enligt egen utsaga, varit ett sätt att KBT:a sin dysmorfofobi; med viss framgång, nota bene!

Det är lite missvisande att komma dragande med "Pleasure hyllar kvinnlig sexualitet" eller liknande klichéer. Visst verkar filmens tillkomst delvis  handla om att en fd. överideologisk feminist lärt sig att det är skönt att bli knullad bakifrån, och att en ung kvinna med fulhetsfobi funnit modet att visa upp sig för omvärldens bedömande blickar. Mer än sexpositiv är filmen dock sexual-icke-moralistisk, analogt med hur den danska Druk inte är direkt alkoholpositiv men dock nyanserad. Det handlar inte om ett normativt ställningstagande, om "bra" eller "dåligt." Det handlar om en deskriptiv skildring, om hur kvinnlig sexualitet är eller i alla fall kan vara.

Thybergs feministiska arv är här emellertid mest relevant eftersom filmens perspektivskiften ger eko av en feministisk paradgren: Att klaga på "den manliga blicken." Det är denna blick som filmens tittare tvingas inta genom nästan hela filmen, alldeles omärkligt. Förstapersons-hämndknullscenen drar uppmärksamheten till detta faktum, som en teologiskt lärd textkommentar. Den drar också uppmärksamheten till det faktum att Linnéa kan ha olika roller på sin repertoar (aktiv/passiv, dominant/submissiv), och att att hon - frisläppt som hon är - ändå kan härbärgera moral/ism som tar sig uttryck i skam över sitt eget aktiva hämndknullande. (Hon ber ju Ava om ursäkt, remember?)

Lite naket får vi ändå unna oss i en text om en film som skildrar porrbranschen. Här naket i form av ett exempel på den sk. manliga blicken.

Den här snuskrullen hade inte lirat för fem-tio år sedan, så välkommen till en bättre framtid. Pleasure är en bra film och dessutom en intressant sådan. Se den gärna efter att ha sträckläst klassiska evolutionspsykologiska forskningsartiklar och tänk på det fantastiska att det inte är en dansk som skapat skiten.

***

Addendum

Det kan givetvis finnas flera konkurrerande svar på varför Linnéa kliver ur limousinen. Är det för att hon saknar sina gamla vänner i porrproletär-gruppboendet, och inser att hon hellre är fattig tillsammans än framgångsrik ensam? Eller är det för att hon helt enkelt behöver köpa kondomer?

Den lite mer övergripande modellen som jag vill anföra är att perspektivskiftet på något sätt stör ut hennes förnöjsamhet med sin nyvunna branschposition. Denna tolkning kan kompletteras med mer konkreta beskrivningar av hur detta sker.

En tolkning är att hon i hämndknullet med Ava upptäcker nyanserna i sin egen sexualitet och därefter vill utforska, hellre än att fortsätta exploatera den enda sida hon tidigare vågat visa. När hennes submissiva sida reduceras till en av flera likvärdiga modeller behöver den inte längre försvaras av i en "fuck what y'all think"-pose. Hon har befunnit sig i ett lokalt jämviktsläge men tillslut klivit ur det och är nu fri att fluktuera mellan roller och metoder. Hon är i någon mening befriad från moralismens omvända makt där hon hittills har tvingats agera i direkt motsats till - men därmed med referenspunkt i - jantelag och prydhet. Om hon inte behöver framhärda i sin anti-jante-stance behöver hon inte heller längre porren som uttrycksmedel.

Tolkningen kan sägas vara "osannolik" (hur kan fiktion, eller tolkning därav, vara osannolik!?) eftersom Linnéa ber Ava om ursäkt i Limousinen, men å andra sidan skulle det kunna vara så att hon genom Avas obryddhet inser att hon själv inte är ond för att hon njuter av den dominanta rollen; att Ava inte tagit skada av den submissiva rollen, precis som Linnéa själv inte gjort under sin egen karriär. Denna tolkningsräddning får dock problem med det lilla ordet "stopp" som Ava utropar under själva sexakten.

En annan tolkning är att Linnéa inser att hon visserligen uppskattar att bli dominerad, men inte vill vara en sådan som dominerar. Hon ser att erotikarbetet varit ett sluttande plan mot total sexual-nihilism och drar, impulsivt, sitt eget Schelling's fence i sanden. Denna tolkning bygger på att Linnéa vill ha mer frihet än vad hon vill tillerkänna andra (i form av Ava). Hon vill själv vara fri att vara undergiven, men vill inte ge Ava samma frihet att själv bestämma sina egna preferenser. Eller, hon vill i alla fall inte själv betala kostnaden för att andra ska få nöjet att bli dildoknullade i munnen. En sådan tolkning lirar egentligen inte särskilt väl med Linnéas karaktär overall.

Den tolkning som jag i nuläget betraktar som mest, återigen, "sannolik," är en mer specifik version av den nyss nämnda: Att Linnéa ser Ava-dildo-scenen som en förbrytelse - inte för att det i sig är fel att vara undergiven, utan för att hon själv upplever att hon agerar känslomässigt och tappar kontroll över situationen. Ava må låta obrydd i limousinen, men i själva akten ber hon faktiskt Linnéa att avbryta - någon form av obehag synes ha uppstått. Linnéa vill inte själv vara den som är orsaken till att någon känner sig våldtagen i två timmar, och perspektivbytet från objekt till subjekt gör att hon plötsligt kan identifieras med - eller identifiera sig med - de manliga aktörer som tidigare förgripit sig på henne själv.

Denna vinnande tolkning är inte moralistisk, såtillvida att den inte på något sätt dömer sexualakten efter objektiva rekvisit. Det är helt okej att simulera lesbisk dildovåldtäkt. Däremot är den moralisk, såtillvida att den följer en mer generaliserbar regel: Skada inte andra. Folk som gillar att ligga med dig kan få göra det, men folk som inte gillar ska få slippa. Folk som gillar dildo i munnen: Kör hårt! Ni som är mer tveksamma: Ta det lilla lugna och prova nånting annat.

Linnéa, som har kämpat mot moralismen i hela sin yrkesgärning, inser plötsligt att hon istället passerat moralens gräns. Det känns inte bra, och därför kliver hon ur limousinen och sitt liv som porrstjärna.