Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.

Ska vi förkasta "gene's-eye"-perspektivet?

Antropofagi har på senare tid famlat lite kring frågan om selektionsnivåer:

Rama in hötorgskonst med fläskfiléer; hjärnkok; och julkorrespondens.

Det har härvid framkommit att den "gene's-eye view" à la Dawkins/Yudkowsky, som dominerar i Frågan på vilken människolivet är ett svar (se framförallt avsnitt 2.7), kanske inte är The Way. Eller i alla fall inte The Only Way.

Det kan vara värt att träda in i 2021 med åtminstone en jävla sak i ordning. Ska vi eller ska vi icke förkasta detta hyper-reduktionistiska perspektiv?

***

Gene's-eye-perspektivet innebär att vi ser evolutionen som en fråga som rör gener. Fenotyp är bara genens manipulation av miljön, och det som selekteras för eller emot är genotyp. Organismen är bara en farkost för genotypen.

En fördel med perspektivet är att vi slipper deala med inclusive fitness. Ditt syskons överlevnad och reproduktion är inte en fråga om din inklusiva fitness. Istället är ditt syskons men också din överlevnad och reproduktion, en fråga för genotypens fitness.

Gen-perspektivet är också händigt såtillvida att det ligger nära den statistiska uttolkningen av evolutionen. Att beräkna genfrekvenser innebär en stringent formalism, en nätt liten krycka för att hålla tungan rätt i mun när vi tänker på svåra frågor.

Allt detta är good and gravy. Men det finns lite krångel, tyvärr.

***

En fråga som tas upp i Frågan... är SGE:s, dvs. Selfish Gene-Elements:

Det finns även gener som ökar sin frekvens i arvsmassan på bekostnad av andra gener – så kallad genomkonflikt. Ett exempel är Maternal effect dominant embryonic arrest. Akronymen Medea är i högsta grad passande. Den antika mytologins Medea personifierar barnamordet. I flera versioner av myten, bland annat i Euripides kända pjäs, mördar hon sina egna barn för att hämnas på hjälten Jason. Den själviska Medea-genen består av både ett gift och ett motgift. Hos kvinnor som bär på genen dör avkomman, om inte avkomman själv bär på genen – då räddas de av motgiftet. Om Medea-allelen är heterozygot, så kommer i genomsnitt hälften av kvinnans barn att överleva som bärare av genen, medan hälften av barnen kommer att dö. 

Det uppenbart att Medea-genen inte är till gagn för varken art eller individ. Ändå ökar genen effektivt sin frekvens i populationen. Analogt med hur Euripides tolkning av Medea-myten bygger på publikens sympati med valet att mörda barnen, så bygger vår förståelse av Medea-genen på en tolkning av evolutionen som en statistisk trend i replikationen av gener. 

Barnamord är dock ingen trevlig verksamhet. Tursamt nog förekommer Medea-genen bara i mjölbaggar, Tenebrioninae.

SGE:s anförs ofta som en poäng för gene's-eye-perspektivet. Detta är emellertid i någon mening paradoxalt, eftersom förekomsten av - och därmed kanske framförallt avsaknaden av - genomkonflikt, ju faktiskt måste sägas peka mot selektion på en högre nivå för att koordinera generna i ett genom. Okasha skriver (Evolution and the levels of selection, kapitel 5):

There is a minor irony lurking here. Outlaws [dvs. SGE:s] are often regarded as the ultimate vindication of the gene's eye approach, proof that the traditional organism-first paradigm cannot be sustained. There is something to this view. Although the origins of gene's-eye thinking lie in kin selection theory, which oes not involve outlaws or genic selection [dvs. selektion inom genomet], the gene's-eye perspective provides a framework into which outlaws fit easily. Indeed without that framework, it is hard to see how evolutionary theory could begin to make sense ot outlaws. On the other hand, multi-level selection theory, which is sometimes regarded as the antithesis of gene's-eye thinking, is also crucial to understanding outlaws and genic conflict. The idea that the genome is a collective of genes with partially overlapping interests, that internal competition must be supressed if the collective is to functions as a whole, that selection at the collective level will favour such suppression, and that reducing the variation among the parts is one way to achieve it, are all themes from multi-level selection theory. Therefore, the gene's-eye and multi-level approaches are both needed to understand genomic organisation; the two approaches are complementary, not antithetical.

Att SGE:s inte är slam dunk för gene's-eye-perspektivet torde vara en ögonöppnare för den dogmatiske.

***

Ett annat problem, som reduktionister ofta stöter på i den vidriga clashen med verkligheten, är att "the layer-cake of reality" inte är så välstrukturerad som man hade kunnat hoppas. (Lådkomplexet följer inte en särskilt överblickbar logik.) Hur man än väljer att om-kalibrera sin ontologi när man stöter på detta faktum, så kan ens epistemologi i vart fall behöva justeras. O-greedy reduktionism är troligen The Way, men den struktur eller de lager man själv hade sett framför sig behöver inte alls ha med saken att göra. (Se det mesta under etiketten Metafysik för lite bakgrund kring detta.)

Låtom mig konkretisera. Det molekylärbiologer som pillar med kromosomer menar med gener, är - tydligen - inte samma sak som det evolutionsbiologer menar. Och då min förvirring rör hur vi ens kan "se" selektion på vår högnivå-representation av verkligheten, när det nu är så oöverblickbart komplext hur generna (->ETCETERA!<-) bestämmer högnivå-adaptioner, känns det högintressant att förstå att man inte ens är ense om vad som är baslagret i den här jävla chokladkakan! 

Den andra änden av min förvirring rör varför just genen skulle vara mest grundläggande, när själva verkligheten givetvis är betydligt djupare än nukleotider som kodar för produktionen av aminosyror (eller what ever det nu handlar om). Oenigheten om vad som konstituerar en gen, gör det ännu mer knepigt att förstå hur kakan lagrar.

Okasha igen (samma bok och kapitel):

The gene'seye approach has often been described as 'reductionist', both by its detractors and supporters [...] But in what sense? [...] It is true that molecular biologists frequently give 'bottom up' explanations from a genic basis, for example, when they explain cellular differentiation by reference to which genes in the cell are being transcribed. But the molecular biologist's 'gene' is not the same as the 'gene' of the gene's-eye theorist [...] The former refers to a length of DNA that codes for a protein, the latter for a lenght of DNA that survives meiosis intact. So although the research programme of molecular biology is reductionistic, in the part-whole sense, this has no bearing on the gene's-eye approach to evolution.

Det här blåste mitt sinne en smula, måste jag erkänna.

***

Frågorna kvarstår väl i ärlighetens namn: Hur kan vi se evolutionen och tycka att den är rimlig på vår abstraktionsnivå? Och: Hur kan just den molekylärbiologiska nivån, dvs. generna, ha ett primat över djupare/lägre emergensnivåer?

Det jag ändå vill vidmakthålla är att gene's-eye-perspektivet är ett väldigt bra och händigt perspektiv. Mycket av de övertolkningar och felslut som vi gör oss skyldiga till när vi tittar på världen och gissar de ultimata orsakerna till olika organismers egenskaper, kan vi komma bort ifrån när vi fokuserar på gen-nivån.

Det som vi ska värja oss ifrån är såklart att dra enkla scheman vad gäller kausalitet och selektion gällande enstaka gener och högnivå-egenskaper. Med allt shit som är going on - genomkonflikt, mitokondriellt DNA, evo-devo, heteros, beteendegenetikens fjärde lag/kvantgenetik, kvanttunnlande mutationer (?), founder effects, drift, etcetera, så ska vi aldrig förutsätta att vi fattar någonting. (Det ska vi väl i och för sig aldrig annars heller, men just biologin verkar vara så uppenbart slafsig.)

Framförallt ska vi inte låta gene's-eye-perspektivet bli till dogma på bekostnad av andra perspektiv. Inte minst visar sig detta i multi-level selection-frågan, där själva ingångsvärdet är att DNA självt i sin tur måste ha utvecklats från första början, enligt någon mer abstrakt evolutionär urvalsprincip.

Okasha gör en intressant idéhistorisk observation i sin Evolution and the levels of selection. Det som tidigare ansågs vara exogena (yttre) variabler, dvs. ungefär axiom eller premisser utanför modellen, tenderar numera att göras endogena, dvs. inlemmas i modellen. Ett exempel är mutation rate, dvs. hur ofta mutationer uppstår. Detta har traditionellt sett betraktats som en förutsättning för evolutionen, men sedermera har forskarsamfundet insett att även mutations-frekvensen är en egenskap som kan variera, ärvas, och därmed selekteras naturligt. Samma sak gäller evolutionära transitioner.

***

Den filosofiska uttolkningen hänger för min egen del fortfarande och dinglar strax utom räckhåll. Allt som är intressant här i världen händer på höga emergensnivåer, och det känns lite snopet att börja förkasta all bebis med badvattnet. Man vill liksom ändå nånstans kunna tro att någonting är på något sätt och att det man själv uppfattar korresponderar lite med detta ibland, om man har tur.

En gång sa en jävla idiot till mig att evolutionen är ointressant eftersom det är en "stokastisk variabel". Kanske den jävla idioten hade rätt ändå. Men jag vill ändå dricka öl och tänka på adaptioner. Om inte annat som en sorts eskapism.

En metainsikt är i alla fall att man kan tycka att man har bildat sig en uppfattning, och skriva ett hundra sidors manifest om evolutionsteori, för att knappt ett år senare känna att man ifrågasätter allt och vet mindre än någonsin. Nya dörrar öppnas ständigt, och det enda man lär sig är att det okända okända var större än man hade trott. Av detta lyckas man inte dra några slutsatser.

(Och det värsta är att allt redan är genomtänkt av någon professor på 1930-talet. Som återupptäckts på -60-talet. Och så harvas samma fråga igen kring millennieskiftet. Och så kanske nu, 20 år senare.)

***

Gene's-eye-perspektivet är bra att ha, inom en väl avgränsad modell av evolutionsteorin. Gene's-eye-perspektivet är emellertid bara ett perspektiv av flera, och det passar illa exempelvis när vi börjar ställa frågor om evolutionära transitioner. Det är också ganska antropocentriskt, samtidigt som det glömmer viktiga frågor om kausalitet när det bara fokuserar på att redogöra för förändringar i genfrekvenser. 

Vad jag menar med den antropocentriska kritiken: Gener är inte människor och kan inte gärna påstås ha agens på något motsvarande sätt. Den "själviska" genen är en praktisk tankefigur, som dock är ett bakvänt tänkande som nästan döljer selektionsidén. Vad jag menar är att gene's-eye-perspektivet tenderar att tillskriva gener någon form av framåtsyftande viljeriktning, även om det intressanta med evolutionsteorin överhuvudtaget är just att den medelst tanken om selektion förklarar hur intressanta biologiska konfigurationer kan uppkomma utan att det finns något bakomliggande syfte.

Vad jag menar med den andra kritiken är det som Okasha kallar "the book keeping-critique". Att bara post hoc notera vad som selekterats för eller emot, säger inte så mycket om de kausala sambanden, utan håller sig på den visserligen praktiska Price-equation-nivån. Jag gillar den nivån, eftersom den gör att man "slipper" all den myckna komplexitet som föreligger mellan genotyp och fenotyp. Men, just pga. av den mellanliggande komplexiteten blir det rätt svårt att förstå hur högnivå-selektion ("snabb", "kåt", "kamouflagefärgad", "mimicry") ens trattar ner till genfrekvens, och vice versa. Okasha noterar att gene's-eye-perspektivet funkar bäst när genotyp på ett överblickbart och rättframt sätt kan spåras i fentyp, och - igen - vice versa. Jag håller med om denna notering.

***

Svaret på frågan, om det nu varit otydligt i det ovanstående:

Nej, vi skall icke förkasta. Men vi skall icke heller förkasta allt annat.

Och Borges-citatet står väl sig:

Det alldagliga i denna berättelse är det som är av vikt: vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia.

Delfin-Kungar

(Relaterat: Feta människor som lever i havet.)

Strand- eller vattenapeteorin handlar om att människan har haft en "aquatisk fas" i sin utveckling. Anledningen till att vi är mer eller mindre hårlösa; att vi svettas; samt att vi har en opraktisk mat-/luft-strups-funktion (varför kan bebisar dö av korvslantar!?) kan eventuellt förklaras med att vi - efter några svängar på savann och skog - utvecklades i strandkanten. Som någon slags sjökor. (Inte horor. Sirendjur.)

Vem man träffar på bordell.

214 meters djup är fridykningsrekordet. Andhållningsrekordet på nästan 12 minuter. Över 300 meter kan världens bästa andhållare simma under vattnet. Som redogörs för i vederhäftiga fackskriften Forskning&Framsteg är allt det här saker som andra primater inte kan göra. Givet likartad utvecklingsmiljö är skillnaden svårförklarad. Strandape-teorin pekar istället på att vi tidvis befunnit oss i en annan utvecklingsmiljö; la mer.

Antropofagi har tidigare nämnt Marija Gimbutas stäppfolksteori, och att den gick från villfarelse till helt jävla spot on, under loppet av ett paradigmskifte. Jag skriver här att:

"Marija Gimbutas, en tidig stäpphypotesförespråkande - men också sannolikt lite galen - lettisk arkeolog, [...] menade att Patriarkatet dundrade in till häst från den centralasiatiska stäppen, och gjorde processen kort med den befintliga, Grottbjörnens folk-styled, matriarkala, pacifistiska gudinnekulten som - tydligen - skulle ha dominera Europa. Gimbutas fick rätt på själva Stäpphypotesen, men fel på allt det där med pacifistiskt matriarkat, enligt rådande konsensus."

 Jag beskriver paradigmskiftet såhär:

"Vi ser hur nya bevis (ja faktiskt en ny kategori av bevis) plötsligt mördar debatten. Vissa uppdaterar, vissa icke. Vissa skriker 'migrationister', vilket verkar vara ett sätt att förknippa Stäpphypotesen med nazism, och hävdar att DNA-analyser inte har någon roll inom arkeologin. Uppenbarligen dumt i huvudet!

Men, paradigmet skiftar, gissar vi, över till ett stabilt konsensus i den riktning bevisen pekat. Himla positiv bild för vetenskapen, överhuvudtaget. På det hela taget har Oreskes rätt.

Det intressanta är dock hur jävla länge debatten pågått utan tillförsel av nya bevis! Nu tar vedersakarna av Stäpphypotesen till det sista halmstrået, social shaming."

Precis som Gimbutas blev ifrågasatt och kallad för galning (vilket, ska dock nämnas, förmodligen var hälften rätt) så blev också den som lanserade strandape-teorin karaktärsmördad med en slö bordskniv. Alister Hardy presenterade teorin på det glada 1960-talet, i och med att hen upptäckte likheter i späcklagren hos marina djur, och människors fett.

På den tiden var det savann-teorin som gällde. FoF:

"Dock kom savannteorin att ifrågasättas på 1990-talet, när man upptäckte att de platser där fossil från våra tidigaste förfäder hade hittats var fulla av fossilt pollen, vilket visade att där funnits skog. I dag anser många antropologer i stället att människan har utvecklats i en mosaik av olika miljöer, både i skog och öppnare terräng. Många biologer är dock intresserade av vattenteorin, eftersom det är lättare att förklara varför vi skiljer oss från de andra människoaporna om vi har utvecklats i helt olika miljöer. De andra aporna håller ju till i skogen.

Nya studier ger ytterligare stöd åt vattenteorin. Forskning under ledning av professor Michael Crawford visar att våra stora hjärnor är beroende av marina fetter för att utvecklas optimalt, och att marin mat kan ha möjliggjort den snabba utvecklingen av hjärnan hos tidiga Homo. Teorin stärktes ännu mer när en forskargrupp ledd av professor Curtis Marean år 2007 hittade lämningar efter vad man tror kan ha varit de första Homo sapiens som lämnade Afrika, i grottor vid stranden i Pinnacle point i Sydafrika. De levde till stor del av snäckor och musslor som de hämtade i vattnet. Annan forskning under det senaste decenniet konstaterar att fossil av flera av våra tidiga förfäder, till exempel Homo erectus, uppvisar förändringar i örat i form av ett slags benutväxter, exostoser, som tyder på att de tillbringade mycket tid i vattnet.

Kanske var det genom att våra tidiga förfäder anpassades till ett liv i strandkanten, med simning och dykning efter mat, som vi blev så olika de andra människoaporna. Det skulle förklara varför våra kroppar tycks dela flera anatomiska och fysiologiska egenskaper med marina däggdjur, till exempel dykresponsen och mjältesresponsen. Det finns alltså allt fler resultat från olika forskningsområden som tyder på att någon del av människans tidiga utveckling kan ha skett på havsstranden. Kanske är det därför vi ofta väljer sol och badsemester, och gärna skaffar pool i trädgården.

Teorin att våra förfäder var dykare är dock fortfarande kontroversiell. Framtida forskning kommer sannolikt att få bilden att klarna [...]"

Vi har alltså en liknande situation som i stepphypotes-fallet. Härnösands Allehanda skriver om Härösandsforskaren Erika Shagatays forskning:

"De senaste 20 åren har fler och fler belägg växt fram för att det faktiskt kan vara så att teorin stämmer – människan levde som en halvakvatisk apa i havskanten.

– Hur blev vi så annorlunda jämfört med aporna? Vi går upprätt, saknar päls men har underhudsfett som de marina däggdjuren, vi använder ett ljudspråk och har en väldigt stor hjärna. Fram till 1995 tydde den mesta forskningen på att människan utvecklades på savannen, men då kom dråpslaget, när en pollenanalys visade att det varit tät skog där fossilen hittats Det tycks också vara svårare att leva där och jaga stora djur, än att vara på havsranden och plocka musslor."

Situationen är dock inte exakt densamma som i Gimbuta-fallet. Där gick debattens vågor höga tills DNA-analyser kom in och gav definitiva svar. I strandape-debatten verkar det visserligen vara så att pollenanalyser punkterar den förhärskande savannteorin, men några mördande bevis för strandapeteorin har vi inte. Däremot finns det gott om indicier. Jag har nämnt människans - för primater unika - nedfallna struphuvud, som tas upp parentetiskt i denna debattartikel i Läkartidningen:

"(Detta med struphuvudets nedvandring kräver en kort kommentar. Det är en 'opraktisk' anordning som länge orsakat huvudbry bland forskare. Alla vet att vi kan svälja fel, ibland till och med med dödlig utgång. Men att kunna andas genom munnen kan vara en klar fördel för dykande djur, som snabbt behöver få luft när de når vattenytan. Olika arter finner olika lösningar på samma problem. Hastig inandning genom munnen och stängning av luftintaget bakifrån vid sväljning kan ha varit den bästa lösningen för de apor som sökte sig till havsstranden. Inga helt landlevande däggdjur har något liknande. De har skilda vägar för luften till lungorna och maten till magen och riskerar inte att svälja fel.)"

Strandapeteorin har långt ifrån nått konsensus-status; dock blivit en av många diskuterade teorier. På lekmannanivå dras teorin emellertid fortfarande med resterna av den social shaming som krossade Alister Hardy och dennes karriär. I senaste Tyngre Träningssnack (podden för alla oss som gillar gymmet och vetenskapen) nämner gästen Johan Andersson teorin, varpå en av värdarna slentrianmässigt förkastar teorin med hänvisning till att den är "debunked". Andersson håller inte med. Det intressanta i sammanhanget är att teorin fått så dåligt rykte att den fortfarande förkastas utan argumentation av en person som är vetenskapligt skolad och intresserad av människans fysiologi. Detta trots att konkurrerande teori - savannteorin - fick göra sin relativa reträtt redan på 1990-talet. Och, detta i ett sammanhang när man diskuterar människans uppseendeväckande fysiologiska adaptioner för att hålla andan, jättelänge, under vatten.



Även i forskarsamfundet sågas teorin utan att mycket till argument läggs fram. Så fick t.ex. BBC:s dokumentär The Waterside Ape utstå kritiken att den bygger på "önsketänkande", och att den torgför en teori "som vägrar att dö". Alice Roberts, som citeras, pekar framförallt på bevis för att människan utvecklats i en "mosaik av miljöer" - vilket Antropofagi inte menar nödvändigtvis utesluter den globalt sett icke sällsynta substansen H2O.

***

(Relaterat: Jag utvecklar Kuhn i festliga modeller; tre paradigm och sannolikheten för att de är sanna.)

Som sagt, inga kioskvältarbevis i stil med stäpphypotes-stödjande DNA-bevis. Vi har att göra med en mer långlivad vetenskaplig debatt än så. Sannolikt, enligt egen gissning, en mer komplex sanning, där just "mosaik av miljöer" skulle kunna vara en rätt bra beskrivning. I vanlig ordning bör alla oscillera mot mitten. Det är inte svårt att tänka sig perverterade versioner av strandapeteorin, där människan levt som Delfin-Kungar i ett glimrande Atlantis. Riktigt så långt vill vi ju inte putta kuvertet.

Låt oss hur som helst lämna sakfrågan, och återgå till den förhatliga "paradigm"-frågan. Självaste SSC, king of kingz, har nyligen tagit sig ann frågan. Han levererar rimlig kritik mot Kuhn och dennes huvudverk.

And yet. Det känns som att både stäpphypotesen och strandapeteorin kan uttryckas i termer av Kuhns idéer. Stäpphypotesen rör sig om ett rungande paradigmskifte, där (en ny typ av) nya bevis avgjorde en seglivad och inflammerad debatt. Eftersvallningar i form av kvardröjande social shaming; "migrationister (=nazister)!"

Savannteori-hegemonin bröts av pollenanalyserna - men nu kämpar perspektiven om uppmärksamhet i en "mosaik" av förklaringar dvs. utvecklingsmiljöer. Men, mellan 1960 och 1990 ägnade sig forskarsamfundet ohämmat åt social shaming, och Hardys strandapeargument ekade ohörda.

För att verkligen markera seriositet går jag nu vidare till källan "random C-uppsats inom socialantropologi". Behold: Vattenapeteorin - Paradigmskifte eller pseudovetenskap?

Susanna Persson vill inte döma i sakfrågan - sannolikt klokt av en socialantropologi-studerande på C-nivå - men istället ta sig ann den sociologiska frågan. (Relaterat: Ett riktigt illa valt exempel.)

Persson pekar på att strandapeteorin (eller "vattenapeteorin" som hon kallar den, vilket känns något mera Delfin-Kungs-hard core) omväxlande ignorerats och hånats, och att det snarare än argument mot, lagts fram argument för varför argument mot inte är påkallat. Persson sammanfattar debatten:

"Vattenapeteorin har haft en stormig historia. Under decennier har hela antropologikåren förkastat den, medan forskare från andra discipliner gett den sitt fulla stöd. I en konferens i Stockholm under 1970-talet fick den berömda arkeologen Mary Leakey ett raseriutbrott när teorin kom på tal (Fichtelius 1999:23). I boken När människan blev människa skriver Robert Foley att 'vattenapeteorin förhåller sig till huvudströmningen inom evolutionsbiologin ungefär på samma sätt som Snurre Sprätt förhåller sig till en vanlig kanin' (Foley 1998:28). Andra jämför vattenapeteorin med Erich von Dänikens tes att den mänskliga civilisationen uppstod då utomjordingar besökte jorden (Foley 1998:27). Även uppslagsverk och vetenskapliga tidskrifter ignorerar teorin (Hall 2008-08-28, Fichtelius 1999:23). Denna tystnad har gett effekt och ytterst få lekmän känner till teorin. Av de drygt hundra tågresenärer och över 20 babysimmande föräldrar som jag samtalat med i arbetet kände endast ett fåtal till teorin. 

Förespråkare till teorin anser att vattenapeteorin tystats ner av ledande antropologer – utan giltiga skäl. Arkeologen Bo Gräslund sade i en intervju: 'Jag har aldrig sett någon vetenskaplig bok som gått in för att kritisera teorin på ett sakligt sätt – argument efter argument'. Bo Gräslund har också sagt att det endast 'är känslomässiga orsaker som gör att teorin förkastas'. Skeptikerna har dock en helt annan syn på vattenapeteorin. Enligt motståndare har teorin redan förkastats och ignoreringen beror på att det 'inte är nödvändigt att avfärda samma teori två gånger', som biologen Mats Björklund uttryckte det i en intervju. Kritiker menar istället att vattenapeteoretikerna är ovanligt nitiska och att vattenapeteorin är ett praktexempel på pseudovetenskap. Lars Werdelin vid naturhistoriska riksmuseet har jämfört teorin med hydran. Slår man av ett huvud så växer det ut två nya (Fichtelius 2002)."

Det är inte helt klart att det är en saklig debatt som beskrivs. Ett intressant spår i historiken är hur feministen Elaine Morgan på 1970-talet "upptäcker" Hardys teori, och blir begeistrad då den ger ett aleternativ till savannteorins "killer ape"-vinkel. Jagande, köttätande män, liksom. Så jävla grabbigt.

Morgan skriver då The Descent of Women. Persson:

"Elaine Morgans ton och ironi ledde ofelbart till att vattenapeteorin hamnade i dålig dager. Många av dagens företrädare till vattenapeteorin tror att Elaine Morgans uppträdande under 1970-talet till stor del kan förklara teorins dåliga rykte. Arkeologen Göran Burenhult skriver i ett mail att det var Elaine Morgans 'journalistiska arbetssätt' som gjorde att vattenapeteorin inte kunde accepteras."

Slutsats av detta lilla sidospår: Raljerande ton och konfliktsökande är inte alltid the way to go för att vinna gehör. (Vilket vi sett att även Strömqvistarn blivis wise to sedermera.) (Morgan skriver senare en mer seriös bok.)

Och, som sagt, den där Delfin-Kungs-grejen... Den har väl gjort sitt till för att svärta strandapsteorins rykte. Persson igen:

"Idag har det vuxit fram en kult kring vattenförlossningar, delfiner och babysim. Varje år åker människor till Svarta havet och Hawaii för att föda bland delfiner (Orwell 2008-06-06). Många människor tror att simning tillsammans med delfiner kan göra att autistiska barn blir mer öppna och levande (Myers 1990). Människan har fått namnet Homo Dolphinus och jorden har döpts om till Oceania (Myers 1990). Kopplingen mellan vattenfödslar, babysim, delfiner och New Age är mycket stark och vattenapeteorin har kommit som ett brev på posten i New Age-kretsar, vilket gjort att vattenapeteorin fått en nära koppling till nyandlighet."

Fuck that shit liksom.

Hardy skrev att människan förmodligen tillbringat 50 procent av sin tid på land, dvs. aldrig levt uteslutande i havet. Intressant att notera är - som FoF nämner - att ett gäng olika kustlevande ursprungsfolk tillbringar "60 procent av arbetsdagen under ytan". För att undvika de New Age:iga konnotationerna föredrar många - inklusiva mig själv - att prata om "strandapeteorin" hellre än "vattenapeteorin".

Hur som helst har teorin fått upprättelse på senare tid. Persson:

"På senare tid har fler och fler forskare utanför de ledande antropologikretsarna uttalat sig positivt för vattenapeteorin. Nya argument ansamlas hela tiden från olika vetenskapsgrenar, t.ex. fysiologin, läkarvetenskapen, arkeologin, socialantropologin, babysimmet och kostråden [...] 

Dykfysiologer blir mer och mer övertygade om att vattenapeteorin är korrekt då de bevittnat fridykarnas fantastiska prestationer. Dietister får mer och mer stöd för tesen att marin föda är gynnsamt för människor i alla åldrar. Babysiminstruktörer bevittnar tillsammans med föräldrarna barnens enorma framsteg i vattnet. Allt detta pekar mot ett akvatiskt stadium i mänsklighetens historia. 

Människans vattenegenskaper är idag ett av de mest expansiva områdena inom humanbiologin. År efter år kommer forskarna fram till nya forskningsrön som pekar på människans enastående vattenegenskaper [...] Maxdjupet för 'passiv' dykning med tyngder och lyftsäckar är över 200 m."

Det nämnda oscillerade verkar också vara fallet, från båda håll. "Strandapeteorin" är enligt Persson mer accepterad än "vattenapeteorin":

"[Kritiske forskaren] Lars Werdelin tycker alltså att teorin har förändrats så pass mycket att det inte längre är lönt att prata om vattenapeteorin. Den ursprungliga teorin finns inte, och den nya teorin är inte alls lika genomgripande och behöver inte samma diskussion. Den nya mildare varianten kan både han och andra acceptera."

Oscillerandet - eller den taktiska reträtten - kan dock enligt Antropofagis mening eventuellt gå lite för långt. Detta vad gäller teorins kritiker. Persson:

"[Kritiske forskaren] Staffan Ulfstrand är inne på ett liknande resonemang. Han tycker att vattenapan är svårdefinierad. Om det var en ursprunglig varelse så borde det ha skett stora förändringar i skelettet. Om det däremot är light-varianten, ja, då tycker han att diskussionen varit överflödig.

Persson citerar Ulfstrand:

"Om man med vattenapa menar en högst vanlig människa som går i strandkanten och letar musslor, ja då ÄR vi 'vattenapor'. Då förstår jag inte vad 'vattenapteorin' har för nytt att erbjuda. För att den ska vara intressant måste varelsen ha haft speciella anpassningar för ett liv som simmare, dykare etc. […] Backar man hem och säger att 'vattenapan' levde som en häger eller strandskata, tycker jag för min del att både teorin och efterdiskussionen varit en storm i ett vattenglas."

Antropofagi anser emellertid att det verkligt häpnadsväckande med den mänskliga fysiologin i det här hänseendet, är just hur jävla väl anpassade vi är för ett liv som dykare. Att "vi" kan hålla andan i 10+ minuter och simma till hundratals meters djup, när inga andra primater har motsvarande egenskaper. Om detta inte är "speciella anpassningar" så vet jag inte.

En mer rimlig invändning, som liknar den Bojs lyfter vad gäller ancestral environment som riktlinje för kostråd och folkhälsa, är att människor är generalister som dominerar och hanterar en mångfald av miljöer. Vi har tidigare noterat att mjältens egenskaper verkar förändras över förhållandevis korta tidsrymder, och det verkar som att lungkapaciteten kan tränas upp avsevärt genom fridykning. Men, grundläggande anpassningar är generella för människoapan. Antropofagi menar att ett selektionstryck med avseende på vattennära leverne bör ingå i en förklaring av sapiens konstitution.

Men, nu var det inte sakfrågan vi skulle prata om, utan den där metadiskussionen som Kuhn inspirerar till. Persson menar att det just är generalist/miljödeterminist-dikotomin som förklarar teorins marginalisering - feminist-raljerade och New Age-flum aside.

"Vattenapeteorins huvudsakliga problem är att den sammankopplar människan med en specifik miljö och säger: här är vi ämnade att leva. Den förvandlar människan från en miljögeneralist till en miljöspecialist.

[...] 

I den här uppsatsen har jag visat att det fysiskantropologiska paradigmet grundar sig på uppfattningar om att människan är en rationell och anpassningsbar varelse som inte är bunden till en specifik miljö. Denna uppfattning är mycket djup rotad i vår kultur och identitet, den utsätts nästan aldrig för kritik och kan ses som ett outtalat axiom. Vattenapeteorin äventyrar denna uppfattning eftersom den förknippar människan med en specifik miljö och upphöjer kroppens egenskaper. I förlängningen blir vattenapeteorin ett hot mot vår civilisations- och utvecklingsoptimism.

[...] 

Faktum är att själva tanken på en specifik utvecklingsmiljö är mycket främmande inom antropologin. Om man pekar på en miljö och säger: här är människan ämnad att leva, så exkluderar man andra miljöer. Man förintar människans signum - hennes formbarhet."

***

Perssons superintressanta uppsats ska ha all cred. Välskriven och ambitiös. Eventuell kritik skjuter lite över ribban för en C-uppsats. Med det sagt: Persson kan inte hålla sig från att döma i sakfrågan; hon är uppenbarligen (uttalat) på vattenapefolkets sida. I ljuset av bevisningen sympatiserar jag med detta.

Problemet med metanivån - med paradigm-nivån - är att det är jävligt löjligt och lökigt att diskutera sakfrågor utan att ta ställning till dem. Som SSC noterar i sin recension av Kuhns bok:

"So how does science settle on a single paradigm when other fields can’t? Is this the part where we admit it’s because science has objective truth so you can just settle questions with experiments?

This is very much not that part. Kuhn doesn’t think it’s anywhere near that simple, for a few reasons. 

First, there is rarely a single experiment that one paradigm fails and another passes. Rather, there are dozens of experiments. One paradigm does better on some, the other paradigm does better on others, and everyone argues over which ones should or shouldn’t count."

Vi noterar så klart att stäpphypotes-debatten dock har stött på ett sådant experiment - ett nytt bevis (DNA-analys) som kullstjälpt alla invändningar. I strandape-debatten saknas ett sådant definitivt bevis, även om argumenten i någon mening hopar sig till (en version av) teorins fördel. I båda fallen ser vi emellertid att det alltid finns exempel på kritiker som aldrig ger upp.

"Second, two paradigms may not even address or care about the same questions."

Persson är inne på att strandape-kritiker inte vill, eller inte tycker det är intressant, att besvara frågan om vilka specifika miljöer som satt ramarna för mänsklig utveckling. Det intressanta för dem är att människan är en generalist. Detta tycker jag personligen är en lite korkad nivå-förvirring kring det faktum att flera olika miljöer kan påverka, men det finns en sorts "holistisk" poäng vad gäller att ingen enskild, statisk miljö besvarar allt.

Vidare. SSC, som citerar Kuhn:

"So where is the point at which we admit some things are objectively true and that’s what this whole enterprise rests on?

Kuhn only barely touches on this, in the last page of the book:

'Anyone who has followed the argument this far will nevertheless feel the need to ask why the evolutionary process should work. What must nature, including man, be like in order that science be possible at all? Why should scientific communities be able to reach a firm consensus unattainable in other fields? Why should consensus endure across one paradigm change after another? And why should paradigm change invariably produce an instrument more perfect in any sense than those known before? From one point of view those questions, excepting the first, have already been answered. But from another they are as open as they were when this essay began. It is not only the scientific community that must be special. The world of which that community is a part must also possess quite special characteristics, and we are no closer than we were at the start to knowing what these must be. That problem— What must the world be like in order that man may know it?— was not, however, created by this essay. On the contrary, it is as old as science itself, and it remains unanswered. But it need not be answered in this place.'"

Sanningen existerar naturligtvis oberoende av paradigm (förutom i den utsträckning sanningen är de sociala konstruktioner som bestäms av paradigmet). Vi använder oss av Brante för att lösa denna imaginära vetenskapsteoretiska knut. (Se: Tillämpad vetenskapsfilosofi; vetenskapsteoretiskt manifest.) Men, metanivån bryr sig inte om sanningen - eller, bara om sanningen om de mänskliga aktörernas agerande. Perssons uppsats är ett exempel på att det är svårt att analysera denna nivå utan att inkludera en analys av sakfrågenivån.

Ur metanivå-perspektivet är det ändock sjukt intressant att notera hur teorin omdefinieras, vilket i någon mening kan förstås som en strategi för att göra den mer salongsfähig, men som också handlar om ett mäklande av perspektiv. Genom att stöpa om vattenapeteorin till strandapeteorin kan den brandas som "ny" och vinna acceptans bortom en tidigare infekterad debatt.

A Humans Guide To Worlds lär oss att vi bara behöver enas om ett fenomens egenskaper, och att etiketten sen blir ointressant. (Kunskap om Plutos egenskaper gör debatt om huruvida Pluto är en planet till en ointressant definitionsfråga. "Om ett träd faller i skogen men ingen hör"-frågan blir ointressant givet en klargörande distinktion mellan perception och ljudvågor.) A Humans Guide... lär oss också att den gömda konnotationerna är farliga, eftersom de möjliggör att vi smyger in betydelser som inte hör hemma. (Exempel.)

Men, genom icke-rationella sociologiska processer omdefinierar vetenskapssamfundet betydelser som ett sätt att organiskt enas kring en hypotes; begå en smygande paradigmskifte.

Alla dessa ord befinner sig naturligtvis på en löjligt "hög" menings-nivå, analogt med hur "kultur" bara är summan av mänsklig interaktion. Det står dig fritt att bryta ner till en lägre menings-nivå eller klä beskrivningen i en spelteoretisk dräkt. Du skulle då kunna säga att:

Individerna X, Y och Z integrerar mer eller mindre undermedvetet bevisen 1, 2 och 3, och oscillerar närmare vattenapeteorin - men för att lösa en besvärande kognitiv dissonans, alternativt save face, så döper de om teorin till strandapeteorin. Från andra flanken: Vattenapeteoriförespråkarna oscillerar mot mitten genom att ge upp starkare claims på att vi levt uteslutande i havet, eller på att vatten-nära miljöer dominerar som evolutionära förklaringsfaktorer, och döper om teorin till en strandapeteorin - påstått för att det är en mer passande beskrivning av vad teorin hävdar, men egentligen för att man inser att man måste skruva ner några påståenden som teorin inte har täckning för.

Eller nåt sånt.

***

Sanningen är det fyrbåk som människo-malarna fladdra kring. Den individuella malens fladdrande färdväg säger oss inte var sanningen befinner sig, men i flock framträder deras centrala riktpunkt. Homo vetenskapiens hive-mind vet mer än individen. (Relaterat: Majoriteten; det finns forskning på't.)

***

Det mest sannolika är dock att vi faktiskt har levat som delfinkungar, vilket förklarar mången observation av sk. kryptozoologiska väsen.

Ancestral envorinment.

De gömda konnotationerna

(Frivillig bakgrundsläsning från Antropofagi: Missbruk är en sjukdom; blekhet, skygghet, afmagring, hysteri och fånighet; MindreFel om "rasism"; tillämpad vetenskapsfilosofi; mer vetenskapsfilosofi; vetenskapsteoretiskt manifest; lajvet fortsätter; gränserna för postmodernismen. Frivillig bakgrundsläsning från andra källor, företrädelsevis LessWrong: Dissolving questions about disease; A Human's Guide to Words; Wikipedia om "vetenskap"; Reductionism 101.)

***

"Vetenskap är produktionen av ny kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar empiri (experiment, observation, mätning och datainsamling i syfte att pröva hypoteser, teorier, modeller och lagar) och deduktion (formulering av nya hypoteser och prediktioner genom logisk slutledning, matematisk härledning av samband och teoretiskt modellbygge)." (Wikipedia.)

***

Begreppet vetenskap brukade användas för de "hårda" vetenskaperna, dvs. naturvetenskaperna. Tillämpningen av begreppet har dock vidgats. Vid vissa högskolor läser man fortfarande statskunskap, men Antropofagi läste banne mig statsvetenskap i Lund. Science var tidigare en samlande term för naturvetenskap, men idag har även samhällsvetenskapen norpat begreppet - political science (statsvetenskap) är ett exempel. I Sverige läser vi genusvetenskap, men i USA är det gender studies som gäller. (Social science är samhällsvetenskap.)

Vad är vetenskap? Vi vet att alla kategorier är godtyckliga avgränsningar i ting-rymden. Ett begrepps innehåll formas organiskt av dess tillämpning. Kategorierna är inte heller vattentäta - vi har alltid marginalfenomen, dvs. fenomen som uppfyller vissa kriterier för att vara "ett fall av....", men inte alla. Mången debatt står kring huruvida marginalfenomenen ska förstås som en delmängd av en viss kategori, eller ej.

Men, ett begrepp är inte bara en fråga om definition. Våra associationer styr också vilka andra begrepp som aktiveras i våra hjärnor när vi hör ordet. De gömda konnotationerna är viktiga. Det är just därför mången debatt rör dessa frågor. Det är viktigt för SD att slippa benämnas rasistiskt parti. Det är viktigt för SD:s motståndare att benämna SD ett rasistiskt parti. Även om det enda man är oense om är definitionen av rasistiskt.

***

Antropofagis efterforskningar gör gällande att det finns tre konkurrerande förståelser av begreppet vetenskap:

1. Traditionell vetenskapssyn. Jag citerar en deltagare V i min filosoficirkel:

"Vetenskap är ett begrepp som innebär organiserad, verifierbar kunskap. Den bygger på ett system att skaffa kunskap som kännetecknas av empiri, observationer, tester och experiment som ska kunna återupprepas."

2. Popperiansk vetenskapssyn. Här handlar det snarare om att inte falsifiera än om att verifiera - om att upprätta konsensus/paradigm, snarare än att bevisa. Jag citerar en annan deltagare (M) i min filosofincirkel:

"Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt. De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra."

3. Postmodern/socialkonstruktivistisk vetenskapssyn. Vetenskap är ett maktmedel. För att tala med Haraway, angående strävan efter objektiv kunskap:

"Vision in this technological feast becomes unregulated gluttony; all seems not just mythically about the god trick of seeing everything from nowhere, but to have put the myth into ordinary practice. And like the god trick, this eye fucks the world to make techno-monsters. Zoe Sofoulis calls this the cannibal eye of masculinist extraterrestrial projects for excremental second birthing."

(Klassifikationerna är Antropofagis, och är säkerligen lika leaky som något såll.)

Deutsch tycker att postmodernismen är en bad philosophy; men, även att empirismen är det. Däremot kan vi konstatera, vilket även Deutsch gör, att empirismen är en bra metod som lett till stora framsteg. Även om teorioberoende observation är omöjligt, är den experimentella metoden en synnerligen godartad praktik. Nummer 1 ovan, den traditionella vetenskapssynen, är ungefär empirism. Fokus är experiment, och replikerbara sådana. Nummer 2, den popperska synen, fördjupar emellertid detta; vi bör inse att knowledge is fallable but correctable, för att tala med Brante och den kausala realismen.

Empirismen och postmodernismen är dock bad philosophies på fler sätt än att den ena är produktiv och den andra inte är det. Empirismen är ett sätt att förhålla sig till verkligheten; dess badness ligger om något snarast i att den överdriver med vilken enkelhet vi kan få "ren" kunskap om verkligheten. Den popperianska synen är en vidareutveckling av detta, utifrån att vi inser att det är svårt med teorioberoende observation. Postmodernismen är en annan utveckling, som istället överdriver empirismens negation och hävdar att det är omöjligt att få objektiv kunskap, alternativt att objektiv kunskap inte överhuvudtaget kan existera ens i princip.

Så, empirismen är kanske snarare att betrakta som en konstruktiv och produktiv men outvecklad vetenskapsfilosofi; popperianismen som en mer korrekt vidareutveckling av empirismen; och postmodernismen som en felaktiv vantolkning av världen.

Vi kan då notera att uppdelningen i "hårda" vetenskaper/naturvetenskaper å ena sidan, och å andra sidan "mjuka" vetenskaper eller samhällsvetenskaper, har uppenabra brister. Ty, den vetenskapliga metoden kan förmodligen tillämpas på vilket som helst studieobjekt. En kvark, en molekyl, en individ, en stat, en kultur, ett fiskbestånd, ett flytande plastkontinent i Stillahavsvirveln, en art vandrande pinnar. Etcetera. Det är metoden (empirismen), och den underliggande filosofin (popperianismen), som är det centrala.

***

Men, distinktionen mellan naturvetenskap om samhällsvetenskap är ändå väldigt rimlig. Antropofagis preliminära synsätt är härvidlag ett reduktionistiskt sådant. Verkligen är stratifierad vår modell av verkligheten är stratifierad. Freud såg psykoanalysen som ett nödvändigt ont; en klumpig approximation av våra sinnestillstånd, i väntan på vetenskapliga framsteg med avseende på signalsubstanser och neuroner. Psykiatri och psykologi studerar samma sak, men inom lite olika stratum av (vår modell av) verkligheten. Sociologen också. Fysikern och statsvetaren är intresserade av samma verklighet, på olika nivåer (av modellen).

Så, samhälsvetenskap är förmodligen lite svårare, eftersom vi helt enkelt hanterar fler kvarkar och molekyler än vad your avarage fysiker eller kemist gör. Samt, eftersom samhällsvetenskaperna i högre utsträckning interagerar med samhället. Dvs., påverkar och påverkas av mänskliga intressen.

Fortsatt filosoficirkelciterande inträffar nu:

V:

"Vetenskap ar alltså främst ett tillvägagångsätt. Jag anser dock att det finns två huvudkategorier av vetenskap och att de har olika tyngd. Testa detta tanke-experiment: Imorgon vaknar vi alla upp utan minne, städer, civilisation och uppfinningar. Vi tvingas således börja om från noll. Efter ett tag kommer exakt samma resultat presenteras inom vissa ämnen (matematik, fysik, astronomi, naturvetenskap, läkarvetenskap osv). Inom ekonomi, samhälls-ämnen, psykologi osv kommer vi komma fram till helt andra resultat. De förstnämnda ämnena kan vi kalla 'sann vetenskap' (SV) och de sistnämnda 'politisk vetenskap' (PV). 

Jag ser ett problem i att många har svårt att se skillnaden på SV och PV och därmed likställer de två kategorierna. Många resultat inom SV håller över tid medan PV ständigt måste utvärderas och omprövas.  Då många har svårt att se skillnaden på dessa kategorier snålåker PV på trovärdigheten SV skapat. Detta leder till att vi dagligen hör folk använda ord som 'forskning' och 'vetenskap' för att styrka deras argument och göra dem 'sanna'. Men även om erfarenheten säger oss att en stor del av den PV som presenteras inte stämmer tror jag att den över tid leder till en förbättring av samhället.

Om vetenskap vore fornnordiska gudar anser jag alltså SV vara Asar (helgudar) och PV vara Vaner (halvgudar).

Gällande gränsdragningsproblematik så bör den nog sättas från fall till fall. Jag har svårt att se hur man kan hitta en generell gränsdragning. Det finns dock några ämnen som har haft en problematisk historia och som enligt mig politiserats eller korrumperats. Jag är alltid lite extra skeptisk när jag läser nya rön, rapporter och resultat inom psykologi (korumperat och politiserat), genusvetenskap (politiserat), barnuppfostran (politiserat), integration (politiserat), ekonomi (politiserat), beteendeforskning (politiserat) osv. Detta ska ju inte tolkas som att jag anser att allt är bluff."

M:

"Jag tycker inte riktigt att den här uppdelningen av vetenskap stämmer. Jag håller såklart med om att viss vetenskap är mer politiserad och korrumperad än annan, men just som [Antropofagi] säger, så borde man i princip kunna tillämpa de grundläggande vetenskapliga metoderna på vilket som helst studieobjekt.

Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt.

De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra.

Man kan ev. skilja på vetenskaper som försöker verifiera 'hårda' värden och de som vill verifiera 'mjuka' värden. T.ex. vill fysikern förklara varför tiden har en riktning medan psykologen vill förklara vad som får en människa att känna mening i tillvaron. Men även här finns massiva gråzoner. Medicin vs. psykologi. Psykiatri vs, KBT.

Medicinaren ser att ett visst ämne skapar en process som leder till minskad upptagning av något signalämne som är kopplat till negativa upplevelser. KBT-forskaren ser att en viss beteendemässig rutin tendererar att leda till ungefär samma sak. Att exakt härleda processen från ämne/rutin till minskad ångest skulle i princip kunna vara lika vetenskapligt och möjligt inom båda disciplinerna, även om det skulle ske på olika abstraktionsnivåer.

Man kan ev. skilja på teoretisk och experimentell vetenskap, men nästan all vetenskap kräver båda. T.ex. teoretisk fysik bygger på resultat av tidigare experiment och låter dessa vägleda i skapandet av nya teorier. Matematik däremot är väl den renaste formen av teoretisk vetenskap, och bör vara lika sann som sina axiom."

 V:

"Jag håller delvis med dig [M] och kanske skrev jag lite klumpigt. Min poäng är att vissa forskningsämnen oftare än andra måste revideras och att de är mer lättpåverkade av rådande samhällsklimat.

Om en disciplin ständigt måste göra avbön från tidigare forskning och över tid ofta inte klarar av att bygga vidare på tidigare forskningsresultat bör den kanske inte värderas särskilt högt även om de till synes använder sig av vetenskapliga metoder.

Jag kan uppleva att Sverige är otroligt snabbt på att implementera ny forskning från dessa problematiska discipliner trots att historien är full av hick-ups. Det saknas i många fall enkel verklighetsförankring och sund skepsis när nya rön presenteras. Vi litar blint på det som publiceras eftersom vi är ett 'klokt folk' som tror på 'forskning' och 'sanningar'. Vare sig det handlar om medicinering för bokstavskombinationer eller om könsidentitet tar det inte lång tid innan dessa presenteras som sanningar i Sverige - och därmed görs oantastliga. 10 år senare får vi ofta reda på om detta var klokt eller inte. 

Man ska dock inte glömma att Sverige varit världsledande inom flera discipliner som idag avskrivits som galenskap och vi har en tradition av flockbeteende i detta avseende. Vår rädsla att diskrimera forskningsdiscipliner gör att allt blir lika sant. Jag tror att dessa ämnen på sikt kommer att förbättra samhället men vill det ska gå lite trögare."

M:

"Det låter rimligt. Att varje fenomen skulle kunna studeras på ett vetenskapligt sätt är ju inte samma sak som att alla studier som kallas vetenskapliga är det."

***

Så, vad detta egentligen handlar om. Antropofagis korrespondens med Jalmert har varit fruktlös. Det verkar finnas ett ointresse av att besvara frågan om vad det är som genusvetare och kritiker av genusvetenskap inte är ense om när de tvistar om huruvida genusvetenskap egentligen är en vetenskap.

Utifrån det ovan resonerade kan konstateras att det finns en rad marginalfenomen. Genusvetenskap är kanske ett sådant? Det debatteras huruvida det är en "vetenskap", och debattörerna verkar inte vara intresserade av att sätta sig ner och titta på vilka kriterier och definitioner man använder sig av.

Antropofagi skrev till Jalmert:

"[Angående d]iskussionen kring huruvida genusvetenskap är anti[vetenskapligt] eller ej. Du skriver: 

'[...] hennes inskränkta syn på att det endast är naturvetenskaper som är vetenskaper kan man i sin tur avfärda med att det är människor som ger mening åt naturen och det är forskarkollektivet som definierar vad som är vetenskap. Det är människor som konstruerar och definierar vetenskap. Det finns ingen vetenskap som är bestämd av naturen, ingen naturlig vetenskap.'

Jag håller så klart med om att själva begreppet 'vetenskap' kräver en definition, liksom alla begrepp - men det är sällan meningsfullt att diskutera 'by definition'. Det intressanta är - i min mening - när vi kan komma överens om en definition, och diskutera utifrån den. Exempel: Det spelar inte så stor roll om vi kallar Pluto för planet eller ej, om vi är överens om alla väsentliga egenskaper. Så även med 'vetenskap'. 

Frågan är väl då, förmodar jag, vilka väsentliga egenskaper som vi tycker att någonting ska ha för att få lov att ingå i kategorin 'vetenskap'. Jag antar att diskussionen rör just detta. En vetenskap ska, enligt vad jag ser som konsensussynen, generera falsifierbara prediktioner. [I efterhand noterar Antropofagi att det här är rätt konstigt och slarvigt formulerat, men att den välvillige läsaren ändå bör förstå andemeningen utan någon större svårighet.] Denna popperska definition har sina fördelar - en teori kan sägas bli meningsfull genom att den säger oss vilka observationer som vi bör förvänta oss. Teorin robusthet testas utifrån huruvida dessa förväntningar realiseras. Men, för att säga något om verkligheten måste teorin rent teoretiskt kunna ha fel - dvs. den ska inte likvärdigt väl förklara alla tänkbara utfall eller observationer. Detta är väl i princip vad falsifierbarhetskriteriet handlar om. 

Jag har ingen aning om vem Tanja Bergqvist är, men jag noterar att din text inte dröjer vid vilka kvaliteter som en vetenskap bör ha för att meningsfullt kunna kallas vetenskap, och inte heller dröjer sig texten vid huruvida genusvetenskapen de facto har dessa kvaliteter. Istället är min bild att du lutar dig mot en förment majoritetsuppfattning, en slags epistemisk-demokratisk tanke, där förekomsten av genusvetenskapliga institutioner och tidsskrifter tas som intäkt för att genusvetenskapen är en vetenskap. Jag håller med om att det är en viss osannolikhet förknippat med att väldigt många människor som faktiskt tänkt efter skulle kalla någonting en vetenskap om det inte också hade relevanta kvaliteter. Däremot är det inte oerhört osannolikt - exempelvis är merparten av världens innevånare religiösa, en stor del av väljarna i Sverige röstar på SD, och en stor del av all världens teoretiska fysiker tror på strängteorin. Ditt philosophical majoritarianism-argument är således att betrakta som ett ganska lättviktigt bevis. [I efterhand noterar Antropofagi att en väldigt liten andel av Sveriges befolkning röstar på Fi, och att Jalmert sannolikt inte håller med om att detta är en indikation på att Fi har fel i sin analys.] 

Intressantare för mig är: Vad är din definition av vetenskap? Varför är just dessa kriterier viktiga? Är det öht. viktigt att kalla något en 'vetenskap', om vi rent hypotetiskt antar att vi inte bryr oss om de vetenskapliga kriterierna? Lever genusvetenskapen upp till relevanta kriterier? Vilka kriterier är det kritikerna tycker att genusvetenskapen inte lever upp till, och varför - alternativt, vilka kriterier är det som du och kritikerna är oense om bör ingå i definitionen av 'vetenskap?"

Enligt Antropofagis tre konkurrerande förståelser av "vetenskap", är det lätt att se att genusvetenskapen hamnar i kategori tre; vad Wikipedia-artikeln refererar till som de "tolkande" samhällsvetenskaperna:

"Inom bland annat naturvetenskap betonas att vetenskap måste vara objektiv och ickepolitisk samt ge generaliserbara predikteringar och kartlägga strukturer, och större tilltro sätts till empiriska data än mänsklig tolkning. Däremot anser många inom tolkande samhällsvetenskap att sådan kunskap inte är uppnåelig och eftersträvansvärd, utan anammar istället vetenskapsfilosofier som konstruktivism och poststrukturalism. Kritisk realism försöker förena de två synsätten, och föreskriver försiktigare slutsatser vid studiet av samhällen än vid studiet av naturen."

När utvidgningen av tillämpningen av begreppet vetenskap skett, har alltså discipliner inkluderats som varken skriver under på Antropofagis kategori 1 eller 2; varken kan ses som empirism eller popperianism. Och, som vi noterat, är "de tolkande samhällsvetenskaperna"/postmodernismen ju tvärt om en reaktion på empirismen, som gått en annan väg än den popperianska utvecklingen.

Så; genusvetenskapen förhåller sig alltså inte till naturvetenskapen så som t.ex. psykologin (i godartad form) förhåller sig till psykiatrin (förshåller sig till kemin, förhåller sig till fysiken - den stratifierade modellen av verkligheten kan ha många trappsteg). Genusvetenskapen är inte en annan vetenskap som studerar ett annat stratum av (vår modell av) verkligheten. Genusvetenskapen (som ett fall av postmodernismen eller av de "tolkande samhällsvetenskaperna") är någonting annat - de har en helt annan vetenskapsfilosofi, som inte passar in i den reduktionistiska helhetsbilden.

Så; statsvetenskap kan vara vetenskap - den är det inte alltid. Men genusvetenskap är inte vetenskap - den skulle dock kunna vara.

***

Men, om genusvetenskapen nu inte vill skriva under på de epistemologiska och ontologiska postulat som är all vetenskaps grundbult; dvs. inte erkänner att det finns en objektiv verklighet och att vi kan få kunskap om den (som kan vara fel men som kan rättas); dvs. inte erkänner att det finns en terräng, och att vårt mål är att skapa en så bra karta som möjligt, eftersom kartan är smidigare att ha med sig än vad terrängen är...

...varför vill genusvetenskapen då kalla sig för vetenskap?

Alltså, jag upprepar: Jag argumenterar för att genusvetenskap inte ens är ett marginalfenomen i kategorin vetenskap, eftersom de mest centrala komponenterna inte finns på plats. Däremot kan vi ändra definitionen av vetenskap lite, för att kunna skohorna in genusvetenskapen. Men, om genusvetenskapen nu snarare kritiserar kunskapsanspråken - dvs. vänder sig mot att vi kan få en bättre karta över den objektivt verkliga terrängen - varför vill man då, som Jalmert, försvara rätten att kalla sig "vetenskap"?

Jo, pga. de gömda konnotationerna. Och pga. dubbel bokföring.

Antropofagi har tidigare varit inne på (att SCC har varit inne på) postmodernismens motte and bailey-doktrin. (Se även det här inlägget, som beskriver samma doktrin från ett rasist-perspektiv.)

De gömda konnotationerna av "vetenskap" är givna - trovärdighet och sanningsanspråk. En vetenskap som säger något, säger något om världen. En politiker som säger något, säger något om ett intresse.

Ironiskt nog får postmodernisterna och Haraway här rätt i sin vetenskapskritik. Att komma dragande med "vetenskap" kan vara ett sätt att klä sina intressen i en falsk skrud av objektivitet.

Men problemet är att postmodernisterna samtidigt vill säga att det inte går att ha mer eller mindre korrekt kunskap om en objektiv verklighet, samtidigt som de vill utverka göttman av att kunna säga att man har en mer korrekt kunskap om en objektiv verklighet. Detta är om inte clean motte and Bailey-doktrin så i alla fall en analog situation, där man ena dagen säger att postmodernism (t.ex. genusvetenskap) är en vetenskap så god som alla andra eftersom det ändå inte finns "karta och terräng". Andra dagen drar man dock nytta av de gömda konnotationerna av vetenskap, som bygger på att det finns "karta och terräng"!

***

Själva ordet "vetenskap" andas antaganden om att det finns en objektiv verklighet, och att vi kan få en större kunskap om den. Wiki igen, om etymologin:

"Ordet vetenskap stammar från lågtyskans wetenskap, som initialt betydde kännedom, kunskap, men på 1700-talet fick sin moderna betydelse. Det engelska ordet science, samt många andra språks ord för 'vetenskap', kommer från latinets scientia, ett substantiv format ur verbet scire, 'att veta'. Ordet science började under 1700-talet att motsvara dagens naturvetenskap, men under 1900-talet vidgades begreppet och nya discipliner såsom samhällsvetenskap växte fram som också tillämpar den vetenskapliga metoden. Därmed har skillnaden mellan det engelska ordet science och svenskans vetenskap alltmer kommit att suddas ut. Humaniora ingår i det svenska ordet 'vetenskap', i det tyska 'wissenschaft' och i det franska 'science', men inte i det engelska 'science'. Den del av vetenskap som vi på svenska kallar humaniora brukar på engelska hamna under begreppet 'arts'. Numera använder man på engelska begreppet natural science då man vill markera att man menar just naturvetenskap till skillnad från till exempel samhällsvetenskap om det inte framgår av sammanhanget."

För, återigen, vad är att veta? Jo, naturligtvis att ha en karta som överensstämmer med terrängen. "Vetande" är en överensstämmelse mellan hur du tror att världen är, och hur världen är.

Postmodernismen förnekar att världen är. Och när de inte sträcker sig till sådana extremer, förnekar postmodernismen i alla fall att det överhuvudtaget kan finnas en överensstämmelse mellan hur vi tror att världen är, och hur världen är. Faktiskt tycker inte postmodernismen att detta är intressant.

Hur kan genusvetenskapen, som ett fall av postmodernism, då någonsin veta något?

Jalmert:

"Antifeministerna hävdar att genusvetenskap inte är vetenskap. Och det gör de utifrån sin egen uppfattning om vad som är vetenskap. Men hur ser det ut i dag i den vetenskapliga världen? Jo, runtom i världen är det faktiskt så att genusvetenskapen som disciplin finns på ett mycket, mycket stort antal universitet. Genusvetenskapen är etablerad runtom i världen - definitivt inte enbart i Sverige. Antalet internationella vetenskapliga tidskrifter som handlar om feminism, jämställdhet, maskuliniteter och genusfrågor överstiger 160 stycken. Ett tecken så gott som något på att genusfrågor är etablerad vetenskap i forskarvärlden.

I Sverige hänvisar antifeministerna i sin kritik av genusvetenskap till en enda forskare, nämligen filosofie doktorn i matematik, Tanja Bergqvist, som driver en egen blogg där hon tror att hon företräder vetenskapssamhället. Men, hennes inskränkta syn på att det endast är naturvetenskaper som är vetenskaper kan man i sin tur avfärda med att det är människor som ger mening åt naturen och det är forskarkollektivet som definierar vad som är vetenskap. Det är människor som konstruerar och definierar vetenskap. Det finns ingen vetenskap som är bestämd av naturen, ingen naturlig vetenskap. Så säger bland andra Michael Flood som har den största sajten med maskulinitetsforskning. Så antifeministerna får helt enkelt finna sig i att genusvetenskapen är ordentligt etablerad och här för att stanna."

Jalmerts argument handlar om att det verkar som att akademien i allmänhet inkluderar genusvetenskapen i kategorin vetenskap! Vilket är ett philosophical majoritarianism-argument av den svagare sorten, eftersom det bedrivs en himla massa humaniora på universiteten världen över, och eftersom genusvetenskap inte ens heter science på engelska.

Kul kuriosa från Wikipedia-artikeln om "humaniora" hittar vi fö. i form av ett rätt lakoniskt konstaterande under rubriken "Humaniora i världen":

"I Japan beslutade regeringen att universitet skulle sluta undervisa i bland annat humaniora och istället tillhandahålla kurser av praktiskt värde för samhället."

***

Sammanfattning:

En skulle kunna tro att diskussionen handlar om huruvida marginalfenomenet genusvetenskap ska kvala in i kategorin vetenskap. Den bittra sanningen är att genusvetenskap alls icke kvalar in, och att man vill kalla sig vetenskap för att skörda de frukter som växer på den vetenskapsfilosofi som man dock frenetiskt bekämpar och förnekar.

Jag vill brasklappa här att det förmodligen kan finnas genusvetenskap med god vetenskapsfilosofi, och att jag, pga. okänd urvalsmekanism, ensidigt exponerats för postmodern genusvetenskap. Men; absence of evidence is (weak) evidence of absence...

Här bör tilläggas att Antropofagi läst så inihelvete med genusvetenskap, på universitetet och på fritiden, och således rimligen borde ha en helt okej god bild över vad som vetenskapas därute i stugorna.

Stuga.