Antropofagi

lördag 6 september 2014

Turist i Paris

Eftersom Antropofagi gillar både filmkritik och normkritik ska det idag handla om filmerna Turist (2014) och Taken (2008). Jag vill redan nu flagga för att spoilers förekommer i denna blogg-post.

Rubens Östlunds Turist handlar om en familj som farsan ifråga (Johannes Kuhnke) lämnar i sticket vid akut lavinfara. Filmen problematiserar mansrollen, fadersrollen, kärnfamiljskonstellationen. Samt kanske först och främst, som alla Östlunds filmer (måsten att se är Gitarrmongot, De ofrivilliga, Play), mänskligt socialt beteende. Hur sjuka vi är när vi umgås.

Taken handlar om en jävligt macho farsa (Liam Neeson) som åker till Paris och dödar jävligt många albaner för att rädda sin jävligt hjälplösa dotters oskuld undan en arab. Härigenom återvinner den jävligt macho farsan sin status som alfa-hanne i sin ex-frus och dotters ögon.

Vad har då dessa båda filmer gemensamt? Jo, båda handlar bl.a. om den försmådda fadern och dennes återupprättelse. Fadern i Turist tappar sin status när han lämnar ungarna och frugan (Lisa Loven Kongsli) i sticket. Enligt min personliga tolkning av upplösningen iscensätter föräldrarna så småningom en situation där farsan kan rädda morsan inför barnens ögon, för att på så sätt återupprättas makt-balansen inom familjen. (Ni som har sett filmen kan ju fråga er varför Kuhnke måste bära Loven Kongsli i säkerhet, när hennes karaktär omedelbart därpå kan promenera därifrån i lugnt tempo.)

En andra – mindre konstruerad men desto mer subtil – återupprättelse, sker i slutscenen när Loven Kongslis karaktär hetsar alla passagerare att hoppa av bussen hem. Detta eftersom chauffören kör som en kratta. Snart visar det sig vara ganska jobbigt att gå hela vägen ner för fjället. Kuhnkes karaktär får här något behagat i blicken, som om situationen bevisar något för honom viktigt.

I Turist sker återupprättelsen som sagt i och med att Neesons karaktär får tillfälle att, medelst extremt mycket våld, rädda sin dotter undan rasifierade banditer. Upprättelsen är här lite mer påtaglig. Man får också veta att Neesons pappa-status är ifrågasatt då han tidigare varit väldigt frånvarande, pga. av jobb. Allt detta är dock snart förlåtet.

Vad har då dessa både filmer inte gemensamt? Det är väl ingen överdrift att säga att Taken gör sitt yttersta för att cementera och befästa lökiga könsroller. Lika hårt jobbar Turist med att blottlägga och diskutera. När Taken levererar entydiga lösningar utifrån en icke-ifrågasatt världsbild, lämnar Turist tittaren med fler frågor än svar. Varför blir Kuhnkes karaktär nöjd och glad på slutet? Är räddnings-scenen i snöyran iscensatt av föräldrarna enligt en uttalad plan? Vilka av de tre gråtscenerna är "äkta"? Det enda frågetecken Taken lämnar efter sig är hur länge albanen Marko måste sitta i den där källaren med elektroder i låren innan någon hittar honom.

Att kritisera Taken är naturligtvis att ninja-sparka rakt igenom ett transparent draperi. Att hävda att Turist ifrågasätter mansrollen är lika platt. Det som dock är det feta med Turist är inte billig könsrolls-debatt, men uppvisningen i självbedrägeri och grupptryck. Den där absurditeten att ljuga fast att alla vet att man ljuger. Eller när man ljuger för sig själv, som adaptiv preferens-formering. Eller när alla låtsas samtidigt, som corporate bullshit, eller som tjänstemän som låtsas jobba. Exemplen äro otaliga och underhållande.

Östlund är betydligt mer intressant som kommentator till det mänskliga psyket än till norm-klustret. Icke desto mindre kopplar dessa två storheter till varandra – normklustret är så att säga den plats där alla samlade psyken förhandlar fram vad som gäller för interaktion. Sen måste varje enskilt psyke förhålla sig till överenskommelsen, och hitta strategier för att fungera.

Kanske hittar Kuhnkes karaktär den där Neesonesqua upprättelsen inom sig. Kanske känner han sig lite som en smutsig actionhjälte som med bibehållet lugn och en cigg nonchalant leder flocken nedför serpentinvägarna. Kanske tillhandahåller Turist helt enkelt den optimala manifestationen av en komplex känsla, när ett psyke anspassar sig till en given situation och manövrerar de motstridiga normerna medelst en smula självbedrägeri.

Det jag egentligen försöker säga är nog: Taken hade blivit så sjukt mycket intressantare med Östlund i regi-sätet. Den filmen vill jag se.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar