Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.

Mer om flaskhalsar och civilisation

(Del 1. Del 2.)

Vi har etablerat att kataklysmiska händelser skulle kunna leda till selektionstryck för ökad intelligens på individnivå. Mer föränderlig miljö kräver mer intelligens, eftersom intelligens är förmågan att adressera okända problem snarare än att specialisera sig. (En analogi skulle kunna vara hur neurala nätverk inom AI är bra på domänspecifika saker, men inte på generell intelligens, om vi ska tro Gary Marcus. Som också säger att "one definition of intelligence is adaptively solving unknown problems," vilket lirar med Antropofagis resonemang.) Ett fall av detta kan vara megafaunans utdöende under YD, då människan tvangs lämna sin vana födokrog och bli mer sofistikerade samlar-jägare.

Vi har även etablerat att genetiska flaskhalsar pushar evolutionen upp en nivå, till kulturnivån. Det är variation som driver evolutionen, och genetiska flaskhalsar innebär en lägre genetisk variation. Om den genetiska variationen är låg och vi ändå har nya och ökande selektionstryck från what ever kataklysm som orsakar den genetiska flaskhalser, så kommer variation i fitness förklaras av andra faktorer än genetisk variation. (Relativt sett, såklart - den genetiska variationen är lägre men inte noll.) Om då en stor faktor i variation i beteende och livsföring är kultur, så kommer kultur bestämma fitness i ökande grad. I ena änden selekteras då (över lång evolutionär tid) för kognitiva och motoriska adaptioner som möjliggör ackumulation och tradering av kulturell kunskap. I andra änden selekteras (över kortare memetisk-evolutionär tid) för kulturellt bestämda beteenden och teknologier som ökar fitness. (I princip kan vi tänka oss en total genetisk homogenitet där beteendeskillnader är helt kulturellt bestämda - i så fall sker all selektion på kultur-nivån.)

Den stora frågan kopplat till YD och YDIH är om en sådan genetisk flaskhals-situation kan driva civilisationers framväxt. Det borde det kunna. Evolutionens hastighet bestäms av variation och av tyngden av selektionstryck. (På ett sätt driver en kataklysm utvecklingen i två riktningar - minskar (den genetiska) variationen och ökar samtidigt selektionstrycken. Kulturell evolution är en slags hack här, där variation kan upprätthållas trots genetisk flaskhals.) Om vi tänker oss att all luft plötsligt förvandlas till vatten så kommer mutationen" gälar" snabbt etablera sig i befolkningen. Och ju bredare genetisk variation det finns, desto fler möjliga pathways som evolutionen kan arbeta vidare på. Människoapor spridda över jordens varierande miljöer, som tävlar med kulturellt bestämda beteenden, kan komma att utveckla en höggradig kulturell särart.

Som vi gått igenom måste alla intermediära steg vara adaptiva för att en viss egenskap ska bli möjlig, evolutionärt sett:

"En gen (A) kan ge en fitnessfördel givet en annan gen (B). Om gen A ger samma fitnessfördel som i exemplet ovan, men gen B bara finns hos hälften av populationen, så är fitnessfördelen i genomsnitt bara 2,5 procent. För att gen A ska kunna spridas, måste gen B spridas. Gen B sprids givetvis bara om den har en fitnessfördel – ju större desto snabbare.

Komplexa anpassningar – adaptioner – består av ett flertal gener. Ett exempel är giraffen, Giraffa camelopardalis. Man har identifierat åtminstone 70 olika genvarianter som finns hos giraffen, men inte hos den närmaste släktingen okapin, Okapia johnstoni. Flera av generna inverkar på den adaption som giraffen gjort sig mest känd för: Den långa halsen. Oavsett om denna egenskap selekterats för på grund av möjligheten att nå högt belägen växtlighet, eller om det rör sig om sexuell selektion där giraffhonor av någon anledning börjat föredra hanar med längre hals, så är det ingen enkel sak att få en omkring två och en halv meter lång hals på plats.

De sju halskotorna måste förlängas. Hjärtat måste kunna pumpa upp blod till den avlägsna hjärnan, inklusive den knappt halvmeterlånga tungan. Den ovanliga kroppsplanen måste hantera artärtrycket som uppstår i huvudet när djuret böjer sig ner för att dricka, samt även det blodtrycksfall som inträder när giraffen åter reser sig upp. Dödvolymen i andningsapparaten är ett ytterligare potentiellt problem för ett djur med så långa luftvägar. Inget av detta verkar besvära giraffen, som alltså har gener på plats som kodar för lösningar. Forskare som kartlagt giraffens genom drar slutsatsen att kroppsformen liksom det kardiovaskulära systemet utvecklats parallellt, sedan dess att giraffens och okapins senaste gemensamma förfader levde för ca 11,5 miljoner år sedan."

Varje steg i utvecklingen mot giraffens nutida kroppsplan måste vara adaptiv. Samma sak som med fåglarnas fjädrar.

När selektionsvariansen relativt sett trycks upp på kulturnivån, och de allmänna miljöfaktorerna blir vidrigare och selektionstrycken därmed tyngre, så kommer den kulturella evolutionen gå snabbare i och med att kulturella adaptioner kommer att möjliggöra nya kulturella adaptioner. Meme A kan bara ge en fitnessfördel om meme B redan är etablerad i populationen. Och tillslut har giraffen en hals som heter Fyrtornet i Alexandrias.

***

Och ändå byggdes inte Rom på en dag. För att en civilisation ska uppstå behövs en lång rad av förutsättningar i form av matförsörjning och befolkningstäthet, som möjliggör division of labour och specialisering. Det tar väldigt lång tid att co-evolva med andra arter, dvs. domesticera djur och växter. Och som vi varit inne på var ekologiska faktorer en bidragande faktor till att mexica-folket kom igång sent med sin civilisation - det tog av olika anledningen lång tid att bygga upp en tillräcklig matförsörjning på de djur och växter som fanns att tillgå i Centralamerika.

Dock passar även denna bild rätt bra med "mer sofistikerad samlar-jägar-strategi under YD-perioden." Jag skriver genomgående just "samlar-jägare," istället för "jägar-samlare," eftersom större delen av kalorierna när det begavs sig troligen inte kom från jagat kött. En del av mer sofistikerade strategier har således troligen handlat om att nyttja växter på ett sätt som så småningom har lett till domesticering av dessa, och motsvarande med djur (t.ex. har jakt med hund varit en sjuhelvetes innovation när man ska jaga mindre villebråd i skogigare terräng, jämfört med att driva mammut nedför stup).

Så fort människor har börjat bli semiagrara har en pathway mot civilisation öppnats upp. Ju mer stabil matförsörjning, desto mer befolkning, och ju mer befolkning, desto mer specialisering. Ju större andel kalorierna som kommer från något som liknar odling, desto mer bofasta blir människorna, och ju mer bofasta människorna blir, desto mer måste de förlita sig på att odla.

Det vi dock kan konstatera är att utvecklingen mot fullfjädrad civilisation är väldigt långsiktig. En YD-kataklysm kan givetvis ha kickstartat en sådan långsiktig utveckling, t.ex. genom att eliminera megafaunan och innebära en genetisk flaskhals. Däremot kanske den långa, tuffa YD-perioden haft mer konsekvent påverkan på människans behov av att utveckla kulturella adaptioner för överlevnad.

Vilket kan relateras till den eventuella flaskhals-effekten av Toba-vulkanen för 70 000 år sedan. Som nämnts anför forskare numera att mänskliga kulturer blomstrade i t.ex. Indien när det begav sig, vilket underförstått motsäger flaskhals-hypotesen. En tanke är att en kataklysm av Toba-mått skulle kunna decimera populationen och ändå vara vara pådrivande för den kulturella utvecklingen. När livet blir värre blir det allt viktigare att förlita sig på kulturellt traderade teknologier. Kanske efterlämnar en liten hårt ansatt befolkning mer spår av kulturell verksamhet (verktygstillverkning etc.) än en stor befolkning som lever nakna i ett paradis där frukter faller från träden. Som också nämnt finns teorier just om att Toba-katastrofen tvingade fram nya adaptiva strategier som bidrog till att homo sapiens konkurrerade ut sina människosläktingar.

***

Det är svårt att dra några starkare slutsatser ur de här resonemangen, men möjligen börjar ett underlag växa fram för steg 2 i den intellektuella processen: Maila massa forskare.

Jesus Christersson och FBT

Så föll det sig att Jesus Christersson steg ner ur Molnet och påbjöd avhållsamhet gentemot alla sysslingar, syskon och kusiner.

När det inklusiva fitness-värdet föll visavi ättlingar och fränder, kom FBT-teoremet att i mångt och mycket ställas på ända.

Det här är berättelsen om denna händelse.

***

Fitness Beats Truth - Fitness slår sanning. Därför kommer en individ som uppgår i ett kollektiv, vars evolutionära öde representerar presumtiva fitness-vinster för individen ifråga i det att kollektivets övriga medlemmar representerar en snarlik upplaga av individens genom, att se med kollektivets ögon. För ett höggradigt inavlat kollektiv måste fitness definieras som den totala avkomman som hela kollektivet efterlämnar. Och den avkommande reproduktionsmöjligheter, i sin tur.

Biologin - och detta visste Christersson, och tänkte ofta på där han hukade vid sin mässingsbeslagna pulpet - värjer sig mot kategoriseringar. Allt är kontinuum, inget är diskret. Så låter sig inte heller eusocialiteten väl definieras. Att L. pictus kräker upp föda till svältande flockfränder är inte fullt samma sak som att biet offrar livet för kolonin med sin självmordsattack. Men det är ett beteende på samma skala. Så är också L. pictus, den afrikanska vildhunden, det enda hunddjur som tillämpar direktdemokratiska principer i samband med jakt.

Släktskapskoefficienten låter sig inte heller definieras hur som helst. Vanligen får dess värde r stå i relation till ett referensvärde i en godtyckligt avgränsad population. Det egentliga måttet är i själva verket hur likt eller olika en individs genom är en annans dito. Därvid verkar selektionen inklusivt. Om jag räddar min tvilling, räddar jag mig själv, evolutionärt sett.

De haplodiploida steklarnas släktskapskoefficient är naturligt högre, vilket selekterar mot mutationer för återtagen fertilitet även hos obligat eusociala arter. Men även nakenråttan har ett högt "egentligt" r, på grund av sina spridningsmönster. Den är med andra ord höggradigt inavlad, och varje annan individ representerar en mycket snarlik genotyp som varje annans.

Jesus Christersson begrundade detta. Han visste att FBT-teoremet var oomkullrunkeligt. Men, han visste också att Hamiltons regel - C<rB - gäller oaktat släktskapskoefficient. När denna sjunker, då måste B (Benifit, nytta) hela tiden öka relativt C (Cost, kostnad) för att en altruistisk handling ska selekteras för. I förhållande till FBT, resonerade Christersson, måste detta göra F till en föränderlig storhet.

Veridisk perception - att se sanningen så som den är - är inte en särskilt bra strategi för någon organism. Världen som den är, är mycket förvirrande. En subatomär gegga av fullkomligt absurda mönster. Eller kanske en liten hamster som springer i ett litet hjul som driver Schrödingers ekvation. Eller varför inte en helt platt holografisk informationsdeg.

Istället kommer organismer att ha vissa organ för att samla in vissa data, och viss kognitiv överbyggnad för att tolka dessa data på ett visst sätt. Därutöver kommer organismerna ha viss ytterligare överbyggnad för att bilda sig mål och drivkrafter, och utvärdera utfallet av sitt agerande visavi sina tolkningar av insamlad data, och så kommer de - typiskt sett - bilda sig händiga modeller för hur de borde agera givet vissa tolkningar. De organismer vars lösningar är överlevnadskraftiga, kommer att finnas. De kommer veta föga om Sanningen, men de kommer veta desto mer om att öka sina geners frekvens i nästkommande generation.

Människan har vissa eusociala drag. Eusocialitet kan graderas enligt hur många kvinnor som ger upp sin reproduktion för att istället nedlägga sin föräldrainvestering vid matriarkens fötter. Människan har, liksom späckhuggaren, en viss särlösning som minner om denna gradient. Denna särlösning kallas klimakteriet. Vid en viss ålder ger kvinliga individer upp sin reproduktion, för att istället kunna gynna döttrarnas avkomma.

I urtillståndet levde människan ofta i mindre grupper med hög genomsnittlig släktskapskoefficient. ("Alltså en hög faktisk släktskapskoefficient", muttrade Christersson bakom sina immiga flaskbottnar till binoklar.) Att handa gruppens avkomma kom ofta ann på alla flockens äldre kvinnor, även om man säkerligen oftast favoriserade sina barnbarn i direkt nedstigande led.

I dagens klaner är det samma visa. Där är barnen klanens angelägenhet, snarare än den biologiska modern. Faktum är att gudföräldraskap och liknande institutioner tenderar att vara starkare i samhällen med kusingifte. (Detta enligt Christersson anteckningar.)

För att göra en lång historia kort kunde Jesus Christersson efter vart konkludera att Fitness för en inavlad grupp handlar om gruppens överlevnad och reproduktion. (Diskussionen angränsar till den om group selection, och visar på de gråskalor som föreligger däri. Christersson tog en notering om att det sannerligen måste anses finnas intermediära steg mellan en disparat mängd partikulära individer, och ett fullkomligt sammanhållet kollektiv.)

Christersson förstod emellertid att om han kunde sänka släktskapskoefficienten i en population, så skulle det inklusiva fitness-värdet sjunka, och Fitness i FBT skulle i allt större utsträckning komma att sammanfalla med den enskilda individens perception. Det är ju individens sinnesdata och tolkningar därav som indirekt bestämmer individens överlevnad och reproduktion, och ju mindre anknytning individen har visavi andra farkoster för dennes genom, desto mindre intressant blir gruppens tolkningar och normer.

Därav detta diktat, i nådens år. Det skulle icke längre liggas med närbesläktade organismer.

***

För att verkligen säkerställa att Fitness för en givet individ skulle komma att sammanfalla med en sanningsenlig insamling och tolkning av sinnesdata, och därmed sammanfalla med Truth, valde Jesus Christersson att förlita sig på gentjänster. Med hjälp av gensax redigerade han in en oerhört stark incestaversion i experimentsläktledets djupaste genom. 

Snart nog kunde resultatet skådas i det vilda. Organismerna var så djupt äcklade av tanken på att blanda könsceller med en närstående, att de inte ens ville ligga med varelser av samma art. I byn Älghalvan kom innevånarna att kopulera med sälkadaver som man drog upp halvvägs genom vakar i sjöisen och sen lät svälta. Man såg till att betäcka de stackars utmärglade djuren medan de ännu var kroppsvarma.

I flera socknar slutade man helt enkelt att ligga överhuvudtaget. Christersson var nöjd.

"Bibeln fördömer visserligen inte incest i allmänhet", mässade han. "Men i 5 Mos 18:9-14, i samband med israelernas uttåg ur Egypten, kan vi ändock läsa:

När du kommer till det land som Herren, din Gud, vill ge dig får du inte ta efter de skändligheter som folken där begår. Hos dig får det inte finnas någon som offrar sin son eller sin dotter på bålet, ingen spåman, teckentydare, svartkonstnär eller trollkarl, ingen som ägnar sig åt besvärjelser, som rådfrågar de dödas andar eller spådomsandar och söker vägledning hos de avlidna. Herren avskyr alla som gör detta, och det är sådana skändligheter som gör att Herren, din Gud, driver undan folken för dig. Du skall vara fläckfri inför Herren, din Gud. Dessa folk som du skall driva undan lyssnar till teckentydare och spåmän, men dig har Herren, din Gud, inte tillåtit att göra så.

Och det är ju allmänt känt att egyptierna, framförallt de egyptiska faraonerna, tillämpade syskongifte för att skydda sin blodlinje."

***

När då Fitness och Truth var ett och samma, kunde FBT-teoremet änteligen förpassas till historiens sophög. Eller, såhär: När Fitness äntligen blivit fullkomligt individualiserat - när släktskaskoefficienten blevo så låg att ingen Cost var liten nog eller Benefit stor nog för att gynna en annan individ än sig själv och sin avkomma - så var den inklusiva fitnessen förpassad till nämnda sophög. Ingen selektion kunde längre tänkas verka indirekt, genom att ens DNA till någon avsevärd andel var representerat inom någon annan individ.

Då kom den egna perceptionen - den egna förmågan att observera verkligheten - och den egna förmågan att bilda modeller för att agera relativt denna uppfattade verklighet, bli det som det naturliga urvalet kom att gälla. Epistemiskt kom detta att innebära att uppfattningen om världen handlade om individens uppfattning. Detta skulle, enligt Christersson, leda till Upplysningen och Vetenskapen och den individualiserade epistemologin. Men, även till demokratin (trots L. pictus), i och med att Marquis de Condorcets jury-teorem (först presenterat i Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix, 1785) bygger på individens möjlighet att bilda sig en självständig och korrekt uppfattning om verkligheten. ("Om sannolikheten att vara korrekt är större än 0.5 för varje given person som röstar, så kommer ett ökande antal personer som röstar öka sannolikheten för att utfallet av röstningen är korrekt", frustade Christersson genom glöggdiset.)

(Parentes: Vi får förmoda att vildhundens demokrati handlar om att ackumulera gruppens uppfattning, medan mänsklig ideal-demokrati handlar om filosofisk majoritarianism. Distinktionen kan synas marginell, och Christersson ryckte på axlarna inför hela frågan.)

***

Tyvärr hade Christersson ej kunnat förutse att en fullkomligt individualiserad fitness också ledde till en fullkomlig brist på konvergens ur det större perspektivet. Ingen individ delade länge perspektiv med någon annan - inget gemensamt intresse stipulerades längre av selektionsmekanismen vi känner som evolutionsalgoritmen. När Truth kom att handla om individuella observationer, kom Truth att förvandlas till den fullgångna förstapersonsupplevelsen och solipsismen. Ingen individ erkände plötsligt längre att sådant kunde existera som de inte i stunden kunde observera.

Jesus Christersson! Som du sliter ditt hår och skriker - ack! Det finns nog ett optimum där Truth är icke-relativistiskt men icke heller kollektivistiskt betingat. Men fög hade jag anat att det var en kuznets-kurva, och att jag ny flytt den en polens smutsiga grupptänkande till den andra polens likvärdigt smutsiga epistemologiska narcissism. Ack individens primat var icke lösningen på gruppens primat! Sanningen, som jag, Jesus Christersson, föreställer mig den, finns någonstans däremellan.

***

Och så steg Jesus Christersson åter upp i Molnet, ifrån Oljebergets topp. Alltid hade han lärt sig nånting, men på det hela taget hade han misslyckats.

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 5: Den försvunna plesiosaurien

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1, del 2, del 3, och del 4.

Då frågan om undervattensgiraffer länge varit en stapelvara på bloggen, känns det rimligt att tillgängliggöra denna avslutande avhandling om saken. Beakta att ny, viktig materialinsamling ställt frågan i ett helt nytt ljus, och att en hypotes som aldrig tidigare sett dagens ljus via Antropofagi nu plötsligt bubblat upp till en förstaplats på topplistan över tänkbara förklaringar. Relaterade inlägg: Lyells återupprättelse; Undervattensgiraffer FTW, del 1, del 2, och del 3.

***

Den försvunna plesiosaurien

Mutationer är stokastiska – de är slumpmässiga, ur evolutionens perspektiv. Selektionen av genotyper är möjligen slumpmässig i mycket små populationer, vilket som nämnts kallas genetisk drift, men de stora talens lag gör att slumpfaktorn elimineras i större grupper av individer.

Med tillräckligt många individer, och tillräckligt många generationer, så kommer tydliga trender att visa sig. Organismer som utsätts för ett liknande selektionstryck, kommer tendera att likna varandra. Den logiska slutledningen är alltid densamma, även om premissen i termer av genetiska ingångsvärden kan bytas ut. Fåglarna har fjädrar, eftersom therapoderna hade det. Fladdermössen och pterosaurierna har det inte. Det är en viktig skillnad. Men det finns också en viktig likhet: De har alla utvecklat vingar, och till stor del optimerats för ett luftburet liv.

Pterosaurierna fick härska oinskränkt i luftrummet, med undantag av flygande insekter. Fladdermöss behöver däremot dela sitt element med fåglarna. Det betyder att fåglarna utgör ett villkor, ett selektionstryck, för fladdermössen, vilket exempelvis visar sig i ungerska talgoxars (Parus major) fäbless för övervintrande pipistrellus-fladdermöss (Pipistrellus pipistrellus).

Det jag menar är följande: En hare och en räv ser inte lika dana ut, även om de bor i samma skog. De är nämligen varandras selektionstryck; varandras urvalskriterium; varandras villkor. De kan därmed inte sägas ha samma villkor. Miljön för varje given organism består av alla andra organismer, med betoning på de som den vill äta, eller som vill äta den.

För att belysa detta faktum vill jag nu berätta om den försvunna plesiosaurien.

Lyells återupprättelse: Konvergent evolution och analoga strukturer

Stig in på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, och ta dig till deras permanenta dinosaurieutställning. När du lyckats forcera trängseln och ta dig till utställningens bortre hörn, möter du en modell av något som ser ut som en delfin.

Ichtyosaurus – ”fisködlan” – upptäcktes i slutet av 1600-talet. Den första kända avbildningen härrör från 1699. Det första kompletta skelettet samlades ihop i början på 1800-talet.

Den tidens taxonomer visste inte riktigt hur de skulle klassificera det mäktiga marina djuret. Man insåg att element av skelettet var reptillika, men anatomin överlag var fisklik. En hypotes som lyftes var att exemplaret representerade en övergång mellan fiskar och reptiler inom den religiösa hierarkin Scala naturae, där Gud är överst, följd av änglar, stjärnor, kungar, vanligt folk, vilda djur, etcetera i en fallande skala. (Svampar och ormar ligger illa till, nederst i sina respektive kategorier.)

Eftersom 1800-talet var cirkusens och djurparkernas storhetstid, fanns både organisation för att förevisa de funna fossilen, och publik att visa dem för. Fisködlan rönte stor uppmärksamhet. Mest kittlande var det att tänka sig att den inte var utdöd.

Geologen Charles Lyell menade att fisködlan förmodligen var utdöd, men nog skulle återuppstå, eftersom jorden var evig. Denna uppfattning ansågs i samtiden komisk, och gav upphov till karikatyrteckningar av en professor Ichtyosaurus som föreläste för diverse havslevande vidunder om fossil av den utdöda människoapan.

Idag är forskarvärlden överens om att fisködlan, likt våra tiders marina däggdjur, vid någon tidpunkt har krälat tillbaka ner i havet ifrån landbacken. Resan har gjorts ett antal gånger under livets historia. Vi kan notera att gruppen marina däggsdjur är polyfyletisk, vilket innebär att dagens arter utvecklats parallellt – flera olika felande länkar har stigit ner i havet. (Av dessa utvecklingslinjer är några idag utdöda. Vi sörjer bland annat de flodhästliknande Desmostylia och de marina björnarna Kolponomos.)

Det fanns flera olika arter av ichtyosaurier. Shonisaurus sikanniensis var en bjässe som blev över tjugo meter lång, och det finns fossil som indikerar att vissa arter blev större än dagens blåvalar. Andra arter blev under metern. Inte alla levde samtidigt. De äldsta kända fynden är omkring 250 miljoner år gamla, och sista fisködlearterna tros ha dött ut för ca 90 miljoner år sedan.

Fisködlans och de marina däggdjurens likheter är analoga, inte homologa. Homologi innebär att morfologiska eller genetiska egenskaper har samma ursprung – vilket exempelvis gäller för vingarna hos alla olika fågelarter. Det gäller däremot inte för vingarna hos fladdermöss jämfört med vingarna hos fåglar. I dessa analoga strukturerna är själva ändamålsenligheten som står för likheten. Då har vi istället att göra med den optimala formen för ett syfte, utmejslat under ett typiskt selektionstryck. Att analoga likheter uppstår kallas för konvergens eller konvergent evolution.

Det visar sig således att fisködlorna, till sin form, faktiskt mer eller mindre återuppstod. Optimal hydrodynamisk form. Föder levande ungar. Misstogs för fiskar. Det här är beskrivningar som passar väl in på både fisködlor och valar. Föga anade Lyells samtid att han redan hade fått rätt, för sisådär 50 miljoner år sedan, när den första marina däggdjursfamiljen gjorde sin nedstigning i böljorna.

Var är dagens Plesiosaurier?

Strax intill modellen av ichtyosaurien stoltserar Naturhistoriska Riksmuseets permanenta dinosaurieutställning med ett mäktigt elasmosaurus-skelett. Plesiosaurierna, eller svanödlorna som de kallats i folkmun, var likt ichtyosauriena havslevande reptiler. De liknar dock inte alls delfiner eller valar, utan snarare just svanar, eller möjligen sälar med giraffhalsar. Släktet elasmosaurus var störst, och kunde ha sju meter långa halsar med totalt 76 halskotor. (Som nämnts har alla däggdjur, med undantag av sengångare och sirendjur, sju halskotor – så även giraffer. Svanar har 25 stycken.)

En ytterligare skillnad mellan ichtyosaurierna och plesiosaurierna är att plesiosaurierna – och då framförallt elasmosaurierna – inte ser sin motsvarighet i vår samtida fauna.

Plesiosaurier dök upp för ungefär 215 miljoner år sedan, i slutet av triasperioden. De var marina kräldjur som enligt dagens taxonomi delar ordningen Plesiosauria med pliosaurierna, likaledes havslevande kräldjur men utan den långa halsen. Plesiosaurierna blev i allmänhet stora – den största fossilen som upptäckts, på Antarktis, var en elasmosaurus som bör ha vägt omkring 15 ton, vilket motsvarar ungefär en halv knölval eller cirka tre elefanter. Deras huvuden var små, till skillnad från de korthalsade pliosauriernas som kunde uppvisa skallar på uppåt tre meter.

Synen på plesiosaurier som elasmosaurus har varit ständigt stadd i förändring sedan den första fossilen upptäcktes. Man trodde länge att plesiosauriernas långa halsar var höggradigt flexibla och närmast ormlika, men studier har sedermera visat att de förmodligen var betydligt mer statiska och orörliga. Fördelen med denna design var förmodligen att göra plesiosaurierna mer hydrodynamiska, då de lättare kunde hålla sina kroppar raka när de paddlade sig fram med sina fyra väldiga fenor.

Länge trodde man att elasmosaurierna var ovipara, äggläggande, och att de tvangs kravla upp på land för att lägga sina ägg, likt en slags otympligare havssköldpadda. Ovipari skulle ha varit förvånande i sammanhanget, eftersom plesiosaurierna uppenbarligen inte varit anpassade för att förflytta sig landvägen, men man hade före 1987 aldrig påträffat några bevis på vivipari hos de marina bestarna. Förvåningen minskade således i paleontologled när en plesiosaurusfossil med en långt utvecklad unge i magen upptäcktes.

Fossilen av plesiosaurus-ungen visade på en långt gången dräktighet med ett ca en och en halv meter långt och välutvecklat foster. Dessutom; ett enda foster. Dessa omständigheter tyder på en högre föräldrainvestering i avkomman, eftersom få avkomma innebär en mindre diversifierad risk. Forskarna misstänker därför att plesiosaurierna var sociala, grupplevande djur, likt dagens valar och delfiner.

Elasmosaurier åt förmodligen fiskar, bläckfiskar och musslor. Maginnehåll från en stor elasmosaurus av typen Styxosaurus, visar på att småfisk var en stor del av dieten. Elasmosauriernas små huvuden och rigida skallar verkar inte heller ha tillåtit inmundigandet av särskilt stora bytesdjur. Tänderna tyder på att svanödlorna inte tuggade sin mat, utan fångade den och svalde den hel. Att så stora djur – upp till 15 ton, som sagt – åt så liten föda, indikerar ett idogt och ständigt pågående födosökande. Djuren gjorde förmodligen av med mycket energi bara genom att överhuvudtaget paddla sig fram. Dessutom hade de med all sannolikhet en högre kroppsvärme än det element de rörde sig igenom, vilket förutsätter kalorier spenderas på endoterma funktioner.

Ichtyosaurierna uppvisar en konvergent utveckling med dagens marina däggdjur, och för den delen hajar. När vi tittar på de smått bisarra svanödlorna ser vi emellertid inga nutida motsvarigheter. Var är dagens elasmosaurier?

Några hypoteser

Som nämnts är evolutionsteorins styrka att den närmast är tautologisk. Det som existerar är det som har överlevt och fortplantat sig, eller närmre bestämt; de genotyper som är frekventa är de som har förmått representera sig i nästkommande generation, på generation, på generation. Plesiosauriernas fysiologi, inklusive den absurt långa halsen, måste ha varit en i något avseende optimal form i sin miljö.

Frågan som då uppstår är följande: Varför är plesiosauriens fysiologi inte optimal idag? Varför ser du ichtyosaurusliknande delfiner i våra oceaner, men inga motsvarigheter till svanödlorna? Låt oss alstra ett antal hypoteser, eller förslag till förklaringar:

Artificiell artbildning. Plesiosarierna avlades fram av en intelligent art, likt hur människan har avlat fram hönor, kor och grisar som inte egentligen är optimala för överlevnad i naturligt tillstånnd. Våra plesiosaurie-fossil förklaras därmed, samtidigt som vi inte bör förvänta oss att det naturliga urvalet leder till en analog form i vår samtid. Låt mig redan nu erkänna att jag inte ser denna hypotes som särdeles framkomlig.

Slumpen. Slumpmässiga egenskaper, det vill säga egenskaper som inte har ett uppenbart evolutionärt värde men som inte hämmar överlevnad eller fortplantning, kan finnas. Ett exempel – som inleder Willy Kyrklunds Om godheten – är hjortsvinets betar, som vid hög ålder växer tillbaka i en båge och dödar svinet (Babyrousa babyrussa). Detta har dock inte haft implikationer på fortplantning eller överlevnad i reproduktiv ålder, och har således inte selekterats bort.

Slump-hypotesen är mindre sannolik, eftersom det skulle krävas en stor portion slump för att förklara hur en hel ordning av reptiler, som existerade under så många miljoner år och omfattade så många arter, konvergerade mot denna långhalsade form. Och som de stora talens lag berättar för oss, så serveras slumpen bara i små portionsförpackningar.

Skenande sexuell selektion. Plesiosauriernas svanlika form uppkom genom skenande sexuell selektion, det vill säga en selektion som uppstår i och med självamplifierande sexuella preferenser inom arten.

Inom sexuellt reproducerande livsformer förekommer i regel en asymmetri i hur mycket tid och resurser som investeras i avkomman av respektive kön. Det kön som spenderar mer tid och resurser, blir då mer selektiv gällande vem som man ska para sig med – det är viktigare att göra ett bra mate choice eller parningsval. Det selektiva könets preferenser blir emellertid indirekt också en parameter, eftersom avkommans reproduktiva framgång kommer att bestämmas av hur väl de matchar populationens sexuella urvalskriterier. Med andra ord vill människohonor välja attraktiva män, som kan ge dem attraktiva söner, som kan ge dem (attraktiva) barnbarn. Attraktivitet handlar då bland annat om vad andra kvinnor kan förväntas finna attraktivt, vilket kan leda till att selektionen blir riktad på egenskaper som inte egentligen speglar fitness.

Typexemplet är påfågelns stjärtfjädrar, som inte är ändamålsenlig för mycket annat än att attrahera honfåglar – den är endast optimal relativt honornas preferenser. Mer eller mindre godtyckliga sexuella preferenser kan vidarebefordras och förstärkas, så länge de inte är tillräckligt hämmande för att minska överlevnadsmöjligheterna jämför med hur mycket de ökar fortplantningsmöjligheterna. Om den långa halsen beror på sexuell selektion, är det inte en egenskap som vi förväntar oss att se återupprepas – den är ju inte i någon objektiv mening optimal. Även denna hypotes verkar falla på att en hel ordning av reptiler kom att konvergera mot samma form.

Unik miljö. Artbildning beror som vi sett ofta på förändringar i levnadsmiljö. En förändring i miljö innebär att selektiontrycket förändras. Blir det exempelvis varmare kommer anlag som hanterar värme väl att premieras. Blir det kallare kommer det motsatta att vara fallet. En förändring i selektionstryck blir således en drivkraft för evolutionär förändring, eftersom kriterierna för fitness förändras. Vår hypotes förutsätter i detta fall att det inte finns samma ekologiska nisch idag som på plesiosauriernas tid. Kortare sagt: Plesiosaurierna kan ha optimerat för en livsmiljö som inte har sin motsvarighet idag.

Ett exempel är det fanns större grunda hav när det begav sig. För ungefär 220 miljoner år sedan översvämmades stora delar av Nordamerika, vilket bildade två vidsträckta men grunda inlandshav. Detta var ungefär vid samma tidpunkt som våra vänner plesiosaurierna gjorde entré på världsscenen. Den första elasmosaurusfossilen upptäcktes 1867 i Kansas, och forskningen om plesiosaurierna har från första stund hämtat data från denna fossilrika delstat i amerikanska mellanvästern.

Denna hypotes behöver i nästa steg förklara varför en lång hals är mer sannolik att utvecklas i en given unik miljö, exempelvis i ett vidsträckt, grunt inlandshav. Samt, varför plesiosaurus-fossil upptäckts över hela världen, så som nämnda 15-tons elasmosaurus-fossil på Antarktis.

Svårnått fitness-optimum. Vi kan tänka oss fitness som ett landskap, där det finns olika toppar; olika sätt att vara fit. Eftersom topparna nås långsamt, över tusentals eller miljontals generationer, måste varje steg på vägen upp till en topp i fitnesslandskapet vara tillräckligt stabilt för att inte selekteras bort. Vissa fitnesstoppar kan betraktas som avlägsna eller svårnådda, vilket vår egen arts unicitet exemplifierar.

Ett sätt att bygga intuition kring den här problematiken har traditionellt sett varit att betrakta hjulet, och dess myckna användbarhet. Många har sett sig omkring bland naturligt förekommande former, såsom djur och växter, och notera att hjulet endast mycket sällan utvecklats utan mänsklig försyn. Richard Dawkins påpekar:

"The wheel may be one of those cases where the engineering solution can be seen in plain view, yet be unattainable in evolution because it lies [on] the other side of a deep valley, cutting unbridgeably across the massif of Mount Improbable."

Det finns evolutionära hopp som är svåra att göra, men som av någon anledning ibland kan överbryggas. Människor kan överbrygga dem, eftersom vi är ingenjörer och inte blinda, dumma evolutionsalgoritmer. Ett hjul är förmodligen en form som behöver vara komplett för att ha positiva implikationer på funktion eller fitness. Detta till skillnad exempelvis från förstadiet till en vinge; ett glidmembran kan vara nyttigt för flygekorren, Pteromys volans, eller flygdrakar såsom Draco spilonotus, även om ingen av dem utvecklat aktiv flykt.

Beroende på hur vi definierar just formen ”hjul”, så kan det dock visa sig att Dawkins och andra överdriver ”the massif of Mount Improbable.” Beakta den namibiska gyllene hjulspindeln, Carparachne aureoflava. Spindeln lever i öknen, och använder sanddynerna som en effektiv flyktväg när vägsteklar av familjen Pompilidae närmar sig. Steklarna är parasitiska på spindlar, som de ofta injicerar med ett förlamande gift och forslar till sin håla för att bli mat åt avkomman som dväljs där. Vissa stekelarter lägger sina ägg direkt i spindlarna. Hjulspindeln har med andra ord all anledning att fly, vilket den gör genom att lägga sig på sidan och rotera, likt ett hjul, med en hastighet av 44 varv i sekunden. Inte olikt en frisbee på högkant kan den på så sätt fara iväg nedför ökendynerna i en hisnande fart.

Spindelns beteende är emellertid inte typiskt för spindlar i allmänhet, trots att de plågas av de mycket vanligt förekommande vägsteklarna världen över – inte ens de stora fågelspindlarna, Theraphosidae, slipper undan. Hjulspindeln lever dock inte heller i en typisk miljö; de släta och lutande namibiska sanddynerna lämpar sig mycket väl för roterande framåtdrivning av detta slag, givet att spindelns ringa tyngd bärs av underlaget. Vi kan konkludera att formen hjul är beroende av vissa typer av underlag, exempelvis asfalterade vägar, vilket är högst ovanligt i en naturlig miljö. Utifrån detta perspektiv kanske hjulet inte egentligen är särskilt svårnått, utan snarare bara inte särskilt användbart i annat än undantagsfall.

Hur som helst: Evolutionen behöver, som vi har sett, bygga adaptioner en del i taget. Varje del måste ge en ökad fitness, eller som minst i alla fall inte en minskad dito, för att bli tillräckligt frekvent i populationen för att nästa, beroende genotyp i sin tur ska kunna få fäste. Eftersom det mesta kostar kalorier är icke-funktionella delar inte sannolika att överleva, även om de inte ger några övriga funktionella nedsättningar. Varken fladdermöss eller pterosaurier kan utveckla fjädrar från ingenstans, även om fjädrar objektivt sett är den optimala dräkten för luftlevande organismer.

Nyckelbegreppet här är intermediära steg. Varje steg på vägen mot en egenskap måste vara fördelaktigt. De allra flesta intermediära steg på utvecklingsvägen mot en elasmosaurus kan, enligt denna hypotes, tänkas vara ofördelaktiga. Samtidigt ser vi att många arter inom ordningen plesiosaurus utvecklade en lång hals. Det svårforcerade och osannolika intermediära steget måste då ha passerats en bit ner på den gren i livets träd som vi i det här fallet intresserar oss för.

Arternas interdependens. Slutligen vill jag presentera den hypotes som jag själv håller som mest trolig. Vi har noterat att plesiosaurier, såsom exempelvis elasmosaurierna, förmodligen behövde äta väldigt mycket fisk, mest hela tiden. Samtidigt är de inte lika uppenbart hydrodynamiska som ichtyosaurierna eller sina kusiner pliosaurierna. Man vet inte exakt hur de långa halsarna användes, men den dominerande teorin är att plesiosaurierna åt från stora fiskstim, underifrån. De kan då ha gömt sina stora kroppar i de mörkare djupen, och nått upp att frossa på fiskstimmen närmare ytan.

Med mat i överflöd kunde plesiosaurierna utvecklas till sådana väldiga varelser som de de facto var. Deras byte var förmodligen långsammare och mindre intelligenta än dagens fiskar, men när selektionstrycket från rovdjuren ökade är det tänkbart att fiskarna utvecklades till en punkt där de helt enkelt blev för snabba och smarta för våra långhalsade marina reptiler.

Denna hypotes, korrekt eller ej, är menad att belysa hur den enes bröd är den andres död. Ändamålsenlighet är alltid relativt miljön, och miljön består också av alla andra organismer. En organism är framförallt fit i förhållande till de organismer den vill äta; de organismer som vill äta den; samt de organismer som den vill reproducera sig med. Även faktorer som vi tenderar att betrakta som grundläggande miljöfaktorer, såsom atmosfärens sammansättning, bestäms av andra organismer (som växter, alger, eller varför inte CO2-emitterande Homo sapiens). Vi förväntar oss exempelvis inte att myrslokar, Myrmecophagidae, ska utvecklas utan att det finns myror och termiter för dem att äta. En myrslok utan termiter är inte fit; den är hungrig eller död. 

Principen om den naturliga urvalet är skenbart enkel: Ärftlighet, variation, urval. Men, i en interdependent verklighet, där du är andra organismers miljö och vice versa, så kommer ofattbart komplexa fitness-funktioner att uppstå. Plesiosauriernas anatomiska plan var måhända endast fit givet att långsamma, korkade fiskar fanns att tillgå som föda. När bytesdjuren blev bättre, blev plesiosaurierna relativt sett sämre.

***

Addendum:

1. Ja, det är samma Lyell som Darwin nämner i inledningen till The Origin of Species.

2. Alla kända fåglar är ovipara, det vill säga äggläggande. Bland fiskar, reptiler och däggdjur förekommer både ovipari och dess motsats, vivipari. Både havssköldpaddor och marina fåglar, mest notabelt pingviner, lägger sina ägg på land, trots att båda i övrigt är mer bekväma i vattnet. Det skulle således inte ha varit otänkbart att plesiosaurierna av någon anledning gjorde samma resa. Men så var alltså förmodligen inte fallet.

3. Plesiosaurierna hade förmodligen få avkomma, som de investerade mycket i. Vi kan också säga att plesiosaurierna verkar ha varit typiskt K-selekterade.

4. Plesiosaurierna svalde maten hel. Istället för att tuggas spjälkades födan upp i matsmältningssystemet, förmodligen med hjälp av gastroliter, det vill säga stenar som svalts för att sönderdela födan. Sauropoderna hade samma problem och samma lösning.

5. De största valarna (bardvalarna, Mysticeti) och fiskarna (valhajen, Rhincodon typus, och brugden, Cetorhinus maximus) lever liksom plesiosaurierna också på liten föda, men då företrädesvis plankton och krill som silas ur havet. Plesiosaurierna har alltså inte kunnat nöja sig med att sila näring ur vattnet, utan har aktivt behövt jaga den – likt våra dagars tandvalar (Odontoceti), där vi givetvis även hittar jättar såsom kaskelotten (Physeter macrocephalus), världens största levande tandförsedda djur.

6. Ett dolt antagande, när vi säger att analoga former inte uppträder idag, är att vi inte tror på Loch Ness-odjuret.

7. Skenande sexuell selektion är mer känt som fisherian runaway selection.

8. Man skulle kunna betrakta ”superstimuli” som en överdriven version av en faktiskt överlevnadsrelevant egenskap, analogt med hur till exempel Venus från Willendorf överdriver egenskaper som i normalutförandet är relevanta indikatorer för fertilitet. Men, normallånga undervattenshalsar kan ju å andra sidan iakttas hos diverse sälar och sjölejon. Ingen av dessa har till dags dato utvecklat något som kommer i närheten av en 76-kotors elasmosaurus-hals. Dagens ordningar av marina däggdjur – valar, sjökor, sälar och Carnivora (isbjörn, krabbutter och havsutter) – står sig slätt även mot plesiosauriernas föregångare såsom nothosaurus, en i sammanhanget inte överdrivet långhalsad havslevande reptil.

9. På dinosauriernas tid fanns det överhuvudtaget en större mångfald av mycket långhalsade djur, även på land. Ett exempel är det semiakvatiska och synnerligen långhalsade släktet tanystropheus, som är känt för att ha en hals längre än kropp och svans sammantaget. Extremt långhalsade djur är därmed rent generellt betydligt mer ovanligt i vår samtida fauna än under svunna epoker. (Undantag finns givetvis, främst bland fåglar såsom flamingo och struts, men även bland däggdjur som giraffen.). Fler långhalsade arter skulle teoretiskt sett kunna ge fler framkomliga vägar till vårt lokala ”plesiosaurus-optimum” i fitness-landskapet. Det verkar dock som att plesiosauroidernas ovanliga hals-kropp-ratio uppstod i havet, och följaktligen inte kan förklaras av någon långhalsad förfader som nedstigit i böljan. 

***

Några källor:

E. D. Cope, 1872. "On the geology and paleontology of the Cretaceous strata of Kansas.”

Oceans of Kansas, ”Where the elasmosaurs roam: Separating fact from fiction.”

Dawkins, “Why Don’t Animals Have Wheels” i Sunday Times (1996).

Korrespondens med flera experter på området, inte mist paleontologen Michael J. Everhart som bland annat författat Oceans of Kansas.

Bedöma sannolikheten för att evolutions-sub-sub-paradigmet är korrekt

För att fortsätta på den krokiga stigen. Låt oss bedja:

Sic suus 'tempus ad tabella. In stella-bullis rasa. In stella-bullis rasa in codice nostro quod exaratum est.

Jag skrev:

"ASR-vålds-frågan ställs inom evolutions-sub-sub-paradigmet. Vad är gränserna för detta sub-sub-paradigm? Kanske just vår insikt om att vi inte på förhand kan veta vad svaren är, bara för att ramverket är evolutionsteori. Vi kan gissa fel."

Slate Star Codex-Scott ger oss lite insikt om "confidence levels inside and outside an argument."  Anta att vi har en modell för att bedöma sannolikheten av ett utfall. Vår bedömning av sannolikheten av ett utfall bör då vara sannolikheten av att modellen är korrekt multiplicerat med sannolikheten som modellen spottar ut till oss. Om vi är helt säkra på modellen, och den ger oss sannolikhet 0.5, är sannolikheten 1*0.5. Om vi är 99 procent säkra på modellen, och modellen säger oss att sannolikheten för utfallet är 100 procent, så är sannolikheten för utfallet 99 procent. Och så vidare.

Evolutions-sub-sub-paradigmet är väldigt mäktigt eftersom det växer ur en tautologi. Det är där som Descartes skulle vilja börja, liksom. I en logisk självklarhet (eller whatever antonymen till självmotsägelse nu är). Det som har lyckats reproducera sig har lyckats reproducera sig.

Evolutions-sub-sub-paradigmet stannar naturligtvis inte där. Med ena foten i logiken söker det sig vidare. Resonerar om sexuell selektion, om könsdimorfism, om intermediära steg, om analoga strukturer. (Vad gäller analoga strukturer, se Lyells återupprättelse, undervattensgiraffer del 1, 2 och 3, undervattenmänniskor, samt gömt anus. För lite allmänt gött om biological scaling laws, se Min intuituion härjar fritt och Art, avkomma, etcetera. Random: Homo sapiens x varanus komodoensis. Allt: Etiketten om evolution.)

Evolutionsteorin är bra på att ge oss en hunch om vilka hypoteser som är värda. Debaclet om SVT:s dokumentärsatsning om patriarkatet som förklaring på kvinnors genomsnittligen lägre kroppsvikt, är ett exempel.

Men, som male biased ASR-utredningen visar, så kan vi också dra fel slutsatser inom evolutions-sub-sub-paradigmet. (Del 0. Del 1. Del 1,5. Del 2. Del 3. Del 3000.) Vi trodde att ett överskott av män ledde till mer våld. Resonemanget byggde på antaganden om ASR:s påverkan på mating strategies och pair bonding strategies. Icke korrekta antaganden, vad det verkar.

Om vi vänder på SSC-Scotts resonemang: Vad säger en falsifierad hypotes om vår modell?

Detta beror på sannolikheten som modellen gav oss. Givet frågans historik verkar vi i allmänhet ha betraktat sannolikheten för utfallet som hög, inom modellen. Modellen sa på någon nivå till oss att ha en hög confidence i vår hypotes. Vi har i alla fall agerat och debatterat som om så är fallet.

Okej, så anta att en hög confidence är 0.9, 90 procent. Då känner vi oss rätt jävla säkra ändå. Om evolutions-sub-sub-paradigm-modellen gav oss sannolikhet 0.9 för att hypotesen "male biased ASR leder till våld" är sann, och hypotesen "male biased ASR leder till våld" inte är sann...

Alltså, 0.9 innebär att vi vill ha fel en gång av tio. Nu har vi haft fel en gång. Fine. Utvärdering kan hända när vi har utvärderat i alla fall 10 hypoteser. Är 9 korrekta så har vi en bra modell; den ger oss rätt bra confidence-bedömningar. Skulle vi ha ett fel av tio, är modellen "korrekt", dvs. modell-sannolikheten är nära 1.

Men, är det så att vi ofta har fel - att denna ASR-miss är representativ - så kan det säga oss att modellen är dålig. Skulle vi haft fel på 9 av 10 hypoteser som vi givit sannolikheten 0.9, då är modellen jättedålig.

Jag ombedjer härmed allmänheten att inkomma med evolutions-sub-sub-paradigms-hypoteser, deras modellberäknade sannolikhet, och deras slutliga utvärderingar. Så kan vi säga lite om sub-sub-paradigmet ifråga.

(Gissning: Det kommer stå sig rätt bra ändå. En hypotes-miss gör inte ett paradigm-fall.)