Transitioner inom kulturell evolution

(Bakgrund, genetiska flaskhalsar och neolitiska transitionen: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6.

Bakgrund evolutionstransitioner: Del 0. Del 1. Del 2. Del 3.

Bakgrund kulturell evolution: Lösa trådar; lite om kulturell evolution; Price:a gudarna; parasit/symbios-dimensionen; religionssociologer är idioter; aztekernas dödskult; WEIRD förhandssnack; döda alla incels; de konstigaste; thymos; hygienfaktorn; kulturell greenbeard; nyttan av underkastelsen.)

***

Det finns tre intressanta transitioner som vi måste komma tillrätta med (Chat-GPT får sammanfatta):

Paleolitiska transitionen (ca 50 000 år sedan)

Övergången till övre paleolitikum avser perioden i mänsklighetens historia då tidiga människor gjorde betydande framsteg inom teknologi, konst och social organisation. Den dateras vanligtvis till cirka 40 000 till 50 000 år sedan och kännetecknas av uppkomsten av nya stenverktygsteknologier, utvecklingen av grottkonst och bevis på ökad social komplexitet, såsom begravningsseder och handelsnätverk. Denna övergång markerade en betydande milstolpe i mänsklig evolution och banade vägen för utvecklingen av moderna mänskliga samhällen.

Neolitiska transitionen (ca 12 000 år sedan)

Den neolitiska revolutionen var en avgörande period i mänsklighetens historia då människor övergick från att leva som jägare-samlare till att bli bofasta jordbrukare. Detta skedde under perioden mellan 10 000 till 4 000 år sedan och innebar en rad teknologiska, sociala och kulturella förändringar, inklusive utvecklingen av jordbruk, uppkomsten av bosättningar, husdjursuppfödning, och en övergång till sedentärt liv. Denna övergång möjliggjorde befolkningsökning, handel, utveckling av civilisationer och början till utvecklingen av moderna samhällen.

Axiala transitionen (ca 3 000 år sedan)

Den axiala transitionen var en period i mänsklighetens historia som innebar en förändring i människors sätt att tänka och uppfatta världen. Perioden inträffade mellan 800 till 200 f.Kr. och kännetecknades av utvecklingen av filosofiska och religiösa idéer som fokuserade på individens roll i samhället, livets meningsfullhet, rättvisa och moraliska frågor. Det var också en tid av politiska förändringar och omvälvningar, med framväxten av nya riken och imperier och uppkomsten av nya samhällsstrukturer. Den axiala transitionen anses vara en avgörande period i mänsklighetens historia då det banade vägen för den moderna civilisationens utveckling.

Kan vi förklara varför dessa transitioner händer? Kan våra förklaringar vara så bra att de också förklarar varför transitionerna inte händer vid något annat tillfälle? 

*** 

Jag skulle vilja påstå att kulturrasism är the way. Evolutionen handlar om ärftlighet, variation och urval. Människan är en genetiskt ganska homogen - icke-varierad - art. Ändå ser vi förbluffande variation i beteenden och levnadssätt, helt förklarade av kultur.

Evolution handlar alltså om ärftlighet, variation och urval. Men om variationen inte primärt är genetisk är det inte biologisk evolution vi talar om. Det är kulturell evolution.

Det speciella med människan är att vi är en kulturell art. Vi har pressat upp variationen till memetisk nivå. Vi kan ändra levnadssätt utan att förändra vår biologi.

Som tidigare anförts kan den neolitiska transitionen förmodligen förklaras genom att världens megafauna i stor utsträckning dog ut under younger dryas, den klimatchock som uppträdde för 12 900 till 11 700 år sedan. När människans primära födokälla plötsligt försvann tvangs man börja diversifiera. Detta ledde till en intelligensökning när man behövde jaga mer småvilt vilket krävde mer avancerade jaktmetoder. Det ledde också till att man oftare behövde förlita sig på jordbruk, en teknologi som redan utvecklats men som aldrig konsoliderats.

Beakta cheyennerna. Enligt David Friedmans Legal systems very diffent from ours övergav detta nordamerikanska indianfolk jordbruket när spanjorerna introducerade hästar till Amerika. Det var helt enkelt fetare att rida omkring och jaga bison än att slava i smutsen med att plocka majs.

Domesticeringen av djur och växer har skett över rätt djupa tidsrymder. Vanligen har samlar-jägarna nöjt sig med agrara födkrokar som en bisyssla, kanske då det helt enkelt är förknippat med lägre livskvalitet att leva som jordbrukare än som samlar-jägare.

När megafaunan dog ut hade man dock inget val - för att överleva younger dryas fick man hålla tillgodo med de metoder som stod tillbuds, inklusive agrar produktion av livsmedel. När jordbrukssamhället väl var etablerat skars den kulturell-evolutionära vägen tillbaka av, kanske bland annat av större barnaskaror som möjliggjordes av en stationär livsstil med fler (om än sämre och mer arbetskrävande) kalorier.

Det är ingen liten sak att överleva som samlar-jägare. Har man väl glömt bort metoderna finns ingen återvändo. Har befolkningen väl växt till en nivå att territoriet inte kan föda dem på annat sätt än det mest resurseffektiva, är det svårt att släppa plogen och försvinna ut i skogen.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att den neolitiska transitionen låter sig förklaras på ett tillfredsställande sätt med att megafaunan dog ut i och med younger dryas. Det finns dock ett ytterligare argument som är mer abstrakt, och som den neolitiska transitionen kan ses som ett fall av.

När den genetiska variationen minskar i och med att befolkningen minskar - en genetisk flaskhals - blir den kulturella variationen en viktigare drivkraft för att förklara skillnaderna i utfall mellan individer (och grupper). Jag vill påstå att selektionsvariansen flyttas upp till en memetisk nivå, från en genetisk. Vi kan alltså förvänta oss en större kulturell utveckling när det biologiska substratet (människorna) blir mer homogent. Vi kan alltså överlag förvänta oss att genetiska flaskhalsar leder till accelererad kulturell evolution, för kulturella djur som människor.

***

Kan vi använda flaskhalsmodellen till att förklara de andra två transitionerna? Enligt en teori ledde Toba-vulkanutbrottet för 70 000 år sedan till en extremt reducerad global människopopulation. En intressant aspekt av Toba-händelsen är att forskningen entydigt visar på avskogning och minskad regnskog, vilket vi kan tänka oss drastiskt ändrade förutsättningarna för homo sapiens. Det påstås att "t]his disaster may have forced the ancestors of modern humans to adopt new cooperative strategies for survival that eventually permitted them to replace neandertals and other archaic human species" och vi kan ju notera att grazing mammals behöver grässlätter för att frodas.

Vilket för oss till eusocialitetsbegreppet. Eusocialitet verkar framförallt uppträda när mat är scarce men uppträder kompakt på vissa ställen. Nå, hur lirar det med avskogning och spridda hjordar med gräsätande djur samt megafauna? Människan post Toba behövde leva på att jaga storvilt och selekterades (kulturellt) för psykoteknologier som möjliggjorde den koordination som en sådan livsstil krävde. Därav explosionen av teknologi och kulturella hjälpmedel som grottkonst och shamanism. En forskare skriver:

"The transition from Middle to Upper Paleolithic is a major biological and cultural threshold in the construction of our common humanity. Technological and behavioral changes happened simultaneously to a major climatic cooling, which reached its acme with the Heinrich 4 event, forcing the human populations to develop new strategies for the exploitation of their environment."

Att diskutera just eusocialitetsbegreppet är intressant för att ytterligare understryka distinktionen mellan genetisk och kulturell evolution. Människan är redan selekterad för viss eusocialitet såtillvida att hon har klimakterie samt gay uncles. Detta är biologiska adaptioner som interagerar väl med den kulturella evolutionen som sådan, eftersom icke reproduktiva individer utöver funktionen som omsorgsgivare också kan ha en roll som lärare och traderare av kulturell kunskap - särskilt viktigt hos ett djur som har en onormalt lång barndom och den underliga utvecklingsperioden "tonår," skräddarsydda för att möjliggöra kulturell inlärning.

Troligen har vi pressats ihop mer och mer i eusociala grupper när vi selekterats för att bli mindre överlevnadsdugliga på individnivå men ändå för att överleva rovdjur. Så småningom har människan biologiskt selekterat in sig i ett hörn där gruppsamarbete och kulturell tradering är vår enda väg framåt. Ytterligare selektionstryck uppträder när den dignande fruktträdgården efter Toba ger vika för grässlätter med betande hjordar och megafauna, som vi måste samarbeta i grupper för att kunna nedlägga, stycka och konsumera. Med en minimal genetisk bas har vi få biologisk-evolutionära pathways ut ur vårt predikament, men vi räddas av selektionsvariansen på memetisk nivå, som tillåter att memes dör i vårt ställa, när vi lär oss att överleva. (Med varierande resultat för olika grupper, nota bene. Memetisk evolution har också biologiska offer. Även om mimesis tillåter att vi byter idéer med varandra utan att hjärnan som sådan behöver dö av.)

***

Så, människan evolverar kulturellt till storviltsjägare för 50 000 år sedan. När megafaunan dör ut evolverar vi kulturellt till jordbrukare. Vad händer vid den axiala transitionen?

För att förstå det behöver vi förstå the Broze Age Collapse och the Sea People, och det är en för stor nöt att knäcka för idag. Frågan bordläggs till kommande blogginlägg.

Korrespondens rörande energibalans, samlar-jägare, och kostnaden för hjärnan

(Relaterat: Samlar-jägar-kost.)

***

Hej Lars, [professor, Department of Palaeobiology, Swedish Museum of Natural History,]

[...]

Jag tolkar forskningen som att samlar-jägare har perfekt energibalans trots att de rör sig mer och äter mindre än vad vi gör i industriella, moderna eller senmoderna samhällen. Samtidigt hör man ofta att hjärnan är ett energikrävande organ.

Jag har egentligen ingen uppfattning om vilka typer av operationer som kräver mest energi - spåra en hjort eller plottra ett Excel-ark - men finns det något element i detta av att vi i "kunskapsekonomin" använder våra hjärnor mer/på ett annat sätt?

Visst att vi är stillasittande - men vilar vi egentligen så mycket, i genomsnitt? I skönmålningar av för-agrara levnadssätt brukar ingå hypotesen att det chillas desto mer. Detta kan ju vara en romantisering, men jag undrar hur som helst om inte vår energibalans påverkas av en genomsnittligen högre hjärnaktivitet. (Mer användande av den energikrävande mode 2-funktionen, för att tala med Kahneman.)

Det hade varit väldigt intressant att få ditt perspektiv på samlar-jägares energibalans i jämförelse med våran dito, utifrån användandet av en energikrävande hjärna.

Stort tack på förhand och ha en fin dag!

Vänliga hälsningar [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Att hålla hjärnan igång kräver omkring 20% av den energi vi intar under normala omständigheter, dvs. om vi inte äter oss feta eller svälter. Detta gäller oavsett om vi tänker mycket djupa tankar eller inte. Dvs. hjärnans energiåtgång bestäms inte av om vi gör något speciellt, utan av att helt enkelt hålla alla system i kroppen igång. Varje gång vi reagerar på något i omgivningen, vare sig det är ett ljus, en färg, ett ljud eller en doft eller något annat sinnesintryck skall detta bearbetas av hjärnan. Vår intellektuella aktivitet är bara grädden på moset i hjärnans arbetsuppgifter. Anledningen till den stora energiåtgången är alltså att vi tar in och bearbetar många fler sinnesintryck än vad andra organismer gör, till vilket vi skall lägga alla sociala funktioner hjärnan har.

Jägar-samlares hjärnor kräver därför ungefär lika mycket energi som någon som sitter och plottrar med ett excel-ark eller skriver en bok. Människans energibalans styrs därför i allt väsentligt av hur mycket fysisk aktivitet hon ägnar sig åt och hur mycket näring som intas, inte av hur mycket hon ‘tänker’.

Så svaret på din fråga är att det är mer energikrävande att spåra en hjort än att plottra med et där excel-arket, därför att det ena kräver fysisk aktivitet, inte det andra (om man inte blir förbannad på excel och slänger datorn i väggen). Energiåtgången i hjärnan hos dessa två aktiviteter är i stor sett detsamma.

Mvh, Lars Werdelin

PS Notera att mycket av det som Kahneman lägger in i mode-2 (eller system-2) har inte med tänkande att göra (t.ex. att gå fortare n normalt).

Mer om flaskhalsar och civilisation

(Del 1. Del 2.)

Vi har etablerat att kataklysmiska händelser skulle kunna leda till selektionstryck för ökad intelligens på individnivå. Mer föränderlig miljö kräver mer intelligens, eftersom intelligens är förmågan att adressera okända problem snarare än att specialisera sig. (En analogi skulle kunna vara hur neurala nätverk inom AI är bra på domänspecifika saker, men inte på generell intelligens, om vi ska tro Gary Marcus. Som också säger att "one definition of intelligence is adaptively solving unknown problems," vilket lirar med Antropofagis resonemang.) Ett fall av detta kan vara megafaunans utdöende under YD, då människan tvangs lämna sin vana födokrog och bli mer sofistikerade samlar-jägare.

Vi har även etablerat att genetiska flaskhalsar pushar evolutionen upp en nivå, till kulturnivån. Det är variation som driver evolutionen, och genetiska flaskhalsar innebär en lägre genetisk variation. Om den genetiska variationen är låg och vi ändå har nya och ökande selektionstryck från what ever kataklysm som orsakar den genetiska flaskhalser, så kommer variation i fitness förklaras av andra faktorer än genetisk variation. (Relativt sett, såklart - den genetiska variationen är lägre men inte noll.) Om då en stor faktor i variation i beteende och livsföring är kultur, så kommer kultur bestämma fitness i ökande grad. I ena änden selekteras då (över lång evolutionär tid) för kognitiva och motoriska adaptioner som möjliggör ackumulation och tradering av kulturell kunskap. I andra änden selekteras (över kortare memetisk-evolutionär tid) för kulturellt bestämda beteenden och teknologier som ökar fitness. (I princip kan vi tänka oss en total genetisk homogenitet där beteendeskillnader är helt kulturellt bestämda - i så fall sker all selektion på kultur-nivån.)

Den stora frågan kopplat till YD och YDIH är om en sådan genetisk flaskhals-situation kan driva civilisationers framväxt. Det borde det kunna. Evolutionens hastighet bestäms av variation och av tyngden av selektionstryck. (På ett sätt driver en kataklysm utvecklingen i två riktningar - minskar (den genetiska) variationen och ökar samtidigt selektionstrycken. Kulturell evolution är en slags hack här, där variation kan upprätthållas trots genetisk flaskhals.) Om vi tänker oss att all luft plötsligt förvandlas till vatten så kommer mutationen" gälar" snabbt etablera sig i befolkningen. Och ju bredare genetisk variation det finns, desto fler möjliga pathways som evolutionen kan arbeta vidare på. Människoapor spridda över jordens varierande miljöer, som tävlar med kulturellt bestämda beteenden, kan komma att utveckla en höggradig kulturell särart.

Som vi gått igenom måste alla intermediära steg vara adaptiva för att en viss egenskap ska bli möjlig, evolutionärt sett:

"En gen (A) kan ge en fitnessfördel givet en annan gen (B). Om gen A ger samma fitnessfördel som i exemplet ovan, men gen B bara finns hos hälften av populationen, så är fitnessfördelen i genomsnitt bara 2,5 procent. För att gen A ska kunna spridas, måste gen B spridas. Gen B sprids givetvis bara om den har en fitnessfördel – ju större desto snabbare.

Komplexa anpassningar – adaptioner – består av ett flertal gener. Ett exempel är giraffen, Giraffa camelopardalis. Man har identifierat åtminstone 70 olika genvarianter som finns hos giraffen, men inte hos den närmaste släktingen okapin, Okapia johnstoni. Flera av generna inverkar på den adaption som giraffen gjort sig mest känd för: Den långa halsen. Oavsett om denna egenskap selekterats för på grund av möjligheten att nå högt belägen växtlighet, eller om det rör sig om sexuell selektion där giraffhonor av någon anledning börjat föredra hanar med längre hals, så är det ingen enkel sak att få en omkring två och en halv meter lång hals på plats.

De sju halskotorna måste förlängas. Hjärtat måste kunna pumpa upp blod till den avlägsna hjärnan, inklusive den knappt halvmeterlånga tungan. Den ovanliga kroppsplanen måste hantera artärtrycket som uppstår i huvudet när djuret böjer sig ner för att dricka, samt även det blodtrycksfall som inträder när giraffen åter reser sig upp. Dödvolymen i andningsapparaten är ett ytterligare potentiellt problem för ett djur med så långa luftvägar. Inget av detta verkar besvära giraffen, som alltså har gener på plats som kodar för lösningar. Forskare som kartlagt giraffens genom drar slutsatsen att kroppsformen liksom det kardiovaskulära systemet utvecklats parallellt, sedan dess att giraffens och okapins senaste gemensamma förfader levde för ca 11,5 miljoner år sedan."

Varje steg i utvecklingen mot giraffens nutida kroppsplan måste vara adaptiv. Samma sak som med fåglarnas fjädrar.

När selektionsvariansen relativt sett trycks upp på kulturnivån, och de allmänna miljöfaktorerna blir vidrigare och selektionstrycken därmed tyngre, så kommer den kulturella evolutionen gå snabbare i och med att kulturella adaptioner kommer att möjliggöra nya kulturella adaptioner. Meme A kan bara ge en fitnessfördel om meme B redan är etablerad i populationen. Och tillslut har giraffen en hals som heter Fyrtornet i Alexandrias.

***

Och ändå byggdes inte Rom på en dag. För att en civilisation ska uppstå behövs en lång rad av förutsättningar i form av matförsörjning och befolkningstäthet, som möjliggör division of labour och specialisering. Det tar väldigt lång tid att co-evolva med andra arter, dvs. domesticera djur och växter. Och som vi varit inne på var ekologiska faktorer en bidragande faktor till att mexica-folket kom igång sent med sin civilisation - det tog av olika anledningen lång tid att bygga upp en tillräcklig matförsörjning på de djur och växter som fanns att tillgå i Centralamerika.

Dock passar även denna bild rätt bra med "mer sofistikerad samlar-jägar-strategi under YD-perioden." Jag skriver genomgående just "samlar-jägare," istället för "jägar-samlare," eftersom större delen av kalorierna när det begavs sig troligen inte kom från jagat kött. En del av mer sofistikerade strategier har således troligen handlat om att nyttja växter på ett sätt som så småningom har lett till domesticering av dessa, och motsvarande med djur (t.ex. har jakt med hund varit en sjuhelvetes innovation när man ska jaga mindre villebråd i skogigare terräng, jämfört med att driva mammut nedför stup).

Så fort människor har börjat bli semiagrara har en pathway mot civilisation öppnats upp. Ju mer stabil matförsörjning, desto mer befolkning, och ju mer befolkning, desto mer specialisering. Ju större andel kalorierna som kommer från något som liknar odling, desto mer bofasta blir människorna, och ju mer bofasta människorna blir, desto mer måste de förlita sig på att odla.

Det vi dock kan konstatera är att utvecklingen mot fullfjädrad civilisation är väldigt långsiktig. En YD-kataklysm kan givetvis ha kickstartat en sådan långsiktig utveckling, t.ex. genom att eliminera megafaunan och innebära en genetisk flaskhals. Däremot kanske den långa, tuffa YD-perioden haft mer konsekvent påverkan på människans behov av att utveckla kulturella adaptioner för överlevnad.

Vilket kan relateras till den eventuella flaskhals-effekten av Toba-vulkanen för 70 000 år sedan. Som nämnts anför forskare numera att mänskliga kulturer blomstrade i t.ex. Indien när det begav sig, vilket underförstått motsäger flaskhals-hypotesen. En tanke är att en kataklysm av Toba-mått skulle kunna decimera populationen och ändå vara vara pådrivande för den kulturella utvecklingen. När livet blir värre blir det allt viktigare att förlita sig på kulturellt traderade teknologier. Kanske efterlämnar en liten hårt ansatt befolkning mer spår av kulturell verksamhet (verktygstillverkning etc.) än en stor befolkning som lever nakna i ett paradis där frukter faller från träden. Som också nämnt finns teorier just om att Toba-katastrofen tvingade fram nya adaptiva strategier som bidrog till att homo sapiens konkurrerade ut sina människosläktingar.

***

Det är svårt att dra några starkare slutsatser ur de här resonemangen, men möjligen börjar ett underlag växa fram för steg 2 i den intellektuella processen: Maila massa forskare.

Konspirationsteori om förr i tiden

En liten sak jag uppmärksammat när jag slappt följt upp allsköns arkeologidebatter, är hur ofta konsensus-synen varit fel. Jag vill exempelvis påstå att sentida upptäckter tvingar konsensus mot en något blodigare syn på kulturell påverkan och idéöverföring än vad som tidigare varit i ropet. Jag vill också påstå att galningen Gimbutas hade rätt om stäppfolkshypotesen. Studier visar också att den sociala stratifieringen i Indien förklaras av att ljusare stäppfolk från norr vandrade ner på subkontinenten och blev brahminer, medan mörkare människor (dravider) trängdes söderut och blev lågkastiga eller kastlösa. Samtliga dessa versioner av verklighetsbeskrivning har varit i någon mån kontroversiella. Att mångkultur=folkmord har varit en impopulär tanke; Gimbutas var en blindgalen feminist som tänkte sig att Patriarkatet kom indundrande från stäppen och rev ner ett utopiskt matriarkat; och allt som liknar nazisternas världsbild har såklart varit tabu. (Ni vet, arier och sånt där.) Alla de här konsensusförflyttningarna beror på att en ny typ av bevis kommit in i bilden i och med DNA-tekniken.

Det händer även att arkeologer gräver upp saker som tvingar konsensus att kasta sig ner i ett intilliggande dike. Göbekli Tepe är ett sådant exempel. Denna mäktiga stenstad i Turkiet dateras till ca 10 000 f.Kr., vilket gör den så att säga äldre än den borde vara - människan hade vi den här tiden inte, såvitt konsensus velat tillstå, byggt städer eller för den delen fasta boplatser. Den modifierade konsensus-teorin är att samlar-jägar-folk byggde staden som en kultplats, och att "templet föregick staden." Galna Youtube-män med yviga skägg menar istället att vi måste uppdatera till att civilisation som företeelse är äldre än vad som tidigare antagits.

Den händer sig också att antik teknologi upptäcks, som är mer avancerad än vad som varit förväntat. Antikythera-maskinen är ett exempel. Denna artefakt är en mekanisk maskin med vev, som förutsäger astronomiska fenomen såsom solförmörkelser, men också bland annat när de antika olympiaderna inföll. Maskinen ska ha byggts någon gång mellan 200 och 50 f.Kr. Den är ett av många exempel på hur man kan lockas att ropa "wow!" åt hur skickliga och smarta människor var även för t.ex. 2 000 år sedan.

Det finns otroligt många mäktiga antika byggnader som omtalas i textkällor, men som ingen sett ett spår av. Det finns även de som man har sett ett spår av, såsom Fyren i Alexandria (ruinerna av vilken återupptäcktes 1968), och dessa är precis så mäktiga som textkällorna anger. Vi kan alltså anta att även de ännu oupptäckta strukturer som omnämns i textkällorna faktiskt är sinnessjukt mäktiga.

Det finns en del antika genier. Dessa slår oss med häpnad lite på samma sätt som Antikythera-maskinen eller Göbekli Tepe. Platon, Jesus, Buddha och Zoroaster uppfann mäktiga filosofiska system och socioteknologier som driver världskulturerna framåt än idag. Aristoteles var Darwinismen på spåren. (I Physicae Auscultationes förundrade sig Aristoteles över hur kroppsdelar, såsom tänder, förefaller ändamålsenlig trots att de måste ha uppstått av en slump: 

”Wheresoever, therefore, all things together (that is all part of the whole) happened like as if they were made for the sake of something, these were preserved, having been appropriately constituted by an internal spontaneity; and whatsoever things were not thus constituted, perished, and still perish.”) 

Geometri, matematik, nanoteknologi, (som i damascus-stål), mekanik, byggnadskonstruktion - många var de områden där enskilda genier idag slår oss med häpnad. Och om Herons ångmaskin från 100-talet e.Kr. inte slår oss med häpnad beror på att vi inte känner till den.

Med tanke på att så mycket från den gamla goda tiden knappt står kvar (igen, Fyrtornet i Alexandria) eller är övervuxet (som de här vidsträckta samhällena i Amazonas) så kan vi tänka oss att antika civilisationer var rätt mycket fetare än den tomma, platta öknen mellan pyramiderna vill påskina. Endast enormt stabila stenstrukturer, byggda på ej olycksdrabbade platser, har överlevt tidens tand. Visst, Cheops pyramid var ett underverk redan på sin tid, men få av de övriga underverken står att finna idag. Kolossen på Rhodos förstördes av ett jordskalv drygt 200 år f.Kr. Nämnda fyrtorn likaså, men på 1300-talet. Zeusstatyn i Olympia och Artemistemplet i Efesos förstördes i bränder några hundra år efter Kristus. Mausoleet i Halikarnassos revs helt enkelt, nån gång kring 1500. Babylons hängande trädgårdar har (jag citerar svenska Wikipedia) "kanske aldrig funnits" - yeah right. Varför skulle Antipatros smyga in ett bluff-underverk på en annars habil best of-lista?

Babylons hängande trädgårdar.

På motsvarande sätt kan vi tänka oss att Pythagoras, Heron, Platon, Aristoteles med flera är de smarta historiska hjärnor vars output i någon mån är bevarad. Biblioteket i Alexandria kan ha haft så många som 700 000 papyrusrullar, vilka alla förstördes några hundra år efter att det grundlades av Ptolemaios II av Egypten omkring 300 f.Kr. Naturkatastrofer, krig, folkvandringar, bränder, mögel och slarv har effektivt eliminerat större delen av världshistoriens skrifter. Det som finns kvar är hugget i sten eller inristat i lertavlor, om det inte lyckats kopiera sig själv under tusentals år. Dödahavsrullarna är 2 000 år gamla men överlevde av en total slump i krukor i en hemlig grotta vars mikroklimat råkade passa för bevarandet av pergament. (Och ändå är det främst fragment som kvarstår.) Så, låt oss leka med tanken på att Platon och hans gelikar som mest är den bevarade sjundedelen av en best of-lista. Jag skriver "som mest," eftersom stora byggnader i sten borde vara något mer slitstarka än lertavlor, papper och pergament. Människans hjärna har sett ungefär likadan ut under de senaste 200 000 åren - om något var den större/bättre under samlar-jägar-epoken, och har minskat i massa efter den agrara revolutionen.

(Källa:

"'The evolutionary adaptation of humans was very successful,' says Dr. Ben-Dor. 'As the size of animals continued to decrease, the invention of the bow and arrow and domestication of dogs enabled more efficient hunting of medium-sized and small animals - until these populations also dwindled. Toward the end of the Stone Age, as animals became even smaller, humans had to put more energy into hunting than they were able to get back. Indeed, this is when the Agricultural Revolution occurred, involving the domestication of both animals and plants. As humans moved into permanent settlements and became farmers, their brain size decreased to its current volume of 1300-1400cc. This happened because, with domesticated plants and animals that don't take flight, there was no more need for the allocation of outstanding cognitive abilities to the task of hunting.'")

När vi pratar Fyrtornet i Alexandria och Platon är det ändå förhållandevis sentida fenomen vi har att göra med. Göbekli Tepe är minst 7 000 år äldre än den egyptiska högkulturen, som anses ta sin början 3 100 f.Kr., dvs. för 5 000 år sedan. För egyptierna var alltså Göbekli Tepe 2 000 år äldre än vad egyptierna är för oss. Det är skillnaden mellan oss och Jesus. Om få saker är bevarade från antiken och den egyptiska högkulturen, kan vi tänka oss att ännu färre saker är bevarade från den tid då Göbekli Tepe uppfördes.

***

Civilisation sedd som en linjär utveckling är inte en jättebra modell. Den som besöker Machu Picchu slås först av hur gammalt det verkar, och sen av hur ungt det är. Aztekerna (eller, mexica-folkets högkultur kring Tenochtitlán) nådde sin storhetstid först på 1400-talet. (Camilla Townsend förklarar detta i bästa Jared Diamond-anda med att domesticeringen av majs i Centralamerika började många tusen år senare än domesticeringen av vete i Mellanöstern och ris i Kina, eftersom det tog lång tid för människorna att via Berings sund kolonisera den västra hemisfären. Om jag inte minns fel så har majs också lite speciella egenskaper som gör den lite svårdomesticerad, och så var förstås stora domesticerbara djur ovanliga i Amerika - även om kalkonen var en fiffig proteinkälla för mexica-folket.) Utveckling går på olika tidslinjer beroende på förutsättningarna.

Vår civilisations utveckling är heller inte linjär. Den är famously exponentiell:

Det är dock inte bara så att utvecklingen går framåt olika snabbt, eller går framåt lika snabbt från olika startpunkter. Det är också så att utvecklingen ofta stannar eller backar. Ofta sker det pga. exogena faktorer: 62 av 68 studerade kinesiska dynastiska kollapser föregicks av vulkanutbrott.

("we use a state-of-the-art multi-ice-core reconstruction of explosive volcanism, representing the dominant global external driver of severe short-term climatic change, to reveal a systematic association between eruptions and dynastic collapse across two millennia of Chinese history. We next employ a 1,062-year reconstruction of Chinese warfare as a proxy for political and socioeconomic stress to reveal the dynamic role of volcanic climatic shocks in collapse. We find that smaller shocks may act as the ultimate cause of collapse at times of high pre-existing stress, whereas larger shocks may act with greater independence as proximate causes without substantial observed pre-existing stress. We further show that post-collapse warfare tends to diminish rapidly, such that collapse itself may act as an evolved adaptation tied to the influential “mandate of heaven” concept in which successive dynasties could claim legitimacy as divinely sanctioned mandate holders, facilitating a more rapid restoration of social order.")

När en befolkning minskar kan den bli för liten för att upprätthålla en viss grad av specialisering, och då kulturellt glömma teknik och teknologier som förfäderna hade tillgång till: Tasmanierna var trots ett relativt kallt klimat ofta nakna och verkar inte bemästra avancerad klädestillverkning - istället smörjde de in sig med djurfett - och de kunde inte göra upp eld - istället bar de omkring på glödkol som de fick förnya från fränder vid eventuell utslockning. När Tasmanien skars av från Australien för 10 000 år sedan blev befolkningen helt enkelt för liten för att kunna upprätthålla de teknologier som Australiens aboriginer dock förfogade över.

Många är de teknologier som upptäckts och glömts genom tiderna. Hela renässansen bygger på idén om att återupptäcka antikens storhet. Som är känt var romarna teknologiskt överlägsna den senare medeltiden i många avseenden, exempelvis vad gäller byggnadskonst (cement!) och för den delen socioteknologier såsom administration och rättssystem.

Poängen är att det på inget sätt är otänkbart - tvärt om är det ett empiriskt faktum - att graden av civilisation har fluktuerat ickelinjärt över tid och rum. Ofta har samhället levt i skuggan av forna giganter, bokstavligen i ruinerna av förfädernas högkultur. Den egyptiska högkulturen peakade under vad som kallas "the old kingdom," ca 2700–2200 f.Kr. Det var under denna epok som Giza-pyramiderna uppfördes, av vilka Cheopspyramiden är den största och äldsta (ca 2 500 f.Kr.). De gamla egyptierna kunde alltså precis som renässansmänniskorna med gott samvete påstå att det var bättre förr. Civilisation var under många epoker av allt att döma en kraft som avtag med tiden. Gyllene eror i backspegeln.

Konsensus inom arkeologi är konservativt och försiktigt. Det krävs ofta helt nya metoder för att teorier som tidigare uppfattats som vansinniga ska få genomslag. (T.ex. DNA-teknik och stäppfolkshypotesen.) Helt nya upptäckter (Göbekli Tepe) räcker inte långt för att omkullkasta konsensus. Men det finns en och annan anledning att ompröva tidslinjen för det vi kallar civilisation. Devisen "avsaknad av bevis är bevis på avsaknad" är inte tillämplig på ett område där bevisen eroderar bort under årtusenden; rivs ner av tsunamivågor och jordbävningar; och plötsligt försvinner i havet.

Att satsa sina pengar på den ensamma galningen (Gimbutas, eller Youtube-män med stora skägg) är inte tillrådligt. Ditt sparande mår bäst av att lite i taget sätta in en månatlig slant i några stabila fondval. Men det är den som vågade satsa på Bitcoin 2011 som är rik idag.

***

Den här artikeln från januari i år argumenterar för att the Younger Dryas (YD), en lite apokalyptisk period av temperaturnedgång och massutdöende av däggdjur, kan ha orsakats av ett eller flera meteoritnedslag (the Younger Dryas Impact Hypothesis, YDIH). Hypotesen har ansetts kontroversiell även om övertygande bevis framlades under 2010-talet, och artikelförfattaren Powell menar att YDIH är ett fall av hur forskarsamfundet prematurt förkastat en god om än kontroversiell hypotes i strid med bevisen. (Powell är inte your avarage konspirationsteoretiker; exempelvis är han djupt engagerad på Greta-sidan i klimatdebatten.) Ur abstract:

"The hypothesis proposes that the airburst or impact of a comet ∼12,850 years ago caused the ensuing ∼1200-year-long Younger Dryas (YD) cool period and contributed to the extinction of the Pleistocene megafauna in the Western Hemisphere and the disappearance of the Clovis Paleo-Indian culture. Soon after publication, a few scientists reported that they were unable to replicate the critical evidence and the scientific community at large came to reject the hypothesis. By today, however, many independent studies have reproduced that evidence at dozens of YD sites."

Det intressanta med YDIH ur ett antropocentriskt perspektiv är 1) att massutdöendet av megafauna inte behöver hänföras till "overkill"-hypotesen - att människan helt enkelt dödade alla större däggdjur - samt 2) att YDIH är tätt förknippad med analysen av Clovis-folkets nedgång i Nordamerika. Powell skriver (rensat för referenser):

"At the onset of the YD, the beautiful, fluted projectile points of Clovis disappear from the archeological record. They have never been found in situ above the YDB. Anderson et al. present evidence that the population of Clovis also underwent a major decline. The people themselves did not disappear but likely transitioned from a continent-wide culture to dispersed regional societies.

One reason scientists have had difficulty settling on the cause or causes of the extinction and the disappearance of the Clovis toolkit is that they have been unable to reach consensus on the cause of the YD cooling itself."

Clovis-folket dominerade Nordamerika under en period på ca 300 år upp till och med YD. Samma häftiga spjutspetsar har hittats över hela kontinenten, och allt tyder på ett sammanhängande nätverk av samhällen över mer eller mindre hela den stora landmassan. Clovis-folket ska framgångsrikt ha jagat mammutar, mastodonter, gompotherer, nordamerikanska hästar, jättesengångare, Bison antiquus (en jättelik bisonart), och camelops ("stora kameler") under århundraden, men så plötsligt dog alla dessa svincoola urtidsdäggdjursjättar ut, och plötsligt "ersattes" Clovis-kulturen ett antal mindre, spridda kulturer. Typ som att några små kolonier av människor överlevde en enorm katastrof.

Gompotheres.

Spåren av Clovis-kulturen visar på en rätt avancerad samlar-jägar-population, men på inget sätt en civilisation av egypternas eller de antika grekernas mått. Man hade troligen inte handvevade maskiner för astronomiska förutsägelser, eller pyramider, eller bibliotek, eller nano-stål. Att vi uppvärderar YDIH ger inte de skäggiga Youtube-männen rätt i att YD föregicks av en nordamerikansk högkultur av mesopotamska dimensioner. Däremot är det ytterligare ett exempel på hur exogena faktorer kan fucka med civilisationsresan. Det är också givetvis så att ett meteoritnedslag som utrotade merparten av all megafauna på den nordamerikanska kontinenten, och slog Clovis-kulturen i spillror, hade implikationer även på andra håll i världen. Och då är timingen mellan det mastodontdödande nedslaget i Nodamerika och uppförandet av Göbekli Tepe rätt påfallande. Precis som de skäggiga Youtube-männen gillar att påpeka.

Det äldsta lagret i Göbekli Tepe bedöms vara 12 000 år gammalt. Då har YD pågått i ca 800 år. Om Clovis-kutluren tar så mycket stryk 12 800 för nutid, så borde Gbekli Tepe-folkens förfäder också ha gjort det. Det betyder givetvis inte att de var en högkultur som föll i bitar, men det betyder att människorna som uppförde Göbekli Tepe - vilket i sig förvånar oss att de kunde, eftersom konsensus-tidslinjen säger att människor då ska ha varit samlar-jägare - kan ha haft mäktigare förfäder. Precis som egyptiernas förfäder som byggde Giza-pyramiderna, eller Clovis-efterföljarnas förfäder som jagade mastodonter. Göbekli tepe tillkom efter en period av civilisatoriskt förfall - en period där meteoritstoft troligen stängde ute solljuset under årtionden, där enorma skogsbränder härjade Nordamerika och säkert spred enorma mängder sot i atmosfären, och där de stora bytesdjuren dog ut en masse. Göbekli tepe-folket kan mycket väl ha varit enklare arvtagare till en fallen kultur.

***

En annan intressant tanke hoppas jag att du själv, kära läsare, redan har fått av denna text. Jag citerade tidigare ett citat av en Dr. Ben-Dor som hävdar att människans hjärna minskade till följd av den agrara revolutionen. I samma citat (ovan) argumenterar Ben-Dor också för att människans sofistikationsgrad ökade till följd av utdöendet av megafauna: "As the size of animals continued to decrease, the invention of the bow and arrow and domestication of dogs enabled more efficient hunting of medium-sized and small animals - until these populations also dwindled." 

Vi kan tänka oss att YD-nedslaget faktiskt innebar ett selektionstryck på människan för att öka i sofistikationsgrad som jägare, och selekteras för en större hjärnvolym. (Så här långt gånget i gen-kultur-samevolutionen är det endast brainz som människan kan vinna med, inte muskler.) Vi kan också tänka oss att det tillslut blev för svårt att överleva som samlar-jägare, och vilket selekterade för agrar revolution och demesticering av djur och växter. Vilket i sin tur då ledde till en mer docil bonde-tillvaro, som selekterade för små hjärnor igen.

Vi tror ju dock också att the hive mind är viktigare än den individuella hjärnan. Det är inte så att vi har avsevärt bättre våtvara än varken Clovis-folket eller Platon; vi är bara många fler, och har socioteknologier som tillåter för höggradig specialisering. Clovis-folket borde rimligen ha blivit klart dummare som kultur betraktat när de minskade i antal till följd av hiskeliga naturkatastrofer. Så ock Göbekli Tepe-folket, i det fall att de minskade i antal under YD, vilket verkar högst sannolikt. Och i så fall kan vi säga att enskilda Göbekli tepe-individer hade lite smartare hjärna än sina förfäder, men att de som samhälle betraktat var lite dummare än samma förfäder.

Huruvida detta lösa resonemang ska tas som bevis för eller mot mäktiga glömda civilisationer i dagens Turkiet för 12 000 låter jag vara osagt.

***

Efter att ganska noggrant ha gått igenom bevisen för YDIH avslutar Powell:

"The broader lesson from impact cratering, continental drift, anthropogenic global warming, and now the YDIH is that it is better to encourage further research than to prematurely condemn a novel, data-based hypothesis to the dust bin of science. Unfortunately, once a hypothesis has been prematurely rejected, even truly 'extraordinary evidence' may not be enough to restore it to scientific respectability."

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 7: Eusocialitet bland däggdjur

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, och del 6. Låtom oss nu dyka ner i frågan om människans eventuella eusocialitet. I utdraget nedan har jag skippat finliret med källhänvisningar, och även dekorationistisk fägnad i form av kursiv stil. 

Fuck that shit. 

Har dock lagt till lite coola bilder för utanpåverkets skull. Det är viktigt med presentationen också ju!

***

Eusociala däggdjur

Polymorfism innebär att den eusociala arten utvecklat distinkta kategorier av individer med specifika morfologiska egenskaper – olika kast. En polymorf art är obligat eusocial – de sterila arbetarna kan inte plötsligt lämna samhället för att leva som ensamvargar, utan att i så fall helt ge upp sitt bidrag till det egna genoments reproduktion.

De två enda utpräglat eusociala däggdjuren är nakenråttan, Heterocephalus glaber, och den närbesläktade mullvadsgnagaren Fukomys damarensis, . De är inte polymorfa, och således inte obligat eusocial. De är inte heller haplodiploida, utan diploida precis som vi människor. Därmed förväntar vi oss inte a priori att det ska råda en högre släktskapskoefficient mellan syskon än vad det gör inom människoarten, varav vi kan dra slutsatsen att haplodiploiditet inte är tillräckligt, eller nödvändigt, för att eusocialitet ska uppstå.

Både nakenråttan och F. damarensis lever i underjordiska mulvadskolonier i södra Afrika, i torra habitat med låg nederbörd. Deras föda består primärt av rotknölar och andra underjordiska växtskott som kolonimedlemmarna påträffar när de gräver sina gångar.

Den pälsbärande F. damarensis lever i samhällen med upp till 40 medlemmar varav två utgör det dominanta, reproducerande paret. Liksom hos den nakna H. glaber hjälper hela kolonin till med omsorgen om avkomman.

H. glaber lever i stora kolonier om upp till 300 medlemmar, även om det är vanligare med samhällen om knappt 100 individer. En reproducerande hona – drottningen – håller sig med upp till tre hannar, som hon parar sig med. Kullarna uppgår till knappt trettio ungar. När drottningen dör kämpar andra honor, primärt de som är större, om att överta positionen. Icke-reproducerande honor kan också bli drottningar genom att utmana den befintliga drottningen, eller genom att grunda en ny koloni.

Nakenråttan är fascinerande av många anledningar. Den blir väldigt gammal för sin storlek, upp till 32 år, och de får nästan aldrig cancer. De har ingen cirkadisk rytm, vilket förklaras av att de lever sina liv utom räckhåll för solens strålar, och deras dygnsrytm är därmed fullkomligt flexibel. Kolonierna tillämpar en arbetsfördelning där vissa individer sköter grävandet av gångar, och andra sköter omsorgen om ungarna. Ytterligare en grupp sköter patrullerandet och försvaret av kolonin.

De morfologiska skillnaderna mellan reproducerande och icke-reproducerande honor verkar bero just på deras dominans-status, eftersom icke-reproducerande honor utvecklar spenar och växer i storlek om de byter roll till drottning, och eftersom icke-reproducerande honor som flyttas från en koloni efter en tid blir brunstiga. Även hanarna kan byta roll. När de får möjlighet att äta mer och öka sina nivåer av könshormoner, kan resultatet bli att de flyr från kolonin för att söka upp andra samhällen och drottningar att para sig med. Dessa avknoppare utvecklar morfologiskt distinkta drag, såsom ökade fettreserver.

Förutom hög släktskapskoefficient finns det ytterligare faktorer som anses gynna en arts utveckling till eusocialitet. Kombinationen av utspridda men ymniga matkällor är en sådan faktor. För A. mellifera kan det handla om blommor, och för myror om exempelvis bladskärarmyrans svampodlingar. Spridda matkällor motverkar en hög populationstäthet i allmänhet, men ymniga matkällor möjliggör en hög täthet lokalt. Här passar mullvadsgnagarnas rotknölar in i mönstret; de är sällsynta, men när de väl påträffas kan de ofta ge mat åt hela kolonin i många månader. När föda förekommer i ett sådant mönster, pressas populatioen ihop rent geografiskt, och upplever därmed ett selektionstryck med avseende på att komma överens i stora grupper. En annan faktor som anses gynna utvecklingen till eusocialitet är hjälplösa ungar, som kräver intensiv omsorg. Även denna hypotes passa med såväl bin som myror och mullvadsgnagare.

I många arter som förlitar sig på spridda, men vid förekomst ymniga resurser, emellertid ofta till ett höggradigt territoriellt och våldsamt beteende – ett exempel är solfåglar, Nectariniidae, som svarar på utspridda resurser med ökad territorialitet och aggression. Detta innebär att det eusociala svaret på den här typen av resursdistribution måste förklaras ytterligare – förmodligen genom en hög släktskapskoefficient, vilket åtminstone verkar självklart för de haplodiploida steklarna.

Det visar sig dock att även mullvadsgnagarna har en hög släktskapskoefficient, koloniinnevånare emellan. Nakenråttorna är höggradigt inavlade, vilket beror på att det är långt mellan samhällena och att reproduktionen därför ofta sker mellan närbesläktade individer. Faktum är att de flesta parningar sker mellan en förälder och en avkomma, eller mellan syskon. Reeve et al (1990) konkluderar utifrån en DNA-analys av 50 nakenråttor, att de uppvisar extrem genetisk likhet med en genomsnittlig släktskapskoefficient inom kolonin på över 0.8, det vill säga högre än honungsbi-syskonens 0.75. Författarna konstaterar att H. glaber är den mest inavlade av alla däggdjursarter som någonsin analyserats. Hamiltons regel verkar sålunda gälla även för nakenråttorna.

Förutom en höggradig inavel, har vi även nämnt att vissa hanar av H. glaber lämnar kolonin för att söka nya reproduktionstillfällen utanför familjen. Dessa individer skiljer sig från de övriga drönarhanarna genom att inte visa intresse för sin egen mamma drottningen. Dessa individer fyller en viktig roll för att motverka den massiva inavel som annars föreligger.

F. damarensis är tvärt emot sin nakna släkting en obligat ”utavlare”; den parar sig inte med nära släktingar, utan uppvisar istället ett konsekvent beteende motsvarande det som de enstaka avknoppande nakenråttshanarna representerar. Även om drottningen dör, så parar sig inte den nya drottningen förens en hane från ett annat samhälle ansluter sig till gruppen. Dock är det sannolikt att den genetiska släktskapen även med intilliggande samhällen är förhållandevis hög. Möjligen håller därmed Hamiltons regel som förklaring även för F. damarensis.

Hamiltons regel: Leave no russian arab nazi terrorist alive 

Shields (1993) pekar på att differentieringsmönster – det vill säga hur djur tenderar att röra på sig för att para sig inom eller utom gruppen – ofta beror på icke-genetiska faktorer. Den lokala befolkningstätheten, distributionen av viktiga resurser, risker och kalorikostnad förknippade med förflyttning, är alla faktorer som påverkar huruvida en art tenderar att vara filopatrisk – hemkär – eller benägen att förflytta sig.

Även om inavel är förknippat med en viss fitness-kostnad, kan det vara så pass mycket dyrare och farligare att förflytta sig långväga att en mullvadsgnagare istället väljer att ta kostnaden för inavel. Inavel kan då vara en bieffekt av de ekologiska förutsättningarna, men sedermera öka sannolikheten för en utveckling mot eusocialitet, i och med att den genomsnittliga släktskapskoefficienten i en grupp stiger över tid.

***

Grader av eusocialitet?

Sherman et al (1995) föreslår att eusocialitet inte är en diskret egenskap, utan bör betraktas som ett kontinuum. Författarna föreslår ett index gällande reproduktiv skevhet, det vill säga ojämnt fördelade reproduktionsmöjligheter – minns female-to-male breeding ratio, bronsålderskungarna, och sultan Moulay Ismail ibn Sharif. Det reproduktiva skevhets-indexet sträcker sig mellan 0 och 1, där termiter, honungsbin och bladskärarmyror närmar sig 1, medan nakenråttor ligger någonstans omkring 0.5. Indexet gäller skevhet i reproduktiv framgång över hela individens livstid, och när det vid indexvärde 0 inte föreligger någon skevhet, innebär det att alla individer har samma reproduktiva framgång.

Sultan Moulay Ismail ibn Sharifs harem hade spöat vilken som helst bolagsstyrelse vad gäller kvinnlig representation. Nigga was woke!

Vi bör hålla i åtanke att female-to-male breeding ratio tenderar att vara högre än 1 hos de flesta arter – det vill säga, individer av det selektiva könet (kvinnor) får nästan alltid reproducerar sig, medan individer av det selekterade könet (män) ofta inte får det. Därför handlar LRS – Lifetime Reproductive Success – och det reproduktiva skevhetsindexet om honornas reproduktion – det är däri skillnaden mellan eusociala och andra arter ligger. En reproduktiv skevhet hos hanar är helt enkelt legio.

Ett däggdjur med hög reproduktiv skevhet är den afrikanska vildhunden, Lycaon pictus. L. pictus är påfallande solidarisk, och otypisk i att den stöter upp mat till vuxna djur i flocken – inte bara till ungar. Den låter sjuka och skadade individer leva och äta, och den låter i allmänhet ungarna äta först. Vilket de ofta får göra – den afrikanska vildhunden är en väldigt framgångsrik jägare, som fäller sina byten vid mellan 60 och 90 procent av alla jakter, jämfört med omkring 30 procents framgångsgrad för lejon och leoparder. Däremot är L. pictus ett tacksamt offer för större rovdjur, och flera rovdjur, såsom hyenor och lejon, utsätter dem för kleptoparasitism – det vill säga stjäl deras byten.

De afrikanska vildhundarna tillämpar parallella dominanshierarkier för honor och hanar. Flocken leds i regel av ett dominant par, som helt monopoliserar reproduktion. När andra än den dominanta honan till äventyrs skaffar ungar, tillämpar den dominanta ledartiken infanticid – hon dödar ungarna. Könsbalansen i en typisk flock är omkring 3:1 med övervikt av hanar, och det är honor som lämnar flocken för att ansluta till andra flockar, eller bilda nya grupper. Att det är honor som lämnar flocken är mindre vanligt bland rovdjur, och minner istället om primater såsom gorillor och schimpanser. Vildhundshanar tas aldrig emot av andra flockar, om de inte helt saknar hanar.

L. pictus uppvisar således flera beteenden som pekar mot eusocialitet. Hela flocken tar hand om de ungar som de dominanta djuren är ensamma om att få. Studier visar att hundarna inte heller kan säkra ungarnas överlevnad om flocken är för liten – fler än fyra vuxna individer behöver samarbeta för att kunna föda och fostra en kull.

Ett intressant beteende som observerats hos afrikanska vildhundar i vissa områden, är att de håller en slags rådslag innan de beslutar om att gå på jakt. En omröstning sker då, i och med att de deltagande individerna avger ett nysande ljud för att indikera en positiv hållning. Om en dominant individ initierar rådslaget, räcker det med att den dominante nyser tre gånger för att gruppen ska besluta om att jaga. Om en subordinat individ initierar rådslaget krävs det att omkring tio andra hundar nyser för att ett positivt beslut ska tas.

***

Människan och eusocialitet

Frågan om huruvida Homo sapiens kan betraktas som en delvis eusocial art, är en fråga som tangerar en infekterad debatt om så kallad gruppselektion. Eftersom fitness rör genens förmåga att representera sig i framtida generationers genom, så synes det osannolik att altruistiska drag ska utvecklas om de inte leder till någon fitness-nytta för genotypen. Samtidigt är naturen full av koordinerade enheter; vi är själva flercelliga organismer, som bara i undantagsfall misslyckas koordinera (cancer), och våra celler är också samarbeten mellan sina beståndsdelar mitokondrierna. Generna i vår arvsmassa förmår i allmänhet samarbeta för att gynna hela arvsmassans fitness, även om det finns exempel på genomkonflikt som den tidigare nämnda Medea-genen. [Tidigare i manuskriptet, inte i detta utdrag.]

En skev LRS kan givetvis uppstå inom människoarten, även om det vanliga är att kvinnor fortplantar sig. Det finns åtskilliga historiska exempel på hur människor kulturellt institutionaliserar icke-reproduktiva kast, såsom eunucker, eller katolska munkar och nunnor som avlägger celibatlöften. Dessa är påfallande ofta män, och är ingen nödvändighet för att en hög female-to-male breeding ratio, det vill säga en LRS för män, ska uppstå.

Äktenskapsmönster såsom polygami kräver inte uttalat ickereproduktiva kast ens av män, även om exempelvis träldom, soldatyrket, eller vissa religiösa värv skulle kunna betraktas som fall av avstjälpningsytor för män som inte får möjlighet att bilda familj. Dessa individer kan dock ofta reproducera sig på andra sätt, och inte minst soldater har förmodligen historiskt sett tillgripit våldtäkt som en reproduktiv strategi. Polygami kan givetvis ofta förklaras av en skev könsobalans och en övervikt av kvinnor, vilket visserligen kan samvariera med många män inom soldatyrket, och en hög mortalitet bland dessa.

En studie av 80 småskaliga, traditionella samhällen, varav många samlar-jägare, visade att av 61 181 syskon de flesta var helsyskon (61 procent), medan den näst största gruppen var halvsyskon med samma pappa (27 procent). Den minsta gruppen var halvsyskon med samma mamma (13 procent). En stor andel halvsyskon med samma pappa samvarierade föga förvånande med polygama äktenskapsmönster, och var vanligare på lägre latituder. Även en stor andel halvsyskon med samma mamma var vanligare på lägre latituder. Samhällen i Amazonas där faderskap tenderar att delas, likt nämnda Aché och Barí, uppvisade en större andel halvsyskon med samma pappa, vilket i sin tur indikerar en högre LRS bland män. Studien stödjer bilden av att monogama äktenskapsmönster är den vanligaste modellen för Homo sapiens, i och med den högre andelen helsyskon. Latitudvariabelns effekt kan förklaras av det faktum att jordbrukande grupper oftare är polygama, än vad samlar-jägare är – vilket skulle kunna vara en effekt av högre ojämlikhet och resurskoncentration, av högre mortalitet bland män, eller av kvinnors kontextbundna parningsval.

***

Manlig homosexualitet

Det finns ytterligare en aspekt av LRS, som främst rör vår egen art: Homosexualitet. Eftersom manlig sexualitet tenderar att vara mer bimodal – antingen eller – är framförallt manlig homosexualitet något evolutionärt sett förvånande. Många djur ägnar sig åt gränslös sexualitet – vår nära släktingar bonoboerna har sex mellan hanar, mellan honor, och – dock ej penetrerande – med sin egen avkomma. Endast människor och domesticerade baggar av arten Ovis aries uppvisar en exklusiv homosexuell preferens. Att som man ha sex med hanar ger givetvis inte färre avkomma, men det är emellertid följden av att inte ha sex med honor.

De två dominerande evolutionsbiologiska hypoteserna kallas KSH och SAGH. KSH står för Kin Selection Hypothesis, och handlar således om släktskapsselektion. Teorin är förmodligen mest känd som gay uncle, då den bygger på antagandet om att homosexuella män ökar sin fitness genom att bidra till omsorgen om sina syskon, syskonbarn, och andra släktingar. SAGH står för Sexually Antagonistic Gene Hypothesis, och handlar om att en gen som ger fitnessfördelar för kvinnan – exempelvis ökad reproduktiv förmåga – har som en bieffekt att leda till homosexualitet hos en liten andel av de män som bär på genen.

KSH-hypotesen bygger alltså på Hamiltons regel och släktskapsselektion. Manlig homosexualitet tar sig väldigt många olika uttryck i olika tider och kulturer. Begrepp som ”bög”, ”lesbisk”, och ”homosexuell” är i sig kulturellt bestämda, varför många forskare hellre använder termerna androfili – att attraheras av män – respektive gynofili – att attraheras av kvinnor. Att homosexuella personer kan ha en cis-indentitet – det vill säga identifiera sig med sitt biologiska kön – är även det ett kulturspecifikt fenomen. I många kulturer kodas personer som identifierar sig som homosexulla som könsöverskridande, eller som ett tredje kön, vilket exemplifieras av exempelvis thailändska kathoey, omanska xanith, mexikanska muxes, och samoanska fa’fines. Kontemporära exempel är tombois i Sumatra och mabu på Tahiti. Inte sällan uppbär dessa personer roller som shamaner eller liknande, som exempelvis indiska hijra, sulawesiska bissu, eller minquga från den nordamerikanska ursprungsbefolkningen Omaha.

Hirjas.

Hos traditionella samlar-jägar-samhällen är det vanligt att androfila män kulturell rollbestäms som farbroderliga, med högre investering i syskonbarn och kusinbarn. Hos samoanska fa’fines har detta kvantifierats i termer av hur mycket tid och resurser man spenderar på omsorg om släktingars avkomma. Den här tendensen, som är höggradigt kompatibel med KSH-hypotesen, verkar dock vara kulturellt bestämd, då den inte uppmätts i moderna, industriella samhällen.

Fa'fines.

SAGH-hypotesen kan med fördel kombineras med vad som i dagsläget är den mest sannolika proximata orsaken till manlig homosexualitet, nämligen prenatal hormonpåverkan. Det finns en samvariation mellan ett stort antal storebröder och homosexualitet, vilket alltså innebär att kvinnor som föder många söner tenderar att få homosexuella söner sent i barnaskaran. Enligt hypotesen reagerar kvinnans immunförsvar på havandeskapen och den manliga vävnaden i livmodern, och utsätter därmed fostret för hormoner som påverkar utvecklingen biologiskt könsbestämmande kognitiva faktorer, situerade ibland annat amygdalan.

SAGH-hypotesen är kompatibel med detta förlopp, eftersom den – rent spekulativt – skulle kunna bygga på att mer reproduktiva kvinnor har högre nivåer av kvinnliga könshormoner. En annan tänkbar förklaring, som givetvis måste beforskas, kan vara att sannolikheten för homosexuella söner ökar likvärdigt hos alla kvinnor, men att mer reproduktiva kvinnor har högre födslotal, och därför fler söner med många storebröder.

I min mening är SAGH-hypotesen också kompatibel med KSH-hypotesen, eftersom vi kan tänka oss att båda är sanna samtidigt, och att båda skulle motverka det fitnesskostnad som manlig homosexualitet innebär. Genom att gynna sitt genom i andra inkarnationer – syskonbarn och andra släktingar – så kan manliga homosexuella bidra på ett påtagligt sätt till sin genotyps representation i nästkommande generationer. Samtidigt ger en större reproduktivitet hos mödrarna givetvis en fitnessfördel som kan tänkas överskugga den fitnesskostnad som de homosexuella sönerna a priori innebär. KSH kan då ses som ett släktskapsselekterat sätt att exploatera bieffekten av SAGH.

Framförallt kan vi tänka oss att KSH blir mer relevant, ju större barnaskaran är – det kan då vara rimligt att koncentrera reproduktionen till vissa individer, och låta andra bidra till deras avkommas överlevnad och framtida reproduktiva framgång. Eftersom de flesta mänskliga samhällen uppvisar en female-to-male breeding ratio som är högre än 1 – det vill säga en påtaglig LRS hos män – så är fitness-alternativkostnaden för att några söner avstår reproduktion möjligen inte att betrakta som särskilt hög. Det kan då, evolutionärt sett, vara bättre att vissa individer avsäger sig reproduktion och fokuserar på att bidra till genotypens fortlevnad på andra, indirekta sätt.

***

Klimakteriet

Men, framförallt löser Homo sapiens problemet med en hjälplös avkomma, som kräver åratal av omsorg, genom klimakteriet. Vid en viss ålder förlorar kvinnor sin reproduktiva förmåga, utan att för den sakens skull genast avlida. Ett starkt selektionstryck som förklarar detta fenomen är det faktum att vi är en kulturell art, och att gamla människors möjlighet att tradera sin ackumulerade kunskap är ytterst värdefull för deras avkomma.

Hand i hand med den förklaringsmodellen går dock släktskapsselektionen, eftersom far- och morföräldrar inte bara bidrar till fostran av barnbarnen, utan också helt enkelt ser efter dem. Genom att H. sapiens kan avlämpa sin avkomma till släktingar, kan vi tillåta oss tätare havandeskap och således högre reproduktivitet än vad som hade varit möjligt om vi ensamma behövde ta hand om våra hjälplösa ungar, under hela deras långa barndom.

Klimakterie-lösningen innebär att vi inte behöver en hög LRS hos kvinnor för att säga att vi har en arbetsfördelning kopplat till vår avkomma. Istället för att vissa individer föder barn, och andra individer bidrar till omsorgen om dem, så är det samma individer som först föder barn och som sedan tillser omsorgen om barnbarnen.

Även honor inom arterna späckhuggare, Orcinus orca, och kortfenad grindval, Globicephala macrorhynchus, genomgår klimakteriet. Världens största hjärna hittar vi visserligen hos kaskelotten, Physeter macrocephalus, men grindvalen har däremot flest neuroner i neocortex av alla däggdjur, inklusive människan. Både gindvalen och späckhuggaren är mycket intelligenta och sociala djur, och de senare är kända för att tillämpa kulturellt lärda jaktmetoder såsom att koordinerat välta sälar av isflak.

Det har visats att honor inom även dessa arter gynnar sin avkommas avkomma under sin ickereproduktiva period i slutet på livet. Det är således i viss mening förklarat varför honorna fortsätter att leva, även efter att de reproducerat sig och fullföljt sitt föräldraskap. Förklaringen kan dock sägas vara ett fall av att bevisa för mycket, eftersom det implicerar att alla djur helt enkelt borde lever längre för att öka sina barnbarns (eller barnbarnsbarns, eller barnbarnsbarnsbarns, etcetera). Djur lever emellertid inte för evigt, vilket vi ska återkomma till i kapitlet om döden nedan. Så som livet ändå har en slutgräns, varför inte fortsätta att reproducera sig in i det sista?

Alltså: Om det nu är så fördelaktig att ha en ickereproducerande äldre släkting, så borde alla djur selekteras för att leva längre. Men om alla kan leva längre, så borde alla selekteras för att fortsätta reproducera sig. Det måste finnas ett selektionstryck specifikt för att avstå reproduktion. 

Forskarna förklarar detta med det föreligger en reproduktiv konflikt mellan mödrar och döttrar. I studerade späckhuggarpopulationer är dödligheten nästan dubbelt så hög för kalvar som föds av äldre honor, jämfört med de som föds av yngre honor. Detta faktum påverkar förmodligen den avvägning som föreligger mellan en given späckhuggarhonas direkta fitness, i termer av egen avkomma, och indirekta fitness, i termer av avkommans avkomma. Vid något jämnviktsläge, som uppträder i en hög ålder, blir det mer gynnsamt för honor att investera i sina döttrar avkomma, än i att själva skaffa fler kalvar. Dessutom investerar äldre honor även i sina söner, bland annat genom att dela med sig av mat, och genom att lära dem jaktsätt och var man bäst födosöker. Detta renderar i indirekta fitnessvinster genom att även sönerna givetvis reproducerar sig.

Så, möjligen är klimakteriet att betrakta som en ovanlig men dock i några fall framkomlig strategi för att arbetsfördela kopplat till reproduktion, analogt med hur L. pictus eller H. glaber organiserar sig. Arbetsfördelningen sker bara inom individens livsspann, snarare än mellan flockens eller kolonins medlemmar.

En slapp politiskfilosofisk essä i två delar

Denna slappa politiskfilosfiska essä i två delar ingick i ett tidigt utkast av Frågan på vilken människolivet är ett svar. Allt som möjligen lämnas oförklarat kommer att finna sitt svar däri. Egentligen är det hela bara en vag minnesdunst från Statsvetenskap A anno 2005.

***

Kapitalism och demokrati

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs.

Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår
själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera
oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige- hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna  halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

***

Somewheres vs. Anywheres

En ständigt aktuell politisk konfliktlinje är den mellan det kosmopolitiska och det provinsiella. Det kan dyka upp som en spänning mellan det internationella och det nationella, eller mellan det nationella och det separatistiska. Så vilken strömning bör vi sympatisera med?

Somewhere, någonstans – det provinsiella – är inte oviktigt. Vi kan kort reflektera över vad det kan tänkas representera i termer av vår evolutionära historia:

1. Gruppen. Vi verkar ha ett behov av att tillhöra en distinkt grupp individer. Tillhörighet är
sannolikt selekterat för, eftersom ensamhet är samma sak som utsatthet för en svag, hårlös
apa. Vi bör även inkludera element av släktselektion, kin selection, inklusiv fitness och
Hamiltons regel: Vi har högst sannolikt delat mer arvsmassa med gruppen vi tillhör, än med
alla andra grupper. Vår omedelbara grupp har varit bärare av våra gener, även bortsett från
vår egen kropp. Det är inte otänkbart att en princip för släktsigenkänning helt enkelt är
”människor som tenderar att figurera regelbundet i vår närhet.”

Vi förväntar oss härvidlag att människor i allmänhet upplever en psykologisk belöning
kopplat till att känslan av tillhörighet till en grupp, samt en psykologisk kostnad kopplat till
känslan av att sakna tillhörighet. Detta verkar minst sagt stämma väl med empirin.

2. Platsen. Känsla för ”somewhere” är också känslan för en specifik plats. Det finns
effektivitetsvinster förknippade med att ha kännedom om en plats. I en samlar-jägar-kontext
är detta tusenfalt mycket viktigare: Att känna var bären växer och djuren betar; var det eller
det träslaget, eller den eller den stenen, eller den eller den leran, finns. Den otroligt
komplicerade operationen som det innebär att överleva i naturen kräver en extrem nivå av
detaljkännedom om ens omgivningar. Var hittar man material, medicinalörter, vattenkällor,
vindskydd? Mellan vilket träds rötter sticker man ner sin grävpinne för att få tag på en
lungfisk? Vilken fågel ska man följa efter för att hitta honung? Det är helt enkelt mycket
effektivt att känna ett område väl, och det är oerhört värdefullt som samlar-jägare att
förvalta den kunskapen.

Vi förväntar oss härvidlag att människor i allmänhet härbärgerar en känsla av att det är
viktigt att känna en plats – sitt lokalsamhälle och sin lokala terräng och geografi – och att det
är förknippat med en psykologisk kostnad att överge den platsen.

3. Traditionerna. Det partikulära, till skillnad från det generella, handlar inte minst om att värna
mer eller mindre lokala traditioner. Denna drivkraft kan förmodligen härledas till det
evolutionära värdet av att hålla fast vid det som faktiskt funkar. Att utröna orsakssamband är
sällan enkelt, och tillförlitliga metoder är därför höggradigt värdefulla. Ett exempel som
Joseph Henrich tar upp i sin bok The Secret of Our Success är tillredning av mat. Traditionell
tillredning av kassava inkluderar en omständlig förvällningsprocess, som kräver mycket
ansträngning och som tar lång tid. Det skulle vara lätt att tro att förvällningen syftar till att ta
bort den bittra smaken, och att det då skulle räcka att koka roten, vilket skulle vara enklare
och gå snabbare. Men, kassava innehåller ett cyanidliknande ämne, och om roten tillagas på
fel sätt försvinner inte giftet. Det tar lång tid innan den som äter kassava blir sjuk och dör av
det, så det är inget uppenbart orsakssamband vi har att göra med. Att hålla fast vid en
traditionell metod är således rätt beslut, även om det rent rationellt skulle gå att – felaktigt –
komma fram till att tillagningsmetoden är onödigt omständlig.

Eftersom världen är mycket komplex, och vi är dåliga på att utröna orsakssamband, så
förväntar vi oss att människan i någon grad är selekterad för att hålla fast vid det som
fungerar – att vara konservativ. Vi har också sett att traditioner och normer kan ses som
samordningspunkter för att lösa koordinationsproblem och utverka plussummevinster, vilket
gör dem dubbelt värdefulla.

Poängen med denna lilla genomgång är att visa att det är sannolikt att människan har en känsla för ”somewhere” – känslor som måste respekteras, eftersom de är en del av vad vi vill, och vi ska helst få vad vi vill.

Som noterats vid ett flertal tillfällen ovan är vår moderna värld emellertid i stora delar väsensskild från den där våra förfäder mejslades fram under grymma selektionstryck som predation, parasiter och kaloribrist. Vi vill inte fastna i det provinsiella; inte gå miste om de potentiella, globala samordningsvinsterna. Det är globala flöden som har skapat vår explosiva välståndsökning, som idag ger oss en bonobo-tillvaro istället för schimpans-dominans.

Våra adaptioner, instinkter och drivkrafter har fått många olika, a priori oväntade, användningar. Nationalstaten är en ypperlig samordningsmekanism, som exploaterar våra känslor för plats, stam, och tradition. Kan vi känna samhörighet med miljontals medborgare i det land vi lever, så kan vi utan tvivel skala upp samma känsla till att omfatta miljardtals. Vi konstruerar identiteter och lojaliteter på ett flexibelt sätt, och vi är uppenbarligen höggradigt anpassningsbara när vi tvingas byta sammanhang – men den totala rotlösheten är förmodligen inte det optimala för de flesta människor.

Det betyder inte att det inte finns en möjlig konfliktlinje mellan ”somewheres” och ”anywheres” – det är bara det att kombinationen av lokal förankring och global samordning är möjlig och önskvärd, i en form som appellerar till allas våra rättvisekänslor. Den egentliga konfliktlinjen går snarare mellan det horisontella membranet av kosmopoliter, och de vertikala staplarna av provinsiell nationalism eller separatism.

Jag har varit inne på demokratins utmaningar i det kommande. Det finns emellertid andra, äldre utmaningar. Demokrati är som nämnts ett sätt att aggregera människors vilja. Men, för att människors vilja ska vara meningsfull att aggregera krävs en viss nivå av kunskap.

Marquis de Condorcets jury-teorem, först presenterat i Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix (1785), ger oss att om sannolikheten att vara korrekt är större än 0.5 för varje given person som röstar, så kommer ett ökande antal personer som röstar öka sannolikheten att utfallet av röstningen är korrekt. Sannolikheten att gruppen har rätt närmar sig 1, när fler medlemmar läggs till gruppen. Ett högt valdeltagande har alltså ett epistemologiskt egenvärde i majoritetsomröstningar där svaret kan beskrivas som ”rätt” eller ”fel”.

Men, notera att detta gäller när sannolikheten att varje röstande person väljer ”rätt” överstiger 0.5. Vi behöver alltså anta en viss nivå av intellektuell kapacitet, förståelse och kunskap. Demokratiivrarnas dilemma har stundtals varit att folket inte är så värst intellektuellt förmöget. Insatser för ökad läskunnighet och allmän skolgång är därmed grundläggande reformer för att demokrati ska kunna uppstå på ett meningsfullt sätt.

Du som är läsare av denna text tillhör gissningsvis det kosmopolitiska membranet. Medlemmar av detta tvärnationella kast av ”anywheres” har ofta mer gemensamt med sina likar i andra länder, än med sina lokala staplar av provinsiella ”somewheres”. Membranet är olika tjockt på olika ställen, beroende på saker såsom investeringar i humankapital. På vissa platser är membranet tillräckligt tjockt för att demokrati faktiskt ska fungera, och fungera väldigt bra. På andra platser har det ofta blivit pannkaka när ”folket” ska få fatta besluten.

”Västs” dilemma har varit att man gjort demokrati till ett terminalvärde – ett gott-i-sig – men samtidigt, i de fall där membranet varit tunt, varit rädda för resultatet av att aggregera upp en okunnig och vidskeplig befolknings vilja i ett politiskt system. Demokratiivrarna har här ofta identifierat sig med de korrupta eliterna i de odemokratiska länderna – det är dessa människor man läst på LSE med, eller träffat när man gjort utbytesterminer eller backpackat. Det är dessa människor man delar värderingar, erfarenheter och kultur med. Men, det är också dessa människor som hindrar framväxten av demokrati i sina respektive länder – ibland med viss rätt, givet befolkningens kapacitet.

Så, demokratiivrarna har tillhört den grupp man lastar för demokratiunderskottet – redan där är dilemmat tydligt. Men det blir värre: Deras befolkningar, deras vertikala staplar av provinsiella ”somewheres”, är farligare.

En politisk skiljelinje går mellan de som är lojala med det vertikala – som ser exempelvis nationalstaten som en korporativistisk funktion, en samhällskropp där samhällsklasserna utgör skilda men samverkande organ. Här ska det som jag kallar ett kosmopolitiskt organ egentligen hålla sig till att vara kroppens huvud och hjärna, men ändå vara ”somewheres”. På andra sidan skiljelinjen hittar vi de som är lojala med det horisontella membranet, det som skär alla de vertikala staplarna, och som därmed bejakar sin identitet som ”anywheres” och världsmedborgare med en globalistisk kultur. De ser mer till sina motsvarigheter i andra länders eliter, än till folkdjupen.

Liberalismen är naturligtvis det kosmopolitiska membranets ideologi, eftersom den härbärgerar skalbara värderingar som i allmänhet gäller en ram, på metanivå, för andra värderingar att samexistera. Därigenom undergräver liberalismen dock alla provinsiella system, eftersom liberalismen förvägrar enskilda trossatser ett tolkningsföreträde. Givetvis är religionsfrihet en spark i ansiktet på alla religioner som menar sig stå för den enda, rena sanningen – en sådan religion kan inte vara en av många. Liberalismen spottar på allt som är heligt, eftersom den förespråkar åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet – då kan inga dogmer eller ideal gå skyddade från kritik. Liberalismen förnekar den enskilda etniciteten herraväldet – den är utilitaristisk och global till sin själva kärna.

Där och ingen annanstans går skiljelinjen mellan ”somewhere” och ”anywhere”. Men, våra evolutionärt tillägnade psykologiska egenskaper tillåter båda dessa strategier. I bästa fallet kan vi se kombinationen av global samordning och lokal förankring som kompletterande, och inte konkurrerande, modus.

Memetisk inklusiv fitness

Varning: Det här inlägget blev lite väl utforskande, för att uttrycka det försiktigt.

***

Antropofagi har, som tidigare rapporterats här och här, läst Arvid Ågrens bok om the gene's-eye view. (Den var bra. Slut på recensionen.)

En tanke som slog mig är att relationen mellan gene's-eye view och inclusive fitness kanske liknar relationen mellan memetiken (the meme's-eye view, om man så vill) och group selection.

Inclusive fitness-modellen föreställer sig att individen inte selekteras för att propagera sina "egna" gener, utan istället selekteras för att propagera sina gener oavsett vem som bär dem. Vanligen utmynnar detta i att organismer selekteras för att gynna släktingar - kin selection - eftersom man delar genom till stor del. ("I would willingly die for two brothers or eight cousins.") Jag kan ha fel här, men för mig är inclusive fitness och kin selection närmast två uttryck av samma modell. 

(Förutom om man i inclusive fitness också lägger greenbeard-genes, men det borde man inte göra eftersom greenbeards ju ska påverka organismen att agera nepotistiskt mot individer som visar att de bär på samma gen, vilket alltså är rent gene's-eye view och inte individ-fitness. Jag menar, det är ju greenbeard-genens fitness och inte individens inklusiva fitness annat än till den del individen delar just greenbeard-genen.) 

Inclusive fitness breddar definitionen av organismens fitness till att omfatta individer som delar genom, medan kin selection beskriver hur organismer selekteras för att gynna sina släktingar i fallande skala utifrån grad av släktskap (via adaptioner som kin recognition etcetera. Se gärna diskussionen om r i detta inläggs addendum.)

Ågren diskuterar i vilken utsträckning detta ska ses som ekvivalent med gene's-eye view, och jag gissar att diskussionen är lite för teknisk för mig för jag kommer inte ihåg exakt vad han kommer fram till. Bara att de typ är ekvivalenta for all practical purposes. Endast jobbiga matematiker tycker nånting annat.

***

Kulturell evolution väcker, till Pinkers förtret, group selection-frågan till liv på följande vis: När olika grupper (av samlar-jägare) tävlar, så kommer det yttre trycket på grupperna vara sådant att individerna selekteras för att ingå i den bästa gruppen. Det är rätt långt ifrån naiv group selection, men det finns ändå någonting där som är intressant.

Bäst av allt beskrivs det genom memetik. Ty det är de grupper med bäst memes som klarar sig bäst, eftersom sedvänjor och traditioner och teknologi är det som bestämmer gruppernas överlevnad och framgång. Grupper kan döda andra grupper, eller monopolisera resurser före andra grupper, eller föröka sig snabbare än andra grupper. Individens fitness är avhängig vilken grupp denne tillhör.

Grupper kan också härma andra grupper, vilket visar att det är memes som selekteras - individerna kan ta efter mer framgångsrika individer. Grupper som erövrar territorier kan visserligen utrota andra grupper, men mer troligt låter de kvinnorna leva och parar sig med dessa. Hur som helst kan memes spridas bortom individerna som bär dem, men det verkar finnas kognitiva och kulturella trösklar som bestämmer hur bra eller dåliga olika grupper och individer är på att ta till sig utifrån kommande memes.

Ju mer statisk grupptillhörigheten är, och ju mindre memes sprider sig mellan grupper, desto mer borde vi - anser jag - kunna tala om group selection. Om vi har grupper som inte alls interagerar på annat sätt än genom att försöka döda varandra, borde grupp-selektionen vara ett faktum. Givetvis är det också en selektion på en lägre nivå - på individnivå - men olika grupper kommer ju selekteras för eller mot utifrån sina egenskaper.

(Fan alltså, nu känner jag att det var för länge sen jag läste Okasha och att det här kan vara en sådan dum tanke som jag har glömt att jag förkastat. Det borde finnas ett skäl till att alla hatar group selection.)

Anyhow, om nu utfallet av tävling mellan grupper bestäms av vilka memes grupperna är infekterade av/vilka sedvänjor och teknologier grupperna förfogar över; och om det nu är så att memes för tillfället är helt symbiotiska och inte alls sprids mellan grupper - då borde memetiken vara som genetiken, och grupp-selektionen som den inklusiva fitnessen.

Varför? Tja, varför inte för att rädda det här dåliga blogginlägget. Om vi säger att memes selekteras för att gynna sig själva i alla upplagor, så borde en meme som infekterar en individ vilja gynna alla andra individer i gruppen, som också är infekterade av samma meme. Då borde ett gruppgemensamt memeplex vilja propagera gruppens väl och ve, även om en enskild meme i en enskild individ borde vilja fuska och gynna endast sig själv.

Så, vi kan nog eliminera användandet av det förhatliga begreppet "group selection" trots allt, och bara säga att det finns meme's-eye view - dvs. förändring i meme-frekvenser i varje generation av kulturell uppdatering - och att det finns memetisk inklusiv fitness - dvs. att ett memeplex i en människas huvud vill gynna alla memetiska släktingar, dvs. alla kulturellt närliggande individer som således bär samma memeplex.

Eftersom följden är att ett meme då kan gynna gruppen på bekostnad av den individuella bäraren - t.ex. genom att ge upp sin mat till andra bättre behövande i gruppen, eller för den delen ge sitt liv i strid för gruppen - så kan det hela liknas vid en form av group selection såtillvida att memeplexet gynnas på individens bekostnad.

***

Måtte Steven Pinker och Elizier Yudkowsky förlåta mig.

***

[Uppdatering: Vid närmare eftertanke kan man väl bara prata om the meme's-eye view visavi inklusiv fitness för memen. Inklusiv fitness för memen kommer att tendera att omfatta en människogrupp men det finns ändå inget skäl att prata om group selection, tror jag. Dessutom tycker jag att inklusiv fitness per se är en onödig och konceptuellt mindre korrekt omskrivning av gene's eye-view, så jag tycker ändå inte att inklusiv memetisk fitness är särskilt vettigt. Det enda vi får ut av att prata om inklusiv fitness är att vi pumpar intuition på adaptions-exekverar-nivå, men vi missleds att tro att organismen är fitness-maximerare om än av inklusiv fitness.]